language: Swedish
KONUNGEN AV X-LAND
Komedi I tre akter
av
TURE JANSON
Helsingfors,
Holger Schildts Förlagsaktiebolag,
1921.
PERSONERNA:
HERTIGEN.
PRINSESSAN.
EXCELLENSEN.
LIVMEDICUS.
GRÖNA PUCKELN.
PROFESSORN.
ARKITEKTEN.
Betjänter, folk i X-land et cetera.
FÖRSTA AKTEN: Hertigens ämbetsrum.
ANDRA AKTEN: Samma miljö.
TREDJE AKTEN: Ett fraktionsrum hos Lagstiftande församlingen i X-land.
Tid: förfluten.
FÖRSTA AKTEN
Hertigens ämbetsrum med komfortabel inredning; ett jätteskrivbord mitt
på golvet, belastat med dokument och portföljer; djupa läderfåtöljer
gruppera sig kring bordet. Dörren till vänster leder till privatrummen,
genom dörren till höger audienser.
Hertigen intar en bekväm ställning i en fåtölj, sysselsatt med
Simplicissimus. Han är en distinguerad herre inemot 50-talet med svagt
gräsprängt helskägg. Hans väsen präglas av en kultiverad humor och en
viss självironi.
Hertigen är idel välvilja mot sin omgivning; saknar icke blick för det
komiska draget i hela miljöen och sin egen ställning. Han talar med
svagt skorrande accent; som ger hans konversation en obestämd exotisk
karaktär.
HERTIGEN har vänt ett blad i Simplicissimus; skrattar gott.
Ett upplyftande tryckalster... (Paus. Kvävd gäspning. Rycker till.)
Ser man på... Herrar genier ha tillåtit sig reproducera min egen höga
person! (Läser:) Hertigen regerar. Det vill säga, Hans höghet har
slumrat in i sin skrivstol. Hm... Ett osympatiskt ritstift, det här.
Låter jag sekvestrera? Nej... teckningen låter försvara sig, — det är
karaktär på den... tyvärr. (Skrynklar plötsligt till tidningen och
sträcker den tillbaka på bordet.) Var så god och regera själv! (Sjunker
samman; gäspning; ögonlocken slutas.)
EN BETJÄNT in från höger, i livré.
Livmedicus, Ers höghet. (Bugar.)
HERTIGEN ser upp med en gest.
Låt honom komma in. (Betjänten ut.)
LIVMEDICUS in från höger. En godlynt, leende person, mellan 30 och
40, åtskilligt korpulent. Han förblir en vinnande karaktär också i
löjeväckande situationer, som han ofta råkar i. En iögonenfallande
kulört väst lyser upp hans gestalt. Han medför ett par etuier med
läkarinstrument. Livmedicus griper Hertigens framräckta hand, bugande
oväntat ungdomligt och elastiskt.
HERTIGEN
Välkommen, min käre professor.
LIVMEDICUS
Hur behagar det Ers höghet att stå till i dag?
HERTIGEN ser upp med ett försök till ogillande.
Ni börjar redan. (Slår om, hjärtligt.) Ja, Ni vet det själv bäst,
Livmedicus! överansträngning. Regeringsbekymmer! (Erinrar sig
Simplicissimus och gör ett försök att dölja tidningen under papperen på
skrivbordet.)
LIVMEDICUS lyfter belåtet Simplicissimus i höjden.
Simplicissimus! Ers höghet blir bättre...
HERTIGEN
Förbjuden lektyr för en regent, tyvärr. Tala för guds skull inte om...
LIVMEDICUS
Diskretion är diskretion, Ers höghet. Men Ers höghets hjärta i dag...?
Får jag lov? (Öppnar sitt instrumentetui.)
HERTIGEN
Ja. Hjärta är hjärta. (Knäpper upp västen.) En kontrollundersökning kan
inte skada. Så här på ämbetsrummet, förrän Excellensen är här. Med sina
protokoll. Och projekt. Omöjliga projekt. Och jeremiader.
LIVMEDICUS har fallit på knä för att förrätta undersökningen, lyssnar
i luren med dystert allvar; plötsligt glider en ljusning över hans
ansikte som efter en angenäm upptäckt och han störtar upp med tvenne
små hopp.
Hjärtat klappar...
HERTIGEN far upp, i ett resolut ogillande, hastigt.
Ja, det må man väl ha rätt att begära, hertig som man är.
LIVMEDICUS
Klappar normalt! (Lägger tillbaka luren.)
HERTIGEN med återvunnen tillfredsställelse.
Ja då så. Det är bra. Tack.
LIVMEDICUS allvarsamt.
Låt oss ägna vår tacksamhet åt Ers höghets nådiga organismer.
HERTIGEN betraktar Livmedicus melankoliskt, huvudet på sned; därpå:
Jag är alltså frisk. Allt normalt. Som hos folk mest. (En suck.) Det är
påkostande att vara så här... frisk, Livmedicus!
LIVMEDICUS
Ett tillskott av magerhet skulle kanske förströ Ers höghet?
HERTIGEN
Säger Ni. Ja. Ändå känner Ni min diet. Borde jag kanske inte magra
redan av överansträngning vid min taffel?
LIVMEDICUS hastigt framkastande.
Ers höghet skulle unna sig motion. Något... äventyr.
HERTIGEN
Motion. Herregud, jag drar ju själv upp mitt ur. En gång i veckan. —
Vad sade Ni sedan?
LIVMEDICUS som om han icke hört frågan.
En portion elektricitet. Tillåter Ers höghet? (Då Hertigen synes
frånvarande.) Lite elektricitet i Ers höghets nacke!
HERTIGEN
Jaså, massagen. Var så vänlig.
Hm. Ni tror alltså att weltschmerz'en sitter i... (Betänker sig.)
Köttet?
LIVMEDICUS som gjort i ordning sin massageapparat, med en överraskande
dansant benrörelse.
Inte i mitt!
HERTIGEN
Nej, förstås. Ni har bara nöje av det.
LIVMEDICUS
bringar hastigt den surrande apparaten i funktion och masserar
Hertigens nacke under stora gester med armbågarna. Stannar apparaten om
en stund, ställer till rätta något på den. Under tystnaden, som sålunda
uppkommer, oförmedlat, betonat.
Grevinnan Madeleine!
HERTIGEN
Vafalls?
LIVMEDICUS låter apparaten surra ånyo och fortsätter behandlingen.
Under en ny paus, som i jonos.
Mademoiselle Vera! (Ater surr.)
HERTIGEN överröstande apparaten, med en avvärjande gest.
Stopp! (Livmedicus slutar massagen.) Fördomsfri eskulap... Galanta
ordinationer. (Reser sig.) Nej. Bättre förslag! Tänk ut en uppgift,
en uppgift för en man. (Spänner sin gestalt.) Å, jag känner, jag har
en Caesars resurser. I bakfickan. Apropå, Livmedicus, min dotter, hon
befinner sig väl?
LIVMEDICUS
Prinsessan Eleonora är i en ypperlig kondition. Fenomenal hälsa, Ers
höghet. Ä, jag tror...
PRINSESSAN har trätt in från vänster. Ung, högväxt; briljant röd
peruk. Hon uppträder med en solig force, likväl bibehållande en läcker
smidighet; Kostym: riddräkt.
God morgon, Papa. God morgon, herr Livmedicus. (Klappar denne vänligt
på axeln med ridspöet). Ni har väl haft vänligheten bevilja Papa en
sympatisk diagnos i dag? Alla unna vi honom gärna nöjet att fortsätta
sin betydelsefulla existens. (Hertigen gör en min.) Stör jag —, ja, vi
hoppas det! Det kan ju inte vara annat än angenämt för herrarna. — Jag
hörde surret av professorns apparat, Ni vet att jag tycker bra om den
där lilla roterande skivan...
LIVMEDICUS med sin maskin.
Behagar Ers höghet...?
PRINSESSAN
Ja!
HERTIGEN ogillande.
Kära barn...
PRINSESSAN sätter sig.
Tag det med ro. Ers höghet. Ser du, jag kommer från min ridtur...
HERTIGEN betraktar sitt ur; djupt allvarsamt.
Eleonora! Jag har strax föredragning. En konferens av vikt.
PRINSESSAN
Min fysik är också av vikt!
HERTIGEN med ett strängt tonfall.
Politiken —
PRINSESSAN
— får vänta! Tills hennes höghet reparerat sina ben.
LIVMEDICUS förmedlande, galant.
Politiken får lov att hysa en känsla av ömhet... för hennes höghets
vador.
PRINSESSAN
Bravo, Livmedicus! Var nu snäll, Papa. Och vill du ringa på betjänten.
Min stövelknekt...
HERTIGEN
För guds skull! Inte betjänten! Tänk vilket uppseende... (Resignerat.)
Nej, då går jag hellre själv. Var behagar du förvara din stövelknekt,
älskling?
PRINSESSAN
Du är en god fader, Papa. — Jo: i det lilla vita skåpet du vet.
Därinne! (Gest.)
HERTIGEN
Jaså där! (Ut till vänster.)
LIVMEDICUS faller plötsligt på knä framför prinsessan.
För vinnande av tid, Ers höghet, — låt mig göra ett försök...
PRINSESSAN
Vafalls? Vafalls?
LIVMEDICUS
Att fungera som stövelknekt.
PRINSESSAN hastigt.
Är Ni gynäkolog också, gamle man?
LIVMEDICUS
Nej — tack. Specialist på nerver, oberoende av kön.
PRINSESSAN
Behandlar Ni aldrig vanligt folk... på lediga stunder?
LIVMEDICUS
Vanligt folk försakar nerver. Ers höghet.
PRINSESSAN
Ja. Det förefaller naturligt. Nå, och stövletterna, lyckas Ni? Raska
på... annars sporrar jag.
LIVMEDICUS
Tusen tack. Tyvärr — (håller upp stövletten.)
PRINSESSAN
Det var bra. Och den andra...
LIVMEDICUS
Den är tillmötesgående.
PRINSESSAN
Så! Nu äro mina ben i händerna på Er. Apparaten! (Gest. Sätter sig
bekvämt till rätta i stolen; i ny ton.) Säg mig uppriktigt, Livmedicus,
Ni som är... fackman: hur mår jag?
LIVMEDICUS med ett utrop av beundran.
Bra!
PRINSESSAN
Helt och hållet?
LIVMEDICUS
Helt och hållet! — Det vill säga, om jag får ge ett råd: lite mindre
motion...
PRINSESSAN
Bah! Man rår väl inte för att man har rytm i kroppen! (Gör ett grepp
i Livmedicus' rockkrage och bringar honom raskt upp ur den knäböjande
ställning i vilken han ödmjukt glömt sig kvar.)
LIVMEDICUS med ett tvunget skratt.
Man blir uppsluppen... för mindre.
PRINSESSAN
Där ser Ni. Det är bra med muskler.
LIVMEDICUS
Ers höghet sköter sin hälsa — för mycket. Det är hela felet.
PRINSESSAN
Ni talar som — läkare.
LIVMEDICUS
Ja. Och som änkling... jag menar: som människa — med erfarenhet.
(Försynt föreskrivande:) Alltså, en dosis romantik... för det inre
välbefinnandet...
PRINSESSAN faller in i ett stort skratt.
Romantik! Söt medicin... invärtes —! (Klappar Livmedicus på kinden,
vänligt och energiskt.) Tack för uppriktigheten! Och för att Ni vill
lära unga prinsessor mores, gamle gosse! (Smeksam klatsch.)
LIVMEDICUS med en resignerad axelryckning.
Jag avser en sund romantik. Som nervläkare...
PRINSESSAN
Och änkling. Jag förstår, en realistisk romantik. Glöm för all del inte
benen, mina ben. Massagen! (Huvudkastning.)
LIVMEDICUS har iordningställt apparaten och behandlar sin patient, som
det vill synas, en liten smula omilt; med en blick i höjden.
Prinsessor ha också ben...
PRINSESSAN
Aj! (Grimas.)
LIVMEDICUS
Ers höghet galopperar alltför... gärna.
PRINSESSAN är beredd till ett ögonblickligt svar, men i detsamma har
inträtt:
HERTIGEN Han kommer upprörd och svettig, med näsduken tryckt mot
pannan; stövelknekten sticker fram under armen. Livmedicus har hejdat
apparatens musik.
Eleonora, Eleonora! Här har du mig nu, mig och den här. (Visar upp
stövelknekten,) Så jag har sökt...
PRINSESSAN
Det var hyggligt. Och var fann du den...?
HERTIGEN
I ditt bibliotek, till sist. På femte hyllan till vänster. Hos Goethe.
PRINSESSAN
Ja visst! Tack, Papa. Men du kommer alldeles för sent. Jag hade ju
Livmedicus.
HERTIGEN slungar stövelknekten på skrivbordet med en förtvivlad åtbörd.
Förlägg inte Livmedicus härnäst!
BETJÄNTEN in från höger.
Excellensen anhåller om audiens.
PRINSESSAN
Säg att det är massage...
HERTIGEN resolut.
Säg Excellensen att han kan komma. Om ett par minuter. (Betjänten ut.)
LIVMEDICUS till Prinsessan, med en åtbörd.
Då nödgas jag ta min hand från Ers höghet...
PRINSESSAN
Himlamakter! Just när Livmedicus kom i gång.
HERTIGEN blidkande.
Eleonora...
PRINSESSAN
Ja, jag vet Papa. Du underlyder Excellensen — i din egenskap av regent.
Livmedicus, räck mig stöveln!
HERTIGEN
Han representerar en tradition.
PRINSESSAN
Stöveln?
HERTIGEN
Excellensen! Du vet, han var redan min fars förtrogne.
LIVMEDICUS
Den gamle har räddat landet ur många svårigheter,
HERTIGEN
Finansiella svårigheter. (Bekräftande huvudrörelse.)
PRINSESSAN drar på sig stövlarna med raska, maskulina manér.
Så har han också haft fullt upp att göra!
HERTIGEN docerande.
Alla måste vi uppoffra oss för våra stackars undersåtar.
LIVMEDICUS
Ack ja!
PRINSESSAN imiterande, med en blick på Livmedicus.
Ack ja! Hör på, Papa. (Reser sig.) Så bör du då vara glad över din
dotter. Jag har bevisat ditt folk en nobel välvilja i dag.
HERTIGEN
Är det möjligt?
PRINSESSAN
När jag red Stora vägen fram, gick där en liten fattig gosse.
HERTIGEN
Ja, det finns ännu en och annan. Dess värre.
PRINSESSAN
Nåväl, jag höll in och tog exemplaret i betraktande. Kan du tänka dig,
den lille var en puckelrygg.
LIVMEDICUS indignerat.
Håglösa kirurger här i landet!
PRINSESSAN
Han intresserade mig, väckte min medkänsla. Och jag lät förstå att han
fick följa med till slottet. Men det arma barnet hade ett klent huvud,
uppträdde motsträvigt, och jag såg mig föranlåten att dirigera honom
med ridspöet.
HERTIGEN
Mycket människovänligt, min flicka. Men vad skall gossens mamma säga?
PRINSESSAN
Ä, jag ledde honom till köket och sade till om plättar med sylt. Han
får hålla på så länge den bräckliga kroppskonstitutionen tål vid det.
Hans beklagansvärda mor blir angenämt berörd, därom råder intet tvivel.
Adjö, Papa. Och vad beträffar de finansiella svårigheterna så skall du
med din snabba tanke nog förstå att... ta avstånd från dem.
HERTIGEN med ett stänk av ogillande.
Adjö.
PRINSESSAN älskvärt.
Au revoir, Livmedicus. Var inte ledsen; jag tycker i alla fall bra om
Livmedicus... som stövelknekt — och änkling. (Ut till vänster.)
HERTIGEN
Modern prinsessa.
LIVMEDICUS
Bedårande,
HERTIGEN
Faktiskt; jag blir inte klok på henne.
(Paus.)
LIVMEDICUS med sina etuier.
Ers höghet tillåter att jag går?
HERTIGEN
Jag skall inte lägga några hinder i vägen, kära Livmedicus.
(Avsked. Livmedicus ut till höger. — Hertigen sjunker bekvämt samman
i skrivstolen, sluter ögonen ett moment, rycker därpå till, med en
konklusion:)
Skrivbord ger ro.
(Ringer.)
BETJÄNTEN in från höger.
HERTIGEN med en handrörelse.
Excellensen!
(Betjänten ut.)
EXCELLENSEN in från höger. Han är så gammal en diplomat över huvud kan
bli, fullkomligt vithårig, med en uppsyn som småningom föryngrats till
ett gosseansikte. Han förvånar genom livliga rörelser och en snabb
konversation, där dock en kastratton stundom slår igenom. Det egentiga
ålderdomstecknet är en ihållande huvudskakning, som i spännande moment
blir frenetisk. Han är klädd som en ung gentleman, med en nejlika i
knapphålet, och uppträder som den bestämmande faktorn på slottet. Han
skrider in genom dörren med små snabba steg och börjar med en nästan
tillrättavisande ton.
Ers höghet har haft vänligheten låta mig vänta.
HERTIGEN reser sig och trycker hans hand; med en komplimang som om det
gällde en dam.
Å, yngre än någonsin.
EXCELLENSEN faller ned i en fåtölj, benen i kors.
Jah. Och nu till affärerna. (Slår upp sin portfölj.)
HERTIGEN
Kanske en cigarr? En lätt förmiddags-?
EXCELLENSEN
Jag fortsätter att undvika förmiddagscigarrer, Ers höghet. De verka
enerverande. Men jag har min gamla havanna på mig. Lagom före frukosten.
(Griper ur sitt fodral en svart jättecigarr som han knäpper med van
snabbhet och tänder.)
HERTIGEN tänder också en cigarr, sin lätta förmiddags-. Med ett försök
att förklara bort allvaret kring Excellensens portfölj.
Gudomligt väder i dag. (En blick ut mot fönstret.)
EXCELLENSEN omedelbart.
Budgeten är också gudomlig. (Vecklar upp sina papper och föredrar
forcerat.) Vinskörden har slagit fel, bergshanteringen och industrierna
ligga nere på grund av permanent strejk, ingen export och ingen valuta
för införsel, inga tullar, inga skatter att påräkna, amerikanska
hundramiljonerslånet uppsagt — bankrutt!
HERTIGEN sitter halvt frånvarande och fingrar en del föremål på
skrivbordet; får fatt i den kvarglömda stövelknekten, som han disträt
håller fram och betraktar intresserat.
EXCELLENSEN fjädrar upp i stolen och anlägger häpen, under häftiga
huvudskakningar, sin monocle. Paus.
HERTIGEN gör sig till herre över situationen, demonstrerar
stövelknekten och utropar förklarande:
Brevpress.
EXCELLENSEN
Jah! (Återtar sin förra ställning i fåtöljen, smäller med avigsidan av
handen mot papperen och upprepar:) Bankrutt. (Ser upp mot Hertigen.)
HERTIGEN slänger "brevpressen" tämligen omilt tillbaka, reser sig och
vandrar fram.
För tusan, situationen är mycket enkel. Vi behöva kredit, det är hela
saken! Här finns väl finansgenier!
EXCELLENSEN i diskant.
Här finns inget annat geni än jag!
HERTIGEN i ny ton.
Ni har fullkomligt rätt, Ers excellens. Så sade redan min skarpsynte
fader. Vi ha endast Er; men det är ju nog!
EXCELLENSEN med ett belåtet fnysande.
Jah!
HERTIGEN
Vi behöva pengar. All right! Vi gå till bankirhuset Benjamin & C:o.
EXCELLENSEN
Ers höghet säger det! — Benjamin är en skurk.
HERTIGEN
Skurkar ha gott om pengar. Benjamin har lånat förr, han gör det nog
igen.
EXCELLENSEN
Ja, — och i vilket syfte?
HERTIGEN
För all del, han bekämpar oss. Undergräver vår ställning, förbereder en
katastrof. Kort sagt, han vill finansiera en krach.
EXCELLENSEN
Och förmå Ers höghet... att abdikera, uppriktigt sagt! Till förmån för
dynastien Raditjij, — (med vibrerande förakt) Klaus Raditjij, denna
degenererade kusin till Ers höghets saligen avsomnade faders djupt
förfallna systerson!
HERTIGEN
Jag vet. Benjamin vill locka oss i vidlyftigheter. Men låt oss
inskränka oss... till att dra nytta av hans mynt. Där har Ni direktiv,
Ers excellens.
EXCELLENSEN
Tackar, Ers höghet. Mycket preciserade direktiv. Ställningen är
förtvivlad emellertid. Och jag fruktar vi måste inskränka oss... till
att inskränka oss.
HERTIGEN
Vi ha ju vårt goda namn, världen tror på oss, — det går legender om
våra kassavalv!
EXCELLENSEN
Legender ja! (Suck:) Och de äro redan hypotiserade, tyvärr.
HERTIGEN
Alltså?
EXCELLENSEN
Något måste göras...
HERTIGEN
Det är uteslutet! Bättre förslag!
EXCELLENSEN
Något måste inträffa!
HERTIGEN
Det kan jag låna min medverkan till!
EXCELLENSEN
Vi måste dra försorg om —
HERTIGEN
— att något inträffar!
EXCELLENSEN
Ja. Och vi ha en chans...
HERTIGEN
X-land!
EXCELLENSEN
Konungadömet X-land, det vardande. Ett rike från i går, ungt,
oberört... som en jungfru i soluppgången.
HERTIGEN
Jag förstår bara inte... varför jag kommit i åtanke?
EXCELLENSEN
En begåvad nation!
HERTIGEN
Ja, hon måtte ha sina sidor, jungfrun ifråga.
EXCELLENSEN
Åtskilliga, Ers höghet. Tro mig, där vinkar en uppgift.
HERTIGEN
Har saken avancerat?
EXCELLENSEN
Våra uteliggare ha icke varit overksamma.
HERTIGEN
Vad ha de kunnat göra?
EXCELLENSEN
Stimulera vederbörande!
HERTIGEN
Var det på sin plats?
EXCELLENSEN
Överflödigt, egentligen. Eftersom vi mötts av idel öppna armar. Men det
hela är påskyndat, — (med en hemlighetsfull, belåten blinkning) och nu
äro de här!
HERTIGEN
De öppna armarna?
EXCELLENSEN ur stånd att dölja sin iver.
Ja! Det kommer som en liten bomb... från klar himmel...
PRINSESSAN hastigt in från vänster. Hon bär tennisdräkt, räcket i
handen. Talar snabbt, i ett enda sammanhang.
Jag stör naturligtvis. Gott! Men jag skall verkligen finna mig i det.
För här sker någonting, här på slottet, just nu. Jag är förföljd,
Papa! Goddag, Ers excellens! (Excellensen har rest sig.) Ni blir allt
charmantare. Ni är som en ung gud, gamle Politicus! — och man blir inte
förvånad när man en vacker dag möter er på cykel; men försök först med
en trehjulig. (Vänd till Hertigen, utan uppehåll.) Han lämnar mig inte
i fred, Papa. Nu står han där, utanför dörren (gest mot vänster), och i
nästa stund störtar han in. Hela tiden springer han mig i kjolarna. —
Jag hade ju expedierat honom, men nu säger han att Hertigen skulle bli
mycket besviken, om inte Hertigen fick nöjet att se honom...
HERTIGEN i full förtvivlan.
Vem? Vem?
EXCELLENSEN
Jag tar mig friheten förena mig om Ers höghets välmotiverade
förfrågan...
PRINSESSAN
Ä, jag talade ju om allt för Papa. Den där lilla gossen jag hittade på
vägen. Nu har han suttit i köket. Suttit och ätit. Han bedyrar att han
inte orkar mera. Jag var snäll och tog honom ner till tennisplanen;
han skulle få springa fatt mina bollar, men hans krafter sveko honom,
stackars kräk; han säger för resten att han inte är något barn, utan en
vuxen karl. (Med fasa.) Och nu står han där. Jag är rädd för honom, jag
vill slippa byltet. Det är överenskommet, att när jag visslar kommer
han in; och då få ni ta hand om honom. För nu visslar jag!
(Visslar. Dörren till vänster går långsamt upp.)
GRÖNA PUCKELN träder in med långsamma, gravitetiska steg, händerna
på ryggen. En liten, hopsjunken gestalt i gräsgrön kavaj och korta
benkläder. Ansiktet semitiskt med stor, böjd näsa och vassa, blänkande
ögon. Han talar med hes, väsande stämma, som ökar det slemmiga
intrycket av hans person. Hertigen och Excellensen rygga tillbaka vid
hans entré, den senare i ett anfall av protesterande huvudskakningar,
vilka imiteras respektlöst av Gröna Puckeln.
EXCELLENSEN
Benjamin!
HERTIGEN
Gröna Puckeln...
GRÖNA PUCKELN med dov triumf.
Ja, Benjamin! Kallad Gröna Puckeln...
PRINSESSAN flickaktigt road.
Den store bankiren... vilket sammanträffande! Och jag som trodde... att
bankiren var ett hittebarn.
GRÖNA PUCKELN med en stor grimas.
Prinsessan har ådagalagt mycken älskvärdhet.
PRINSESSAN
Ä, jag ber. Bankiren visade sig ju välartad.
GRÖNA PUCKELN
Tyvärr kunde jag inte göra mig gällande på tennisplanen...
PRINSESSAN
Bankiren är ingen sprinter! Och jag får försöka med en annan.
(Hastigt avsked, sortie till vänster.)
GRÖNA PUCKELN bugande, med utbredda armar.
Var alltid god mot de fattiga, Ers höghet. (Vänd till Hertigen.) Ett
underdånigt tack för välfägnaden i köket. Ers höghet. Hade nöjet äta
magnifika plättar. (Grimas.) Ur diskerskans hand. Mycket intressant att
se Hertigens middag tillredas. Kalkoner och får. Aptit...
HERTIGEN
har tagit plats i skrivstolen, med återvunnen nonchalans.
Ni ger er tillkänna en smula inkorrekt, min gode bankir. Men det vore
kanske elakt att inrätta er ett huvud kortare — ytterligare.
EXCELLENSEN slår en halvcirkel kring Gröna Puckeln, försiktigt vädrande.
Hans höghet behagar tillåta att Ni existerar, käre Benjamin. Det är
humant, (i diskant) är det också rättvist!
HERTIGEN med filosofisk accent.
Rättvisan är grym. För mig är det en kär princip att vara rättvis... så
sällan som möjligt. (Barskt, pedagogiskt.) Sitt ner!
(Gröna Puckeln trycker misstänksamt baken i en fåtölj, mot yttersta
ändan av sitsen.)
EXCELLENSEN kretsar kring Gröna Puckeln, skadeglatt, inringande.
Sorglig tillvaro, bankirens... Ni har er avkastning av medmänniskors
nöd, det är på den Ni... ockrar.
HERTIGEN
Vi andra, vi äta och dricka... i vårt anletes svett. Ni, Ni är upptagen
av att vara oberoende, herr utsugare!
EXCELLENSEN
Ha, — vad säger Ni till det?
GRÖNA PUCKELN
Vad jag säger? Jo, jag säger upp lånen! (Tystnad.)
EXCELLENSEN besluter sig för ett skratt.
Ni uppträder verkligen... föga halshuggen.
GRÖNA PUCKELN
Till er tjänst — herr halshuggare!
EXCELLENSEN
Nej — fi donc. Det vore osmakligt. Ragout på procis... (Grimas.)
HERTIGEN
Som sagt, det är en grace av oss: ni får leva.
GRÖNA PUCKELN
Ä, tusen tack.
HERTIGEN
Tacka inte. Det kan vara straff nog!
EXCELLENSEN
Och det kostar! Tjugu miljoner — dollars.
GRÖNA PUCKELN
Ha, ha!
EXCELLENSEN
Ni får se — ni accepterar!
GRÖNA PUCKELN obehärskat.
Ge mig igen mina pengar...
EXCELLENSEN
Nej! Ni måste ta hänsyn...
GRÖNA PUCKELN naivt.
Jag?
EXCELLENSEN
Ja, — men bara till er själv. Och Klaus Raditjij!
GRÖNA PUCKELN elegiskt.
Klaus Raditjij, söndagsbarnet, med féers mängd redan vid vaggan...
EXCELLENSEN
Och också i fortsättningen!
GRÖNA PUCKELN
Klaus Raditjij, snillet. Allt ser han von oben. Ett exempel, — hur han
än vördar mig, kan det hända han utbrister: Ah Benjamin, du bist ja
doch nur ein Übermensch (utdraget) — n-u-u-r ein Übermensch. (Tystnad.)
— nur ein Übermensch.
HERTIGEN med sin egen accent.
Stackars alla övermänniskor.
GRÖNA PUCKELN fortsättande.
Och jag, jag representerar ändå penningen. Att tänka sig: själens flykt
mot oändligheten, — det är jag som finansierar den!
HERTIGEN
Herrns själ, kan den vara en kurant artikel?
GRÖNA PUCKELN
Lyx förstås! Men man har råd!
EXCELLENSEN griper plötsligt in.
Jah! Och nu skall Hertigen abdikera.
(Paus. Gröna Puckeln flaxar oroligt med ögonlocken, spejande
misstänksamt från den ena till den andra. Hertigen rycker bestört till,
betraktar Excellensen med lång förvåning och söker slutligen skydd
bakom ett stelt leende som blottar hans tandrad.)
GRÖNA PUCKELN bryter tystnaden.
Vafalls?
EXCELLENSEN
Tjugu miljoner — dollars. Ni är en ärkelymmel, min käre Benjamin, men
Ni vill ju vara en god patriot?
GRÖNA PUCKELN
Kontant?
EXCELLENSEN
En god patriot, säger jag, — kontant.
GRÖNA PUCKELN
Och sedan — abdikera? (Slug, smygande blick hän mot Hertigen.)
EXCELLENSEN
Ja! Det faller sig ju naturligt.
GRÖNA PUCKELN utstöter ett triumfskri.
Ha, ha! (Tystnad. — Sammanpressat.) Men det är inte sant!
EXCELLENSEN vänd mot Hertigen, med försynta blinkningar.
Ers höghet torde ha godheten bekräfta Ers höghets höga vilja att
tillmötesgå herr bankir Benjamins önskan — att abdikera.
HERTIGEN i förtvivlad osäkerhet om ögonblickets verkliga innebörd.
Ja. Det vill säga. Ers excellens tänker sig... För att tillmötesgå
vännen Benjamin... Naturligtvis! Naturligtvis abdikerar jag — ha, ha!
(Excellensen faller in med sitt gammalmansskratt, och ett nytt
jubelläte arbetar sig fram ur Gröna Puckelns inre.)
EXCELLENSEN forcerat.
Checken!
(Gröna Puckeln letar fram ur sina fickor ett antal bankböcker, vilka
han kärleksfullt sorterar; Excellensen räcker honom med utmärkt
tjänstvillighet en penna, och Gröna Puckeln begynner ifyllandet, under
svåra grimaser. Excellensen står i stark spänning.)
Tju-ugu, tjugu miljoner do-ollars, dollars! (Vill rycka anvisningen åt
sig.)
GRÖNA PUCKELN räddar papperet, med en skärande viskning.
Jag skall ha det skriftligt!
EXCELLENSEN imiterande hans stämma.
Vad är det Ni skall ha skriftligt!
GRÖNA PUCKELN
Abdikationsbeviset!
HERTIGEN
Men en furstes ord...
GRÖNA PUCKELN med flaxande armrörelser.
Jag vill diktera!
EXCELLENSEN
Ack, unna den stackars mannen det nöjet, Ers höghet.
HERTIGEN patriarkaliskt.
Gott, — unnom...
GRÖNA PUCKELN springer upp, fattar posto vid skrivbordet och dikterar
med domedagsstämma.
Undertecknad abdikerar — (Upptäcker stövelknekten på skrivbordet,
håller upp den, grimaserande.)
EXCELLENSEN i diskant.
Jah! Brevpress!
GRÖNA PUCKELN fortsättande, medan Hertigen skriver.
... abdikerar... sex månader... a dato. Datum och namn! (Övertar med
giriga händer dokumentet, som han granskar med lystna ögon; räcker
därpå sin anvisning med en nobel gest.) Var så god! (Retirerar snabbt
mot dörren till höger, med ryggen förut, bevakande med misstänksamma
blickar Hertigen och Excellensen. Upprepar skrockande) Var så god!
Betrakta det som en personlig uppmuntran, Ers höghet! Från Gröna
Puckeln. Dollars! Bra att ha pengar — i Amerika! (Viftar farväl med
abdikationspapperet, som han därpå trycker ömt mot sin barm; försvinner
pilsnabbt med ett hest skratt.)
HERTIGEN reser sig, döljer icke längre sin oro.
Jag förstår inte. Meningen med allt det här? (Melankoliskt.) Skall jag
skiljas från mitt stackars folk, — skall jag flytta nu?
EXCELLENSEN med patos.
Ja, Ers höghet! Till ett större rike, till en tacksammare nation, som
bidar sin regent! Hertigen har abdikerat, nu bestiger konungen sin tron.
HERTIGEN vandrar nervöst fram, för näsduken över pannan.
Ja, för all del, det kan nog vara bra, och jag anar ju vad Ni syftar
på, — men man vet vad man har, och herregud, nu har jag ingenting
längre!
EXCELLENSEN med ett stort tonfall.
X-land, — Ers majestät!
HERTIGEN irriterat.
X-land, X-land — jag känner det inte. Var ligger X-land?
EXCELLENSEN med en Karl XII-gest ut över salongen.
I norr!
HERTIGEN gör en åtbörd av stor förtvivlan; därpå hastigt fram till
skrivbordet, ringer; till en betjänt, som bugar vid dörren till vänster.
Whisky! (Sjunker ned i en fåtölj.) Det går runt i mitt kungliga huvud.
EXCELLENSEN
Det är så enkelt, Ers höghet; förnuftet triumferar. (Med stigande
värme.) Den nya, ädla nationen i X-land kallar Ers höghet till sin
konung. X-land känner Ers höghet. Ers höghets nobla väsen, Ers
höghets betydande bildningsståndpunkt, Ers höghets vänsälla natur,
Ers höghets intresse för finansernas ordnande, Ers höghets omtanke
om framåtskridandets befrämjande. X-land beundrar Ers höghet. X-land
älskar Ers höghet.
HERTIGEN
Det kommer så Överraskande. Så omotiverat.
EXCELLENSEN
Bara Ers höghet ville stifta bekantskap med x-länningarna...
BETJÄNTEN har kommit åter med whisky, engelska glas, och sifon; till
Excellensen.
Ers excellens bad att bli underrättad, De äro här nu, allesamman.
EXCELLENSEN med obehärskad iver.
De kommo nu!
HERTIGEN
Kommo de nu?
EXCELLENSEN
Ja! X-lanningarna!
HERTIGEN i en ton av okonstlad överraskning.
Herregud!
EXCELLENSEN
Kungadeputationen!
HERTIGEN
Det gick hastigt.
EXCELLENSEN
Var långmodig, Ers höghet. Jag är en gammal man.
HERTIGEN
Ni är den minst gamla man jag vet.
EXCELLENSEN
Det är jag som bär skulden. Jag har hjälpt dem fram till Hertigens
tröskel. Och nu stå de arma människorna där, där ute, och kunna icke
annat.
HERTIGEN
Ni gör politik, Politicus! Och det här ske såsom Ni utstakat. Alltid.
(Till Betjänten.) Låt upp för x-länningarna! Så få vi se det iidla
folket i vitögat. (Betjänten ut. Hertigen slår upp whisky.) Men först
skola vi stålsätta vår kungliga person med en iskall whisky. Drickom
den avsatta Hertigen till, Kungamakare!
EXCELLENSEN
Skål, Ers höghet. Det är den femte i dag.
HERTIGEN
Femte!?
EXCELLENSEN
Whiskyn.
(Höjer sitt glas med darrande, men energiskt målmedveten hand. Båda
dricka djupt, och i detsamma slås dörrarna till höger upp.)
CEREMONIMÄSTAREN in, klädd i grann uniform; utropar högt:
Kungadeputationen från X-land!
(Först inträda tvenne grenadjärer och fatta posto vid ingången.
Omedelbart därpå förnimmes ett starkt buller av trampande, tunga
fötter, och vid dörren uppstår en stunds trängsel, varunder ett dovt
mummel och några tillrättavisningar höras. Närmast blir deputationens
Ordförande synlig. Han är en grovlemmad, medelålders man med kal
hjässa, svagt gråfärgat hår vid tinningarna, glasögon och ett starkt
betonat käkparti. Toaletten utgöres av en blanksliten bonjour,
kombinerad med mjuk krage och kulört halsduk. När han träder in i
spetsen för deputationen, håller han armarna utbredda bakom ryggen
för att samla de Övriga och dämpa deras iver. Ordföranden åtföljes
närmast av Sångläraren, klädd i smoking med en grön jägmästarehatt i
handen. Han är en lång gestalt med ett smalt ansikte, som slutar i ett
svart pipskägg. Det mörka håret är kammat à la diktare, ock de oroligt
flackande ögonen bakom de svartbågade pincenéerna förhöja intrycket av
en person på den sluga linjen; han har ett tystlåtet och glidande sätt,
hans nyfikenhet på omgivningen är påtaglig. Därpå inträda Torparesonen
nr 1 och Torparesonen nr 2, båda omkring 40 år, kortväxta, bredaxlade,
klädda i vadmal och stövlar, en bjärtgul taraxacum i knapphålet
förhöjer den lantliga effekten; de bära mössan i handen, och den blir
ihållande omtummad. Den ene har ett skinande runt ansikte, den andre
prydes av ett stripigt rött skägg, tämligen korthugget. Slutligen
anmäla sig de två kvinnliga ledamöterna av deputationen, Värdinnan, en
korpulent, lantlig typ, och Den unga x-ländskan, lika ursprunglig till
sin hållning, med röda, vackra kinder och tjockt lingult hår i en knut
i nacken, men klädd efter vissa stadsmanér.)
(Ceremonimästaren går sakkunnigt omkring och ordnar upp den motsträviga
gruppen i en symmetrisk halvcirkel, framför vilken Ordföranden poserar.
Damerna få plats närmast scenen, medan längre upp Sångläraren intar en
nonchalant, självsäker ställning med handen vid höften; han bryter sig
gärna ut ur ledet för att bättre framträda.)
HERTIGEN medan uppmarschen pågår, till Excellensen.
Hör nu, Ers excellens, det här är nog veritabelt folk?
EXCELLENSEN
Ett folkligt folk! De yttersta äro de främsta — från begynnelsen.
HERTIGEN med en burschikos vändning.
Dom har läst Rousseau.
EXCELLENSEN
Ja, — vilket stort ögonblick!
(Anlägger en strålande uppsyn och företar några entusiastiska
sicksackrörelser, varvid han passerar Ordföranden, som bugar djupt och
oelegant. Excellensen hälsar vänskapsfullt.)
CEREMONIMÄSTAREN med imponerande röst.
Hans höghet Hertigen behagar höra deputationen från X-land.
(Deputationen förlorar sig i nobla bugningar, och Hertigen, som stannat
i en stor attitude vid skrivbordet, ådagalägger sitt gillande genom en
uppmuntrande nickning.)
ORDFÖRANDEN letar fram ur bonjourens bakficka ett hopviket papper, som
han under obligatoriska harskningar vecklar ut; han besväras av ett
styvt uttal, vilket dock på intet sätt förringar hans predikantmässiga
självsäkerhet; han inleder med frän stämma.
Det är inte trevligt att tala ett främmande språk, när man är demokrat,
och egentligen borde nog Hertigen från första början vänja sig vid
folkets eget tungomål. Men det må nu gå den här gången. (Läser.)
Översättning. Ärade Hertig. Folket i X-land — i sin helhet, bestående
av män och kvinnor — har härmed äran framföra det hugnesamma
meddelandet, att det beslutat kalla Hertigen till den ansvarsfulla
posten (blickar upp) — den ansvarsfulla posten — att styra detsamma.
Erfarenheten har nämligen visat, att det x-ländska folket — laglydigt
och fogligt...
(Värdinnan har oväntat inlett ett högljutt samtal med Den unga
x-ländskan, vilket föranleder Ordföranden alt vända sig om med ett
skarpt nedtystande: sch...)
... laglydigt och fogligt, demokratiskt och ordningsälskande — icke kan
styra sig självt. Det är med folket som med den enskilda, det behöver
en ledare, och den ganska allmänna uppfattningen är att Hertigen är den
rätta konungsmannen, i varje fall för våra små förhållanden den bästa
konungsmannen. För att framföra detta har folket sänt hit sina främsta
män och två kvinnor. (Paus.) Slut.
HERTIGEN betraktar villrådig Excellensen och därpå Ceremonimästaren; då
ingenting särskilt synes förestå, begynner han, något osäkert.
Ja, gott folk, det är ju inte lätt att känna sig oberörd i en stund som
denna. Och alltid är det trösterikt att erfara, att man är omfattad med
välvilja i ett land där man inte regerar; — jag menar, hur hjärtligt
skulle icke förhållandet i själva verket vara, om förhållandet vore ett
annat! Men jag skall fatta mig kort: bringen en hälsning till edert
land, gode herrar och x-ländska damer, och låten eder icke gripas av
oro; jag skall väl betänka mig.
DEN UNGA X-LÄNDSKAN har efter ett hemligt teckensamtal med Värdinnan
bragt fram ur sin väska ett manuskript ock begynner omedelbart läsa upp
med en forcerad, men frimodig och klar stämma.
Översättning. Högt ärade Hertig. De tusen sinom tusen kvinnorna i
X-Iands vida nejder ha också ett behov: — att frambära vittnesbördet
om sitt hjärtas trohet mot hertigen såsom rikets konung, eho det bliva
månde. Då de x-ländska kvinnorna vad de x-ländska männen beträffar äro
jämställda — (skarpt, med en blick framför sig) och mer än så —, torde
betydelsen av vad vi anse och mena icke kunna skattas nog högt. Mottag,
ärade Hertig, försäkran om vår aktning och vår stolthet, och så vidare
och så vidare.
HERTIGEN för näsduken till ögat.
Mina damer, jag är tillintetgjord... men jag vill behärska mig. Ser ni,
kvinnorna... och nu, dessa tusen sinom tusen. (Plötsligt.) Emellertid,
låt oss få några förfriskningar. Det kunna vi gott behöva.
(Ceremonimästaren gör ett tecken, varpå betjänter inträda och servera
champagne. — Bland deputationens medlemmar uppstår kort därpå ett
mumlande meningsutbyte. Torparesonen nr 1 och Torparesonen nr 2
vägra under bestämda protester att mottaga champagneglasen, varvid
Ordföranden inskrider.)
ORDFÖRANDEN
Bråka int' nu, utan drick!
TORPARESONEN nr 1
Nog vet Ordföranden själv att de' ä' förbjudet att tära sprit.
TORPARESONEN nr 2
Va' ska' kungen tanka om vi int' gör som lagen säjer.
ORDFÖRANDEN
Voj, voj ändå. Lagen säjer att när ni ä' i eget land så ä' de' straff
att ta på offentliga ställen. Men som vi nu ä' utrikes!
TORPARESONEN nr 1 o. TORPARESONEN nr 2 på en gång, betraktande varandra.
Jasså-å. — Nå, i så'nt fall.
(Båda fatta glasen med iver.)
HERTIGEN går fram till Ordföranden och höjer sitt glas.
Tack för talet, — Ni är en varm patriot, förstår jag så väl...
ORDFÖRANDEN
Ja, vem sku' int' tycka om X-land, bästa Hertigen!
HERTIGEN
Javisst, javisst. (Vänd till Sångläraren.) Och här har vi säkert en
poet.
SÅNGLÄRAREN protesterande.
Jag ä' sånglärare!
HERTIGEN
Nå, det gläder mig.
SÅNGLÄRAREN
Och medlem av Lagstiftande församlingen! Och ordförande i
Artillerikommissionen!
HERTIGEN
Det är bra, — det är mångsidigt. (Till Torparesönerna 1 och 2.) Och här
får jag höja mitt glas för två präktiga odalmän!
(Torparesönerna dricka till botten med skinande, breda ansikten.)
EXCELLENSEN har vid flera tillfällen uttryckt sin livliga
tillfredsställelse med händelsernas gång genom spasmodiska
kroppsrörelser; han har föredragit att servera sig whisky och är nu
framme hos Den unga x-ländskan; i diskant.
Smakar champagnen bra, fröken? Jag dricker whisky! Skål.
(Skålar med Den unga x-ländskan och Värdinnan; Hertigen höjer också
sitt glas för dem.)
ORDFÖRANDEN oförmodat, vänd till deputationen.
Leve kungen, — ekiöö kongi!
HELA DEPUTATIONEN
Ekiöö, ekiöö-ö, ekiöö-ö-öö!
ORDFÖRANDEN entusiastiskt.
Och se'n ska' vi sjunga den sången som Sångläraren lärt oss sjunga, —
vår längtans sång till kungen. Kungens sång!
(Sångläraren stiger fram och anför; deputationen sjunger, medan
grenadjärerna skyldra.)
När kommer konungen hem till vårt X-land?
Redan vi sökt genom fem eller sex land.
X-land, o X-land, du bliver ett spexland!
Kommer han ej snart,
Kommer han ej snart?
Ridå.
ANDRA AKTEN
Hertigens ämbetsrum, såsom i Första akten. I närheten av skrivbordet
ett staffli med en stor Specialkarta över X-land. På skrivbordet
flera volymer litteratur över X-land. På andra sidan bordet en vitrin
från ett etnografiskt museum innehållande en maskulin normaltyp från
X-land, en anspråkslös person i skärmmössa; påskrift: Lagstiftare i
X-land. Ytterligare tre stafflier med statistiska illustrationer,
kurvor och tabeller; höga rubriker: _Törstens nedbringande i X-land,
Majoritetens betydelse i X-land, Kvinnoprocenten i X-land_ (ett plakat
med intressanta och komplicerade, in i varandra gående cirkelfigurer).
LIVMEDICUS går ensam omkring och studerar det utställda materialet;
stannar framför vitrinen och bugar.
Go'da', go'da', min herre!
(Dörren till höger slås upp av en bugande betjänt.)
EXCELLENSEN inträder med snabba steg; han bär en orkidé i knapphålet;
briljant humör.
Mjuka tjänare, herr professor. Har lyckan hälsa er från Hertigen.
Hans höghet åker omkring i staden med den framstående arkitekten
från X-land; man väljer möbler för kungliga slottet i det nya rikets
huvudstad! Jag var med i Antikpalatset; å, det blir charmant.
LIVMEDICUS
Och Hans höghets hälsa?
EXCELLENSEN
Har aldrig varit så tillfredsställande! Vår nådige furste upplever en
fullständig renässans, — det blir en spänstig yngling som svingar sig
upp på kungatronen i X-land.
LIVMEDICUS
Ja, jag hoppas det. Jag har också ordinerat Hans höghet en kurs i
jiu-jitsu. Det kan vara bra för en monark i våra dagar.
EXCELLENSEN
Ni skall få se, — Hans höghet kommer att spela fotboll med
x-länningarna. (Illustrerande benrörelse.) Alltnog, Hans höghet
ville säga er, att han inte trodde det var så oundvikligt med den
traditionella konsultationen i dag, — Hans höghet var kanske tvungen
att dröja någon halvtimme...
LIVMEDICUS
Det gläder mig. Man är aldrig så tillfreds som när man är överflödig —
som läkare.
EXCELLENSEN
Som läkare, ja! Men Ni, Ni min käre professor (klappar Livmedicus
hjärtligt på axlarna), Ni är inte bara läkare längre, utan en man med
en uppgift, en nyttig medlem av samhället, en personlighet att räkna
med, — kort sagt, en politiker.
LIVMEDICUS
Ni har rätt, Ers excellens. Jag börjar få... (rund gest) proportioner
över min gestalt. Jag hade aldrig kunnat drömma... Till exempel i går,
på mötet i går. Jag hade knappast slutat, förrän en storm av bifall
bröt ut.
EXCELLENSEN
Ingen kan vara mera glad än jag över den framgång Ni har i er ålders
höst, dyre vän. Ser Ni det, — kalkylerna stämma! Men låt oss sätta oss
för all del, så får jag höra er berätta, i lugn och ro.
(De ta plats i fåtöljer.)
LIVMEDICUS
Alltså, det var Ni som gav uppslaget, Ers excellens. Jag minns precis
hur det gick till. Ni kom till mig en dag och sade: Hör på Livmedicus,
som Ni vet skall Hans höghet Hertigen inom kort lämna landet... à la
bonne heure, ställ er i spetsen för ett republikanskt parti, det är en
idé med framtiden för sig, och Ni, — Ni blir en stor man!
EXCELLENSEN
Ni blir president, Livmedicus, — sade jag. Det är så enkelt, låt det
blott bli folkets vilja! Att det var Hans höghet Hertigens vilja, kunde
jag redan då upplysa er om.
LIVMEDICUS
Jag var mycket överraskad; och förstod inte riktigt. Jag, en läkare,
specialist på nerver...
EXCELLENSEN skarpt.
Klaus Raditjij är också specialist på nerver, — på dåliga nerver!
Ni känner intrigen. Gröna Puckeln — herr Bankiren, herr Vampyren —
lancerar Raditjij som vår ädle hertigs efterträdare. (I fullt raseri.)
Tänk er, — Raditjij, denna urspårade kretin, detta ärftligt belastade
pundhuvud, denna maskätna lakejsjäl, demimondens skötebarn, flytande på
ett ruttet kapital! I dessa nattsvarta händer skulle vi överlämna vårt
blomstrande hertigdöme...
LIVMEDICUS
Ja, det skall jungfru Maria veta, att jag grubblade och grubblade. Och
det föreföll till slut som om här ställdes ett krav just på mig, — i
min egenskap av professor i inre medicin, ja, jag menar, det var som om
man telefonerat ett sjukbud till mig, bara med den skillnaden, att här
var en hel nation opasslig. Med ett ord, jag fick lov att sätta mig i
rörelse för folkhälsans skull, för den allmänna hygienens...
EXCELLENSEN
Ni är den gode läkaren vid feberlägret, — och redan applåderar
patienten...
LIVMEDICUS
Botemedlet heter republikens idé. Den tanken har blivit kött av mitt
kött, och ben av mina ben...
EXCELLENSEN
Ja, var Ni än rör er, jublar folket. Ni är i egen person sanningen på
marsch, Livmedicus!
LIVMEDICUS
Tro mig, Ers excellens, — övertygad monarkist som jag av naturen är,
skall jag endast under inflytande av min starka ansvarskänsla kunna
förmå mig att träda upp som statschef i en republik — om gud så vill.
Jag är dessutom född som privatman.
EXCELLENSEN
Verkligen? Det är onekligen anmärkningsvärt.
LIVMEDICUS
Ja, icke sant? Men jag gör ju allt för att övervinna denna olägenhet
och tränga in i min nya kasus. Se här. Jag har skaffat mig förefintlig
vetenskaplig litteratur i branschen. (Griper en bok ur bröstfickan.)
Vad en president bör veta, handbok för nybörjare. Tryckt i år. Här
framföras flera beaktansvärda synpunkter, till exempel beträffande en
sådan detalj som den, hur man bör undvika misstag vid utövandet av
högsta makten. Det skall säkert intressera Ers excellens att stifta
bekantskap med följande nog så överraskande passus... (Bläddrar.)
(Dörren till vänster har långsamt gått upp.)
GRÖNA PUCKELN störtar plötsligt fram till de båda herrarna med några
kattmjuka språng, utstötande sitt specialläte.
R-r-ratsch-tsch...! (Excellensen och Livmedicus fara upp, åtskilligt
konfunderade. Den senare tappar sin bok, och med en gest mot denna
upprepar Gröna Puckeln, hånfullt väsande:) En nog så överraskande
passus, — eller hur, mina herrar? (Stelnar i en rovlysten attitude,
under hotfulla grimaser turvis fixerande Excellensen och Livmedicus.)
EXCELLENSEN är inbegripen i sin mest svårartade huvudskakning; lyckas
slutligen frampressa ett par ord trots ödesdiger indignation.
Polis, polis! Inbrott!
GRÖNA PUCKELN skramlar med guld i byxfickan.
Tjuv i huset, — en miljonär!
LIVMEDICUS med livliga försök att återupprätta sin värdighet.
Hur kan detta ske? I ett civiliserat samhälle! (Med plötslig
beslutsamhet.) Betjäningen!
GRÖNA PUCKELN
Är mutad! I det här slottet låta alla muta sig, — (med en blick på
Excellensen) kom i håg det! (Med stor gest.) Jag mutar hela världen.
EXCELLENSEN
Jah! Inclusive eget samvete, skurk!
LIVMEDICUS
Låt kasta ut karl'n. Jag skall ringa...
(Ringer. — Tystnad. — Ingenting inträffar.)
GRÖNA PUCKELN
Ledningen är avskuren, — ha, ha!
EXCELLENSEN
Kriminellt! Det blir polis.
GRÖNA PUCKELN
Nej. Vi få vara ostörda, det är hela saken.
EXCELLENSEN
Ostörda — tillsammans med en fridstörare.
GRÖNA PUCKELN
Den är visst den fredligaste i sällskapet.
EXCELLENSEN
Välj edra ord!
GRÖNA PUCKELN
Om jag väljer! Bedragare!
EXCELLENSEN
Nu, nu, min herre...
GRÖNA PUCKELN
Har jag kanske inte betalt vakansen efter hertigen?
EXCELLENSEN
Det var ärligt spel. Hertigen går!
GRÖNA PUCKELN med pekfingret mot Livmedicus.
Och hovkvacksalvaren kommer! Löparen offras — för bondens skull.
LIVMEDICUS
Här offras ingenting! Men för herrn blir det bäst på min
korrektionsanstalt.
GRÖNA PUCKELN
Korruptionsanstalt! Hela personalen är korrumperad, dårarna
inberäknade! Och nu kommer turen till herrn. Vad kostar republiken
herrn tjatar om, med rubb och stubb? Folkviljan och hela vrövlet.
LIVMEDICUS
Man schackrar inte med idéer. Lägg det på minnet!
GRÖNA PUCKELN
Penningen är en idé. Den enda. I hela världen.
LIVMEDICUS
Nå då så! Det skall vara betalt för att man ger sig i väg nu! Är det
nog med de trettio silverstyckena, jude!
GRÖNA PUCKELN lyfter armen för ansiktet.
Sch...
PRINSESSAN in från vänster. Hon kommer från en lektion i fäktning, med
floretten i handen och masken nedfälld. Imiterar valkyria vid dörren,
betraktar situationen och stormar därpå fram med höjd florett, lekfullt
riktad mot Gröna Puckeln.
Nej, se rika gossen! Man gör visiter, t.ror jag! Nu, låt oss kittla
kapitalet i maggropen ett tag. Parera stöten med checkböckerna, Procis!
(Gröna Puckeln är stadd på reträtt mot högerdörren, värjande sig med
armarna.) Vad ser jag, saken är sjuk. Gör så din plikt, florett!
(Förföljer honom.) Nu fly miljonerna för en vredgad kvinnohand. Adjö
på dig, lille lekkamrat! Hälsa bröderna dina, Benjamin, — Benjamin du,
drömmare och månglare! Florett — knock out!
GRÖNA PUCKELN vid dörröppningen, med sammanpressad bitterhet.
Kommer igen! (Försvinner.)
LIVMEDICUS med frigjort mod, utslungande efter honom.
Kommer inte!
GRÖNA PUCKELN in igen.
Kommer!
LIVMEDICUS
Kommer inte! (Gröna Puckeln ut.)
PRINSESSAN befriar sig från masken, kastar floretten.
Det var tur jag var klar med fäktningen. Miljonärer kunna vara
besvärliga.
LIVMEDICUS
Ja, vi skakade honom ifrån oss förstås.
EXCELLENSEN
Hennes höghet var rätta mannen! Att tänka sig, — falla i armarna på
oss — från himmeln —, utan ett visitkort en gång. Muta betjäningen —
och ringledningen! Här skall bli räfst. Det skall jag omedelbart dra
försorg om. Och whisky. Farväl, Ers höghet, au revoir, professorn, — å,
där ligger ännu Handboken för nybörjare (Livmedicus tager upp den), läs
den med kärlek, och Ni blir ett gott statsöverhuvud. (Ut till höger.)
PRINSESSAN med händerna på Livmedicus' axlar.
Livmedicus! Vad Ni är förändrad, så högtidlig, och så manlig, i svart
diplomatrock, — (konstaterande) och den kulörta västen är försvunnen,
den underhållande kulörta västen, jag hade alltid så roligt åt
mönstret, och den klädde så bra — magen.
LIVMEDICUS
Bugar mig — på det där plaggets vägnar.
PRINSESSAN
Ja-a, Livmedicus, jag vet att Ni fått en mission nu! En riktig
livsuppgift — att ersätta Papa. Men det kan väl inte vara så svårt,
vafalls?
LIVMEDICUS
Ja, jag vet inte. Så här i början, när man inte är van, — det tar nog
på nerverna.
PRINSESSAN med ett vackert skratt.
Nerverna! Jag skall säga Livmedicus att Livmedicus har pysslat om mina
nerver så länge, så nu kan jag konsten! Lyd alltså mina råd; nu börja
vi behandlingen. Sätt er. (Båda taga plats.)
LIVMEDICUS
Skall jag fungera som patient?
PRINSESSAN docerande.
Alltsammans går ut på... att man distraherar sig. Först gör man själv
diagnosen. Besluter sig för huruvida man är sjuk eller inte; det är
mycket viktigt. Stannar man vid det senare alternativet är ingenting
att göra åt saken; fallet är ur läkarsynpunkt fullkomligt hopplöst.
Men vid det motsatta förfarandet uppställer sig omedelbart frågan: vad
är det som brister? Sedan man sålunda så att säga fixerat den sjuka
punkten, gör man allt för att abstrahera den ur sitt medvetande. Man
lider till exempel av sömnlöshet. Gott! Man inskärper natt och dag hos
sig själv, säger till sig själv; Du lider av sömnlöshet. Det är bra. Du
skall glömma att du lider av sömnlöshet. Glöm inte det! Minns att du
skall glömma, minns att du skall glömma...
LIVMEDICUS fascinerad.
Minnas; inte glömma, glömma...
PRINSESSAN