Så kretsa hennes tankar ständigt kring honom, som är död, och det finns
ingenting, som kan störa henne. Hon talar om, att hon snart skall följa
honom, och hon gör det i en lugn, sansad och förtrolig ton, som borde
detta vara den naturligaste sak för andra, liksom den är det för henne
själv.
Ibland brukar hon tillägga:
»Jag ville bara så gärna leva, till dess att gossarna bleve litet större
och inte behövde mig längre.»
Då kan hennes ansikte få ett förtvivlat sönderslitet uttryck, som visste
hon, att denna önskan vore mer, än hon kunde hoppas eller begära, och
hennes panna får ett djupt veck mellan ögonen, som om hennes grubbel
vållade henne smärta. Hon känner, att hon måste göra valet mellan liv och
död, åtminstone i sin önskan och hon kan icke göra det. Därför vill hon
leva en tid först, för att få vara allt vad hon kan för dem som leva,
och sedan dö för att få stanna hos den, vilken hon känner sig tillhöra.
Hon söker en försoning mellan begäret att dö och behovet att leva, och
hon fruktar båda, emedan de slitas om herraväldet i hennes själ och var
på sitt sätt pina henne gränslöst. På samma gång anar hon emellertid,
vilken av andarna till sist skall vinna seger, och därför omtalar hon
detta, icke som en utomordentlig händelse, vilken bör framkalla förvåning
och häpnad, utan som något självklart, vilket hon upplevat, och som ingen
kan betvivla.
»Minns du, när jag sade, att jag icke trodde på ett liv efter detta?»
säger hon. »Det var du, som lärde mig tro så.»
Hennes ansikte förmörkas, när hon säger det och det kommer något av groll
i hennes stämma, som gör mig ont. Hon ser det, och försonande lägger hon
sin hand på min, i det hon fortsätter:
»Nu tror jag det, och nu vet jag, att man kan börja att leva ett sådant
liv redan här på jorden. Det behövs bara, att någon går bort, vid vilken
man är så fästad, att det känns, som om själen följde med. Nästan var
afton kommer Sven till mig. Han kommer inte, när jag vill, eller när jag
ber honom komma. Inte när jag gråter och längtar, sträcker mina armar
efter honom och ropar hans namn. Men när jag minst anar det, då ser jag
honom sitta bredvid mig. Och när jag då är riktigt lugn och glad, då ler
han emot mig och ser lycklig ut. Han ser på mig då, alldeles som han
brukade, och innan jag hinner sansa mig, är han borta. Men då är jag
lycklig ändå. Ty jag vet, att han varit hos mig. Han har kommit ofta, när
du sovit och jag legat vaken. Mer än en gång har jag tänkt att väcka dig.
Men jag har icke vågat göra det. Ty jag har varit rädd, att, när du
vaknade, skulle han vara borta, och då skulle du kanske inte tro mig, när
jag berättade vad jag sett.»
Hon betraktade mig hela tiden med skygghet, som trodde hon, att jag
skulle motsäga henne. Jag gör det aldrig. Jag vet ju icke själv, vad jag
tror. Jag har genomgått skakningar så förfärliga, att jag icke vågar
säga, vad som är verklighet, och vad som är sken i andras erfarenheter.
Vet jag det ens i fråga om mina egna? Vet jag, om endast vad jag kan nå
med mitt förstånd är verklighet? Är det icke tänkbart, att det finnes en
verklighet, som endast kan åstadkommas med känslan eller -- varför icke
-- med inbillningen? Det förefaller mig, som vore det att liksom stympa
mig själv, om jag degraderade min känsla och min fantasi till att endast
existera för att kuvas av förståndet. I tanken jämför jag det med, om jag
ville låta ögat förneka en kroppslig smärta, därför att den vore osynlig,
eller örat kritisera möjligheten av en smakförnimmelse, därför att den
icke kan höras. Och hur väl jag än känner alla de argument, som anföras
mot en dylik tankegång, är det mig dock omöjligt att göra dem gällande i
detta fall. Jag varken tror eller icke tror. Jag går liksom i en pinsam
väntan att en gång få klarhet i vad jag icke vet.
Och under allt detta växer hos mig en tanke, som spirat i den stund, då
jag visste, att mitt barn skulle dö. Jag förstår, att vad allt detta är,
om det är inbillning eller verklighet, så skall det dock en dag taga min
hustru ifrån mig. Hon har växt samman med mitt eget liv, och jag kan icke
mista henne. Mot min egen lycka, som jag en gång tyckte vara så stark,
att jag från dess höjd kunde se ned på andras, reser sig den makt, som är
allt levandes öde. Döden kommer för mig, som den en gång kom för lille
Sven på den tavla, vilkens innehåll han alltid ville ha berättad för sig
som en saga. Den ringer i klockan och den, vilken icke borde, blir
kallad, men den, som kallelsen icke gäller, får stanna kvar. Skillnaden
är blott den, att jag ser döden på avstånd, långt innan han hunnit fram,
förstår att hans klocka skall ljuda, och den, för vilken hon ljuder,
skall gå med glädje.
Men jag vill icke sitta ensam kvar och förbanna dödens makt. Inom mig
växer ett begär, som går högre, än jag själv vet. Det är samma begär, som
när vissheten om barnets död tryckte min hustru till jorden, manande
henne att säga: »Han skall inte dö. Han får det inte. Jag vet, att han
inte skall.». På samma sätt säger också jag till mig själv: »Jag vill det
icke. Jag vill icke mista henne. Hon skall leva -- trots allt.» Jag
märker icke, att jag försöker det omöjliga. Den kritik, som genast var
vaken, när det gällde henne, sover, när det gäller mig själv. Jag vill
kämpa med döden för att behålla hennes och min lycka, sådan den en gång
blommade, icke just när livet log omkring oss, men åtminstone när vi
tagit dess tuktan och ändå visste, att livet kunde le. Jag vill göra allt
för att vinna henne tillbaka. Som Orfeus vill jag stiga ned i dödsriket,
med min kärlek vill jag tvinga henne att komma tillbaka, och följer hon
mig, skall jag aldrig vända mig om och snegla mot skuggorna.
Så lovar jag mig själv, och jag väntar aldrig, att lönen skall komma
snart. Tvärtom bereder jag mig på en lång och hård prövotid, och jag vet
på förhand, att det första jag behöver är konsten att vänta.
Men jag är så viss i min tro, att jag kan le för mig själv, när jag hör
hennes tal om döden. Jag kan höra henne säga, att hon längtar bort och
känna hennes smekningar, när hon ber mig förlåta sig. Då njuter jag
smekningarna och glömmer hennes ord. Som en stor, oändlig visshet känner
jag, att segern är oåterkalleligen min och icke hans, som sover i jorden.
Jag tager honom till bundsförvant i mina tankar, säger henne till och
med, i det jag går in i hennes egen tankegång, att hon skall leva, därför
att Sven vill, att hon skall leva, ja, att han viskat det till mig, medan
jag sov.
Hon hör på mig med undrande, glänsande ögon, och långt därefter -- så
långt, att jag först icke kan erinra mig, vad jag själv sagt -- berättar
hon mig, att Sven suttit på hennes bädd, klädd i sin vita nya dräkt med
det blå skärpet och sagt:
»Mamma ska' inte gråta så mycket efter mig. Det gör så ont i mitt huvud,
när mamma gråter.»
Jag hör på dessa ord, och jag tager fasta på dem som på ett omen. Mera
förhoppningsfull än någonsin drömmer jag om en framtid, där vårt döda
barn skall vara ett starkare föreningsband, än om han hade levat, och jag
minns med tårar i ögonen de ord, hon själv en gång lärt mig: Att åldras
tillsammans.