Det förefaller mig som om, utan att jag visste det klart, allt vad jag
levat och lever, varit och är, på något underbart sätt ginge till mötes
en fullbordan, vilken sker, utan att jag kan röra ett finger. Under allt
detta lever jag mitt vanliga liv, och jag tror icke, att någon egentligen
finner mig förändrad. Jag är glad, när jag kommer ut och träffar
människor, till och med uppsluppen. Ty det lindrar.
Men inomhus har jag mitt egentliga hem, där jag lever mitt verkliga liv.
Och oupphörligt känner jag där, som om över henne och mig glede något av
det, om vilket jag själv en gång i ett helt annat sammanhang skrivit, att
det är »större än lycka och olycka» något av det, som är utan namn.
I allt detta är naturligtvis min hustru medelpunkten. Om hon går till
hälsa eller till undergång, vet jag icke. Detta synes mig nu vara något,
vari jag icke kan gripa in. Det förefaller mig ibland, som om jag stode
utanför, icke hade någon del däri, aldrig kunde få det eller nå det. Och
i allt detta finns ingen överspändhet, endast en resignerad längtan,
vilken är djupt färglös.