Varför fick icke allt detta fortgå, som det hade börjat? Varför kom, vad
jag icke fruktat, och växte till en farligare makt för mig och de mina än
någonsin det, som jag förr fruktade? Fråga lika gärna: varför sker icke
allt, som människan önskar? Eller varför ligger det icke i hennes makt
att länka livets utveckling, dit hon själv vill?
Det fanns mellan min hustru och mig under denna tid, i trots av all ömhet
och allt förstående, i alla fall ett visst något, som skilde oss åt.
Detta låg icke i några teoretiska meningsskiljaktigheter. Ej heller var
det av den natur, att det hindrade oss att ständigt mötas, ständigt söka
varandra, ständigt glädjas, den ene åt den andres närvaro. Det var helt
enkelt en olikhet i vårt sätt att taga allt, vad som under denna tid
hände och växlades oss emellan. För henne var allt detta ett avsked,
under vilket hon allt mera närmade sig överskridandet av den gräns,
varifrån ingen återvänder. För mig syntes det som idel löften, att vårt
liv ånyo skulle börja, och att min hustru skulle åter vända till mig,
till oss alla, till livet självt.
Av allt som skedde, och varav då mycket syntes mig dunkelt och
oförklarligt, har jag förstått, att häri låg den egentliga
förklaringsgrunden till hennes och mitt öde, hela förklaringen, av vad
som var, och vad som skulle komma, och jag förstår också, att det räddade
mig från förtvivlan, att jag då icke kunde se allt detta så klart som nu.
Jag å min sida begärde, att min hustru skulle lämna sina dödstankar och
för min skull återtaga den väg genom livet, där hon stannade liksom
lamslagen, när Sven dog. Hon åter önskade, att jag skulle inse, att hon
oåterkalleligen tagit det första steget över på den andra sidan, när
hennes ängel, som hon alltid kallade honom, gick bort. Hon önskade, att
jag skulle förstå detta så djupt, att min uppgift blott skulle vara att
gå som en vän vid hennes sida och hålla hennes hand i medkänsla för
mörkret, som skulle komma, och dit hon själv sökte sig in. Så djupt
älskade vi varandra, att ingen av oss kunde uppgiva drömmen att finna
den andres tanke harmonierande med sin egen. Därför kunde heller ingen
låta den andre gå sin egen väg och i resignation taga emot livets lott,
som heter att leva ensam. Därför kunde heller ingen undgå att känna
bitterhet, när han märkte, hur hoppet sveks. Därför smärtade henne min
strävan att föra henne dit hon icke ville, liksom jag led av hennes
motstånd, och därför var också hela vårt liv i ordets egentliga mening en
kamp om kärlek och en kamp på liv och död.
Så länge hade jag levat i dödens skugga, att jag icke längre fann det ens
möjligt, att något annat tillstånd kunde vara mitt. Jag hade blivit
förtrogen därmed, som den kroniskt sjuke blir med sina plågor. Skuggan
föll icke blott från den lille döde, som gått bort, utan även från henne,
som ville gå. Den kom icke blott från det, vi lämnat bakom oss. Den
väntade oss även, i det som komma skulle, det som låg framför oss. De
båda skuggorna möttes på den punkt av livets väg, dit vi nu kommit. De
båda skuggorna famnade hela mitt liv, och mitt fel var, att jag icke
förmådde rycka solen från himlen för att fördriva den sista.
Detta var mitt fel och min illusion. Ty med seende ögon såg jag icke. Med
hörande öron hörde jag ej. Jag såg blott min egen önskan, hörde blott
ljuden av min egen dröms starka livslängtan. Och dock visste jag, att
endast i sagan kan en mans vilja kalla de döda till liv. Ja, till och med
sagan låter honom bryta mot gudarna, genom att han försökt det
övermänskliga, och i skuggornas rike se sig tillbaka endast för att hon,
för vilkens skull han försökt det omöjliga, för evigt skall sjunka
tillbaka i Orcus' natt.