Jag satt länge med detta brev i min hand, och den våg av ömhet, som välde
emot mig, var så mäktig, att den kvävde alla frågor och kom mig att gå
omkring i mina vanda omgivningar där ingenting syntes förändrat, och
ingenting heller var, med en känsla som om jag varit för mer än
sagoprinsen, vilken på västanvindens vingar nått Lycksalighetens ö.
Jag hade frågat, varför min hustru syntes så förändrad, och jag hade icke
fått veta det. Jag hade endast fått ett nytt bevis på hennes ömhet, och
sådan är ju kärleken, att den vill ingenting annat än sig själv, och alla
frågor, den därjämte framställer, åsyfta intet annat än den enda visshet,
utan vilken den själv icke kan finnas till. Därför gav detta lilla brev
oss lösningen på allt, ehuru det icke förklarade något, och i stum
tacksamhet gick jag, sedan jag läst det, in till min hustru, lycklig att
jag helt kunde tro.
Vi talade heller icke mycket om detta brev, men vi kände båda som en
lättnad, att det hade blivit skrivet, och om aftnarna sutto vi länge
uppe, sedan barnen gått till ro. Jag minns, hur Elsa sjöng under denna
tid, sjöng, som hon aldrig sjungit för någon annan än för mig. Och jag
satt och lät tonerna smeka min själ, medan jag inom mig undrade, hur det
var möjligt, att en misstämning smugit sig mellan henne och mig.
Hur dagarna gingo, vet jag icke. Jag lade icke märke till, att de blevo
längre, att snön droppade från taket, och att Humlegårdens träd började
knoppas. Snarast saknade jag, att icke vintern räckte längre, så att
lampan tidigt kunde bli tänd och våra aftnar begynna.
»Har du märkt», sade min hustru en morgon, »att jag är gladare än förr,
och att jag aldrig gråter mera?»
Jag hade märkt detta. Men otacksam, som en människa är, vilken undsluppit
en fara, som hon icke förstått, hade jag njutit av förändringen, utan att
tänka däröver.
»Gråter du kanske, när ingen ser dig i stället?» svarade jag.
Och jag kände som ett stygn av min gamla misstro vakna inom mig.
Men min hustru märkte det icke. Hon stod framför mig så strålande ung,
som om intet moln skymt hennes panna. Och på hennes läppar lekte ett
leende, som jag tyckte mig hava sett förr. Jag kunde blott ej erinra mig
när.
»Jag gråter icke längre», sade hon.
Och hennes stämma hade en nära nog utmanande klang, när hon tillade:
»Det är _också_ min hemlighet.»
Jag följde hennes stämning, utan att förstå hennes ord. Jag var nöjd och
lycklig i känslan, att livet åter log och lekte framför oss.
Hela denna period efterlämnade icke något annat spår i vårt samliv, än
att detta blev innerligare och liksom varsammare än någonsin förr. Jag
kan icke längre säga, på vad sätt jag sökte klara denna underliga
parentes i ett lyckligt äktenskap för mig själv. Visst är, att jag då var
långt ifrån att ana, att den innebar fröet till en hel framtids tragik.