Sedan långa tider var det bekant att fiskarna och lotsarna på
Ramundsö voro Guds barn. Ön ligger långt ute i havsbandet och
nymodiga och hedniska funderingar hade icke fått rotfäste därute.
Man fick icke höra en svordom, gubbarna läste till bords, och om
kvällarna lästes högt ur Arndts postilla. På söndagarna samlades
folket hos mästerlotsen i hans stora sal och tullvaktmästare Erikson
höll föredrag. Ty tullvaktmästaren hade talets gåva och kunde utlägga
även de mest krångliga kapitlen i Pauli brev. Efteråt sjöngs ur
psalmboken eller ur Sankeys sånger, och det hela avslutades med en
bön av tullvaktmästaren eller någon av lotsarna som hade nåden.
Men varannan söndag var en högtid. Ty då kom pastor Johanson ut till
Ramundsö i lotsekan och höll föredrag. Allt vad liv hade var där, ty
pastorn var en man som i allra högsta grad var innehavare av nåden.
Pastorn var en mörklagd och slätrakad karl, vilkens anletsdrag talade
om ett och annat. Kvinnorna suckade i hans närhet och bönderna
knöto nävarna i byxfickorna. Man talade om, att han giljade till
mästerlotsen Evelina och somliga voro nog lumpna att prata om, att
de levde tillsammans ute i markerna alldeles som gifta. Men dessa
ryktens upphovsmän voro pojkar och pojkar prata smörja. Pastor
Johanson var en oförvitlig man, styv i utförandet och utläggningen av
Guds ord. Ryktena skadade icke pastor Johanson.
Ramundsö var en filial av Guds rike på jorden och
söndagseftermiddagarna voro ljuvliga nådestunder för allt folket.
Ända till dess vintern kom, ty då kunde pastorn icke resa dit ut. Då
bodde han i Stockholm eller irrade omkring på landsbygden bedjande
och åkallande.
Det var vår eller början till vår. Isen kom och gick med ström och
vind och längst ute på iskälen lågo sälarna och i brunnarna mellan
kålen låg alfågeln och ejdern tjockt som gröt. Där grälades och
snattrades och putsades och de hungriga måsarna flögo omkring utan
kött på bröstbenet och avundades de feta och rika sjöfåglarna, som
bara behövde gå ned till bottnen och ta vad de behövde.
En fransk brigg på väg till Gävle, som trodde att isen skulle ha
gått sin väg, kom seglande utanför Simpnäsklubb och mötte isen. Det
var hård bris och brisen växte till storm. Ålands hav växte och isen
maldes sönder till snömos. Han försökte hålla sjön mot sydosten, och
folket arbetade dag och natt ända till dess briggen kom in bland
skruvisen och en planka brast i vattenlinjen. Det var natt. Folket
kom ut på ett iskäl som bröts sönder och man efter man försvann i
djupet. Bara en halvvuxen pojke, kajutvakten, sprang och simmade och
hoppade och kröp, tills han kom i land vid Svartklubbens fyr.
Dagen därpå voro Ramundsögubbarna ute och bärgade tre konjaksfat som
lågo och hackade i dyningen utanför Vedskäret. Tre konjaksfat och en
mast med wirerope och full av grejor.
Två veckor efteråt kom pastor Johanson seglande ut med lotsekan för
att övervaka öns själar.
Han lade till vid söderbryggan under sjöbodarna. På bryggan stod
gubben Matts Andersson.
-- Frid med dig, broder, Herren välsigne din ingång! sade pastorn.
-- Va faen ä du för en jävel? Kom hit, får ja titta på dej!
-- Vad går åt dig, käre broder, känner du inte igen pastor Johanson?
-- Köss mej på flasklocket, ä dä Johanson. Håll i mej, Johanson! Har
du Guss ord mä dej? Vill du ha dej en dragnagel, så säj till, men säj
inte nej, jäkla prästgesäll! Här finns, förstår du, _här finns_.
-- Men käre broder, vad tänker du på? Är det sant, att jag skall
träffa dig i ett sådant tillstånd? Käre broder, du, som var ett av
fåren, far du vill eller vad har hänt?
-- Får, sa du -- en sån där jävel som inte kan slå ett halvslag eller
splitsa ett öga! För dej, va?! Kom i land får du si mä vems ande du
guppar! Säjer du något, så får du dej en jäkel, så du far så långt in
i hälsike som dä finns hår på hästar i sju konungariken! _Får_, för
dej!! _Får för dej_! Hi, hi, hi! Kom opp å dansa en bagarevals, men
plocka ut löständerna, annars får du dom i halsen, jäkla Josua!!!
Pastor Johanson lade ut från bryggan. Det behövs bara tre fat konjak
för att förändra en liten skärgårdsös religiösa begrepp. Ramundsön
är nu fullständigt hednisk. Visserligen ha inga konjaksfat flutit
i land mera, men andan är kvar, och pastor Johanson lär nu försöka
sin lycka på Orisselön, understödd av en lotsänka och två troende
tullvaktmästare.