XI.

Emellertid nalkades dagen, som vi länge väntat, då vårt barn skulle

födas, då hemligheten, som min hustru länge sedan röjt, och som givit

hennes själ spänstighet och hennes kropp vingar, skulle komma i dagen, då

lyckan för alltid ånyo skulle sätta bo i vårt hus. Medvetandet härom var

det, som bidragit att göra vår sommar så ljus, åtminstone ser jag det nu

så. Men så underbart allt synes mig, när jag efteråt tycker mig ha fått

förklaringen, så naturligt och enkelt kom allting då, och hela innebörden

av allt, som skedde med oss, var jag då långt ifrån att ana.

Vi hade ju fått två barn förut, och jag hade sett många av dessa rörande

bevis på väntans modersglädje, vilka en man, som älskar sin hustru,

aldrig glömmer. Men aldrig hade jag sett min hustru så uppfylld av fröjd

över det, som skulle komma, som hon nu var. Aldrig hade hon gått omkring

i en så andaktsfull lycksalighet som nu, aldrig hade hon förstått att i

den grad gjuta helgdagar omkring hela vårt vardagsliv som under denna

mörka höst i den trista staden, då regnet oupphörligt föll, och hela

livet utom oss syntes så tungt och svårt, som väl aldrig förr varit

händelsen.

Vi hade ju två gossar, och därför blev det naturligt att kalla den lilla

varelse, som skulle komma för »flickan». Det var henne, vi väntade,

henne, vi talade om. En middag, när jag kom hem från mitt arbete, sade

min hustru till mig:

»Det är min ängel, som kommer, Georg, hon kommer för att rädda mig.»

Så länge hade jag levat i glömska av, att någon fara någonsin hotat oss,

att jag först icke förstod hennes ord.

»Rädda dig?» upprepade jag mekaniskt. »Från vad?»

Hon fick ett underligt uttryck, som om hon drog sig in i sig själv för

att liksom tänka efter, hur det var möjligt, att två människor, vilka

älskade varandra, kunde känna så olika.

»Har du redan glömt hur det var i vintras?» sade hon.

Jag förstod ännu icke, eller jag ville icke förstå.

»Jag trodde, det var förbi», sade jag.

»Tror du någonting någonsin kan vara förbi?» blev svaret. Och hon

tillade:

»Kanske kan den lilla, som kommer, göra vad ingenting annat kan.»

På detta korta samtal tänkte jag ofta, och jag sökte fåfängt få det att

rimma sig med den ostörda lycka, vi njutit under den sommar, som gått.

Var det möjligt, att min hustru under den lyckans solskensdagar, som gav

färg åt hela hennes väsen dolde fröet till en olycka, som en gång skulle

breda sig över vårt liv? Var det möjligt? Levde hon två liv? Kunde hon på

en gång leva mitt i solskenet och samtidigt känna, att natten var nära?

Eller tillhörde den aning eller fruktan, hon nu röjde, blott det slags

fantasier, som voro en följd av hennes tillstånd?

Jag försökte slå mig till ro med det sista alternativet, men det ville

aldrig riktigt lyckas, och mer och mer började jag se min hustrus hela

liv i en ny och annan dager, densamma som till sist skulle inhölja henne

helt.

Jag kan icke beskriva den nya känsla av ömhet, som väcktes inom mig av

dessa tankar, åt vilka jag ej ens kunde giva ord. Och jag vågade knappt

tro, vad jag själv såg inför mina ögon, när allt gick lyckligt, och min

hustru efter en svår kamp långsamt började tillfriskna efter att hava

givit livet åt en späd varelse, till vilken hon redan från början talade

ord, som ingen annan fick höra.

Men flickan kom aldrig. Hon var bytt i en gosse, som fick namnet Sven.

Boken om lille-bror: Ett äktenskaps roman · 第 27 / 79 题