Emellertid nalkades dagen, som vi länge väntat, då vårt barn skulle
födas, då hemligheten, som min hustru länge sedan röjt, och som givit
hennes själ spänstighet och hennes kropp vingar, skulle komma i dagen, då
lyckan för alltid ånyo skulle sätta bo i vårt hus. Medvetandet härom var
det, som bidragit att göra vår sommar så ljus, åtminstone ser jag det nu
så. Men så underbart allt synes mig, när jag efteråt tycker mig ha fått
förklaringen, så naturligt och enkelt kom allting då, och hela innebörden
av allt, som skedde med oss, var jag då långt ifrån att ana.
Vi hade ju fått två barn förut, och jag hade sett många av dessa rörande
bevis på väntans modersglädje, vilka en man, som älskar sin hustru,
aldrig glömmer. Men aldrig hade jag sett min hustru så uppfylld av fröjd
över det, som skulle komma, som hon nu var. Aldrig hade hon gått omkring
i en så andaktsfull lycksalighet som nu, aldrig hade hon förstått att i
den grad gjuta helgdagar omkring hela vårt vardagsliv som under denna
mörka höst i den trista staden, då regnet oupphörligt föll, och hela
livet utom oss syntes så tungt och svårt, som väl aldrig förr varit
händelsen.
Vi hade ju två gossar, och därför blev det naturligt att kalla den lilla
varelse, som skulle komma för »flickan». Det var henne, vi väntade,
henne, vi talade om. En middag, när jag kom hem från mitt arbete, sade
min hustru till mig:
»Det är min ängel, som kommer, Georg, hon kommer för att rädda mig.»
Så länge hade jag levat i glömska av, att någon fara någonsin hotat oss,
att jag först icke förstod hennes ord.
»Rädda dig?» upprepade jag mekaniskt. »Från vad?»
Hon fick ett underligt uttryck, som om hon drog sig in i sig själv för
att liksom tänka efter, hur det var möjligt, att två människor, vilka
älskade varandra, kunde känna så olika.
»Har du redan glömt hur det var i vintras?» sade hon.
Jag förstod ännu icke, eller jag ville icke förstå.
»Jag trodde, det var förbi», sade jag.
»Tror du någonting någonsin kan vara förbi?» blev svaret. Och hon
tillade:
»Kanske kan den lilla, som kommer, göra vad ingenting annat kan.»
På detta korta samtal tänkte jag ofta, och jag sökte fåfängt få det att
rimma sig med den ostörda lycka, vi njutit under den sommar, som gått.
Var det möjligt, att min hustru under den lyckans solskensdagar, som gav
färg åt hela hennes väsen dolde fröet till en olycka, som en gång skulle
breda sig över vårt liv? Var det möjligt? Levde hon två liv? Kunde hon på
en gång leva mitt i solskenet och samtidigt känna, att natten var nära?
Eller tillhörde den aning eller fruktan, hon nu röjde, blott det slags
fantasier, som voro en följd av hennes tillstånd?
Jag försökte slå mig till ro med det sista alternativet, men det ville
aldrig riktigt lyckas, och mer och mer började jag se min hustrus hela
liv i en ny och annan dager, densamma som till sist skulle inhölja henne
helt.
Jag kan icke beskriva den nya känsla av ömhet, som väcktes inom mig av
dessa tankar, åt vilka jag ej ens kunde giva ord. Och jag vågade knappt
tro, vad jag själv såg inför mina ögon, när allt gick lyckligt, och min
hustru efter en svår kamp långsamt började tillfriskna efter att hava
givit livet åt en späd varelse, till vilken hon redan från början talade
ord, som ingen annan fick höra.
Men flickan kom aldrig. Hon var bytt i en gosse, som fick namnet Sven.