Kalle Andersson och jag äro ute med snäckan och vättarna i det
brännande solskenet för att få oss en pracka -- delvis -- och delvis
emedan det är omöjligt att vistas på land, ty luften som våra lungor
pumpa i sig är glödande och vinden är död. Jag klär av mig utanför
Loskäret och ror naken in under Storkubben. Jag söker reda på en bra
sten och förtöjer båten. Dyningen skvalpar sakta. Tärnorna skrika åt
oss som om vi vore fiender. Taxen, som vi ha med oss, hoppar i land
och nosar efter något i skrevorna. Kanske har någon utter varit uppe
och solat sig med sin avföda.
Vi ha geväret och kikaren, tobak och pipa, drag och öl med oss. Vi
ta en bunt märling och knyta om några pilsner och sänka dem i havets
djup för att de skola få djupets friska kyla innan vi höja deras
temperatur till 37 grader, vilket är vår avsikt.
Och så vänta vi tills det blir tid att äta för att sedan lägga ut
vättarna.
Tillvaron är härlig, vilket nog kan synas på Kalle Andersson här
ovan. Ingen telefon, ingen post kan nå oss, ingen konstkritik eller
annan kritik kan äckla oss. Det kan hända vad som helst i land, utan
att det generar oss.
Kanske äro vi japaner, då vi i kväll lägga till i posthamnen.
Då tiden är vorden fullbordad, lägga vi ut vättarna, sedan vi klätt
på oss litet som ser ut som berget som skall bli vår bakgrund. Det
kommer en bris och en rospigg, som legat för slappa segel ute till
havs, får sig en stunds bidevind och skrämmer till oss en flock
ejder, och vi glädja oss åt den några minuter där den simmar bland
vättarna. Men så höres ett sus av vingar -- en skrak kommer och får
skottet över våra huvuden, gör en kullerbytta, slår i sjön och
stänker upp en hel vattenkonst. Ut med båten och in med fågeln.
Fortfarande ingen telefon.
Och när kvällen kommer med sin svala bris, bränner solen fortfarande
magasinerad i våra ansikten, halsar och händer.
Vi lägga till hemma. Stugorna tyckas sova. Men herre gud vad grönskan
är varm och vad väggarna lysa röda ändå så länge sommarnatten varar.
Skalderna tala om mystik och se älvor och annat, därför att de icke
kunna se tydligt nog i snåren. Men mera mystik är det med färgen.
Jag tycker riktigt att färgen glöder under nattens täckelse, att
skogen är en kalospinterokromatokrene, fast den inte skriker ut sina
hemligheter som om dagen.
Det är sant -- älvor äro ju omoderna nu.
* * * * *
Från fjärdarna smyger kvällsdimman över ängar och gärden och för
med sig en lukt av fuktig jord, pors, barr och tång. Det skymmer,
och ett handklaver låter svagt från någon förstukvist i byn. Det är
uppfordran till dans och kärlekslekar och ho kan stå emot? Flickorna
som just kliva ut över fäjströsklarna, och pojkarna som samlats kring
litern i drängkamrarna lyssna. Ho kan stå emot? Snart är dansen i
gång, och det jämna dunket från loggolvet förkunnar till morgonen,
att kolportören har ett styvt arbete framför sig om han vill försöka
värva proselyter här!
Jag, som är en gammal man med börjande flintskalle, är ute och
plockar daggmask i en rostig hummerburk. Min hatt är hemsk att
skåda, mina skor äro grova och leriga, mitt hår är oklippt och mitt
skägg växer vilt. Den ljuva sommargästande alpstavflicka, som vill
förälska sig i mig, måste bli kär endast i min själ. Min kropp är
den otympliga puppan, ur vilken hon möjligen kan locka fram en
fjärilsvingad psyke om hon är tillräckligt ljuv. Och tillräckligt
listig. Men det är hon nog inte.
Nattdimman strör diamanter i björkarnas hår -- enligt skalderna --
och månen kommer upp konturlös, beslöjad, som en melonskiva i färgen.
Handklaveret spelar Donauwellen med underbara löpningar och drillar.
Det hörs i fjärran, som myggsång, men tydligt och lockande, och
dansdunket är som taktfasta slag på en puka från andra sidan en sjö.
Jag stannar framför en hindrande dyngstack. Ljuset i min lykta lyser
matt. I dyngstackens kant ligga daggmaskarna tätt och glansdagern
på deras kopparglänsande ormkroppar rör sig vackert, där de söka
varandra parvis. Ty inte endast på logen utan också i åkern har man
sånt där för sig. Jag rätar på min värkande rygg och ser ut i mörkret
framför mig. Jag söker bestämma sommarnattens färg, sordinen på
grönskan och skuggorna som leva och fläta sig tillsammans i snåren
till en röra av färg.
Plötsligt hör jag att jag icke är ensam. I ett dike bredvid mig
jagar en padda daggmask. Jag hör då hon slår ihop munnen med ett
smackande ljud och jag lyser försiktigt över hennes jaktmark. Tyst
som Skinnstrumpan närmar hon sig masken och hugger hans huvud i ett
blixtsnabbt tag. Så arbetar hon med framfötterna, alldeles som om hon
skulle nysta till sig masken. Ibland kliar hon sig i huvudet med en
mänsklig rörelse. Och då masken släppt, sväljer hon den. Hennes mage
sväller, och jag antar att daggmasken i början inte ligger stilla i
sitt fängelse. Så går hon på sned till nästa mask och hinner med en
hel del, innan hon däst av vällevnad släpar sig tillbaka in i sitt
snår, sedan hon först tagit sig en klunk vatten ur diket.
Nu börjar Svartklubbens fyr tuta i dimman. Den låter som om
olycka vore å bane, den siar olycka. Skulle man inte kunna stämma
mistlurarna i dur på något sätt? Strax lite gladare!
Att plocka daggmask är en konst, som icke är sämre än någon annan
konst. Jag tror att det skulle göra de eteriska skalderna gott att
för några kvällar slita sig ifrån skaldandet om sina egna själars
dekistillstånd och ägna sig åt jakt på daggmask. Detta inom parentes.
Då jag går hem med min hummerburk full av daggmask, möter jag en
flicka. Hon trallar en visa, hennes hår är i oordning och schaletten
ligger nere på ryggen. Hon tystnar, då hon får se mig och jag hälsar
generat, ty min hatt är ful, mitt skägg är vilt och jag är lerig upp
till knäna. Och månen är uppe.
At forma viros neglecta decet.