* * * * *
Att slå upp en tysk bok är som att luta sig över ett vörtkar, och
tyskarnas filosofi smakar av förnumstig folkskollärare, hur djupgående
och gedigen den än må vara. Jag var på supé hos professor S. i går,
ljuset, du vet, Germanias stolthet, och man kom in på Darwin och Hæckel
och ledde sig från dem in på en värdesättning av varelsernas förmåga att
känna lidande. Vi voro naturligtvis alla ense om nödvändigheten av
vivisektion, men då man ville värdera människans kapacitet i fråga om
att känna smärta med ett högre gradtal än till exempel en daggmasks,
måste jag fram med min gamla teori, du minns. Höjden av smärta hos en
daggmask är ju alltid höjden av smärta för honom och måste således ha
samma värde som höjden av smärta hos en människa, då väl ingen kan
frånkänna daggmasken självmedvetande.
De bästa tyskarna ha verkligen slutat med de där dumheterna om instinkt
och förnuft, så att där mötte intet hinder, men de här gubbarna ville
värdera människans förmåga av smärta till 100 och daggmaskens till 15
eller 10 eller så där omkring. Jag måste börja med paradoxer och
förklarade, att en kålrots sensibilitet hade samma värde som en
Werthers, om den också uppträdde på olika sätt. De frågade om det var
Uppsalafilosofi och jag svarade:
-- Ja, framtidens Uppsalas!
Emellertid kommo de i gräl, vilket var rätt nöjsamt att åhöra.
* * * * *