Min hustru har satt sig till pianot i dag för första gången. Sjunga vill
hon väl icke ännu, men jag har dock hört musik igen i mitt hem, och
melodierna från fordom ha stämt våra sinnen liksom i en ny och ljusare
ton. Över huvud har det på sista tiden kommit något nytt över henne,
något, som lovar mera än förut. Hon har vaknat upp till livet, och hon är
med oss andra som förr. Icke riktigt ännu kanske. Men jag känner, hur hon
med varje dag kommer oss närmare. Ibland tror jag vad hon säger, att allt
detta kommer därav, att hon vet, att hon snart skall gå bort, och att
detta hopp håller henne uppe. Men ibland tror jag, att om det också är så
nu, så är dock allt detta på väg att glida över i något större, vilket
hon själv känner med undran och ängslan, men icke vill tro.
Huru härmed är, vet jag icke. Men jag vet, att jag icke är förtvivlad nu,
som jag var det förr. Ty nu lever jag under det öde, som är mitt, och
som, hända vad hända vill -- så som jag nu ser det -- icke kan kasta
något styggt in i hennes liv och mitt. Detta är det jag fruktat.