På kyrkogården står en liten sten med inskriften »Vår lille Sven». Den är
lagd på kullen, som välver sig under en lind, vilken länge sedan fällt
sina blad. Vid lindens stam står en bänk, och på bänken sitter en ensam
svartklädd kvinna med långt krusflor som en änkas. Hon sitter där länge,
och i höstdagern talar hon med någon, som ingen kan se.
Hon befaller kusken, som håller i närheten av graven, att köra tillbaka
till landsvägen. Så böjer hon sig ned och samlar mull från graven i sin
näsduk. Därefter tar hon fram ur en syväska svart siden, nål, tråd och
sax. Av sidenet klipper hon till och syr en liten påse. Därpå tar hon av
mullen och fyller den. Så trycker hon sina läppar mot den mörka mullen,
och när hon det gjort, syr hon igen om den. Hon syr tätt och noga, så att
icke ett korn kan tappas bort, och i den lilla påsens hörn fäster hon
starka snodder. Därefter lägger hon in sina sybehör och sitter länge med
den svarta amuletten i hand, tänkande på, att nu är hon vigd vid honom,
som ligger i graven.
Därefter böjer hon knä under lindens kala grenar och kysser stenen, som
bär hennes älsklings namn. Stilla och högtidligt, som om hon beginge en
helig handling i många människors åsyn, hänger hon snodden om sin hals,
öppnar sin klänning och lägger den heliga jorden vid sitt bröst.
Under hela tiden är hennes ansikte allvarligt, men lyckligt och ljust,
och innan hon reser sig upp, kysser hon jorden under sina fötter och
stannar sedan för att kasta en blick på graven. En skog av små krukor
blomma omkring den, och friska blommor äro lagda på kullen. Ingen grav är
så vacker, ingen så väl skött, ingen är prydd med sådan rikedom just nu,
när höstvinden ruskar i träden.
Då ler hon av glädje och talar åter tyst och innerligt till någon, som
ingen kan se. Så går hon fram till vagnen, som väntar ute vid
kyrkogårdsgrinden, och åker hem.
Men när hon kommer hem, går hon direkt in till mig, tar fram den svarta
amuletten och säger mig, vad den innehåller. Därpå håller hon den fram
emot mig och ber mig, att jag skall kyssa den. Jag gör så för att icke
störa hennes glädje, och med ett lyckligt leende döljer hon den åter vid
sitt bröst, i det hon säger:
»Om du visste, hur lycklig jag känner mig, när jag är ute hos Sven,
skulle du aldrig vara ledsen, att jag far så ofta. Jag blir lugn för
flera dagar, bara jag får komma till honom.»
Så går hon ut igen och lämnar mig ensam. Och när jag efter ett par timmar
stiger upp från mitt arbete och söker henne, finner jag henne vid Svens
lilla byrå, vändande på de ting, vilka en gång tillhört honom.