Hur underlig och full av hopp, oro, förtvivlan och farhågor blev icke
den tid, som nu följde! Doktorn hade förespått oss en lång
sjuklighets-period, vi beredde oss därför på tålamod, och vi försökte att
öva denna dygd. Under två långa veckor, som nu följde, ingick Svens
sjukdom i vårt vardagslivs dagliga vanor, som sjukdomen alltid gör, när
den gjort sig bofast i ett hus. Jag skrev därför varje förmiddag, utan att
låta mig störas, på min bok, och min hustru gick varje dag mellan honom
och mig, satt i hans rum, emedan Sven blev lugn, när han kände henne
nära, och smög sig ut, när han sov, för att få frisk luft och berätta
mig om alla de goda tecken, som hennes vakna öga städse trodde sig
upptäcka. Svante gick ensam och tyst och for över viken och berättade för
sina vänner, de små flickorna, att lille-bror var mycket sjuk, och att
allting blivit så tyst därhemma.
Vi hade måst skaffa en sköterska, för att min hustru skulle kunna få ro
om nätterna. Det skedde icke utan många protester från Elsas sida. Ty hon
var så svartsjuk om den lille, att hon icke tålde någon annan, vilken han
bad om hjälp, eller som gav honom sådan. Och det var först, när hon
märkte, att krafterna icke längre stodo henne bi, som hon med tårar i
ögonen gav sitt bifall och böjde sig för det oundvikliga.
Ett par timmar efter, sedan sköterskan anlänt kom emellertid min hustru
in till mig och berättade med strålande ögon, att Sven blivit mycket
intagen i sin nya vän.
»Du får gärna hjälpa mig, för du är snäll» hade han sagt.
Och därmed slöt han sina ögon och låg stilla, som han plägade, med
isblåsan på sitt huvud, vilket alltid värkte, och de små magra händerna
över täcket.
En dag stördes vi plötsligt av positivspel ute på gården, och emedan Sven
just den dagen ätit och pratat och sett riktigt kry ut, frågade vi honom,
om han inte ville bli buren ut och se på en apa.
Annars var det alltid Sven, som kom rusande, när en positivspelare var i
antågande. Med andan i halsen brukade han komma in till pappa och be om
slantar. Det var hans fröjd att få ge, och när han kom med sina slantar,
och såg strålande lycklig ut, som om han vetat, vad det vill säga för en
fattig musikant att få pengar till mat, då fick han svartmuskiga ansikten
att le med vita tänder och brunglänsande ögon att stråla tillbaka mot
hans blå.
Men nu hängde han så trött och liten på pappas arm. Väl inlindad i en
filt var han, och strumpor hade han på fötterna. Så blev han utburen, och
pappa höll honom i sina armar på verandan, därifrån han kunde se ned över
den solbelysta gården, från vilken positivets muntra toner ljödo emot
Sven.
Han blickade trött och främmande ned på träden och på gårdsplanen, på
klungan av barn, som stodo där i solskenet, och hans blick var hela tiden
undersam, som hade han grubblat över, varför allt detta icke var roligt
som förr. Han försökte att dra på mun, när han fick se apan, som var det
roligaste han visste, och som hoppade upp och ned på positivet, skramlade
med sin lilla kedja och gjorde fula miner, när hon försökte knäcka en
nöt.
Men Sven orkade icke se allt detta. Han blev bara allvarligare och
allvarligare. Allt tyngre och tyngre satt han på pappas arm. Det var, som
om han varit långt borta och sett ned på det, som jorden hade vackert och
glatt, och längtat dit och känt, att allt detta icke längre var till för
honom. Han lutade bara sitt huvud mot pappas axel, och så blev han buren
in igen i sin säng.
Det var mamma, som lade honom ned i den och strök kuddarna till rätta:
»Tyckte inte Sven det var roligt?»
»Jo, ja orkade bara inte än. Men jag blir snart frisk.»
Då böjde sig mamma ner och strök lille-bror över håret, men utan att han
såg det, räckte hon ut sin andra hand och sökte min, som hon krampaktigt
tryckte.