Olagus Jonsson hade ett litet helvete tillsammans med sin hustru,
som många ha väl det. Han hade som dräng blivit kär i hennes gula
hår och röda kinder och i hennes mun som såg ut som ett blödande sår
med en knivrispa i. Han hade frågat fan efter tankarna som rörde sig
bakom den blanka pannan och bakom hennes blå ögon, som lyste alldeles
svarta, då hon såg över hans axel i dansen.
Nu voro de gamla. Barnen voro i Amerika och Stockholm och litet
varstans. Hon var en torr, benig människa med skäggfinnar och knotiga
armar, som kunde ta ett tag när det gällde. Hon hade kanske också
haft ett litet helvete med Olagus, men man vänjer sig också vid
helvetet, och nu gingo de arbetande vid varandras sida, tigande av
vana och talande endast då den ena parten ville påskynda den andras
arbete.
Skola vi röra mera i deras privataffärer?