Sven var sig emellertid överhuvud icke lik denna sommar. Utan någon yttre
anledning kunde han plötsligt förklara sig trött, och då ville han bara
ligga i gräset med huvudet i mammas knä. Eller också kom han till pappa
och bad att bli buren. Då tog pappa honom på axlarna och bar honom ut i
skog och mark, och aldrig har hans blick varit tacksammare eller hans
vita, smala hand smeksammare än då.
Så klagade han över huvudvärk och fick antipyrin, och så ville han inte
stiga opp om morgnarna, utan påstod, att han var så trött. Men som det
inte syntes något fel på pojken, lyfte pappa upp honom ur sängen och
förklarade, att han skulle kläda sig och laga att han kom ut i friska
luften. Sven steg då upp och försökte, medan pappa var inne, så gott han
kunde att draga på sig de besvärliga strumporna. Men så fort pappa var
utanför dörren, smög han sig fram till mammas bädd och bad att få krypa
ner hos henne.
Naturligtvis kunde mamma icke motstå en sådan bön. Och aldrig var Sven
lyckligare. Där låg han med huvudet på mammas arm, slöt igen sina ögon
och var stilla och lugn, ända till dess att krafterna började återkomma.
Då steg han upp igen, men innan han gjorde det, såg han på mamma med sina
märkvärdiga ögon:
»Tala inte om det för pappa!»
»Ja, men varför det?» sade mamma.
»Jo, för då blir pappa så ond.»
Allt detta föreföll mamma så underligt, att hon skulle kunnat lova Sven
vad som helst, och följaktligen lovade hon även detta. Och Sven gick ut
och kände sig lugn och glad, för att mamma inte skulle förråda hans
olydnad, och för att han och mamma höllo ihop.
Men när mamma skulle resa bort eller bara gå ut och gå utan honom, då var
han förtvivlad. Hans sorg kände inga gränser, och hans gråt var så
hjärtskärande, att man icke kunde göra annat än tilltala honom med alla
de tröstegrunder, som stodo att finna. Ja, åsynen av hans lidelse fulla
smärta var så pinsam, att man på länge icke kunde glömma den, och vi
talade därom en förmiddag. Jag hade just övertalat min hustru att följa
mig på en utflykt i staden för att äta middag med ett par vänner, och,
som man säger, komma ut en smula. Och jag hade gjort detta, särskilt
emedan jag tyckte, att hon behövde vila sig från Sven.
Vi lyckades också till sist glömma det intryck vi haft av den lilles
gråt, och vi tillbragte en angenäm dag, som vi alltid gjorde i staden,
när vi visste, att vi icke behövde stanna där. Stämningen stod just på
sin höjdpunkt, när min hustru i viskande ton frågade mig, om det skulle
göra mig mycket ledsen, ifall hon reste hem med en tidigare båt. Det var
rätt sällan, vi foro ut för att roa oss, och förslaget var icke vidare i
min smak. Jag föreställde Elsa därför, att vi hade sagt oss skola komma
först med den sista båten, och att alltså ingen väntade oss. Med ett ord
-- jag gjorde alla de invändningar, som föllo mig in. Och till sist
försökte jag med, vad jag ansåg vara ett huvudargument:
»Sven har redan gått och lagt sig, när du kommer.»
»Det är inte det», blev svaret. »Jag vill bara gärna komma hem.»
Hon såg bedjande på mig, och naturligtvis blev följden den, att hon
reste.
Emellertid gick Sven hemma på eftermiddagen och lekte. Men när klockan
led mot den tid, då han brukade gå och lägga sig, försvann han spårlöst.
Våra jungfrur hörde icke till dem, vilka just lägga något på sinnet, och
när de ropat på honom ett par gånger, utan att få svar, slogo de sig till
ro med, att han nog skulle visa sig, när det blev mörkt, och att
herrskapet i alla fall inte skulle komma förrän senare. Sven fick alltså
gå, som han själv ville, och fram mot 8-tiden gick han ner och satte sig
alldeles ensam på ångbåtsbryggan. Inte visste han så noga, när ångbåten
kom, och därför fick han också sitta där länge. Men han satt kvar tåligt
och tyst, och redan långt ute på fjärden, medan båten gick fram och åter
mellan de många bryggorna, fick hans mamma syn på honom. Han satt där
liten och hopkrupen, och hans gröna krockethatt lyste mot det blåa
vattnet.
Alltsammans kom så underligt för henne, nästan som om hon vetat på
förhand, att han skulle sitta där, och hennes ögon följde hela tiden den
lilla gestalten, som satt på bryggans bänk med huvudet nedböjt och ryggen
krökt, som om han grubblat. Men när båten lade till, och mamma skulle
stiga i land, då stod lille Sven i den högsta spänning upprätt på
bryggan, och hans ögon sökte och sökte, som om hela livet hade stått på
spel. Och när mamma kom emot honom, då var det svårt att säga, vem som
var lyckligast, han, som icke setat förgäves, eller hon, som fann barnet
sig till mötes.
»Men hur kunde Sven sitta där?» sade mamma mitt i sin glädje. »Mamma
skulle ju inte komma förr än sent i natt.»
»Jag visste, förstås, att du skulle komma», sade Sven.
Hans röst och hans ögon voro fulla av förvåning, att mamma inte kunde
tänka sig en så enkel sak.
»Jag visste förstås, att du skulle komma, och därför satt jag bara och
väntade.»
Och på mammas fråga, om han setat länge, svarade han:
»Ja, det förstås. Annars hade Hanna fått tag i mig. Och då hade jag fått
lov att gå och lägga mig.»
Mamma svarade ingenting på detta. Aldrig skulle det fallit henne in att
nu förebrå honom, för att han egentligen varit olydig. Hans oskyldiga
kärlek, som var orsaken, skyddade honom mot varje förebråelse, och Sven
visste det mycket väl. Han såg från sidan upp emot mamma och log:
»Jag narrade Hanna. För jag kröp bakom busken, så att hon inte kunde se
mig.»
»Nej, gjorde du», sade mamma.
Hon och Sven gingo upp tillsammans, belåtna som två medbrottslingar,
vilka lyckats, och följden blev naturligtvis, att den kvällen lade mamma
sin gosse själv. Det gjorde hon för övrigt ofta, fastän han snart skulle
bli sex år och vid allvarligare tillfällen kallades för stora gossen.
Vad det gick långsamt, när hon hjälpte honom i säng! Hur lätt och mjukt
tog hon inte av honom hans plagg, hur försiktigt tvättade hon icke hans
späda lemmar, hur sakta torkades han icke, och när den långa nattskjortan
kom på, gick det som en lek. Sedan satt hon med lillen i knä't och
drömde om den tid, då han var riktigt liten, och hon själv gav honom mat.
Och när han äntligen skulle gå i säng, då ville han aldrig läsa sin
aftonbön. Han hade tusen påhitt, bara för att hindra att mamma skulle gå
ifrån honom. Men när han läst den, slog han armarna omkring henne och
viskade:
»Det är så bra, när du hjälper mig. Ty du tar aldrig hårt i mig.»
Elsa böjde sig ännu djupare ned över hans bädd och viskade till svar:
»Jag ska' alltid hjälpa dig. Ingen annan ska' få göra det. Ända till dess
att du kan hjälpa dig själv.»
Hon var rikligt belönad, för att hon avbrutit ett nöje och rest hem, och
när jag kom efter med den sista båten, låg hon vaken för att få berätta
mig, allt vad Sven hade sagt.
Efter en glad dag med kamrater verkade dessa små rörande drag av gossen
ännu mera på mig, än vad de säkerligen eljest skulle ha gjort.
»Vet du, att en stor och god man använt samma ord till mig en gång, när
han berättade om det första intrycket, när hans mor dött?» sade jag.
»Även han var då mellan 5 och 6 år, och det gällde samma sak -- att byta
om skjorta. Han begagnade alldeles samma ord: 'Det var första gången jag
kände, att någon tog hårt i mig.'»
Jag stod bredvid Svens lilla bädd och såg länge på honom. Det hade kommit
något insjunket vid hans tinningar. Men han sov djupt och gott, och jag
böjde mig ned och kysste honom på pannan.
Vi försökte byta om samtalsämne, men jag var så uppfylld av tanken på
barnet, att jag ej hade sinne för annat.
»Har du aldrig tänkt på en sak?» sade jag. »Olof kan jag tänka mig som en
stor människa, som fullvuxen. Och Svante också! De äro ju så olika. Men
jag kan dock tänka mig det med dem båda. Men Sven? Kan du tänka dig honom
som stor? Var vill du göra av honom i världen? Var tycker du han skulle
passa utom hos oss?»
Min hustru log med ett smärtsamt drag, som bildade nålfina rynkor kring
hennes mun.
»Det har jag tänkt på ofta», sade hon. Och fortsättande sin egen
tankegång tillade hon:
»Det är kanske därför, jag älskar honom mer än allt annat i hela världen.
Mer än de båda andra gossarna, mer än dig. Jag har tänkt på det ofta,
och jag vet, att om någon av de stora gossarna dog, skulle jag aldrig
sluta att sörja dem. Men jag tror, att jag kunde bära det för Er skull
som levde. Om du dog -- jag törs aldrig tänka på det. Men om Sven dog, då
kunde inte heller jag leva. Jag har många gånger tänkt att säga dig det.
Ty jag ville, att du skulle veta det.»
Hon räckte mig sin hand, och hennes ögon sökte mina, som om hon ville
bedja mig om förlåtelse, för att hon trodde sig kunna leva utan mig. Och
sedan vi släckt ljuset, låg jag länge vaken och upprepade i tankarna
hennes ord. Jag somnade i den tron, att jag aldrig skulle få veta, om hon
sagt sant eller ej.