Dagarna förflyta, under det att jag går och tänker på, att jag borde
börja att arbeta. Men diktens fjärilar flyga blott oroligt fram och åter
över något, som är öde och förbränt. Ibland synes det mig, som skulle jag
kunna följa deras flykt. Men så erinrar mig verkligheten åter om det som
är, och det blir, som när ett ljus blåses ut inne i ett rum om natten.
Kunde jag bara ständigt vara så, att min hustru ingenting märkte. Kunde
jag vara jämn och glad eller åtminstone synas så. Men jag kan det icke,
och jag vet, att hon sörjer, icke blott över sig själv utan också över
den smärta, hon vållar mig. Det måtte vara förfärligt att gå som hon och
ingenting orka, ingenting förmå, utan bara sjunka ihop vid det minsta som
vållar henne oro eller sorg. Gå och grubbla över döden, som hon tror
skall komma, men som icke kommer. Tredubbelt fasansfullt måtte det vara
att mitt under allt detta tillfoga den man älskar högst ett oläkligt
lidande och icke kunna göra något för att bota det.
Hon kan sitta och se på mig, när hon icke tror att jag märker det, och
över hennes ansikte kommer då ett sådant uttryck av förtvivlan, att det
skär mig in i själen.