Det är länge sedan jag rört vid min dagbok. Men det kommer sig därav, att
jag arbetat. Jag har skrivit ett teaterstycke, och det har gått underligt
till. Mitt i korrektur och arbete av alla slag, min hustrus sjuklighet
och en nervositet, vilken gjort, att hela min person förefallit mig
spänd som en bågsträng, har jag stigit upp om mornarna och stulit tid för
att skriva. Jag har skrivit natt på natt till kl. 2. Jag har druckit
whisky för att hålla mig vaken. Jag har gått ut och superat mitt under
arbetet för att få höra larm och se människors anleten, vara mitt i
febrilt liv, känna det bölja omkring mig och bränna mina tinningar.
Men pjäsen blev färdig, och jag känner endast en stor mattighet. Vad jag
vill nå, är nu sannerligen varken ära eller författarglädje. Jag känner
det, som om min hjärna levde ensam på hela den övriga kroppens bekostnad.
Ja, det är skada, att dygnets timmar äro så få, när det gäller att nå det
omöjliga.