Det artade sig till hunger och dyr tid i Småland. Det är inte länge
sedan. Man behöver inte vara 50 år för att minnas det.
Det hade knappt kommit någon vårflod, och sen snön hade gått sin
kos, kom torkan. Vägarna sprucko, åkrarna sprucko, och gräset, som
trängde sig upp med små tvinande strån, brände solen brunt. Vattnet
sjönk i sjöarna och bäckarna torkade ut. Emån letade sig fram bland
bottenstenarna med ljumt vatten och gölarna stodo stinkande av
ruttnande gräs och bubblande strandgyttja. Och solen stod röd och
förfärande och obarmhärtig och tycktes dröja i sin bana för att
stråla ned ofärd över marken.
I kyrkorna läste prästerna upp psalmbokens trollformler mot torka
och bönderna gnällde trollsånger för att nedkalla regn, men det kom
intet regn. Deras gud ville straffa det vrånga och horiska släktet,
ty måttet var äntligen rågat. Smålänningarna framhärdade i synden,
de voro slappa i tron, och det hade de för resten varit sedan många
hundra år. De hade visserligen fått en duvning då och då i form av
missväxt och kolera, men de kunde inte förstå att de syndat mer än
vanligt på sista tiden. Bönderna tyckte sig behandlade orättvist och
började tvivla. Men tvivlet är den farligaste synden, sade prästerna,
som hade sina grova löner och inte behövde vara rädda för att maten
skulle ta slut i deras visthusbodar. Bedjen och åkallen, sade de och
vibrerade med rösten och slogo i predikstolarna, som de hade lärt sig
av andra präster. Men tvivlen icke!
Under tiden brann solen allt hetare. Brunnarna torkade ut och
kreaturen råmade efter vatten och föda, ty vinterfodret var på
upphällningen. Det sjöngs och bads i gårdarna, men himlen lyssnade
icke.
Folket gick som i en dröm. Man såg tecken och under i luften.
Hägringar syntes i skyn med krigshärar och moln av underlig skapnad.
Allt flera började tvivla på prästernas ord och bönens makt. Om vår
otro och synd är orsaken till allt detta, sade de, varför förhindrar
inte Gud vår synd och otro, då han är allsmäktig? Inte kan den
allgode Guden vilja att något ont finns till, om han är barmhärtig
och vill endast det goda. -- Gud tillstädjer stundom det onda,
svarade prästerna, för att pröva människorna. -- Är det barmhärtigt?
frågade bönderna. -- Vi förstå inte Guds rådslag, svarade prästerna,
men han vill alla människors frälsning. -- Varför tillstädjer han då
prövningen, där lite var kan gå under? frågade bönderna åter. -- Vi
människor förstå intet av det Guds ande tillhörer, svarade prästerna.
Sådana samtal rubbade trosstyrkan i församlingarna och ledde till
många misshälligheter, Trons pelare vacklade oroväckande i Emådalen,
och det hände att prästerna fingo ordentligt med stryk, då de gingo
hem från kalas hos länsmannen eller socknens kapten. Ty jorden skulle
förgås i alla fall, och prästerna visste intet. Det var en förfärlig
tid.
Jorden skulle förgås. Många tecken förebådade en sådan katastrof, som
i det stora hela inte hade betytt så mycket i universum, åtminstone
inte ekonomiskt.
Men smålänningarna voro intresserade, ty de hade dåliga samveten och
voro inte riktigt säkra på att inte prästerna ändå trots sin oförmåga
av logik hade rätt i mångt och mycket, fast nog var det jäkligt att
de skulle ha det bra, mat och dricka fullt upp, under det man led nöd
i stugorna runt om prästgårdarna. Kanske var det i alla fall bäst med
bön och åkallan, då prästen ordinerade sådant.
I en socken långt inne i Småland, inte så långt från Emåns källor,
bodde en tiggare i en förfallen backstuga. Han var en riktigt
gammaldags trasig och barfotad tiggare och kallades Smugen, och
han levde i sin koja med sin käring och en get. Varken han eller
gumman tvättade sig någonsin, och Smugens tiggarpåse var om möjligt
trasigare än hans paltor. Jag har själv sett Smugen då jag var 4 år
gammal och minns honom rätt bra. Han hade blivit ett inventarium i
Emådalen och gick icke ohjälpt ur något kök.
En dag vandrade Smugen och käringen tysta sin väg fram emellan ett
par byar under den brinnande solen, Smugen först och käringen några
steg efter, ty tiggare bjuda sällan sina fruar armen och gifta
män tala ännu mera sällan med sina fruar -- om dessa båda nu voro
gifta -- jag vet det inte. Då upptäckte Smugen något underligt vid
vägkanten.
Det kan knappt beskrivas. Det var en kompakt spolformig massa som
rörde sig framåt vid dikesrenen. Smugen stannade och såg. Den var en
aln lång och bestod av millioner löss -- och runt omkring var marken
betäckt av tusentals löss, som rörde sig i samma riktning som den
stora kroppen. Smugen petade i kroppen. Den var löss alltigenom, löss
som lågo på varandra och hängde tillsammans och rörde sig. Det var
hemskt och underligt.
Smugens käring kom fram, och hon visste vad det var.
Det var Luskungen, ofärden som gick fram över Småland, sakta men
säkert. Det hade hon fått veta av sin mormor, att när Luskungen
visade sig, skulle det bli en vinter som man ej sett maken till.
Folk skulle frysa ihjäl och mat skulle fattas, och tiggarnas död var
given, då inte bonden hade en brödkaka i taket. Än var det sommar men
snart blev det höst och sedan kom det förfärliga, att jagas från gård
till gård och ligga i lador, där det inte fanns ett strå hö och så
somna i en driva utanför en stugudörr.
I nästa gård berättade Smugens käring om Luskungen. Det var hemskt
att höra och Guds straffdom låg över Emådalen.
Folk gick och såg på vidundret, där det kröp framåt. Det var grått
och olycksbådande och gick så sakta, sakta, och efter några dagar
hade det hunnit till korsvägen vid kyrkbyn -- ty det kom bara en aln
framåt om dagen. Där såg det ut som om det ville vika av inåt kyrkan,
men en kväll togo några drängar halm med sig och lade den omkring
Luskungen och tände eld.
Det sprakade och smällde, som då man tänder eld på en enrisbuske, men
han rörde sig framåt ändå. Då hämtade de mera halm och täckte honom
fullständigt. Det blev ett bål och underligt var att lössen, som
kröpo runt omkring, styrde kurs in i elden och förgingos där.
Luskungen förde med sig en religiös väckelse i socknarna. Folket
delade sig i två läger, mot och för Luskungens betydelse. De klokare
prästerna läto företeelsen verka utan att ge sig in på vetenskapens
hala fält, de fåvitska nedsatte Luskungen till en naturhistorisk
egendomlighet och blevo misstrodda. Smugens käring var den som
segrade över alla partier. Det skulle bli en förskräcklig vinter, och
det blev det.
Hösten kom utan gröda och folket längtade efter åska och svarta
moln. Åska blev det också i en socken, då adjunkten var ute i
socknebud, och blixten slog ned mellan hästen och vagnen. Hästen
segnade ned på knäna, men ingen skadades. Vintern blev den hårdaste
i mannaminne. Allt Sverige hade lidit av sommarens torka, så att
tiggare översvämmade landet och förtvivlade strykare rånade folk
på kyrkvägen. Barn kommo bort under snöstormarna och folk hittades
ihjälfrusna i drivan.
Men nästa vår kom med flod och regn och grön brodd och alla jordens
dolda krafter levde upp, och Emådalen fick mångfalt igen efter det
hårda året.
Jag kommer ihåg, hur Smugen berättade denna historia innan jag ännu
fyllt 5 år. Han satt på pallen bredvid järnspiseln med sin bruna
lappade påse och hade göra med att hålla sitt grå hår ur ögonen och
klia sig, medan han åt sillen och ordnade brödbitarna, ty de största
skulle gömmas. Marcus Larsson hade målat honom en gång i hans stuga
med gumman och geten, och den tavlan är stulen, som de flesta av
Marcus Larssons smålandssaker, men Larsson var lättsinnig som de
flesta målare och hade mest nöje av att skramla i fickorna med sina
värdelösa medaljer -- berättar min mor, som såg honom på den tiden
han åkte med spann genom grindarna hemma utan att öppna dem förut,
och lät sin ateljé brinna, därför att det var så vackert. Men det hör
ju inte hit.
Jag har också hört historien om Luskungen, som förvirrade
Emådalbornas religiösa begrepp, några år senare, av folk som sett
den, släktingar till mig, hederliga smålandsbönder, kyrkvärdar och
häradsdomare, som skulle ansett det under sin värdighet att komma med
något, som under någon form någonsin skulle kunna inrangerats under
begreppet fantasi. Så att jag tror irreligiöst.