Fastän hon med stolthet nämnde sig moder till två gossar, var Elsa dock
ännu ung, och när hon vid sin mans arm promenerade nedåt Strandvägen,
voro hennes steg spänstiga, och hon smög sig intill mig, medan hon gick,
med en rörelse som visade, att, om något tyngde på detta vackra huvud, så
icke var det åren.
Det var en av dessa farliga våraftnar i Stockholm, då solen faller ljumt
över nyknoppade träd, då gatorna vimla av folk liksom på lek och till
ögonfägnad, då utvärdshusen locka gammalt gift folk att leka nygifta
eller förlovade, då himlen är blå och isblocken dansa utför strömmen, då
vintern synes så långt borta, som skulle den aldrig komma igen och våren
lovar en sommar, sådan ingen någonsin upplevat.
Det var en sådan afton, som Elsa lockade sin man att promenera ända ut
till Djurgårdsbrunn, telefonera återbud hem och bjuda på en liten supé à
deux i ett lågt rum med vita gardiner, där man fick se ut över träd,
klädda i ljusgrönt, genom vilkas grenar aftonsolen sken mellan långa
skuggor.
Detta var ett av våra bästa älsklingsnöjen, och ju mera sällan vi, sedan
barnen växt upp, ville hängiva oss däråt och lämna dem ensamma, desto
mera njöto vi av en sådan afton, vilken förde med sig hela den glättighet
och det svärmeri, som är ungdomens vardagsmat, och med åren blir
högtidsstunder, vilka man gömmer i minnet.
Jag minns också Elsa såväl just från denna afton.
Nöjd och belåten, hopkrupen i soffhörnet, satt hon och njöt långsamt av
sitt sista champagneglas. Hon liknade en kattunge, som väntar att bliva
smekt, eller att man skall leka med honom. Och mitt emot henne satt jag
själv, rökte omsorgsfullt en god cigarr, och lät mina blickar följa
solskenet, som darrade mellan trädens skuggor. Jag kände mig lycklig och
nöjd, men jag hade under den sista tiden arbetat mycket, och det störde
mig nästan, att min hustru satt och längtade efter att jag helt skulle
låta mig ryckas med. Ty själv var hon i feberstämning. Hon såg ut, som
om hon velat springa omkring i rummet, leka, rasa och låta sig fångas,
längtande efter något nytt, något ovanligt, var fylld av det flickaktiga
begär efter lyckans odödliga nonsens, vilket just hörde till det, som jag
hos henne älskade allra högst. Men jag kunde icke låta mig ryckas med,
hur gärna jag än ville. Det var, som om en ond aning eller ett
oemotståndligt vemod legat på lur inom mig och hindrat mig från att helt
följa hennes känslors flykt. Efteråt kan man minnas sådant, och man kan
anklaga sig själv för vad man då försummade, som om man begått en
förbrytelse. Jag minns ännu, att jag då förstod hennes stämning och, av
vad som sedan följde, vet jag, vilken väg hennes drömmar togo.
En smula förstämd över, att våra känslor ej som vanligt gingo i samma
rytm, satt hon tyst, njutande av det sista champagneglaset, och medan hon
satt så, gledo hennes yra tankar över i en mild drömmande stämning, och
medan hon såg på sin man, vars hår vid tinningarna redan var ganska
grått, såg hon som i en dröm den dag, då vi båda för många år sedan rott
fram till en solbelyst skärgårdsö, bakom vars träd skymtade vårt första
ljusa sommarhem. Hon såg och såg. Bilden blev så tydlig och så skarp,
att hon tyckte sig urskilja varje buske och varje träd, allt, ända till
de fina skiftningar mellan ljus och skugga, som aftonsolen kastade över
den gråa byggningens spåntak. Hon såg fjärden vidga sig i ett oändligt
blått, och där den slöt sig kring ön, vaggade dess böljor spegelbilder av
ljusa björkar, mörka ekar och granar, vilka i vattnet tecknade sig nästan
i svart.
Hur ofta har hon icke berättat mig klarheten i dessa minnets visioner,
som var henne egendomlig! Jag kan se hennes dröm bättre och vaknare nu,
än jag kunde det då.
Visst är, att hon såg allt detta, till dess att hela hennes yra stämning
var försvunnen, och jag märkte hur varma tårar fyllde hennes ögon. Med en
hastig rörelse tömde hon resten av sitt glas, gled ned ur soffan och
lutade sitt huvud mot mina knän.
Som om något av hennes känsla omedelbart överflyttats på mig, eller som
om våra tankar mötts i det förflutna, då livets lyckodröm famnade oss
bägge, greps även jag av en stämning, helt olika min föregående, och i
det jag sakta lade min arm om hennes hals och strök hennes kind, sade
jag:
»Vad tänker du på?»
»Jag tänker på vår första sommar.»
I detta ögonblick föreföll det mig, som om även jag tänkt på detsamma.
All min trötthet var som bortblåst, och full av rörelse lyfte jag hennes
huvud upp och kysste hennes mun.
Och i samma nu satt Elsa upprätt.
Begäret efter något nytt, något ovanligt, vilket bröt sönder det
vardagsaktigas enformighet, blandade sig i ett ögonblick med minnet av
det, som en gång varit, och med ett tonfall, som ej kunde motstås,
utbrast hon:
»Jag vill fara dit, Georg! Jag vill fara dit!»
I samma nu kände jag mig förflyttad tillbaka till verkligheten. Min
sinnesstämning var i grund och botten kanske densamma som min hustrus.
Men jag erfor på samma gång denna underliga känsla av en väntande
missräkning, vilken reser sig upp inom oss och vid livets mest överspända
ögonblick tyglar våra drömmar. Jag ryggade tillbaka för detta försök att
kalla ungdomen till liv, som om jag fruktat att i stället mötas av en
smärta, vilken jag till varje pris ville undvika. Jag kände mig så viss
på en désillusion, att min hustrus oskyldiga förslag, den lilla färden i
skärgården, besöket på denna plats, där jag kände varje vik, varje sund,
ja till och med stenarna på fjärdens botten, syntes mig innebära något så
viktigt och avgörande, att jag borde betänka mig noga, innan jag fattade
ett så ödesdigert beslut. Men på samma gång såg jag, att blotta tanken
härpå fyllde min hustru med en hänryckning så stor, att jag ej kunde säga
nej. Därför sade jag också ja och slöt henne i mina armar för att dölja
min egen misstämning.
Men när vi sedan gingo hemåt, låg över Elsas hela väsen som ett skimmer
av ungdom. Ingenting, av vad jag verkligen kände, hade hon märkt. Liksom
om hon vetat sig gå fram mot en stor lycka, så lyste hennes drag,
återspeglande hela den livfulla känsla, med vilken hon förband det som
varit med det som var. Och det for igenom mig en så smärtsam förnimmelse
vid tanken på att min onda aning kanske skulle giva mig rätt, att jag ej
kunde återhålla mina tankar.
»Är du säker på, att det blir, som du väntat?» sade jag.
Hon ryckte till, och hennes ansiktsuttryck var nästan förbittrat, när hon
svarade:
»Varför ska' du alltid förstöra för mig.»
»Brukar jag verkligen det?»
Hon blev genast god igen.
»Nej», sade hon. »Men jag var så lycklig just nu.»
Jag teg och drog henne blott närmare intill mig. Inför hennes tro glömde
jag mina tvivel, och i min inbillning tog vår obetydliga resa helt
underliga former, som när små närbelägna öar höja sig mot horisonten och
hägra i en fantastisk glans.