När jag läser dessa blad och ser, hur jag vacklat mellan hopp och
fruktan, förstår jag icke, att vad dessa rader berätta verkligen kan vara
sant. Och dock måste det vara så. Ty scripta manent. Och hur
ofullständiga och fragmentariska dessa anteckningar än äro, berätta de
mig dock med full visshet, att jag hoppades mera då, än vad jag kan fatta
nu, när allt fått sin förklaring och sitt slut.
Så mycket förstår jag, att det under denna vinter, till vilkens minnen
jag ej mera vill och icke kan återvända, var min lycka, att jag omsider
fann något, vilket jag trodde kunna bidraga att rädda min hustru. Vilken
lycka är icke detta! Att slippa att endast vara en overksam åskådare, att
få gripa in, att få verka, arbeta med ett bestämt mål för ögonen, ett
mål, som man åtminstone tror sig kunna nå. I ungdomen skulle kanske en
sådan lyckokälla synas fattig och ringa. Men när åren stänkt en smula
grått i håren, blir man nöjd med mindre än förut. Man kan då leva och
lida, när man tror, att det ligger inom möjlighetens gräns att skapa en
förbättring, och man kan i blotta medvetandet om en sådan möjlighet finna
något, som nästan liknar lyckan.
För mig kom denna hjälp, i samma stund den aning jag länge haft, att
stadslivet var fördärvbringande för min hustrus hela tillstånd, allt mera
stadgades till verklig övertygelse och till sist omsattes i ett beslut
att rycka henne loss därifrån och återvända till landet, som vi aldrig
borde ha lämnat. Läkaren uppmuntrade mig även i detta mitt beslut, och
när jag första gången slog fram denna plan som en blott möjlighet för min
hustru, lyste hela hennes ansikte upp, som om jag lovat henne paradisets
fröjder, och hon sade bara: »Kan du göra detta för mig? Vill du det?»
Dessa ord väckte mig till handling och liv, och under alla tvivel, all
oro och allt, som jag förut skildrat och berättat, vilket tyngde mig till
jorden, glänste dessa ord emot mig som stjärnor genom mörkret och eggade
mig till den stora ansträngning, vilken jag hoppades skulle återgiva oss
alla glädjen i vårt hem. Ju mera jag tänkte därpå, desto sannolikare
föreföll det mig, att jag här hade funnit det »Sesam öppna dig», vilket
skulle bana vägen för min hustru att åter kunna tillhöra livet. Som en
man, vilken tror sig hava funnit en talisman, vilken giver honom makt att
göra under, satte jag hela min lit till denna plan, och när vi äntligen
flyttat in i den lilla villan, som låg högt upp med utsikt över fjärdar
och skog, och där asparnas blad darrade utanför det fönster, där min
hustru skulle sitta och se mig, så ofta jag kom hem från mitt arbete, då
var jag viss, att nu var lösningen funnen. Så underligt det än kan
förefalla mig nu, jag var viss därpå. Jag trodde och jag var outsägligt
lycklig i min tro.
Aldrig har jag väl heller känt mig mera hoppfullt lycklig, än när snön
denna vinter började falla och vi erforo denna egendomliga hemkänsla att
vara avstängda från alla och allt, vilken följer med det nordiska
luftstrecket. Från vinden och ned till källaren stod vårt nya hem
färdigt, och som förr ordnade det hela och prydande rummen med alla de
små uppfinningar och föremål, vilka äro kvinnans hemlighet att kunna
framtrolla, gick min hustru åter ibland oss. Gossarnas högljudda röster
genljödo på nytt i rummen, utan att någon behövde tysta dem.
Kanariefåglarna sjöngo och drillade, utan att någon hängde det gröna
nattskynket över deras bur. Pudel gav skall inomhus vid gossarnas lek och
ras. Och pianot var icke längre stängt.
Det hände en afton, när jag minst anade det. Utan att säga ett ord om sin
avsikt, kom Elsa ned i förmaket och satte sig vid pianot. Hon såg på mig,
när hon gick mig förbi, och jag förstod hur lycklig hon kände sig över,
att hon kunde följa sin egen önskan. Allt sedan Sven dog och hon icke
längre kunnat höra hans klara stämma samman med tonerna från pianot, hade
min hustru aldrig velat sjunga de sånger, till vilka han så ofta ensam
hade lyssnat. Knappast troende mina egna sinnen, såg jag henne sitta vid
pianot, hörde henne slå an en ton, och strax därefter ljödo tonerna genom
rummet:
Min hvide Svane
du stumme, du stille;
hverken slag eller trille
lod sangröst ane.
Och slutet:
I toners flöden
du slutted din bane.
Du sang i döden; --
du var dog en Svane!
Varken förr eller senare har jag hört denna sång klinga så. Under det att
hon sjöng, kommo gossarna sakta in, efter varandra kommo de och stannade
tysta innanför dörren. De sågo undrande på mig, som trodde ej heller de
sina sinnen, och jag nickade till svar, medan mina ögon blevo skumma. När
de sista tonerna tystnat, var det stilla i rummet, men stilla som vid en
högtidsfest.
Min hustru reste sig upp och slog igen pianot.
»Jag kan inte mer i dag», sade hon som till ursäkt.
Men så såg hon på oss alla och förstod, vilken glädje hon hade väckt.
Hennes ansikte lyste upp, hon gick förbi mig fram till gossarna, tog dem
emellan sig och tryckte bådas huvud mot sina axlar.
»Tacka lille-bror», sade hon. »Det är han, som har hjälpt mig.»
Hon sade det icke sjukt som förr, icke med den snart sagt fientliga ton,
hon använt, när hon tyckte, att vi som levde, hindrade henne att tillhöra
honom som var död. Hon sade det mjukt, stilla och nästan lyckligt, med
ett uttryck, som om hon tagit avsked från något förgånget, vilket aldrig
skulle komma igen.