Innanför sängkammaren låg ett litet rum, vilket ursprungligen varit
avsett till toalettrum, men av någon anledning aldrig blivit inrett. Det
var mycket oregelbundet, dess fönster sutto högt upp, och dagern därinne
var svagare än i de andra rummen.
Där bodde lille Sven. Där var hans rum, och det rummet var stängt.
Ingen fick hjälpa min hustru med att ordna detta rum eller städa där. Hon
ensam skulle göra allt. Där hängde hon ljusa gardiner framför det lilla
fönstret, och i fönstersmygen bakom gardinen ställde hon ett bord. Till
detta bord sydde hon en duk, vilken var av samma tyg som gardinerna och
på bordet stodo Svens leksaker. Det var en häst, som drog en vagn, några
tennsoldater och ett tält. Det var Svens vita kaffekopp med guldranden,
hans sparbössa, en liten sabel och en kask. Där fanns allt vad han lämnat
efter sig, hela hans lilla kvarlåtenskap. Under bordet stodo två
trähästar av vilka den ena alldeles tappat manen, och framför bordet var
ställd en liten låg trästol, som Sven hade fått, och som han brukade bära
efter sig i rummen, när han var riktigt vänlig och glad och ville narra
mamma att berätta sagor.
Men mitt ibland leksakerna stodo små och stora porträtt i ramar och på
väggarna så nära dagern som möjligt hängde andra. Det var porträtt av
mamma och pappa, av bröderna och av hela familjen. Det var porträtt av
Sven i hans långa kolt och av Sven i den lilla pälsen, där han stod på en
bänk och grinade emot solen, vilken lyste över snön. Men alla porträtten
voro från vår ungdoms och lyckas tid, när ännu ingenting hade hänt, som
kunde slita det band, vilket ännu förenade oss alla. Och ensam, alldeles
för sig, hängde på ett utsprång av muren avbildningen av Spangenbergs
dödstavla, över vilken lille Sven grubblat, och vilkens saga hans mamma
berättat honom, långt före den dag, då han själv fick veta mera därom, än
vad de stora någonsin kunde berätta.
Och så stod där ännu en sak. Det var en liten mörkbetsad byrå, som Sven
en gång fått. Den hade sin lilla historia, ty i gamla tider hade den
varit pappas egen. Då var den gul och ljus, men sedan dess hade den
genomgått många öden, och när den blev Svens, fick den sin nya färg. Men
i dess tre lådor lågo alla de saker, som gömde minnen om den lille, men
som icke fingo ligga framme. Där förvarades hans sista skjorta och det
sista paret strumpor han begagnat. Där lågo hans små nothäften »Sjung för
oss mamma», vilka aldrig mer fingo komma fram på nothyllan nere i
förmaket. Där gömdes hans sista vita sommarkostym med det vackra blåa
skärpet och rosetten i samma färg på den vita mössan. Där lågo hans små
bruna skor och lille Svens böcker. Där fanns också pappas egen bok om de
stora bröderna, mammas eget exemplar, som Sven hade tiggt sig till, när
han bad pappa skriva en bok om bara Nenne.
Detta var Svens rum, och här var Elsas helgedom. Var afton gick hon dit
in, och var morgon satt hon där, innan hon talade med andra. Aldrig var
hon lyckligare, än när pappa också gick dit in och dröjde därinne.
Därinne bodde också Sven, och vad där talades, vet ingen. Även när Elsa
berättade något därom, blev vad hon sade ingenting mot de ord, som
därinne växlades mellan henne och det okändas värld.
»Du tror ju icke på detta», sade hon till mig en dag. »Men jag känner
det.»
»Hur vet du, att jag icke tror?» svarade jag.
Hon gav mig ett par stora, förundrade ögon.
»Du kan icke tro som jag», sade hon. »Ty du undrar på samma gång, om det
är möjligt. Men jag vet det, och jag undrar icke längre.»
Ett minne rann upp inom mig, minnet om en stund, då hon förebrådde mig,
att jag tagit hennes tro på det översvinnligas verklighet. Jag förstod,
att hon behövde sin nuvarande tro, att hon alltig gjort det, att den
hängde samman med hennes innersta väsen så djupt och helt, att kanske
månget lidande varit henne besparat, om denna tro aldrig blivit rubbad.
På samma gång visste jag med mig själv, att tron på en fortvaro efter
döden hade jag aldrig helt bortkastat. Jag hade kritiserat, nagelfarit,
ja, till och med strävat att göra denna tanke omöjlig i mina egna ögon.
Men jag hade gjort detta, kanske mest i förhoppning, att själva sökandet
till sist skulle föra mig till visshet om det motsatta. Vissheten hade
aldrig kommit, men med åren hade vad jag tänkte om det tillkommande
undergått en förändring. Odödlighetstanken var och blev visserligen för
mig blott en möjlighet, men mer och mer hade den tagit formen av något
svagt och milt, som jag närmade mig, utan att rätt veta hur. Steg för
steg hade jag känt möjligheten av en dylik övertygelse växa inom mig, och
vad jag under det sista året genomlevat hade närmat min känsla till den
möjlighet, vilken mitt förstånd fortfarande varken kunde antaga eller
förkasta.
Men på samma gång föreföll det mig, som om jag stode ensam i allt detta,
och som om min hustru icke ville eller icke kunde se, vad som härvidlag
försiggick inom mig. Men när hon svarade mig dessa ord: »du undrar på
samma gång, om det är möjligt», då slog det mig, att hon måste missförstå
mig, emedan jag själv ingenting hade sagt. Hur hade jag kunnat tiga om
allt detta? Hur hade jag kunnat glömma, att vad jag här verkligen hade
att säga säkerligen skulle fylla henne med den största lycka? I ett nu
ville jag gottgöra vad jag trodde mig hava förbrutit, och jag påminde
henne därför om den dag, då hon sagt, att hon ville tro som jag, tänka
som jag, leva som jag.
»Jag vill, att du en gång skall veta det», sade jag. »Det är nu år, som
förgått sedan dess. Men aldrig har jag begärt något sådant av dig. Aldrig
har jag velat, att du skulle förändra något inom dig för min skull. Det
är din kärlek, som ingivit dig den tanken, icke jag.»
Hon såg framför sig, som om hon grubblade långt tillbaka i tiden.
»Aldrig», svarade jag, »aldrig har jag önskat något sådant. Jag ville
kunna tala med dig om, hur jag tänkte och kände. Men jag ville, att du
skulle göra detsamma tillbaka mot mig. Jag har saknat, att du icke har
gjort det.»
»Jag trodde du ville, att jag skulle bli som du», sade hon.
Jag såg, att det var något i allt detta, som plågade henne, mer än ord
kunna uttrycka. Men jag anade ej vad det var.
»Jag har alltid trott, att du ville ha mig lik dig», sade hon. »Det har
jag både tänkt och sagt åt andra också. När jag trodde, att jag icke
kunde tala med dig, har jag gjort det med främmande.»
Det sista tillade hon med en ton, som om hon uttalat något oövervinneligt
motbjudande, för vilket hon blygdes.
»Hur har jag kunnat förstå dig så illa?» sade hon.
Och i det hon lade armen om min skuldra, såg hon mig in i ögonen och
frågade:
»Du blir inte ledsen, när du ser mig gå in till Sven?»
»Ledsen?»
Jag måste ha betraktat henne med en min av förvåning, som ej kunde
missförstås. Ty hon frågade icke mera. Utan att säga ett ord, vände hon
sig ifrån mig och gick in i Svens lilla rum. Hon stannade länge därinne,
och när hon kom åter, såg jag, att hon gråtit, men icke av sorg.
Men medan jag satt ensam och väntade henne, kom jag att tänka på, att hon
aldrig förr i min närvaro öppnat det lilla rummets dörr och gått in dit
för att hålla sin andakt. Och på samma gång visste jag, att allt sedan
Sven dog, hade jag aldrig kommit henne så nära som nu.