Vi ha alla med en viss spänning avvaktat resultatet av konklavens
arbete. Redan på förhand visste jag att Rampollas val skulle ha
mötts av protest från Österrike, och stor var min glädje, då jag av
tidningarna erfor, att Sarto, min gamle vän Sarto, blivit påve.
Jag erinrar mig ännu livligt mitt första sammanträffande med Sarto.
Det var år 1894 i Rom. Jag hade tagit in på ett blygsamt italienskt
hotell, Albergo della Pace, vid en bakgata på så pass långt avstånd
från Corson, att jag kunde uppfriska mig med en lagom promenad, innan
jag började deltaga i den långsamma processionen på trottoarerna. Jag
hade några dagar fåfängt väntat på ett rek från Sverige, befann mig
utblottad på pengar och kände mig ensam i främmande land.
Jag gick alltså till hotellets _padrone_, visade mitt pass och
mina korrespondentkort, avslöjade mitt ekonomiska bryderi och
frågade, om han trodde mitt ärliga ansikte (jag hade då ännu icke
anlagt helskägg). Han trodde mig, och jag återtog min förra diet:
livsfarliga ostron, ty det var höst, _risotto con cappe_ eller _con
fegatini_, fårkotletter i olja och ett härligt _vino nostrale_.
En middag fick jag en vänlig inbjudning från min värd att deltaga i
en familjesupé i hans privata våning.
Jag infann mig kl. 8, uppsträckt så gott jag kunde, presenterades
för värdinnan, en korpulent dam med omisskännliga spår av den
speciella skönhet som är campagnans barn egen, och jag blev så
småningom föreställd för det övriga sällskapet, två à tre välmående
lantmän, en polsk liten dam, skinntorr och med en svada som översteg
mina djärvaste drömmar, två allvarliga prästmän av lägre rang samt
_monsignore Sarto_, som livligt underhölls av fyra unga damer,
kolsvarta i anseende till håret med långa skuggande ögonfransar,
tunga ögonlock och en eld i pupillerna, som kom mig att tänka på
Pompejis sista dagar.
Vi drucko te och åto konfityrer. Plötsligt slog sig en av de
unga damerna ned vid pianinot och spelade upp en Strauss. Värden
dansade ut med sin fru, jag bockade mig så gott jag kunde för en av
kardinalens ungdomar och valsade förtvivlat och bra som vanligt. Jag
tror att jag dansar vals bra, men min dam kunde inte dansa. Möjligen
tarantella, men vals kunde hon inte. Hon vilade centnertungt på min
arm och såg mig in i ögonen med ett outgrundligt leende. Jag stannade
slutligen och förde henne till sin plats vid monsignore Sartos sida,
samt frambråkade några artigheter på min dåliga italienska. Sarto tog
till ordet:
-- Ni är svensk, min son? Jag hörde det av vår värd. Ett vackert
land, men öde och isigt, säges det. Ni dansar bra.
-- Ja, åtminstone gärna, ers eminens, svarade jag bugande. Men jag
hade väntat att få se något genuint italienskt i dansväg, något
passionerat, något livligare än den moderna valsen.
-- Ni är varmblodig, min son, sade Sarto. Dansa svenskarna?
-- Joo då, hambo och polska och en massa saker med livad rytm i.
-- Visa oss då något -- hambo till exempel!
Jag gjorde några hambosteg solo för kardinalen.
-- Bravissimo! -- Å! när jag var ung dansade jag också, alldeles som
ni med glöd och passion! Hur var det igen! Man niger redan i början
av takten och svänger runt! Så skall det dansas! Men ni borde ha en
dam!
-- Jag tror, efter det lilla försöket med min nådiga här, att jag
inte riktigt kommer överens med italienskorna. Men får jag ha den
djärvheten att bjuda opp ers eminens --
Och vid Gudarna! -- reste sig inte kardinalen upp, jag lade min arm
kring hans föga smärta midja, och vi dansade ut. Efter ett par takter
var han med, och efter tre fyra svängar kring salen satte jag varsamt
ned den andfådde prelaten på hans stol.
Nu blev det liv i sällskapet. Man trängdes omkring mig för att få
undervisning i denna arktiska och originella dans. Jag dansade som en
vansinnig och hade äran att ännu ett par gånger få föra den blivande
påven i virvlarna.
Men klockan blev tolv. Kardinalen drog sig tillbaka efter att ha
tagit ett vänligt avsked av sin ungdomlige läromästare. De andra
avtroppade så småningom, och snart låg jag i mitt sovrum, vägg i
vägg med den blivande kyrkofursten -- sagt i förbigående och icke det
ringaste skrytsamt.
Men min natt blev sömnlös, ty kardinalen snarkade. Han tycktes vara
s.k. konstsnarkare. Det finns över huvud taget intet ljud i naturen,
som han icke kunde återge fullkomligt illusoriskt. Det var intressant
i början, men jag tröttnade så småningom och avvaktade daggryningen i
ett tillstånd av höggradig nervositet.
Kardinalen avreste till Venedig med första morgontåget.
* * * * *
Andra och sista gången jag hade äran sammanträffa med Sarto, var
kort därefter på piazzan i Venedig. Jag stod och matade duvorna
utanför ingången till kampanilen -- den gamla -- och såg plötsligt
kardinalen långsamt vandra framåt på väg till San Marco. Jag bugade
mig vördnadsfullt. Han kände igen mig.
-- Ni är på hemresa, min son! Hälsa er nordpol och hälsa Bitter! Ni
känner kanske Bitter?
-- Nej, men han lär vara en utmärkt man.
-- Hälsa i alla fall och farväl!
Han nickade vänligt och försvann snart i den ärevördiga domen.
Sedan dess har jag inte träffat honom. Kanske har han glömt
mig. Eller kanske dröjer hans minne ännu gärna vid den enkla
danstillställningen på Albergo della Pace, där han för några fattiga
ögonblick fick kasta av sin värdighets mask och vara sig själv. Icke
förrän nu har jag fullständigt fattat, att fångenskapen i Vatikanen
innebär en försakelse av allt mänskligt, en försakelse som icke ens
tiarans guld och ädelstenar och en liten våning på 10,000 rum kan
ersätta.