AV
ALBERT ENGSTRÖM
STOCKHOLM
ALBERT BONNIERS FÖRLAG
STOCKHOLM
ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1916
Stöldförsäkringsagenten.
En figur arbetade sig upp emot regnbyn tvärs över gårdsplanen, fällde
ihop ett drypande paraply på trappan och gjorde halt på min
vildvinsskuggade veranda. En lång gestalt med något gewesenes över
apparitionen, hållning, som påminde om militär, men knän på byxbenen som
talade om borgaren, vita mustascher under en örnnäsa, som skulle ha
imponerat, om den icke varit i miniatyr, och ett visst affekterat
förnämt drag omkring ögonen, som kom en att tänka på adelskalendern men
med baktankar. En liten slapp potatismage, som talade om stillasittande
på andra klassens restaurangkaféschaggsoffor vid gammaldags tutingar
efter en halvportion biffstek med två supar och en halv lageröl.
-- Träffas herr Engström?
-- Jo, det är jag. Vad kan jag stå till tjänst med? Var så god och stig
in!
-- Det är en konstig sommar vi ha. Regn och blåst och köld. Mitt namn är
löjtnant Hultenhjelm. Jag såg visserligen att det står förbjuden ingång
på grinden och anslag om vite, men jag tänkte att det inte var så
allvarligt -- -- --
-- Jo, jag försäkrar, att det är absolut allvarligt.
-- Ja, jag försäkrar också, att mitt ärende är absolut allvarligt, hä
hä, jag är representant för Stöldförsäkringsaktiebolaget Cautio, och
efter jag är på trakten, tänkte jag föreslå er att ta en försäkring där.
Förstklassiga villkor, verkligen enastående, och i dessa tider, ni läser
ju dagligen i tidningarna om stöld och inbrott -- -- --
-- Nej, sådant hoppar jag över. Stjäl dom så särskilt mycket nu för
tiden?
-- Kolossalt! _Kolossalt!!_ Och allt ersätter bolaget
försäkringstagarna. Inte bara det stulna, utan det förstörda, för som ni
vet händer det, att tjuvar inte bara stjäla utan göra åverkan under
sökandet efter dyrbarheter.
-- Ja, men jag tror inte ändå. Jag har ingenting, som kan locka någon
tjuv -- -- --
-- Å, vart jag ser härinne ser jag en dyrbarhet. Alla konstverk till
exempel. Alla saker ha värde och allt kan stjälas.
-- Nej vet ni, jag har verkligen inga dyrbarheter. Det mesta jag äger
har bara affektionsvärde och jag är inte livad för att ta flera
försäkringar. För resten är här alltid folk i huset och vartenda ljud
hörs -- -- --
-- Ljud! Hörs!! Nutidens tjuvar ha så utvecklad teknik, att de kunna
stjäla sängkläderna under en.
-- Nå, så låt dem i guds namn göra det. Jag vill inte ta någon
försäkring. Det vore för övrigt en rätt intressant upplevelse att bli
bestulen på sängkläderna, medan man sover.
-- Herr Engström skämtar! Tänk er själv vakna en morgon och upptäcka att
allt vore, om inte stulet, så åtminstone sönderbrutet och förstört.
-- Ja, men löjtnanten, tänk vilket satans oljud det skulle behövas för
att bryta sönder allting. Det här pianinot till exempel, det skulle allt
reagera för misshandel. Och de här båda taxarna, som sova i huset, ge
hals vid minsta knäpp.
-- Taxar! Hundar!! Kommer inte herr Engström ihåg stölden hos professor
Morgen-Gaffler här om året ute på Saltsjöbaden! Professorn hade en
ytterst vaksam och folkilsken ulmerdogg, som sov vid hans säng. Det kom
tjuvar, som stal gulduret från professorns nattduksbord. Hunden sov,
professorn sov. Nej, hundar -- lita inte på hundar!
-- Ja, men de här taxarna äro absolut pålitliga och för resten försäkrar
jag att jag inte vill ta någon stöldförsäkring.
-- Men ni skulle åtminstone se litet på tabellerna -- -- --
-- Nej, jag vill inte se några tabeller. Jag har ont om tid för
tillfället -- -- --
-- Ja, men betänk -- boksamlingen, silvret, kanske gammalt
familjesilver, guld, ringar, klockor -- -- --
-- Jag har inte använt klocka på snart tjugu år och jag vill inte ta
någon försäkring. Jag skall be att få påpeka detta faktum: Jag vill inte
ta någon försäkring.
-- Om herr Engström får del av villkoren skulle ni helt visst komma på
andra tankar. Se här till exempel! Premien för -- -- --
-- Nå, då måste jag använda en annan taktik. Jag tycker, att det vore
riktigt trevligt, om någon ville stjäla litet. Tjuvar ska också leva.
Och vidare skulle jag kanske bli överlupen av hyggliga tjuvar, som stule
från mig bara därför att de veta, att det i alla fall blir ersatt av ert
bolag. Det bleve kanske besvärligt och nervöst i längden.
-- Skämt åsido, herr Engström. Ni är ju en modern människa och måste
följa med er tid. Och det ekonomiska av saken är en så försvinnande
bagatell, att -- -- --
-- Ja, men jag har nu en stund sökt framhålla det oomkullrunkliga
sakförhållandet, att jag icke kommer att ta någon försäkring i ert
Cautio. Det skulle glädja mig, om ni ville se följande ord i eldskrift
framför er just nu: -- Den mannen förtjänar jag inte på. Han tar aldrig
någon stöldförsäkring! Jag menar att denna sanning borde vara på god väg
att ingå som trosartikel i ert medvetande.
-- Jag förstår skämt, bästa herr Engström, och jag senterar det i allra
högsta grad, men se nu på den här tabellen. Terminer och premier äro --
-- --
-- Snart måste jag använda en brutalare taktik. Tror inte löjtnanten att
ett bolag som ert just fostrar tjuvar. Det är ju strängt taget en
oskyldig form av stöld att tillägna sig en sak, vars värde
ögonblickligen blir ersatt av en så filantropisk inrättning som ert
bolag måste vara. Och det finns hyggliga, försynta, väluppfostrade,
blyga människor, som inte vilja störa mig ens med en anhållan om ett lån
i någon tillfällig förlägenhet, utan helt enkelt stjäla något ifrån mig
av bara hänsynsfullhet, därför att de veta, att jag genast får igen
fulla värdet av er. Jag blir en försörjningsinrättning, en sjukkassa, en
personifierad institution för välgörenhetens ordnande, men jag ligger
inte åt det hållet. Jag vill ha frid och just i det här ögonblicket
längtar min själ efter stillhet och tystnad i högre grad än eljest.
-- Ja, men visthusboden och ladugården -- betänk osäkerheten! Och mitt
bolag har just -- --
-- Hundgården med fyra stövare ligger alldeles bredvid. Detta är en
parentes! Och nu övergår jag till den brutala taktiken jag nyss talade
om. Jag har verkligen blivit bestulen. En överrock försvann i dag på ett
oförklarligt sätt ur min garderob. Just nu kommer jag att tänka på, att
en verkligt energisk stöldförsäkringsagent skulle närma sig
fullkomligheten, om han gjorde små förarbeten hos sina offer för att
göra dem mogna och fallfärdiga. Kan herr löjtnanten tänka sig en bättre
taktik än att hugga en och annan småsak ända tills ägaren av bara
nervositet tar en försäkring? Missförstå mig inte, det hela är bara en
idé, men den är nog så värdefull. En idealisk stöldförsäkringsagent är
endast den som genom upprepade småstölder tvingar mig att ta en
försäkring. Jag hoppas löjtnanten på intet vis missförstår mig, men nog
är sättet det enda verkligt effektiva, ty som ni nog känner, äro
övertalningsförsök inte tillräckliga, åtminstone inte visavi mig. Förlåt
om jag förefaller brutal, men jag vill ju inte insinuera, att löjtnanten
använder den mest fruktbärande taktiken. Jag kom bara av en händelse att
tänka på min försvunna överrock. Kanske hänger den i en annan garderob,
kanske är den inte borta alls, men tjuvarnas teknik nu för tiden är ju
fulländad, bättre än stöldförsäkringsagenternas, det kunna vi ju komma
överens om. Jag tror att det skulle vara lättare att stjäla sängkläderna
under mig än att tvinga mig ta en stöldförsäkring.
Löjtnanten höll redan om dörrvredet.
-- Ja, då ber jag om ursäkt att jag besvärat. Tråkig sommar det här!
Barometern sjunker ideligen, ideligen. Herr Engström känner emellertid
min adress, löjtnant Hultenhjelm, Stöldförsäkringsaktiebolaget Cautio.
Kaste tjänare!
Spionen.
En kväll i november för åtskilliga år sedan satt jag i min salong och
ägnade mig åt det vällovliga patiensläggandet. Jag kan nämligen en enda
patiens, vars namn jag inte vet, och då min hjärna känns tom efter
mycket arbete, lägger jag den. Det var en mörk kväll utan måne,
telefonen var just avstängd och jag började glädja mig åt friden, den
absoluta, som en man stundom behöver ehuru den inte existerar i
realiteten.
Naturligtvis existerade den inte heller den här kvällen. Jag hade just
fått hem ett par tvåor i patiensen då det knackade på verandadörren. Jag
tog lampan och mötte den besökande med ett ovänligt kritiskt ansikte.
Han var en lång mager karl med markerade och tärda drag.
-- Var god och stig in och ursäkta att jag möter i skjortärmarna, men
jag väntade verkligen inte besök i kväll!
Jag lyste mannen in och betraktade under tiden hans profil. Svartmuskig,
gulblek, kroknäsig, utlänning alltså. Därtill bröt han på något språk
som inte var finska men som låg nära finskan. Inte var det tyska, inte
-- jo, kanske ungerska. Något orientaliskt var det i alla händelser. Han
hade en bonjour av gammalt snitt och med kantband, misärens kännemärke
då för tiden, men hans sätt att bugande passera mig hade något av
gentilhomme i gammal stil.
-- Med vem har jag den äran?
-- Mitt namn är Emdow, tekniker.
Emdow, ett ovanligt namn! Han stod kvar vid dörren och gnuggade sina
gula, frusna händer medan ögonen mönstrade det skumma rummet.
-- En cigarrett?
-- Tack!
-- Och vad förskaffar mig den äran?
-- Jag hoppas jag inte stör på något sätt?
-- På intet vis! Vill ni inte ta plats?
-- Tack! Jo -- jag bor här -- har slagit mig ned här för att kunna leva
billigt -- jag har väl bott här en månad och mera -- jag har mina idéer
-- jag har gjort bekantskap med folket här, ett rått material, utan
intressen, utan hyfsning, ja, ni känner ju till det! Och -- -- --
-- -- Förlåt, men jag tror att ni misstar er -- -- -- efter så kort
vistelse här --
-- Ånej, ånej -- herr Engström, vi kunna ju tala som ett par bildade
karlar tillsammans och se det hela ovanifrån -- medge i alla fall att
det är mycket som brister, vi ha ju superiet, snustuggningen, den råa
umgängestonen mellan olika kön, alltsammans -- -- -- Det behövs
lyftning, just lyftning!
-- Vet ni, herr E -- -- em --?
-- Emdow -- -- --
-- Vet ni, herr Emdow, jag tror att ni misstar er. I varje fall vill
inte jag bli någon reformator. Det reder sig nog -- -- --
Min hustru kallade på mig från ett inre rum. Där stod en av mina
jungfrur och sade: -- Känner inte redaktören den ryska spionen? Det är
just han. Han har hyrt Jan Lars' stuga och hålls och lodar här utanför
varenda dag. Han säger att han är urmakare, men inte finns här några
klockor att laga! Och han får utländska brev på posten var dag och
skickar av stora buntar papper flera gånger i veckan.
Jag återvände till min gäst.
-- Nå, vad avser herr Emdow egentligen med den här expeditionen till
mig? Är ni inte ryss för övrigt? Jag tycker mig känna igen brytningen.
-- Har varit! Har varit. Jag har varit löjtnant i ryska armén, det vill
säga jag blev löjtnant under rysk-turkiska kriget. Jag har slagits under
Skobeleff, jag var med vid Plevna, och nu lever jag på min lilla
pension. Jag lever här för att här är billigt och -- tja -- jag är
urmakare -- man säger att man är tekniker, man är ju av familj och man
söker ju maskera sin fattigdom -- -- --
-- Utmärkt, herr Emdow, då kan ni laga mitt matsalsur? Det är en gammal
klocka med trähjul -- jag är ledsen att inte för tillfället ha någon
bättre klocka att ge er till reparation -- men ni förstår, jag vill göra
i den mån jag kan -- -- --
-- Tack, tusen tack -- -- -- men nu kom jag egentligen hit för att tala
om befolkningen här -- -- --
-- Vill ni inte ha något att dricka? En grogg -- eller kanske en
pilsner?
-- Tack, jag är egentligen absolutist -- men en pilsner -- ni förstår,
jag har måst undvara bildat umgänge så länge, så länge, men den här
pilsnern blir en hemlighet mellan oss -- ty för befolkningen här är jag
absolutist -- -- --
-- Föredöme? -- -- --
-- Just! Och nu vill jag komma till själva kärnan. Jag har tänkt bilda
en gentlemannaklubb här -- -- --
-- Gentlemannaklubb?!!
-- Ja, med grader i, naturligtvis. Redaktören och jag ha den högsta
graden och ungdomen får så småningom stiga från grad till grad -- -- --
-- Jag förstår verkligen inte -- -- --
-- Den måste byggas på absolutistisk grund! I första graden lägger man
bort sprit, i andra snustuggning, i tredje svär man inte -- -- --
-- Man får alltså tugga snus i första graden och svära till och med
andra -- nej, herr Emdow, driver ni med mig eller vad fan menar ni?
Förlåt att jag svär men jag måtte bara vara i andra graden!
I detsamma kom pilsnern in. Herr Emdow drack med ett förskrämt uttryck i
ögonen, men han smackade av välbefinnande. Jag tog en grogg och satte
mig bekvämt till rätta i min stol. Karlen var antingen idiot eller också
en simulant av hög rang.
-- Hör nu, herr Emdow, för att bilda en så kallad gentlemannaklubb måste
man ha reda på vad som menas med en gentleman. Tror ni inte att en
gentleman kan tugga snus och supa och svära? Jag till exempel tuggar
visserligen inte, men jag snusar och röker och super, och ändå vill herr
Emdow att jag skall vara med om stiftandet av en gentlemannaklubb, där
en av förutsättningarna för uppnående av högsta graden är att man lägger
bort det där. Jag är ingen gentleman. Herr Emdow har vänt sig till vilse
person.
Herr Emdow såg eftertänksam ut.
-- Nå, man kunde ju inte behöva kalla den Gentlemannaklubb. Man kunde ju
säga Vikingaklubb, till exempel!
-- Nåja, men jag tror att vi lämna det här ämnet. En rospigg lägger
aldrig bort att tugga snus, och han tar en sup, då det behagar honom och
svär när han vill. Jag tycker, att det är riktigt så. Jag går inte alls
med på den här klubben. Jag reserverar mig. Jag vill bara fråga, om inte
herr Emdow vill ha mera pilsner i all hemlighet?
-- Tack, tack -- redaktören tycker naturligtvis att jag är en konstig
herre -- -- --
-- Ja, jag kan inte neka till det.
-- Men redaktören förstår väl, att då man bor ensam som jag och inte har
något att göra -- -- -- man längtar efter sällskap -- man är djärv nog
som jag att göra intrång -- -- --
-- För ingen del! Jag är också enstöring, så att jag förstår er utmärkt.
Jag begär bara att få sitta här i fred, just i fred -- -- --
-- Alltså stör jag! Jag skall genast -- -- --
-- Nej, tvärtom, herr Emdow intresserar mig och är hjärtligt välkommen.
Nå, ni fiskar väl här ute, ror och seglar?
-- Ack nej, jag kan inte segla -- -- -- men fiskar gör jag ju litet --
-- -- man måste ju --
-- Nå, berätta litet om kriget!
-- Ack ja, kriget! Det är minsann intet nöje att komma ihåg. Å, jag har
sett en hel del och varit med också. Se här!
Herr Emdow drog upp rockärmen och visade en röd strimma som gick från
armbåge till handled. -- Det är efter en kula som bara rispade upp
skinnet, men det var ett otäckt sår. Jag har ett ärr på benet också. Det
var en granatskärva och det blev blodförgiftning. Herr Engström märker
nog, att jag haltar litet. Jag har en orden också -- ja, jag räddade en
gammal fru, som baschibosukerna hade bundit fast på en vedtrave och
hällt fotogen över och tänt på. -- Ja, kriget, det är ingenting att
minnas. -- -- -- Men jag stör visst. Jag blir inte förstådd. Jag ber
tusen gånger om ursäkt, att jag -- -- --
-- För ingen del. Välkommen åter!
Herr Emdow gick och jag såg honom aldrig mer inom mina dörrar. Han fick
min matsalsklocka och behöll den ett par månader, skickade hem den och
påstod, att den inte kunde lagas.
Men jag såg honom nästan dagligen i sällskap med yngre fiskarpojkar. Han
hade bildat en Vikingaklubb som sammanträdde en gång i veckan och
dansade. Herr Emdow var arrangören och satte verkligen liv i
befolkningen under några månader. Jag var en gång med på en dans. Det
fanns ingen pojke som inte tuggade snus eller tog nubben -- så att
grader måtte han inte lyckats instifta. Där dansades med pipa i mun, och
i storstövlar och spottades ogenerat.
Men Emdow kunde ju inte segla.
En dag satt jag norröver med mina vettar på Fogdö Leje. Jag sköt ett par
fåglar och måste söka mig inomskärs, ty en orkanby kom norrifrån och
gjorde hela havet skummigt. Fast jag satt i lä hade jag svårt att klara
mig ut med min kanot -- det började blåsa döda djävlar i luften -- och
sjön växte. Jag arbetade mig ut på läns och lät min kanot följa sjöarna.
Då möter jag en skötbåt innanför Svartkubbarna. Det var Emdow som
kryssade upp emot Svartkubben. Det såg verkligen ståtligt ut i den höga
sjön med brott på var kam. En karl som kan segla så och påstår att han
inte kan segla är antingen ytterligt blyg eller också en humbug.
Jag passerade honom på några båtlängders avstånd och hade fullt att göra
med att hålla kanoten i vindriktningen. Emdow satt lugn med skotet och
rodret i händerna och seglade som en gud.
Jag började misstänka honom, fast han inte var sågfilare. Och jag mötte
honom ofta i närheten av Riddarskärets stångmärke, just där
militärmärket bestämmer kursen från havet in i Singö sund. Där höll han
till och därifrån rodde han alltid, då min kanot dök fram från läet
under Fogdö sten.
Man började allmännare tala om honom som spion. Man hade sett honom loda
utanför Singösundet och inne i Grisslehamnshamnen. Pojkarna kände sig
som patrioter, och herr Emdow fick inte mera något folk på sin
Vikingaklubbs danstillställningar.
En dag kom en rysk båt in i hamnen. Emdow gick ombord och inom kort lade
ett 10-tal ekor till vid sidan. Det gällde att förtjäna pengar av någon
anledning som jag nu glömt. Bland pojkarna var Matts Abraham, full och
bra. Då han såg Emdow stå i samspråk med kaptenen, smög han sig
försiktigt fram och gav Emdow en fruktansvärd spark i den så kallade
ändan. Emdow sjönk ihop av trötthet och måste ros i land. Den ryska
båten gick. Dagen därpå flyttade Emdow från orten. Han hade uppfyllt sin
bestämmelse här och reste norrut! Jag vet ju inte bestämt om han var
rysk spion. Men jag vet inte heller att han inte var det. Han var
antagligen antingen ett stort original eller också full av den så
kallade fan. Jag tror nästan det sista.
Handlanden Trenck.
Just där järnvägen korsades av landsvägen, där bredvid låg handlanden
Trencks stuga, mindre än andra stugor, smutsig och ogästvänlig, fast den
var rödmålad med vita knutar.
Vid tio år, åldern, då en människa börjar förfalla, köpte jag snus där
och bekantade mig med Trencks pojkar. Han hade åtta sådana, och vi
tuggade snus tillsammans och rökte Nornan, en fruktansvärd cigarr, som
bara krökte sig litet efter en halvtimmes arbete. Handelsboden var
ungefär dubbelt så stor som det skrivbord jag nu sitter framför, och jag
kommer ihåg att den verkade luden av smuts. I ett hörn stod en
silltunna, och i den brukade bondpojkarna spotta, medan handlanden eller
hans fru vände ryggen till för att söka efter den begärda varan. Två
snusfjärdingar, en med Ljunglöfs och en med Jönköpings matsnus, hade sin
plats innanför disken bredvid en burk Kungens av Danmark
bröstkarameller. Den sista titeln imponerade på mig, och jag trodde mig
höjas socialt, då jag köpte för två öre av de tummade, osunda,
bacillimpregnerade sockerbitarna. Jag inbillade mig att Kungens av
Danmark huvudsakliga föda var just sådana karameller. Borta i dunklet
bakom disken försvann en vägg med hyllor och där fanns knappar och
trådrullar och garn och griffeltavlor, och där hyllan slutade åt höger,
lutade sig en knippa tagelpiskor mot väggen.
Oftast, då man kom in i boden, fanns ingen där. Men man hörde antingen
en fiol eller också skrik och svordomar från rummet bredvid, och sedan
man efter landets sed stått i stilla avvaktan några minuter, öppnades en
dörr till höger och ut kom Trenck eller frun.
Han var en kraftig, högväxt, bredaxlad man om trettiofem år, med lugna,
oberörda ögon under en gul, hård panna och röda mustascher, som tycktes
växa ut direkt ur näsborrarna och genera andedräkten, ty det lät alltid
som om luften ur lungorna mötte motstånd i näsan. Hon var en stor,
mörkhyad kvinna på trettiotvå, alltid med klänningslivet oknäppt, ty hon
hade ju jämt någon unge, som hon måste slita från bröstet för att
betjäna oss kunder.
Trencks äldste son var min lekkamrat. Det hände, att jag sökte honom och
kom in i rummet, där familjen bodde. Där fanns två fållbänkar och två
vaggor, och i den ena fållbänken lågo oftast Trenck och hans hustru,
medan barnen slogos och skreko eller rotade i askan i den öppna spiseln.
Trenck låg med fötterna uppe på sänggaveln och rökte Candeloupe och
bredvid honom låg hon med sitt öppna klänningsliv och utan skor.
Jag började nästan alltid, då jag kom in i familjens sköte: -- Får Kalle
komma med mig och meta i Ebbarpsgölen? -- och Trenck svarade lika
regelbundet: -- Jaså, är det du, Albert -- ja, gå ni bara, men akta er
för gungflyna, och fan tar er om ni kommer hem med fisk!
Det sista sade han för att skaffa oss tur. Var och en vet hur galet det
går, då man önskar fiskelycka åt någon.
Kalle och jag metade -- och en gång träffade vi stadsbor vid gölen,
kvinnor och män, det var visst handelsbokhållare från Eksjö med tjangser
och matsäckar -- och de stodo på stranden och sågo på, när Kalle och jag
vilda och barfota gungande på flyet drogo upp den ena rudan efter den
andra. Då sade en av bokhållarna.
-- Hör ni pojkar, ni får fem öre, om ni äter opp var sin ruda levande!
Fem öre var pengar och Kalle Trenck åt genast upp en liten ruda, som
ögonblicket efter det storslagna anbudet sprattlade mellan hans tänder.
Jag försökte också ärligt, men jag måste kräkas. Även det hade väl varit
värt fem öre men jag fick ingen slant och blev full av hat mot
stadsborna. Bokhållarna skrattade bara åt mig och deras kvinnor lågo
dubbla av glädje.
Om någon timme skulle sällskapet gå till stationen för att passa på
kvällståget. -- Jag vet en genväg, sade jag, och man såg på klockorna
och fann, att man behövde en genväg. Från gölen gick ett brett dike och
över det diket låg en planka. Från den ledde en gungande stig mellan
svarta dyhål, över starrtuvor och skvattrambuskar till gölens avlopp på
andra sidan mossen. Men där fanns ingen spång, och där var det bråddjupt
vid berget, där stigen fortsatte inåt skogen. Det _var_ en genväg, men
man måste simma, om man ville begagna den.
-- Om du visar oss den där genvägen, får du din femöring, sade en av
bokhållarna.
-- Kom bara över plankan, sade jag. Kalle Trenck förstod, och knappt
hade sällskapet vandrat ut i mossen, förrän vi båda som vesslor sprungo
tillbaka, drogo till oss plankan och voro i säkerhet på ängssluttningen,
därifrån vi kommit.
-- Gå bara först rakt fram, så till vänster och sen till höger och så
tillbaks igen och hämta plankan, skrek Kalle Trenck. Det blev ett liv i
mossen, kan man förstå. De klevo ned sig och stodo ibland rådvilla
balanserande på vacklande och sjunkande tuvor, tills de äntligen hunnit
tillbaka till platsen, där plankan legat. Där måste någon offra sig och
antingen vada i gyttja till axlarna eller också simma över. Då funno vi
vår tid vara inne och lade benen på ryggen släpande plankan mellan oss.
Vi gömde den bland ljungen i småskogen och befunno oss snart i säkerhet.
Bokhållarna och deras kvinnor kommo verkligen i tid till kvällståget,
men mellan brädstaplarna lågo Kalle och jag och fröjdade oss över deras
till oigenkännlighet dyiga byxor och kjolar. Varför skulle de locka
hyggliga smålandspojkar att äta levande rudor? Vår hämnd var lyckad och
ljuv, och när tåget gick, hjulade Kalle Trenck och sjöng något på ett
främmande språk. Jag frågade vad det betydde. Han svarade: -- Det
betyder _Käre Gud och käre Faen_ -- det hade hans pappa lärt honom.
Läsaren tycker kanske, att jag talar litet för mycket om mig själv och
om Kalle Trenck, men han var ju min bästa kamrat. Han blev gardist sedan
och försvann i det vimmel vi -- du och jag -- äro i.
Nu övergår jag till fru Trenck. En gång kommo jag och min bror och Kalle
Trenck ner till ån för att bada i Den Stora Hålan. Den ån och den hålan
skola en gång få sin särskilda historia. -- Bon! som Strindberg säger --
vi kommo utmed videstranden och mellan några alars blanka grönska fingo
vi se två kvinnor kliva ned i vattnet. Det var fru Trenck och hennes
syster, som plötsligt kommit på besök, jag vet ej varifrån. Hon var
svart, svarta ögon och blåsvart hår, mörkare än systern, och jag kommer
särskilt ihåg, att hon hade svart hår på axlarna. Vi började krypa alla
tre, som man kryper på en älg -- och just som vi lagt oss till rätta
bakom en albuske och kände oss härligt syndiga -- tänk, 10, 12, 13 år --
vände sig fru Trencks syster om i vattnet och sade: -- Kom hit ni,
pojkar, var inte blyga! -- och i detsamma stego båda kvinnorna upp på
andra stranden. Som gudinnor! Som gudinnor! Jag försäkrar, att jag minns
det -- nå, vi voro ju pojkar och den enas son var ju med oss -- och vi
sprungo som jagade genom det höga gräset. Än kommer jag ihåg, hur gräset
kändes under fötterna, varmt av solen och mjukt att springa i. Det var
syra med röda knoppar på stänglarna och klöver och den växt som kallas
De vitas fotspår.
Den kvällen tordes Kalle Trenck inte gå hem. Vi snärjde gäddor bland
näckrosorna längre uppåt ån hela dagen. Kalle skulle ligga i en lada på
natten. Han gjorde det, men dagen därpå genljöd nejden av hans skrik och
inte bara hans, ty det var allmän uppståndelse i Trencks stuga. Han hade
slagit sin hustru också och hon hade sökt riva ut ögonen på systern. Man
sade, att det var svartsjuka -- det var en mystisk åkomma, som vi pojkar
inte hade erfarenhet av -- ännu. Alltnog -- systern försvann ur huset.
Några månader därefter dog plötsligt fru Trenck. Då fingo vi veta, att
hon aldrig varit gift med Trenck. Vi förstodo inte det där, vi pojkar,
men intressant och hemlighetsfullt var det.
En vecka efter hennes död kom systern tillbaka för att se efter barnen
och sköta hushållet.
Några veckor senare kommo zigenare till samhället. En kvinna i smörjiga,
grant färgade trasor kom hem till oss och tiggde och talade något slags
tysksvenska. Jag var stolt över att förstå några ord. Hon spådde mig för
en tolvskilling och berättade, att jag skulle dö innan jag blivit fyrtio
år och att min bästa vän skulle bedra mig och att jag skulle gå vithårig
i graven. Och före och efter spådomen kysste hon på sitt pekfinger och
rörde min panna. Så gick hon.
Zigenarna stannade länge och bodde hos Trenck. Det var hon, spåkvinnan
och hennes man, naturligtvis förtennare till yrket, en lång karl med
stort svart helskägg och långt oljigt hår och en liten pojke på fem, sex
år, deras son. De dagarna var det liv hos Trencks, så det förslog.
En kväll blev jag vittne till en scen. Det lät som om de slagits
därinne. Barnen skreko och sprungo sin väg. Kalle kom ut följd av ett
vedträd. Jag visslade och han kom. Vi gömde oss bakom några buskar på
andra sidan vägen, medan oväsendet tilltog. Plötsligt kom den långe
zigenaren som utslungad med Trenck efter sig. Trenck höll en bössa i
handen och var vit i ansiktet och kring hans hals hängde båda kvinnorna,
zigenerskan och den jag trott vara hans svägerska. De gräto och bådo,
men han skakade dem av sig och slog efter dem med bösskolven. De sprungo
ut på landsvägen och Trenck tycktes tänka efter ett ögonblick. Zigenaren
hade satt sig på dikesrenen och vaggade fram och tillbaka med
överkroppen utan ett uttryck i ansiktet. Han var full som en kaja.
Men så tycktes Trenck ha fattat ett beslut. Han sprang efter sin
svägerska och gav henne ett väldigt slag i ryggen, så att hon blev
liggande som avdånad. Så vände han sig mot zigenerskan. Men hon ställde
sig rak framför honom och skrattade mellan snyftningarna och skrek: --
Tag mig, tag mig! Och plötsligt rusade Trenck fram och lyfte upp henne
och bar in henne, medan han bet i hennes flätor och stötte fram ljud som
läto som morrningar. Om några sekunder kom han ut igen och bara väste
och knöt nävarna ut mot landsvägen, låste dörren och lade på bommen
innanför.
Kalle och jag sprungo därifrån. Han var lugn och sade bara, att nu fick
han ligga i ladan igen, och det var roligare än att ligga inne, när det
var sommar.
Dagen därpå kom länsmannen dit. Zigenaren och hans lille son voro
försvunna tillsammans med Trencks svägerska, men zigenerskan fanns kvar.
Det blev förhör och en massa saker, som vi ej förstodo, och om några
dagar stod handelsboden med tillskruvade fönsterluckor. Barnen kommo i
fattigvårdens händer, sedan Trenck en morgon befanns borta med sin nya
fru.
Ja, så var det med det!
Men väl tjugu år efter dessa händelser återsåg jag Trenck. Då gick han
på träben och spelade fiol vid en lägerplats i en annan trakt av
Sverige, långt från min hemsocken. Han hade blivit överkörd av tåget
uppe i Norrland, sade man. Men tror ni att han gick ensam? En ung,
vacker, mörkhyad kvinna med en unge på armen följde honom och tog upp
slantarna.
Trenck hade blivit gråhårig och hade ett stort rött skägg, men samma
lugna, oberörda ögon lyste under samma hårda panna, och ensam behövde
han ju aldrig gå. Han hade aldrig behövt det.
Somligt folk är så beskaffat.
Omnium Bar.
Har någon varit på Omnium Bar? Den ligger strax bredvid Sorbonne, om jag
minnes rätt vid första eller andra tvärgatan på Rue des Ecoles från
Boul'Miche räknat. Den är eller var helt säkert en tämligen grovt
maskerad institution, ty om man kom dit klockan 10 på kvällen fick man
stundom vänta tills en sömnig, fyrtioårig, vitpudrad, karminläppad Hebe
uppenbarade sig och presenterade sina former bakom kolsyremaskinen på
disken. På hennes vita sidenbröst lyste ett diamantsmycke av väldiga
dimensioner. Hon kom upp ur underjorden uppför en trappa, och ur den
trappans djup hördes det makabra glammet från det underjordiska Quartier
Latin som ur en gruva.
-- Men madame, här är ju intet liv!?
-- Ni är amerikanare, inte sant? Nå, kom igen halv tolv -- -- -- men
först bjuder ni på en vieux Marc -- -- --?
-- All right! Three vieux Marcs and then at half past eleven!
Varför inte vara amerikanare?
Kom man då tillbaka klockan halv tolv fanns ingen sömnaktighet på
lokalen. Den fyrtioåriga värdinnan strålade av vieux Marcs och juveler
och hade en ung kvinnlig assistent, kostymerad som spanska, en
sextonåring, som just höll på att dyka ned i Paris' helveten.
Men hon hade också en annan assistent. Det var en idiot, som dansade och
sjöng därinne. En liten förkrympt karl som var lam i halva kroppen. Hans
vänstra arm var uppdragen under hakan och vänstra benet vägrade ibland
att göra tjänst, men han skrattade ett kyrkogårdslöje hela tiden och
sökte göra sig så komisk som möjligt. Om halsen hade han en kedja och
vid den en sparbössa, som han kysste efter var slant som ramlade ned.
Jag var där under en tämligen typisk epok i det moderna Paris' historia.
Det var under det interregnum, då man inte visste om La mattchiche eller
La petite Tonkinoise dominerade, alltså sommaren 1906. Där dansades inne
i Omnium Bar och endast med sextonåringen, som var skön som en demon och
kanske också erfaren som den gamla ärevördiga innanför disken, vilken
bara drack och lät sina juveler blixtra och ibland rullade en tumtjock
cigarrett. Publiken bestod av svarta latinare med lugg och absinter
framför sig på bordet, där trasiga kortlekar blevo ännu trasigare.
Men en kväll kom jag in där och vid baren mitt framför ingången satt en
gammal herre i grå storm och oklanderlig redingote. Jag beställde en
vieux Marc och tog ett av de fem borden i det lilla rummet. Sedan mina
ögon vant sig vid belysningen, började jag se mig ikring och märkte att
den gamle elegante herrn saknade sulor i sina skor. Jag såg att han
sökte dölja bristen genom att skjuta upp fötterna under
redingoteskörten.
Jag gick fram till baren och bad om en tändsticka. Den gamle mannens
krage var icke absolut fräsch men ljuset förmildrade det defekta i hans
dräkt. Innan den gamla vitsminkade hunnit tända en tändsticka åt mig
hade jag en vaxsticka ur gubbens låda. Jag tackade och frågade, om han
inte ville sitta vid mitt bord. Jag skall aldrig glömma den överlägsna
blick han gav mig, då han steg ned från sin höga stol för att följa mig
till min plats.
-- Herrn är amerikanare, sade den gamla vitsminkade som ett slags
presentation till min fördel.
-- Nej, ni är inte amerikanare, sade gubben, sedan vi placerat oss. Ni
är holländare eller tysk, ty ni talar så dålig franska. Ni har engelska
kläder, men ni har skor som tala om något annat, och ni är orakad.
Möjligen är ni ryss, men ni är ensam, och ryssar gå aldrig ensamma här,
men deras franska är bra, och därför kanhända -- -- -- men jag vill inte
forska! Vet ni, man har mera utbyte om man inte känner varandras
ursprung. Ni är väl journalist eller artist fast ni inte precis går i
uniform. Ni dricker vieux Marc -- alltså är ni mera alkoholist än något
annat. Inför alkoholen försvinna nationaliteterna och alla bli gamla
bekanta oavsett ålder och kön -- -- --
-- Ja, men kön -- -- -- kvinnorna reagera mot alkohol på annat sätt än
vi män!
-- Inte då de nått mogen ålder! Se på mig! Tror ni inte att jag känner
kvinnorna?
Ett par mörkgrå ögon lyste mot mig ur ett gult ansikte med en örnnäsa
mitt i över ett par vita uppvridna mustascher. Hakans ställning
skvallrade om brist på tänder men käkarna voro fortfarande energiska.
Hela ansiktet var ett system av rynkor, där en stort anlagd
människostuderare möjligen skulle ha kunnat avläsa en historia och
konstruera dess fortsättning. Jag kom att tänka på en bok om kiromantien
från början av 1500-talet, som jag har här hemma och där en verkligt
stor tanke är framställd i enkla satser: -- Lika väl som en kiromant på
grund av handens linjer kan konstatera en människas historia och
bestämma hennes framtid, lika säkert kan den vise beskriva jordklotets
forntid och framtid efter floder och bergsträckningar.
Fan vet hur jag kom att tänka på min gamla bok hemma i Grisslehamn, men
min bordskamrats ansikte påminde mig om den här planeten sedd von oben!
-- Ni bjuder mig på en absint?
-- Naturligtvis! Två absint, madame!
-- Ni tillåter att jag slår mig ned vid ert bord? sade madame.
-- Naturligtvis! Tre absint alltså!
Nu voro vi tre vid bordet och den sextonåriga övertog serveringen.
Människor döko ned- och uppför trappan vid sidan av baren. Under tiden
dansade idioten fram och tillbaka och på borden smällde flottiga
kortlappar, medan tillfälliga besökande drucko med flickan eller
beställde en drink för att se på den vansinniga solomattchichen utförd
av en riktig idiot.
-- Ni bjuder på ett glas champagne också! föreslog madame.
-- Nej, men jag vill gärna höra monsieur tala om kvinnan, sade jag. --
Ni är ju specialist på kvinnor.
-- Om!! min herre! Jag är artist, eller rättare, jag var artist, och så
kommo kvinnorna. Jag blev bara människa, vilde, sauvage, då de kommo,
och jag upphörde att vara artist. Nu är jag oberoende, jag är inte rik,
men jag är lycklig, ty kvinnorna ha gett mig allt -- -- --
Jag började tro att jag kommit i en fälla och ville bräcka av från
början:
-- Men jag observerade, att ni inte har sulor under era skor.
-- Min herre, ni observerar, ni är artist, men vet ni vad det betyder,
att jag inte har sulor?? Ni har alltså sett det, cent millions bordelles
de Dieu de merde, ni observerade det alltså! Kvinnorna ha gett mig allt
och nu på slutet ha de gjort mig fattig. Fattigdomen -- madame, återtag
er plats innanför baren, ni är en stjärna där, en komet, som förr eller
senare stöter mig ur min bana, men ni är ett moln här, jag måste tala
med den här herrn alldeles ensam. Ni ursäktar, ni förlåter alltså! Ni är
en ängel och jag vill icke låtsas märka jordstoftet på vingarna! Madame!
Jag är er tjänare och jag återvänder i kväll eller nästa kväll! Jag är
er tjänare, helt och hållet er, madame!
Madame drog ett väldigt bloss på sin cigarrett och återvände innanför
baren, som om intet hänt.
-- Min herre, ni är kanske målare?
-- Kanske något litet.
-- Ni har haft en modell, och har tyckt om färg! Ni arbetar! Ni stirrar
på den lilla kvinnan, och ju mer ni stirrar, ju mer ser ni! Först var
det kött och sen kommo alla metaller, pärlemor och stjärnor från himlen
och medan blodet under hennes hud arbetade, fick ni en sensation av allt
som existerar, inte bara av färg utan av liv och härlighet och evighet
och avgrund och död och förintelse. Och ni märkte att ni inte hade färg
på er palett och era penslar voro kvastar och era händer voro tölpiga
och dumma. Bara muskulatur och dumhet -- vet ni vad jag gjorde? Jag blev
en man och gick ut bland kvinnorna. Och de gjorde mig lycklig och
olycklig, stolt och förlägen, djärv och feg, klok och dum -- de skänkte
mig alla sensationer av allt som kan upplevas. En kvinna gjorde mig rik
och den sista gjorde mig fattig -- min herre, har ni 20 francs? Jag
behöver ett par skor och frukost i morgon!
-- Nej, men här har ni 2 francs. Var så god!
-- Min herre, ni är gentleman, ni är amerikanare! Vill ni se något av
Paris, träffas jag här nästan varje kväll klockan halv tolv. Jag kan
visa er -- -- --
-- Men jag bor här i kvarteret och kan nästan alltsammans själv.
-- Men en absint till bjuder ni på?
-- Naturligtvis! Madame, en absint till!
-- Monsieur! Monsieur Périn går ner och lägger sig just nu. Han är
trött.
Monsieur Périn reste sig upp och gjorde en alldeles lagom bugning samt
försvann utför trappan som ledde till hans privathelvete.
-- Madame, c'est votre mari, n'est ce pas?
-- Mais naturellement, monsieur!
Jag reste mig upp för att gå.
-- Monsieur, ni är välkommen i morgon. Monsieur Périn skall inte vara
här då. Han skall vara borta. En vieux Marc till? Och en åt mig? Tack,
monsieur! Jag tackar er!
-- Men vet ni, att jag tycker att er man är intressant. Han är
uppriktig, och han blottar sig!
-- Han är artist! Han är humbug, monsieur!
Telefon.
Klockan var tio på morgonen och jag njöt sovande mitt far niente i min
bekväma säng på Grand. Ty jag hade suttit kvar något länge nere på baren
kvällen förut. Då ringde det i telefon. Jag hade sagt till att jag ville
vara ostörd, ty jag var inkognito i stan, men man hade tydligen
missuppfattat mig nere hos portiern.
Jag steg upp gnisslande en hemsk förbannelse mellan tänderna och grep
tag i helvetesmaskinens lur.
-- Hallau!
-- Hallå! är det artisten Engström?
-- Jag är densamme som talar med eder!
-- Å, kära bror, det var längesedan -- -- va -- känner du inte igen mej?
-- konsul Kleiner -- -- hä? -- -- kommer du inte ihåg din gamle kamrat i
sjätte nedre, Kalle Johanson? Kleiner, you know? Charles Kleiner!
-- Jo, visst fan, guda på dej, gamla morrhoppa, hur gick det för dej
sedan? Jaså, konsul, jo, jag tackar, jag! Det är inte bara råttdito det!
Nå, vad kan jag stå till tjänst med?
-- Vill du äta en liten middag med mig på Djurgårdsbrunn -- på tumis --
gamla minnen -- och ett förslag till en affär, first class -- eller
kanske du vill ha -- damsällskap? nå, man kan ju undvara -- ha ha ha --
ja, vi ha ju båda levt igenom det där -- jaså, på inga villkor -- Sankt
Antonius i alla livets skiften -- Josef däri! Men det är verkligen en
affär, en god affär! Jag talar allvar nu -- det är fråga om en affär på
många och blanka dollars! Kommer du klockan fem? -- eller vill du att
jag skall hämta dig med min bil? Säg bara ifrån! All well on board!
Klockan en kvart före fem håller min chaufför utanför Grand. Tummen? --
All right!
Det var alltså min gamle kamrat Kalle Johanson som blev kvarsittare i
sjätte nedre i Norrköping på grund av grovt fusk i en svensk skrivning.
Vi fuskade ju allihop, men Kalle Johanson fuskade så fruktansvärt
idiotiskt, att han fick skylla sig själv vid upptäckten. Så försvann han
i världsvimlet, kom på kontor, läste språk och blev korrespondent och
fick ärva tretusen zekiner av en halvmoster och gav fan i kontoret och
startade en agenturdito, slängde den med förtjänst, kom över aktier i
ett granitbolag, sålde dem, köpte ett hus på Östermalm just då Östermalm
skulle lanceras och blev lancerat, köpte ett hus till vid
Birgerjarlsgatan, köpte ett hus vid Drottninggatan, köpte sig päls och
fick kredit. --
Nu var han Eldslandets konsul i Stockholm, en man, som räknades med,
hade ärligt betalt sina ordnar och hade rätt att bära sitt huvud högt.
Å -- jag kände nog till Kalle Johanson -- jag menar Charles Kleiner --
men jag var verkligen så yrvaken och i behov av sömn eller lugn
eftertanke, då han ringde på, att jag inte ögonblickligen uppfattade
situationen.
Klockan en kvart före fem stod konsul Kleiners auto utanför Grand
Hotell, och om precis sju minuter steg jag av vid Djurgårdsbrunn. Om två
minuter kom konsuln i en 34-hästars auto farande som själva fan. Han
hade inte hunnit hämta själv, utan måste ta till sitt allra våldsammaste
fortskaffningsmedel.
Vi åto middag. Vi upplivade gamla minnen. Vi talade om våra gemensamma
lärare och Kalle Johanson skällde friskt på dem. Hur fan kan man för
resten bli lärare? 3-4 tusen kronors lön och 24 lektioner i veckan! Man
skall vara korkad.
Då champagnen kom in kommo vi till affären.
-- Hörru, gosse, se mig in i ögonen! Vill du förtjäna pengar?
Kalle Johanson grep min hand och fixerade mina synnerver.
-- Visst fan vill jag förtjäna pengar!
-- Känner du till något som heter The Hayward Hygienic Auto?
-- Nej, vad fan är det?
Kalle Johanson grep min hand och viskade: Den är din och min framtid!
Den är en bensinautomobil som på samma gång är elektricitetsmaskin.
Fotsackens sidor släpa helt enkelt mot framhjulens insidor, som äro av
glas och på det sättet får du ju den enklaste sortens elektricitet. En
koppartråd går till en zinkplatta, på vilken du sätter dig -- man måste
naturligtvis vika ned byxorna -- och på det viset laddas den åkande med
hälsobringande elektricitet. Chauffören bara rör vid din näsa eller du
skrapar näsan mot något, och gnistor springa ur kranen på dig. Tro mig,
det är en storartad uppfinning. Sandens elektriska Herculex är humbug
och Voltakorset ska vi inte tala om. -- Säg mig! Du behärskar ju Strix?
-- Tacka jädervulen för det! skrävlade jag.
-- Nå, nu kommer affären! Får jag tio kvadratcentimeter var jag vill i
din tidning för en reklam varje vecka under ett års tid -- hör på,
gosse! -- så får du, får till skänks en Hayward Hygienic Auto. Men jag
vill själv redigera annonsytan, jag vill ha fria händer. Apropå, hur
stor är din upplaga? Gratulerar. Nå, då vill jag också hålla dig med
bensin under ett år!
-- Och zinkplattor? frågade jag.
-- Skämta inte i affärer! Går du med? Ja eller nej?
-- Här har du kardan, gamla Kalle!
-- Well, här har du min!
Jag gladdes verkligen åt den där automobilen, ty jag inbillade mig att
jag skulle kunna lista bort elektriciteten och förvåna Grisslehamnsborna
med en vagn som går utan hästar.
Konsul Kleiner hade sjunkit tillbaka i soffan och ringde på en ny Moët
et Chandon.
-- Satans slapp servering! Dom förstår inte att det skall langas
ideligen, ideligen, som Rotschild byter om skjorta. Vä?? Nej, det måste
gjutas nytt liv i det försoffade Stockholm och dess omgivningar. Du
förstår -- 10 hästars auto! Du kan ha nöje av maskinen och slå dig på
läkarvård och bli förmögen -- förlåt, du kanske redan är förmögen!
Hörru, ska vi inte be flickorna komma in och dricka ett glas. De släpa
hela dan, dystert liv, vä?? Fan, då jag tänker på de stackars ungarna,
som passa opp och äro glada åt en femtioöring i dricks, blir jag rörd,
ska vi ta dom med oss till stan? Vä?? Di kan behöva lufta på sig litet.
Ha ha!