Hur ofta har jag icke tänkt på denna färd över brända tomter, hur ofta
har den icke sedan synts mig som en symbol för hela vårt liv!
Men då verkade denna händelse på oss helt annorlunda, än vad jag nu minns
den. Då verkade den så, att vi gingo till vårt tredje ställe, vilket min
hustru nyss icke ens velat se, och hyrde där för andra gången vårt hem
för sommaren, och lätta om hjärtat flyttade vi ut till den trakt, vid
vilken vi kände oss bundna genom en rostig nål, som ingen tagit bort.
Ren från moln, som skymma solen, minns jag den sommar, vilken följde på
denna vårutflykt. Med vilken lust arbetade jag icke, och hur lätt skred
icke arbetet framåt. Blad efter blad lades lugnt och utan ansträngning
till den bok, vilken skulle utkomma till hösten, och mer än en gång stod
middagen på bordet, när dörren till arbetsrummet stängdes och Elsa satte
sig ned för att lyssna till de sidor, som skrivits under förmiddagen.
Stilla och lycklig satt hon och gladde sig åt, att högen med tätskrivna
sidor växt på bordet. Ty hon visste väl, vem det var, som gav arbetet
liv. Hon visste att vad jag diktade om människor, växte fram under långa
samtal mellan henne och mig, och hon njöt av, att jag kallade henne för
min anteckningsbok, som säkrare än någon skrift bevarade mina tankar och
gav mig dem åter, friska och förnyade. Ty när jag då hämtade dem tillbaka
ur det trogna minne, vilket gömde mina egna tankar bättre än jag själv,
återsåg jag dem genom det kärlekens förstoringsglas, varmed hon såg allt
det, som rörde henne och mig och framför allt mitt arbete. Därför kände
också hon, medan jag läste, att vad hon själv med mig sett i oordnade
fantasier, i det skrivna tagit form. Hon njöt en stilla och sällsam
modersglädje vid att följa dessa mina andliga barn, alltsom de blevo
till, och ändå var hon svartsjuk på dem, emedan hon inbillade sig, att de
kunde fylla mina tankar, så att de undanträngde henne själv, hemmet,
barnen och allt vad i livet fanns. Ja, jag tror aldrig, att hon anade,
hur denna samdiktan med henne var mig dyrbarare än dikten själv.
Hur barnsligt det må låta, så är det dock sant, att intet någonsin
sporrat mig så till andlig verksamhet, som när jag förstod av hennes
ansiktsuttryck, vilket aldrig kunde dölja vad hon tänkte, att jag
lyckats, och att hon var nöjd. Jag kunde sitta och tänka på denna
uppläsning, medan jag skrev, och denna tanke skingrade de hundratals
objudna fantasterier, vilka eljest så gärna vilja hindra pennan att
arbeta. Men när vi slutat läsningen och kommo ut i salen, då skrattade vi
åt, att gäddan blivit kall, och att gossarna, som sutto där, nödtorftigt
tvättade, barbenta och solbrända, sågo hungriga och väntande ut.
»Vi ha setat här och väntat så länge», knorrade Olof. »Var har ni
varit?»
»Vi ha läst pappas bok», sade mamma.
»Kunde ni inte vänta med det till efter midda'n?»
»Nej, det kunde vi inte.»
»Det måtte vara en konstig bok», yttrade Olof.
Men Svante, som ännu icke börjat stava, tog pappas obekanta bok i
försvar, och som alltid blev det mamma, vilken måste bilägga tvisten och
stilla de oroliga vattnen.
Men vilken sommar detta blev! Vilken härlig sommar, full av arbetsglädje,
skärgårdsvindar, klar sol och ljumma månskenskvällar! Jag minns den som
ett enda solljus, jag minns vänner, som landade med segelbåtar vid vår
brygga, jag minns utfärder med matkorgar och frisk sommarblåst, bad i
öppna sjön, då Olof lärde sig simma, och Svante rullade på sandbottnen
för att visa sina anlag. Jag minns festdagar med blomguirlander och
verser, smultron och vin, långa, tysta promenader genom barrskogen, som
öppnade sig mot en solbelyst fjärd, och jag minns tullkarlen med
rättarkransen, vilken plägade följa oss i segelbåten och i sitt gråa
hakskägg log åt en hel familj av bara ungdom och barn.
Vad den sommaren var kort, och vad hösten kom tidigt! Med vilket vemod
följde vi icke naturens växlingar, hur kvällarna blevo längre och dagarna
kortare, hur ängarna med sina praktfulla blommor mejades av, så att
naturen blev kalare, hur rågen gulnade, och vassen växte hög och stor
kring stränderna, bildande som en tät vajande skog av grönt med violetta
vippen, där förr vattnet fritt plaskade upp över stenarna.
Och när dagen för uppbrott äntligen nalkades, hur uppsökte vi icke då
alla sommarens platser för att få återse dem en sista gång. Vi gingo upp
på utsiktsberget, och vi vandrade skogsvägen fram och åter, helst när det
blivit mörkt, och stjärnorna skymtade genom granarnas grenar. Nästan en
hel vecka använde vi endast till att säga farväl. Vi togo gossarna med
oss och seglade ön runt, och vi talade om boken, vår bok, som var färdig
och skulle komma till hösten. I timtal kunde vi gå den smala vägen, som
ledde från det rödmålade boningshuset ned till stranden, och vi stannade
varje afton länge på bryggan, lyssnande till vågornas skvalp, som lät
lugnare nu än under den oroliga våren, fast på samma gång hårdare.
Men den sista kvällen, när augustimånen redan var i nedan, gingo vi
ensamma ned till bryggan och lade ut båten.
För nattbrisen seglade vi ut på den svarta fjärden, där den gula
halvmånen målade glittrande strimmor, och kring vilken träden stodo så
mörka och underliga, bildande helt nya konturer, mot vad dagsljuset gav.
Som genom ett trollandskap seglade vi fram, lyssnande till det klapprande
plasket av de små vågorna mot båtens bog. Vi ilade fram över den endast
krusade vattenytan med större fart än någonsin om dagen, ty nattens bris
har större kraft än dagens, eller också synes den hava det. Men utan att
tala eller komma överens om någonting, vände jag båten, så att den gick
omkring klipporna, och på badvikens stenar gingo vi i land. Vi togo
varandra i hand, och vi gingo vår gamla väg fram till den låga tallen, i
vilkens skrovliga bark den rostiga nålen satt. Vi behövde ej söka efter
trädet, ty under sommaren hade vi ofta vallfärdat dit, och vi hade aldrig
fruktat, att någon skulle röra den lilla tingesten, vilken satt så väl
gömd och syntes oss vara inseglet på vår egen omätliga lycka, som hade
hotat att gå, men kommit tillbaka.
Men som vi sutto där i våra tankar och sågo månljuset uppslukas av
barrträdens dunkel, sade min hustru:
»Jag vill inte låta den sitta kvar. Jag vill ha den med mig.»
Med varsam hand tog hon den lös och fäste den i linnet innanför
klänningen.
»Kanske kommer jag aldrig hit mer», sade hon, »och då vill jag, att du
skall finna den efter mig.»
Så seglade vi ut igen i nattbrisen, och en förutaning om vad jag aldrig
trodde skulle komma fyllde mig med en onämnbar känsla av sorg. Jag såg på
den plats i båten, där Elsa satt. Jag tyckte, att den blev tom inför mina
ögon, och att jag ensam seglade ut över en vattenyta, vilken fått andra
konturer än dem, som solljuset gett. Jag satt fylld av denna känsla så
starkt, att jag glömde, att jag icke var ensam, och jag spratt till, som
om jag vaknat till ny verklighet, när jag hörde min hustrus röst. Hon
talade sakta, som om hon talat till sig själv, och jag hörde i början
orden, som om jag icke förstått dem.
»Jag har tänkt så ofta», sade hon, »att det måtte finnas människor, som
behöva något att tro på, och från vilka det är synd att taga bort deras
tro. Jag är så lycklig, att jag tror som du. Jag vill inte göra något,
som du inte tycker om, inte tro något ens, som du inte vet. Men jag kan
inte låta bli att tro på Gud. Tycker du mycket illa om det?»
Om min hustru hade frågat mig detta i vår första ungdom, hade jag säkert
blivit stridslysten och givit mig in på alla de skäl mot en sådan tro,
vilken tidens illusionslösa riktning hade lärt mig att betrakta närmast
med överseende ringaktning. De år, som gjort mig äldre, hade väl icke
givit mig någon tro, men känslan av de oändligt olika människornas
personliga okränkbarhet hade dödat den sista resten inom mig av begäret
att göra så mycket som en enda proselyt, ej ens om denna enda skulle vara
min egen hustru. Vad jag trodde var ingenting fast, endast ett sökande
att finna det största, och mer än en gång hade redan i min tidiga ungdom
fattigdomen i, vad man med ett dåligt ord kallar materialism, överraskat
mig genom sin torra kyla. Men om sådant, som inom mig själv var alltför
oklart och formlöst, talade jag i allmänhet ogärna, och jag kände mig nu
på en gång överrumplad och förödmjukad av min hustrus ord.
»Hur skulle jag kunna tycka illa om det?» svarade jag blott.
»Åh, vad jag är glad», kom åter hennes röst. Ty hennes ansikte urskilde
jag blott dunkelt. »Då blir du inte ledsen heller, om jag talar om för
dig, att jag varje afton läser min aftonbön, som när jag var barn. Jag
vet inte, till vem jag ber. Men jag låter också gossarna bedja för dig
och mig och för varandra. Tror du, att det är orätt?»
Jag lade ned rodret, steg upp från min plats, tog min hustrus kära huvud
i mina händer och kysste henne, utan att kunna säga ett ord.
»Jag vill inte, att det skall finnas någonting, som du icke vet», sade
hon enkelt.
Åter satt jag på min plats vid rodret, åter sköt båten fart, och om en
stund såg jag genom lövverket ett ljus, som vägledde mig fram till
hemmets brygga. Med armarna om varandras liv gingo vi den smala stigen
fram till vårt sommarhem, och när vi kysste varandra till godnatt, sade
Elsa:
»Du har gjort mig så lycklig i kväll. Åh du vet inte vad du har gjort mig
lycklig.»
Den aftonen satt jag länge uppe, och jag gjorde, vad jag icke gjort under
hela sommarens lycka. Jag tänkte på Elsa och mig. Oupphörligt återkom den
tanken för mig, varför hon behövt fråga mig, om jag tillät henne att tro
på Gud och att bedja. Ty detta var ju, vad hon hade gjort. Och på samma
gång, som denna veka kvinnlighet berörde mig som en fläkt av onämnbar
lycka, kände jag ett styng inom mig, att hon någonsin behövt fråga så.
Jag genomgick i tankarna vår ungdom och alla de år, vi älskat varandra.
Jag tyckte, att jag städse velat bära henne på mina händer, jag tyckte,
att jag alltid gjort så, och nu klang igenom hela hennes väsen en ton,
som om jag mitt under allt detta ovarsamt rivit i hennes innersta, och
utan att veta det tillfogat henne ett sår, vilket kanske blött länge,
innan hon vågat eller kunnat låta mig ana, att hon led. Hon syntes på
något sätt frukta mig eller min kritik eller bådadera. Och jag frågade
mig själv: varför?
Jag visste, att om detta kunde jag icke fråga henne. Ty hon skulle alltid
slå armarna om min hals och säga: »Du! Du! Aldrig har du gjort mig annat
än gott.» Jag tyckte mig kunna höra fanatismen i hennes röst, när hon
sade det. Ja, jag visste, att hon skulle svara så, och jag visste också,
att hon skulle känna allt vad hon sade som den innersta sanning, så visst
som hon eljest icke kunnat säga det. Men denna tanke tillfredsställde
mig icke. Det var helt annat, som nu sysselsatte mig. Vad brydde det mig
för övrigt i denna stund, om min hustru bad till Gud, eller om hon icke
bad? Vad brydde det mig, om hon tänkte det eller icke tänkte det? Vad hon
sagt, hade träffat mig som pilar, vilka gått rakt in i mitt hjärta.
Hennes ord hade smält samman med henne själv och hela den sommar, som
gått, med känslan av båtfärden på det mörka vattnet, med skogens brus och
månens glitterväg över de krusiga böljorna. Det smälte hop alltsammans
till ett enda helt och det sjöng om, att jag vunnit en skatt, som icke
kunde delas eller förvandlas, men som skulle vara min, så länge jag
förstod, att den endast växte i tysthet för mig.
Men under allt detta plågade mig den tanken, att jag, utan att vilja det,
ändå skrämt henne. Den plågade mig tvärt emot hennes egna ord, som ännu
ringde mig i örat. I tankarna genomgick jag allt emellan oss, som jag
kunde minnas, och vilket härmed kunde ha något sammanhang, och när jag ej
kunde minnas mera, sökte jag i tankarna efter, vad jag ej kunde finna.
Ty det var skuldkänsla, jag erfor, skuldkänsla, som tryckte mig. Jag
kunde blott icke erinra mig, hur eller när jag blivit skyldig. Jag tyckte
blott, att jag var det och måste vara det. När jag kom in för att gå till
sängs, blev jag bestört över att se min hustru ligga vaken. Men när jag
lagt mig, böjde hon sig endast fram och kysste min hand.
Jag har aldrig sett ett lyckligare uttryck i hennes ansikte.