Det fanns intet av vad jag väntat och fruktat, som icke kom. Den enda
skillnaden var, att allt som olyckan växte, ville jag aldrig tro på den,
ens fastän jag anat den och visste, att den skulle komma. Ty att sorgen
skall komma, det kunna vi människor veta. Hur den verkligen kommer, veta
vi däremot aldrig.
Det första jag med en onämnbar fasa kände och förstod, när åtminstone så
många dagar hade förgått, att jag kunde komma i ro och tänka över vad som
verkligen skett, det var, att aldrig hade min hustru så talat ut ur sitt
innersta väsen, som när hon setat inför mig i mitt rum och sagt, att hon
var född för olyckan, och att nu, när Sven var borta, levde hon endast
för att dö. Om och om igen upprepade jag hennes ord, om och om igen
genljödo de i mina öron, och ju längre jag tänkte på dem, desto vissare
blev det mig, att inom henne fördes en kamp mellan själva begäret att dö
och hennes kärlek till mig och våra barn, som befallde henne att leva.
Mer och mer började dock allt, vad hon sagt om sin kärlek till oss att
stiga fram för mina tankar och undantränga de förfärliga ord, vilka
talade om en dödslängtan, som nästan blivit ett dödsbeslut. Jag såg henne
sliten mellan den känsla, som band henne till oss tre, vilka ännu levde,
och den dunkla längtan, vilken drog henne till den, som gått bort. Vi
hade varit ett helt för henne, och därav kom hennes lidande, att hon
kände sig aldrig kunna förlika dessa stridiga krafter, vilka brottades om
hennes själ.
Jag såg allt detta. Jag såg det under en resa, på vilken jag ryckte henne
med mig för att skänka henne åsynen av hav och sol, nya människor och
intryck av livet. Aldrig glömmer jag denna resa. Aldrig glömmer jag det
intryck av hopplöshet, som bemäktigade sig mig, när jag vecka efter vecka
allt tydligare märkte, att allt vad hon såg, gled henne förbi, som om det
för henne ej varit till. Hon dolde mycket för mig, hon dolde till och
med sina tårar, och jag förstod, att hon gjorde detta, därför att hon
såg, hur jag endast levde i hoppet att kunna återföra henne till livet,
och hon så gärna, så gärna ville, att jag i det längsta skulle få behålla
mitt hopp. Jag förstod detta en afton, när vi sutto på en veranda och
sågo ut över en norsk tavla av fjord och fjäll. Elsa betraktade länge
alltsammans, hon slöt ögonen inför allt detta, som hon älskade, och såg
bort.
»Georg», sade hon, »Georg! varför låter du mig se allt detta?»
Så brast hon stilla i gråt, men försökte åter hejda gråten och såg upp
mot mig.
»Varför gör du så mycket för mig? Varför är du god emot mig? Det vore
mycket bättre, att du läte mig gå min egen väg.»
Jag kände, att jag stod inför ett lidande, som icke kunde mätas eller
vägas. Jag kände ånger över, att jag velat draga henne bort från sorgen,
och att jag låtit henne märka det. Att över huvud söka leda henne eller
inverka på hennes smärta, syntes mig i detta ögonblick endast eländigt
och smått. Jag drog henne blott intill mig och sade:
»Gråt hos mig! Gråt så mycket du vill! Lägg icke band på dig! Tror du
icke, att jag sörjer som du?»
Tårarna strömmade ur hennes ögon, och dock var det ansikte hon vände mot
mitt så strålande av glädje, som om den största tänkbara lycka hade hänt
henne.
»Gör du verkligen det?» sade hon.
Det grep mig så, att min hustru skulle tro, att jag redan hade glömt
eller var på väg att glömma, att min smärta fick utbrott, och jag hörde
och såg ingenting annat, än vad jag själv kände, och vad som marterade
mig. Jag berättade henne, hur fattigt och fullvuxet hela vårt hem
föreföll mig nu, när Sven var borta. Jag sade henne, hur rädd jag var att
åter komma hem och börja vardagslivets arbete, när jag visste, att hans
klara röst icke skulle hälsa mig välkommen, och han själv icke stå gömd
bakom dörren och möta mig, när jag kom hem. Allt detta berättade jag
henne, och jag kände, hur hon sjönk till ro mot mitt bröst. Jag var
lycklig i medvetandet av, hur gemensamt vi ännu kunde känna. Men jag
förstod också, att hennes fruktan, att jag icke delade hennes sorg, så
som hon ville, kom därav, att hon, utan att jag sagt det, anade, att allt
vad jag företog mig, allt vad jag gjorde, tänkte och sade, samlades i ett
enda försök att återkalla henne själv till livet.
Detta satt jag och tänkte på. Men efter denna afton förändrade jag, som
jag själv väl märkte, mitt sätt mot min hustru. Jag blev resignerad och
väntade icke att så snart se henne vända sina tankar från honom, som gått
bort, till oss, som hon hade kvar. Därigenom blev hon mera förtroendefull
mot mig och mera öppen. Men resan gled oss förbi, som hade allt vad vi
sett endast varit en inbillning. Vänner träffade vi, men intet deltagande
förmådde mer än väcka tacksamhet hos min hustru, människorna gledo oss
förbi, som hade vi själva stått inom en gräns, vilken ingen av egen vilja
kan överskrida.
Och det lugn, vi kunde uppnå, funno vi icke, förrän vi en afton flyttade
in i vårt nya hem. Det var en våning i Stockholm, mot vilken vi utbytt
den bostad på landet, där vi upplevat så mycket både ont och gott. Vi
hade gjort detta, innan vi anade, att vad som nu hänt oss, skulle kunna
ske, och det var med en känsla av fruktan för vintern, vi trädde in i
våra rum.
Men i trots av detta upplevde vi här de första dagarna av lättnad och ro
under sorgen. Tusen gånger ångrade vi, att vi någonsin hade rest och
liksom släpat vår sorg med oss att beskådas av andra.