Så sutto vi äntligen en söndagsmorgon på ångbåtens däck, ångande ut mot
den kända farleden.
Det hade gått många år, under vilka vi icke farit denna väg, år, vilka
kommit med ont och gott, år, som splittrat, och år som förenat. Skilda
vägar hade våra tankar tagit, men de hade mötts igen, och som enade i en
underlig, mystisk känsla, vilken syntes utmana ödet, sutto vi vid
varandras sida, medan trakt efter trakt gled oss förbi, belyst av den
klara vårsolen, sköljd av blåglittrande vatten, som krusades för en lätt
vind.
Min motspänstighet var nu alldeles borta. Jag lät mig viljelöst föras av
min hustru, och jag tog emot varje intryck med en rörelse, som hade jag
varit tolv år yngre och varit på väg ut mot nya, okända mål, vilka skulle
förändra mitt vardagsliv och öppna nya vyer över hela tillvaron. Min
hustru syntes mig föryngrad liksom jag själv. Hennes ansikte var färgat
av en mjuk rodnad, och ögonen lyste med den glans, som kommer av lycka.
Hennes röst hade tonfall av en obestämbar ömhet, vilken smekte mig med
hela styrkan av den illusion, som uppfyllde oss båda, och mellan oss
gingo och kommo leenden och ord, blickar och åtbörder, som endast pläga
höra hemma under kärlekens första tid.
Och när ångbåten omsider satt oss i land och vi ensamma stodo på bryggan,
seende båten ånga bort, då togo vi varandra om livet och gingo långsamt
vägen fram, där den krökte mellan halvutspruckna hasselbuskar och höga,
knotiga ekar, på vilkas grenar knappast syntes spår av vårens knoppar. Då
först sågo vi, hur föga utvecklad vegetationen omkring oss var. Havet,
som håller hela skärgården i sin kalla famn, lägger länge kring öar,
holmar och skär en iskyla, vilken håller vårens arbete tillbaka. Här var
icke grönt som inåt land, där ängar och hagar lövas i skydd just av denna
vida skärgård, vilken stänger de hårda nordanvindarna ute. Här var öde
och kallt, på trädens kvistar syntes svaga, ljusgröna skott, vilka
skiftade i gult och brunt, sälgen bar hängen, gräset sov under vissna
blad, och sipporna, vilka inåt landet längesedan blommat ut, växte blå
och vita under hasselns grenar.
Själva denna sena utveckling i naturen fyllde oss båda, vilka voro som
bergtagna i vår egen stämning, med en ny lycka. »Ser du, det är sent nu,
som det var då?» -- »Minns du, det blir en andra vår, när man bor i
skären?» Och vi sågo ut över den vida fjärden, som famnade hela denna
sena vår, och gladde oss över, att fiskmåsarna i vida bukter kretsade som
förr över det blå vattnet, gladde oss åt deras vita vingar, som blänkte i
solen, och stannade för att betrakta deras fria lek, när de döko genom
luften och nådde vattnet, där deras klara ögon spanade efter byte.
Hand i hand som två barn gingo vi upp över backen till en liten röd
byggnad, och vi betraktade varandra, som utbytte vi ett hemlighesfullt
förtroende, när en tullkarl med rättarekrans, vilken brukat ro oss förr,
kom ut i dörren och lovade att föra oss över till vår ungdoms ö.
Tyst gick färden över det blåa vattnet. Utan att växla ett ord, fyllda av
den sällsamma stämning, vilken behärskade oss båda, och som syntes vidgas
och växa med varje utsikt som öppnades, sutto vi hand i hand och låto
minnena strömma fram inom oss, medvetna om, att den ena visste vad den
andra tänkte. Aldrig hade denna färd synts oss så härlig, aldrig hade vi
som nu sett denna middagssolens förföriska prakt, aldrig hade skimret av
vatten och lövrika stränder blandat sig så melodiskt med den mörka
granskogens allvarliga fond. Och när vi kommo närmare den lilla ön,
tyckte vi, att varje sten, varje träd, varje dunge växte upp, icke ur det
minskade avståndet, utan ur vårt eget minne, som trognare än verkligheten
bevarat denna omgivning, ur vilken hela livets lycka för oss hade
spirat.
Men när vi kommo i land, stannade vi båda, och det utrop av förtjusning,
som redan svävat på Elsas läppar, frös bort. Tigande betraktade vi
varandra, och som tyngda under något nytt och oväntat, vilket vi ej ens
ville se eller erkänna, gingo vi långsamt från udden den smala stigen
fram.
Vad vi hade sett var, att det hus, som nu stod på ön, var icke längre
grått. Det var rödfärgat. Det var icke längre en bred tvåvåningsbyggnad.
Det var en låg stuga, vilken liksom krympt ihop på den plats, där vårt
första hem hade stått, trängt sig samman på det gamla stället, som om
fattigdomen och nöden under årens lopp tvingat den att göra sig liten. Vi
stodo tysta en stund, som om vi behövt hämta andan.
»Georg», sade Elsa. »Vad är detta?»
Jag behövde blott peka på de gamla ekarna, som stodo omkring byggnaden.
Deras grenar buro svarta märken, och deras bark var svedd. Jag visade
henne på stenfoten, vilken var färgad som av sot, på den lilla
trädgårdstäppan, som var oordnad, och på en hög gammalt virke, vilket låg
kvar ute på planen. Det var bränt och förkolnat, ruttet och förvittrat.
Det var det enda, som fanns kvar av vårt första hem.
»Här har varit eldsvåda», sade jag.
Och min stämma skalv.
»Brända tomter.»
Som om vi båda hade känt oss samhöriga med denna lilla fläck av jorden,
vilken vi icke återsett på många år, grepos vi nu av ett alldeles nytt
intresse, nämligen att erfara vad som hänt, vad som förvandlat denna vår
lyckoö, så att den för oss var till hälften oigenkännelig. Detta intresse
borttog liksom hela den värld av drömmar, som förut hållit oss fångna,
vidgade vår känslovärld till att omfatta även deras liv, vilka här ute
levat och lidit, arbetat och strävat, och vilka åren format och bildat så
strävt, att inga lyckodrömmar för dem längre förgyllde den hårda
verkligheten.
Och som våra tankar vändes till dessa människor, vilka vi förut erinrat
oss endast som det nödvändiga bihanget till vår egen glädje, öppnades
stugans dörr, och i solskenet, som föll över trappan, stannade en krökt,
gammal gumma och log ett igenkännande leende mot de främmande. Hon såg så
gammal ut, att hon föreföll som uppstigen direkt ur någon gammal saga.
Stödde sig på en käpp gjorde hon, och det rynkiga ansiktet förvred sig av
invand smärta, när hon rörde sin giktbrutna kropp.
»Det ser annat ut nu, än när herrskapet var här sist ...» sade den
gamla.
Och i det hon mödosamt rörde sig framåt, gav hon plats åt sin gubbe,
vilken gammal vana trogen stått i skymundan, till dess hans tur kom. De
båda gamla hälsade på de båda, som nyss drömt sig unga, och gubben gned
sina händer, hostade och mumlade obegripliga ord, medan han långsamt och
sävligt gav plats på trappan, där gumman bjöd de resande stiga in.
Genom skelettet till en ofullbordad veranda sågo vi främmande ut över vår
ungdoms fjärdar och sund. Vanvårdad var trädgården, förfallet syntes hela
det nya huset, gräs grodde på stigarna, som vi förr hade trampat, och i
lövsalen nere vid stranden hade bord och bänkar murknat, emedan ingen
lagat, vad väder och år förstört.
Utan att vi behövde fråga, berättade de båda gamla, huru olyckan kommit
över dem. Gumman berättade, och gubben upprepade bekräftande hennes ord.
Olyckan hade kommit så lömskt och oväntat, att ingen kunde stå den emot,
och ingen kunde hjälpa.
Ty en vårdag i mars, när nordan blåste frisk och isen varken bar eller
brast mellan öarna, hade elden brutit ut. Och emedan isen varken bar
eller brast, hade grannarna på landet omkring stått och sett det hela,
men icke kunnat komma dem till hjälp. De båda gamla hade ensamma burit
vad de kunde rädda ut ur det brinnande huset, och maktlösa hade de stått
bredvid och sett sin egendom brinna i aska. I denna aska, där de sett det
sista glöden slockna, slocknade för dem också varje förhoppning om en
sorgfri ålderdom. Ty låg var den byggnad, som de efter långa år byggt upp
på stenfoten av den gamla. Ringa var bohaget. Torftig var omgivningen.
Och själva voro de brutna och trötta. En enda olycksdag hade tagit allt,
vad de förra åren byggt upp.
Som tyngda under samma öde sutto de två, som nyss drömt sig unga, och
lyssnade till de tunga, karga ord, med vilka de gamla berättade om elden,
som lade deras hus öde. Själva det gripande vardagliga i denna
framställning, avbruten av betydelselösa detaljer, blandad med fattigmans
minnen av ägodelar som förstörts, tyngde ned de främmande, avklädde våra
egna drömmar illusionens prakt, och grep oss med ett stilla, svärmiskt
vemod. Vi tyckte nästan, att under det att vi ingenting visste, medan vi
levde vårt liv och trodde oss lyckliga, hade här, på en liten ö bland
skären, brunnit ned och försvunnit något av den livets skatt, som vi
trott oss hava samlat och äga i säkert förvar. Elsa kände det, som om hon
förlorat mera vid denna brand än de båda gamla och medan berättelsen
framskred, såg jag, att hon måste behärska sig för att icke brista i
gråt. Ty vad betydde dessa möbler, kläder och husgeråd? Vad betydde det,
att tvenne nedbrutna människor, vilkas liv var slut, här sutto och grämde
sig över motsatsen mellan förr och nu i det torftiga välstånd, där
skillnaden dock var så ringa? Vad betydde allt detta mot att hon aldrig,
aldrig mer skulle få se sin ungdoms ö, sådan hon en gång sett den?
Så kände hon det, och hon vände sitt ansikte mot mig, och jag hade ingen
tröst att giva henne. Ty jag tänkte på hur illa jag gjort som ej följt
min första anings bud och besparat oss båda att se de brända tomterna av
vår första lycka. Men jag hade ej hjärta att säga det, och i det jag tog
hennes arm, gingo vi båda ännu en gång tysta omkring ön.
Det var med oss som med barnen i sagan, vilka en gång gått vilse i
underlandet och vid återkomsten därifrån funno, att tiden gått ifrån dem
och gjort människorna omkring dem trötta och gamla. Tysta och drömmande
sutto vi vid stranden och sågo ut över fjärden. Där var allt sig likt,
och som vi sutto där, glömde vi den nya byggnaden och förfallet bakom
oss. Vi mindes blott, att vi bott runt omkring denna fjärd under tre år,
varje sommar på ett nytt ställe, och i ett slags begär att fortsätta vad
vi en gång börjat, beslöto vi att fara vidare till den andra sommarens
hem, där vi mindes två små röda stugor i skogskanten och en liten
gräsplan, där i en vit korgvagn vår första gosse sov under en blå
sufflett.
Vi läto ro oss över dit, och vi visste nu, att vi rodde mot en öde
strand. Ty denna gång hade vi frågat oss för. Vi visste, att åren också
här hade sopat bort spåren av det som varit och förändrat allt.
På den lilla udde, där vi nu stego i land, bodde några år tidigare en
gammal fiskare med sin hustru. Hon dog en vinternatt, när snön yrde kring
stugan, och när även en dag den gamles timme slog, så togo barnen i arv
de båda stugorna uppe i skogsbrynet, båten och notboden nere vid sjön.
Men skärgårdens sagor äro många, och en av dem var även sagan om de små
röda byggnaderna vid skogens bryn. När de femtio åren, på vilka de döda
en gång köpt marken, voro förbi, kom bonden som ägde jorden och tog den
tillbaka. Han drev den nye ägaren från gård och grund. Och därför voro
husen jämnade med jorden, virket var bortfört, det förra potatislandet
var övervuxet med tistel och ogräs, och marken såg ut som om elden gått
fram även här.
De båda resande, vilka sökte spåren av sin ungdoms lycka, stodo åter
bland spillrorna av ett skövlat hem. Det var, som om vi förföljts av
ruiner. Och gripen av den ohyggliga beklämning, som följde på alla de
illusioner, vilka brustit, släppte Elsa min arm. Gående uppåt den torra
risbacken, nalkades hon stängslet, där grinden var bortsliten, och ett
par rostade gångjärn snedvridna hängde kvar på stolpens hakar.
Här stödde hon båda sina armar mot stolpens kant, och i det hon gav fritt
lopp åt alla de skiftande känslor, som strömmat samman över hela hennes
själ, brast hon i en våldsam gråt. Hon snyftade, som om livets alla
olyckor störtat samman över hennes huvud. Hon stötte tillbaka min hand,
när jag ville smeka henne, och hon grät så länge, att jag blev otålig,
och yrkade på, att vi borde gå för att ej komma för sent till ångbåten.
Hon hörde ej på mig, tog mig blott om axlarna och sade:
»Du hade rätt, vi borde aldrig ha kommit hit.»
Och hon bekände, att hon tänkt på denna resa länge, att hon önskat den
under åratal, att hon av en slump -- hon visste ej huru -- kommit att
tänka på, att nu skulle den ske, just nu. I hennes hemliga drömmar hade
tanken på denna resa på ett underligt sätt förbundit sig med tanken på
hela vårt livs lycka. Det hade synts henne, som om vi borde och måste
företaga denna resa en gång, som om hon aldrig skulle kunna känna sig
säker på, att hon verkligen var lycklig, förrän hon fått se dessa trakter
så, som hon en gång sett dem i sina drömmar. Hon sade att det varit
hennes avsikt, att, när vi kommit ut tillsammans, skulle hon bedja mig,
att vi finge bo där en sommar till. Och hon visste, att jag ej skulle ha
kunnat neka henne denna bön. Men nu, när ingenting fanns kvar, ingenting
av allt det, som en gång varit hennes, nu var det, som om den länk
brustit, vilken höll henne fast vid själva livet.
Jag förblev stum under hennes förtvivlade utbrott, och jag förstod mer än
väl, att jag stod inför en av dessa fantasier eller drömmar, vilka för en
människa med rikt känsloliv i ordets egentliga mening kunde betyda mer
än själva livet. För egen del hade jag visserligen känt mig upprörd både
vid alla minnen, som dessa platser väckte till liv, och av den
förstörelse, som hemsökt våra kära platser. Men att sätta denna förödelse
i något sammanhang med vad som för mig själv var kärt och betydelsefullt,
föll mig icke in. Och inför detta utbrott av sorg stod jag alldeles
rådlös.
Jag försökte det vanliga medel, varmed en man plägar kunna bringa en
kvinnlig sorg till tystnad. Jag försökte med smekningar. Men Elsa drog
sig undan min hand, emedan hon såg att i min vänlighet fanns tröst, som
hon försmådde, i stället för sympati, som hon sökte. Hennes ansikte fick
ett slutet, oåtkomligt uttryck, som om hon satte hela sin person in på
den fantasi, vilken behärskade henne, och icke av något ville låta sig
störas.
Hon såg sig omkring på den oordnade, grusade planen, och i det hennes
blick blev fuktig som av medkänsla, sade hon:
»Stackars människor!»
Åter flyttade hon sin egen missräkning över i medkänsla med de människors
olycka, om vilken hela den tomma jordbiten bar vittne. Åter satte vi oss
ned och läto våra blickar sväva kring den lilla backen i skogsbrynet,
vilken erinrade oss om en hel sommars sorglösa ro. Vi började samtala.
Och vi försökte framtvinga för vår fantasi de scener, vilka föregått
denna förstöring. Bonden, som rådde om jorden, kom till det unga paret,
som tagit gården i arv. Han underrättade dem kort och gott, att tiden var
utlupen. De femtio åren voro slut, och nu skulle byggnaderna rivas. Han
ville ha sin gård tillbaka. Det var tydligt, att han ej hade någon fördel
därav. Han skulle kanske haft större fördel av att ännu en gång sälja
jordlappen. Men han hade sett, hur de andra hade haft hyresgäster om
somrarna. Inkomsten av denna hyra hade väckt hans avund, och med styrkan
av en fix idé hade i hans hjärna den tanken slagit rot, att här skulle
ingen bo. Marken skulle vara hans och ingen annans.
Och så hade de unga, som bott här, fått riva sina byggnader ned till
grunden, flytta dem över till en annan ö och bygga dem upp, där den rike
kunde bevekas att lämna plats för den fattige. Men när den sista
båtlasten stod färdig att lämna bryggan, hade raseriet gripit mannen.
Och i sin tur, begagnande sig av sin rätt, hade han gripit till yxan. Han
högg ned träden, som stodo på hans faders mark, han förstörde
bärbuskarna, grinden slet han från sina hakar och kastade den överst på
färjan. Och innan han lade ut, vältrade han stenarna från den lilla
bryggan i sjön, förstörande båthamnen, och for därifrån, nöjd med den
hämnd, som icke lämnade hans fiende ens något att vinna.
Om detta talade vi, men hela tiden låg vår egen missräkning på lur bakom
våra ord, och Elsa ryste.
»Är det vi, som föra olyckan med oss?» sade hon.
Jag log. Min hustrus ord syntes mig tomma och överspända.
»Låt oss fara till vårt tredje ställe. Där veta vi ju, att allt står som
det stått», sade jag.
Men Elsa skakade blott på huvudet, och i det hon plötsligt reste sig upp
sade hon:
»Jag vill gå vår gamla väg genom skogen.»
Utan att avvakta mitt svar gick hon före mig. Det var, som om hennes
förra livlighet kommit tillbaka, som om hon i ett nu skakat av sig hela
tyngden av andras lidanden och andras sorger, allt detta som skymde våra
minnens land och hela denna underliga dag förföljt oss med all livets ve
och elände. Hon förde mig rätt in i skogen på en smal väg, där granarna
slogo sina grenar samman över våra huvuden. Stigen var mjuk och lätt att
gå. Runt omkring oss dallrade solskenet över fuktig mossa och ett
perspektiv av stammar och barr. Stigen ledde ned till en liten vik. Tätt
utmed en brant klippa skar den in i skogen, och vid stranden glesnade
träden, släppande fram solljuset, som föll över en öppen, svagt
grönskande glänta.
Här stannade också Elsa och började leta i trädens stammar. Och när jag
såg henne söka, då vaknade också inom mig ett minne, som länge slumrat,
som jag under elva år knappast kommit att erinra mig.
Det var en afton, när vi ännu bodde kvar i de stugor, som nu jämnats med
jorden. En augustiafton var det. Och följande samma stig, hade vi gått
hit för att säga farväl åt en god sommar. Då hade min hustru tagit en
svart knappnål ur sin klänning och fäst den i barken på en tall.
»Få se, om den sitter kvar, när vi komma hit härnäst», hade hon sagt.
Detta minne flög genom min själ, och jag kände mig helt vemodig. Då såg
jag min hustru med ett lätt utrop springa fram mot en låg tall. Hon tog
en rostig nål ur dess bark, och i det hon föll mig om halsen och kysste
mig, grät hon av lycka.
Hon satte omsorgsfullt reliken tillbaka i trädets bark. Ty hon hade icke
hjärta att taga den bort. Kanske hade hon en rent av vidskeplig fruktan
att rubba den. Men sedan hon funnit den, försvann det sorgliga intrycket
av egen missräkning och andras nöd plånades ut hos oss båda. Och som om
vi med denna lilla händelse fått en tröstande hälsning från goda andar,
vandrade vi lyckliga tillbaka över brända tomter, vilka ej lämnat oss
annat kvar än en gammal rostig nål, som var så väl gömd, att ingen kunnat
taga bort den.