Sven blev så sjuk, att han måste läggas till sängs. Men ehuru vi väl
visste, att det var allvarligt nog, var febern så svag, att vi aldrig
trodde på någon verklig fara. Jag skrev oförtrutet, och min hustru satt
vid gossens sjukbädd, höll hans hand i sin och berättade sagor för honom,
när han orkade höra på.
Doktorn sade oss, att sjukdomen säkert skulle bliva långvarig, men trodde
sig i övrigt kunna giva de bästa utsikter, och då jag länge haft en resa
i tankarna, for jag bort på några dagar i gott hopp, att, när jag kom
hem, finna det värsta över. Jag tillbragte alltså tre hela dagar med goda
vänner, och jag njöt, utan att i någon högre grad känna oro, både av
vänskap och vacker natur. Men när jag sedan satt på tåget och skulle
återvända till Stockholm och därifrån till mitt hem, föll det över mig en
ängslan, som jag icke kunde betvinga. Strax innan jag for, hade jag
talat med min hustru i telefon. Jag hade hört hennes röst på avstånd
darra av glädje: Sven var bättre! Han hade setat uppe i sängen och
skrattat och pratat. Han hade ätit och bett mamma hälsa till
»farsgubben», som var hans specialsmeknamn, när han var mycket
uppsluppen. Allt tydde alltså på det bästa, och dock kunde jag icke bli
min ängslan kvitt.
När jag kom fram till Stockholm, var klockan tio på aftonen. Jag hade
kommit samma minut, som sista båten gick ut till mitt hem. Jag gick
därför direkt till det hotell, där jag plägade taga in. Det var mörkt,
och regnet föll i strömmar. Hastigt trädde jag in i förstugan, erfarande
denna känsla av hopplöst främlingskap, som alltid överfaller mig, när jag
sommartiden tvingas besöka Stockholm och vet, att jag måste vara ensam.
Jag hann icke framställa någon begäran om ett rum, förrän portieren kom
emot mig och bad mig, i det han nämnde ett nummer, genast ringa på i
telefon.
Jag gjorde så och fick bara det beskedet, att doktorn hade rest, och att
jag ögonblickligen skulle taga en vagn och åka efter.
Slaget, som kom över mig så häftigt och oförberett, gjorde mig lam, och
den febrila verksamhet, jag utvecklade, föreföll mig själv alldeles
automatisk. Jag beställde vagn, och i samma ögonblick detta skett, tänkte
jag, att jag borde äta. »Sven är död», tänkte jag. »Han lever inte, till
dess att jag hinner hem. När jag kommer, får jag inte vara hungrig och
trött. Jag måste kunna vaka och trösta min hustru.» Allt detta gick
igenom min hjärna, medan jag satt och väntade på hyrvagnsdroskan. Jag såg
mig själv som en annan person, såg, att jag lade kött på min tallrik,
skar i det och försökte äta. Hela tiden tänkte jag blott på ett: vagnen,
som inte kom. Gud i himmelen! Vagnen kom inte, och där hemma låg min
gosse och dog, och jag kunde inte komma till honom.
Jag betalade och gick ut i hotellets vestibul, där jag drev fram och
tillbaka, utan möjlighet att sitta stilla, utan möjlighet att tänka en
redig tanke.
»Det är mitt barn, som håller på att dö», sade jag till portieren. »Det
är därför, jag är så nervös.»
Jag försökte att le mot honom, för att han skulle förstå, hur väl jag
själv insåg, att mitt uppförande var meningslöst. Men jag kände själv,
att leendet blev en grimas, och jag väntade heller icke på hans svar. Jag
fortfor bara att gå med klockan i hand, som om jag velat påskynda tiden,
och när vagnen äntligen kom, var jag viss, att det var förbi. Jag förstod
inte, varför jag satt där, eller varför jag skulle åka ut i det
strömmande regnet, men automatiskt som förut sade jag till karlen:
»Kör allt vad en häst kan springa, det är min lilla gosse, som håller på
att dö. Ni ska' inte göra det för intet.»
Kusken hade kört oss många gånger förr.
»Är det den lilla snälla gossen, som är så vacker?» sade han.
Dessa enkla ord väckte mig åter till verkligheten, och det flög genom
mitt bröst en varm ström av tacksamhet mot den unge mannen, som körde
mig.
»Ja», sade jag kvävt. »Ja, det är han.»
Och jag satte mig in i vagnen med känslan av, att jag mött en människa,
som förstod vad det gällde, och som ville hjälpa mig. Medan vi ilade fram
över gatorna, talade jag tyst för mig själv och grät av både glädje och
sorg: »Han är så vacker och så god, att även en man, som blott har sett
honom stiga upp i en vagn, minns honom och säger mig det. Och han skall
dö. Det finns ju millioner barn, som få leva. Varför skall just mitt
dö?»
Aldrig har jag åkt fortare, och aldrig har någon väg synts mig mera lång.
Jag såg gnistorna slå upp i mörkret kring hästens hovar, kände hur regnet
lättade och märkte landskapet flyga mig förbi som ett mörkt skuggspel,
och hela tiden satt jag och talade för mig själv ofattbara ord, vilka jag
ej förstod, hur de kommo mig på tungan. Det var, som om jag i mörkret
förts fram mot just det, som för mig komma skulle, och jag bad blott om
uppskov, att han måtte leva, när jag kom fram, så att han än en gång
skulle slå sina armar om min hals, och jag fick höra hans röst.
Framåt gick det, framåt i rasande fart. Vagnen hoppade från den ena sidan
av vägen till den andra. Men icke ett ögonblick föll det mig in, att
något kunde gå sönder, eller att vi skulle åka omkull. Det var en präktig
karl, den kusken, som tänkte på min lille gosse, som var så vacker och
snäll, och som icke fick dö.
»Det är en fader och hans barn», sade jag högt för mig själv. »Es ist ein
Vater mit seinem Kind». Utan att jag visste det, satt jag och reciterade
vers för mig själv, och en krampaktig snyftning trängde sig upp i min
hals, som om den velat kväva mig, och för att få luft böjde jag mig ut ur
suffletten och såg på landskapet, där jag kände varje utsikt, varje
krökning av vägen. På stenarna, över vilka vagnen nu skakade fram, kunde
jag märka, att vi svängt in på den korta bivägen, som förde upp till vårt
hem. Med alla sinnen spända såg jag ut i mörkret, jag såg konturerna av
en droska, som höll på gården. Doktorn är kvar! Doktorn är kvar! Så hörde
jag från verandan min hustrus röst: »Han kommer. Gud vare lov, han är
här.» Och inom ett par ögonblick var jag uppför trappan och stod i
salen.
Jag stod inne i rummet, och min sinnesrörelse var så ytterlig, att jag
ingenting kunde fatta av vad jag såg. Jag hade en förnimmelse av, att
doktorn stod där, och jag kände, att min hustru höll mig hårt omfamnad.
Det var mig klart, att hon såg glad ut, ja, överlycklig ut, och att jag
borde vara detsamma. Jag hörde något om ett anfall av vanmakt, som nu var
över, och som doktorn hoppades icke skola betyda någonting. Men jag kunde
ingenting säga och ingenting tänka. Lyckan kom över mig så oförberett,
att den icke kunde väcka mig ur den förfärliga bedövning, som ännu höll
mig i sitt våld. Mekaniskt avtog jag mina handskar och min överrock, och
ännu stod jag där och liksom sökte vänja mina ögon vid ljuset i det
upplysta rummet.
»Ska' du inte gå in till honom? Ska' du inte se honom?» sade min hustru.
»Han är vaken.»
Och hennes röst lät nästan förebrående, som om hon icke förstått.
»Jo, jo», sade jag.
Och utan att fatta, vad som nu skedde, gick jag in och såg Sven ligga i
min säng och se upp till mig.
»Känner Sven igen pappa?»
»Ja», svarade den lille med förvånad röst.
Han kunde inte begripa, att alla de stora sågo så upprörda och oroliga
ut. Han sträckte upp sin lilla hand och smekte mig, och jag märkte, hur
mager och tunn den blivit.
Medan jag stod där och lutade mig ned över gossen, förstod jag, att det
var sant, och att mitt barn levde. Jag höll hans hand för mina ögon, och
jag kände, hur tyngden föll från mitt bröst, och slöjan gled bort från
mina ögon.