sig, fästade vid varandra av vana och slöhet. Åldern kommer och mal
känslorna till grått mjöl, av vilket man icke ens kan baka nödbröd.
Skall jag nu börja skämta igen? Nyss var jag allvarlig, men min
uppgift är ju att berätta lustiga historier.
Då jag stulit mig hemifrån kom jag ofta i närheten av Olagus stuga.
Den låg fjärran från människors boningar, i kanten av en hallonfälla
bredvid ett stalp, där det satt bergkristaller i väggen, och under
gick en fors om vårarna.
På sommarn fanns där knappt något vatten, utom i några dyhålor, där
feta kräftor kröpo omkring. Det gick en gammal spång över forsen
och dess stolpar hade blivit lysved som lyste grönt om kvällarna.
Underliga ormbunkar kantade en damm, där det fanns gäddor, och en och
annan and hittade också dit om höstarna.
På den tiden var jag svår på att snärja gäddor med mässingssnara,
och utmed dammens dystränder stodo gäddorna under näckrosbladen och
halvsovo med magen full av löjor och annan småfisk. Ibland hade den
snärjda gäddan en annan gädda i magen, så stor, att stjärten stack ut
ur munnen.
Alldeles som bland människor. Visserligen ser man inte stjärten
av den slukade, ty människors stjärtar äro icke konstruerade som
gäddors, men den som har ögon ser tämligen bra ändå, vad det är fråga
om.
Nu kommer det humoristiska, om man så vill.
Jag gick med min nyglödgade mässingssnara fäst på min stolthet, en
härlig ung tallstam, smal som ett bamburör och smidig och född i en
hjortronmyr, där allt vackert födes.
(Tillåt mig en parentes.) Ibland det härligaste, som jag minns
från min ungdom, äro de småländska hjortronmyrarna med martallar
försvinnande mot horisonten och under dem en matta av vitmossa med
pors, hjortron, ängsull och odonris. En gång låg jag på rygg i en
sådan där mosse. Det var sommar och alla slags mygg och andra flygfän
flögo över mig. Varje träd var som en orgel full av flygfämusik. Jag
låg där och sjönk ner, tills min rygg blev våt, ty strax bredvid
fanns ett hål i mossen. Det hålet hade ingen botten, men släppte
man ner en rev med en husmask på kroken, högg genast en sutare, en
svartryggad fan med stenålderskaraktär, som såg ut, som om han levat
där och velat vara i fred sedan många hundra år.
Det här om hjortronmyren hör strängt taget inte hit, men lika gärna,
som man i ett sällskap förirrar sig från samtalsämnet, kan jag ju få
dilla ut på mina privata stigar, då jag skriver själv.
Alltnog! Jag gick en solig söndagseftermiddag med mitt tallspö och
min snara utefter Olagus' damm, då jag fick höra ett skrik uppifrån
torpet. Skriket blev till en symfoni av oljud, jag trodde, att någon
mördades, och jag sprang uppför branten. Jag stannade framför stugan.
Taktfasta, snabba steg ljödo därinnanför -- dunk, dunk, dunk, tills
de slutligen stannade och ett smärtans skrän skar i mitt öra. Jag
sprang in, jag såg Olagus vridande sig i plågor krypa bort till
tvåmanssängen.
Jag sprang fram och hjälpte honom upp i den.
Bredvid stod gumman med svetten porlande utför pannan.
-- Vad är det fråga om?
-- Tänk sej, herrn, en sån jävel! Ja har vatt van sen tretti år å ta
mej ett halvstop brännvin på mornarna -- å så kommer ja underfund mä,
att kärngfan blandar vatten i spriten å dä har ho hållit på länge mä!
Jesses jäklar! Gud, va ja slo mej!
Olagus hade upptäckt gummans försiktighetsmått och blivit ursinnig
samt förföljt henne genom rummen runt spiseln. Men Olagus hade snavat
över en av de höga trösklarna och slagit knät. Nu låg han där.
I hans öga fanns intet spår av hans ungdoms kärlek till hustrun. Där
fanns bara hjälplöshet och hat.
Alldeles som hos kultiverade människor.
* * * * *
År gingo. Gumman hade dött och Olagus levde ensam så gott han kunde.
Tänk er en gammal torpare som lever ensam utan en kvinna! Han
inrättade sitt liv efter helt andra principer än vi ha. Han blev
alltmer praktisk. Han kokade varje måndag ihop en stor gryta mjöl och
ärter och fläskbitar och kött av fåglar som han skjutit, en _olla
podrida_ av vad landet alstrade. Och han kokade av praktiska skäl
ihop det så hårt, att han kunde skära det med kniv och ta sig en bit,
då han blev hungrig. Inte så dumt!
En dag kom jag till hans stuga. Allt var förfallet runt omkring. Men
det stod rök ur skorstenen och dörren var öppen. Olagus var hemma.
I förstugan hörde jag mummel inifrån köket. Olagus gick omkring och
svor.
Jag öppnade dörren. Olagus hade blivit en liten vithårig, krokryggig
gubbe, som tittade på främlingen med små i smuts inbäddade
blåsvarta mullvadsögon. Han höll en björkslya i handen och uppe på
spiselkransen stod en katta och sköt rygg. Kattans ögon lyste gröna
av hat eller kärlek, vad det nu var.
-- Kan han tänka sig -- den jävla kattan! Hon har fått vana att gå
opp i grytan å göra ifrån sej. Dä förstås, att dä gör mindre för
jag kokar'et så hårt, men nog ä dä faen! Ja, si fruntimmer! Gör dä
samma om di ä djur eller människor, samma släkte ä di! Alltid ska di
fördärva dä en karlstackare behöver -- men nog har en rättighet å bli
förbannad, när di ger sej opp i maten!
* * * * *
Jag vill alltid komma ihåg Olagus' stuga och stalpet och forsen och
kräftorna och gäddorna. Där målade jag min närapå första tavla, grönt
i grönt. Färgen blev tjock som Olagus' gröt, men jag vill påminna
mig att där fanns något av Småland i den. Åtminstone fanns där ingen
teknik.