Jag tog fram min goda lappkniv, som jag alltid bär på mig. Den har
suttit i väl hundra renars hjärtan. Jag kysste dess oljiga blad och sade
till Kleiner: -- Hör du, Kalle Johanson, det var fan vad ditt hjärta
dunkar! Är du mörkrädd?
-- Inte är jag mörkrädd och inte heller har jag dåligt hjärta, fast jag
är litet fet. Men det är något som dunkar. Jag måste ha druckit för
mycket champêtre. Och så slocknade ljusen! Det är ju fan! Kanske är det
hjärtat som dunkar. Lyss på mitt bröst, är du hygglig, känn på hjärtat!
Jag blir ruggig till mods.
Jag knäppte opp hans väst och kände på hans bröstkorg.
-- Förstår du dig på sådant där? frågade han. Mitt hjärta har alltid
varit first class!
Jag kände efter med fingerspetsarna och trevade på konsulns revben. Jag
räknade -- och mellan fjärde och femte revbenet satte jag in kniven så
hårt jag kunde. Den var skarp och det var som att sticka i margarin.
Samtidigt tog jag honom för munnen, ty han gurglade litet. Han skakade
på axlarna, och en darrning började i nacken och slutade nere i benen.
I samma ögonblick vaknade jag. Telefonen i mitt rum ringde och jag
rusade upp. Det var portiern.
-- Förlåt, herr Engström, att jag ringde om igen, men herr Engström
tycktes inte höra den första ringningen. Herr Berger och herr Forsberg
och herr Engströms bror vänta nere i baren!
Johannes.
Tåget stannar, och konduktören öppnar en tredjeklassplattforms
järngrind. En liten satt karl raglar ut, full och bra. Svetten rinner i
floder från hans panna och kinder och han släpar på den traditionella
nattsäcken, vars tunnhet bulnar vid ena kanten. En avlång kropp göms
där. Det är den traditionella litern. Mannen heter Johannes och är en av
Smålands styvaste karlar.
Han kan endast med svårighet hålla sig upprätt. Han knäar och kutar, tar
en överhalning då och då och stirrar med en oändligt slö uppsyn ut över
de småländska pitpropsplantorna som omhägna den lilla stationen. Denna
ängd är för honom ett universum, ty han kan inte tänka längre än till
närmaste stad som ligger på en mils avstånd, omhägnad av liknande
plantor. Och denna stad är med sina torgdagar ett eldorado med fläsk och
kött och sill och ett spritbolag. Vid marknaden inger den honom en
dunkel föreställning om cirkus och gyckel och positiv och harpor och
basuner i smålänningarnas himmelrike.
Nu är han hemkommen från en vanlig torgdag och är yrvaken efter sömnen i
kupén och håller på att orientera sig, medan svetten strömmar i det
grova ansiktets fåror och snusblandat dregel rinner ur mungiporna ned på
den rödgulblågrönsvartvita yllehalsduken och den dubbelknäppta västen,
där silverkedjan prålar med sin urnyckel med skaft av fyrkantig
silverplåt -- enda arvet efter fadern.
Ur en förstaklasskupé hörs: -- Att man tillåter såna där att följa med
tåget!
Jag skulle vilja stiga fram och kunna ta av mig en fjäderprydd barett
och släpa fjädern i sanden och säga med böjt huvud och handen på
hjärtat:
-- Sköna dam! Förlåt en vandrande riddare, men det är bara Johannes som
är litet dragen och det är hans rättighet just nu. Han har inte dansat
sig trött, han dignar inte under utmärkelser, han har icke tornerat sig
så här echaufferad för någon frökens äras eller färgers skull. Men han
lastade i natt ensam en hel järnvägsvagn med grova stockar. Det är helt
simpelt en jäkla karl. Sköna dam, jag hälsar er!
Men då visselpipan ljuder och tåget går, ser jag, att det inte är någon
ung dam utan en gammal fröken med hakbandshatt och ett ansikte, i vilket
livet grävt ännu djupare fåror än i Johannes, fast orsakerna äro andra.
Tåget går alltså med den gamla kvinnan och hennes indignation.
Johannes står kvar på perrongen. Han ser slött på lokomotivets ånga som
dröjer kvar och böljar några sekunder inom stationens hank och stör, och
så styr han ut på landsvägen. Han ler för sig själv, ty han är lycklig.
Han har inte hört ett ont ord, han är full och glad och fredlig och han
glömmer, att arbetet börjar i morgon igen.
Johannes har arbetat sig fram till förstugubron. Där står hustrun och
ser hur det är fatt. Men hon grälar inte som de flesta hustrur skulle
göra i samma situation. Hon bara säger till ungarna: -- Nu är far hemma
och nu går ni ut, för nu ska far sova! Hon hjälper honom uppför
trapporna och in i kammarn, räddar nattsäcken med dess liter. Johannes
dråsar i fållbänken och slumrar in i ett nirvana som du och jag ha svårt
att tänka oss. Ty vi ha ju nerver, säges det, medan Johannes bara har en
nerv. Den ena ändan har han i huvudet, den andra sitter han på. Alltså
en nerv som en kabel. Åtminstone låtsar han inte om, om den har
förgreningar.
Johannes sover, och fridens änglar omsväva hans läger.
Nu till Johannes historia och orsakerna varför jag unnar honom hans
lilla fylla. Johannes är statarpojke från början. Då han blev 22 år,
gifte han sig med en läskamrat, som han funnit till äktenskap lämplig.
De hade gått några år och hållit varandra i händerna och lyssnat till
blodets sång som lät allt närmare -- och under den farliga
höbärgningstiden -- ni förstår -- ladorna, där syrsorna sjunga, de långa
ljumma nätterna och styrkan som kom musklerna att svälla. Så var den
saken klar -- och varför skulle inte Johannes kunna gifta sig, han som
kunde lyfta en räl på mitten och gå med en tunna råg uppför kvarntrappan
sen han själv svängt den över nacken?
Nu kom de goda tiderna. Det blev kolkörning och skogsavverkning i stor
skala nere i den fattiga socknen. Mastträden föllo först, så kom den
medelstora skogen och sist pitpropsen i milliontals fot. Sågarna
arbetade och de fattiga förtjänade pengar, men de rika förtjänade mera,
ty de hade ju satt arbetet i gång.
I en isbelagd backe stjälpte Johannisas lass. Han kom under och bröt
högra armen och hans lurviga ölänning, som han köpt för 90 kronor, blev
så illa åtgången, att han måste sälja den till slaktarn för 45. Men inom
14 dar hade Johannes köpt en ny ölänning och gick med högra armen i band
och lassade på med vänstra -- och det var ändå stockar som voro 12 tum i
lilländan. Pitpropsen var som tändstickor -- och då han körde kol satt
han framme på ryssen, svart som en morian och sjöng i svängarna, medan
den nya ölänningen travade som på en kapplöpningsbana och isen stänkte
om hans hovar.
Det var vackert att se hur kolkörartåget kom fram som en svart orm ur
den vita skogen. Det ångade om de små hästarna och stybbdammet låg som
en rök över och efter alltsammans. Fast det hör strängt taget inte hit.
Men så småningom blev det sämre med förtjänsten. Konkurrensen blev
större. Körarna sålde sina hästar och började arbeta med lastning vid
järnvägsstationen.
Johannes kom ner och talade med inspektören och bad att få lasta ensam.
Eljest behövdes det åtminstone två att lasta en vagn med stockar,
sliprar eller plank. Han fick det -- och vi äro där nu. Nu lastar han --
inte alls efter 8 timmars arbetsdag, utan som en fri man (något så när),
när och så mycket han vill. Han har lastat ihop ett eget hem med en
trädgårdstäppa och ett potatisland framför. Han vill inte ha någon
kamrat, ty han vill lita bara på sig själv. Han lastar två vagnar på
dygnet, ty han har Smålands hela seniga energi koncentrerad i sin lilla
jättekropp.
Om du går ut mitt i natten på den lilla stationens lastplan, kan du vara
rätt säker på att få se Johannisas silhuett mot luften över den svarta
pitpropskonturen med ena ändan av en stock på sin järnrygg. Då hans två
vagnar äro fullastade, går han hem och tar sig några timmars vila.
Men då han vaknar, äro lederna stelnade. Han känner sig som i bojor och
han stöter på hustrun:
-- Krestin, nu får jag löv å öpp! men ja kan inte röra e le! Du får löv
å hjälpa mek!
Och Krestin stiger upp och drar sin man ur sängen. Där står han stelbent
och med värkande rygg, medan Krestin klär på honom ylletröjan och
hjälper honom med byxorna och västen och snör pjäxorna på honom. Och det
kan hända, att hon måste leda honom några varv runt i rummet, innan hon
fått honom så pass att han kan reda sig själv. Så får han sitt
matsäcksknyte och det bär i väg.
Men då han i den sovande morgonen kommer in på stationsområdet och har
satt sin breda rygg under en sliper och börjar knoga uppför den
sviktande plankan, är han åter Johannes, som är smålänning och icke vet
av några svårigheter. Bara han börjat svettas och fått maskinen i gång,
går han som ett urverk. Från måndag till lördag.
Men på lördagarna, stundom, händer det, att han måste in till stan, till
fantasi och narkos. Vem unnar honom inte det?
Han har uppfyllt sina skyldigheter mot sig själv och sin familj. Hans
stuga är vacker och runt omkring gror föda ur den fattiga småländska
sanden. Och lite ringblommor och pioner för själen också. Och lavendel
för kyrkobesöket.
På söndagen gå de till kyrkan Johannes och Krestin. Johannes går två
eller tre steg före, ty han är ju karl, och efter kommer Krestin med
båda ungarna vid händerna och en tredje som gör hennes hy gul och gången
släpande.
Men Johannes tänker inte på sådant. Han kommer att sitta på bortersta
bänken ett slag och så går han ut bland gravarna eller till sockenstugan
och bjuder på snus -- eller också går han bort till stallen och pratar
med herrgårdskuskarna och får sig en dragnagel ur deras söndagslitrar.
Kanske Johannes också har med sig en liten blå flaska och kan bjuda
igen. Ty han har förtjänt sitt brännvin ärligare kanhända än
herrgårdskuskarna.
På måndags morgonen blir det svårt att få honom i gång. Kanske Krestin
rent av måste gnida hans armar och ben. Skulle han vila över en dag
bleve han förstenad och socknens good-templare skulle säga: -- Ännu ett
offer för brännvinet! Men Johannes vilar inte. Och intet ont har han
gjort. Johannes är en av de hederligaste människor jag känner.
Brev från en vän.