Så satt jag en natt ensam i mitt rum, och dagen därpå visste jag, att
läkarna skulle komma och döma lille Sven till liv eller död. Jag visste
att de skulle vara två, därför att vår husläkare ville konsultera en
specialist, emedan han icke längre vågade lita på sitt eget omdöme. Jag
satt ensam, lampan var tänd, och framför mig låg ett manuskript, där
slutkapitlen saknades.
Jag hade sagt godnatt till min hustru och nämnt, att jag skulle arbeta.
»Att du kan skriva i kväll!» hade hon sagt.
Och det låg en nyans av bitterhet i hennes ton, som om hon hade menat,
att jag icke kände som hon.
Så hade hon ångrat sig och lagt sitt huvud mot mitt och sagt:
»Lycklig du, som kan.»
Och här satt jag nu ensam och darrade i varje nerv av en själsskakning,
så sammansatt och så oerhörd, att jag knappast kan beskriva den. Jag
hoppades trots allt, att mitt barn skulle leva, ja, jag trodde, att så
skulle ske. Men på samma gång hade jag en förnimmelse, att nu måste jag
skriva, nu eller aldrig. Jag visste snart sagt varje ord, som skulle stå
på de papper, vilka blanka och oskrivna lågo framför mig. Nödvändigheten
drev mig fram, och jag skrev, fyllde ett efter annat av de vita bladen
och lade dem samman med högen av manuskript, som växte framför mig på
bordet. Det var, som om en osynlig röst hade viskat sin befallning i mitt
öra, jag måste lyda denna röst, lyda blint, och det var över mig en
jagande hast, som om jag vetat att det gällde livet.
»I morgon», ljöd det inom mig, »i morgon! Vem vet, vad som sker i morgon?
Det kan ske, att ditt barn skall dö. Och då kan du icke skriva. Då kräves
det av dig: 'Pengar och åter pengar'. Du kan arbeta om din bok, du kan
göra den bättre, men du kan icke skriva den färdig, om ditt barn skulle
dö.»
Som piskrapp jagade mig tankarna fram, och redan såg jag morgondagern
genom gardinen i lampans bleka sken, som föll över papperet. »Pengar!
Pengar! Du måste skaffa pengar om ditt barn dör, och du skall kunna
rädda din hustru.»
Och genom rösterna, som jagade mitt arbete fram, hörde jag som en ton,
vilken jag tyckte mig känna igen: »Es ist ein Vater mit seinem Kind!» En
fader med sitt barn! Var hade jag hört det förr? När hade jag hört detta
förr? När hade jag känt denna jagande hast? Det var, som om piskor vinit,
som om hovar slagit gnistor ur stenbundna vägar, som om jag känt
nattluften kyla mitt brännande huvud. Jag skrev och skrev. Och jag kom
ihåg, hur jag åkt som en rasande, i tanke att mitt barn var dött.
Men jag tänkte icke längre på mitt barn. Jag tänkte på henne, som måste
äga mig helt, om det skulle vara tänkbart, att hon kunde stanna hos mig,
i fall det ofattbara bleve verklighet och Sven dog. Jag skrev och skrev,
skrev som ingen människa skrivit för pengar, skrev de bästa sidor, som
säkert flutit ur min penna. Och när krafterna sveko mig, drack jag, drack
mycket för att hålla mig själv vid liv.
När solen redan en stund varit uppe, skrev jag de sista raderna. Och jag
satt som bedövad.
Jag samlade ihop de fullskrivna arken och lade dem i min låda, smög mig
ut i rummen och lyssnade vid den dörr, innanför vilken Sven låg. Då
öppnade min hustru den och såg ut. Jag vacklade emot henne och sade:
»Det är färdigt.»
Hon log emot mig, och det låg en värld av lycka i hennes röst, när hon
svarade:
»Han sover så lugnt. Det kan inte vara farligt.»
Jag gick ifrån henne och föll en stund senare i dödssömn av trötthet.