Jag ämnade tentera i grekiska i februari och måste tillbringa julen i
Uppsala för att icke förlora tid hemma på landet genom festande, dans
och slädpartier.
Endast den, som fjärran från sitt hem julat i den staden, kan sätta
sig in i stämningen. Mellan husraderna lyser det tröstlösa vemodet ur
lyktorna, och inne i de små studentlyorna ligger det ännu hemskare
och dystrare. Stjärnorna, som gnistra på den svarta himmeln över den
lilla staden, ha intet att göra med barnens muntra och sprakande
julstjärnor, som tindra över lustiga julbloss och rykande hästar,
medan bjällrorna klinga i en rytm, som bådar dans. Och den vida
slätten runt omkring är arktiskt öde och full av mörker. De få ljusen
äro som lanternor på infrusna fartyg.
Men inne på Gästis sitta de stackars hemlösa i de skummaste hörnen,
en och en, och drömma vid sina fattiga toddar om lackdoft och
julgransglitter.
Jag skulle alltså jula i Uppsala. Vi voro två, som skulle dystra till
tillsammans, den gamle Ernst Fridolf och jag.
Jag kinesade hos honom, ty jag vågade ej gå till min egen lya, där en
arg städerska krävde pengar, och där ved varit en okänd lyxartikel
sedan flera dagar. Jag kinesade på Ernst Fridolfs soffa, ty i Uppsala
ligger värden i den bästa sängen. Vi hade ingen ved, men lampan hade
olja och värmde på sitt vis. Jag fick hölja in mig i Ernst Fridolfs
virkade sängöverdrag, en vintergata av bomullsstjärnor med mellanrum
stora nog att få en hand igenom, men det räckte två gånger omkring
min magra juniorkropp, och var turen god, täckte yttersta lagrets
stjärnor det inres mellanrum.
Det enda som kom mig att se livet i ett någorlunda rosenrött skimmer
var, att jag ägde en femma, vilken skulle räcka för oss båda under
vilo- och festdagarna. Tobak hade vi. Frukost, biffstek och porter,
fingo vi på krita på det lilla Concordia. Resten skulle nog vår herre
sköta om, och under mellandagarna skulle vi hälsa på farbror Yxlöv.
Farbror Yxlöv kräver sitt särskilda kapitel. Han var avlägsen
släkting till Ernst Fridolf, mjölnare i goda omständigheter och
bodde ungefär en mil utanför staden. Han var ett gammalt original,
som på sin väg genom livet listat ut en hel del saker. Han kunde
allt och var traktens faktotum, finsmed, finsnickare, kvacksalvade
litet och kunde sätta trädgårdar i gång som ingen annan. Hans enda
huvudfel var, att han tyckte om ett glas ibland, men detta är ju
en allmäntmänsklig egenskap. Mot följderna av överdrivet festande
hade han ett medel, som ej bör undanhållas läsaren. Innan han tågade
till kalaset, drack han litet olja, ty han hade listat ut, att oljan
på grund av sin lätthet alltid måste ligga i ett tunt lager ovanpå
det han förtärt och dymedelst hindra spritångorna att stiga upp i
knoppen. Han försäkrade, att medlet var probat och osvikligt.
Nu bör ni känna farbror Yxlöv till en viss grad.
Julaftonen kom, och efter en stadig frukost på Concordia gingo vi hem
till vårt rum för att överlägga om, hur vår femma lämpligast skulle
användas.
Det var smällkallt både ute och inne. Frosten satt vit på dörrlås
och fönster, och man märkte ej, då en pipa slutrökts, ty andedräkten
förvillade.
Att vi skulle köpa punsch för tre kronor, var en självklar sak.
Resten skulle användas till julklappar, och dessa skulle tillfalla
pigorna, som tjänade hos baningenjören, ty med dem hade vi åkt
karusell på Feitska tomten, och de voro världens skönaste kvinnor.
De brukade nicka åt oss från köksfönstret, då vi flanerade utanför
järnvägsstationen, och sådant intresse måste ju belönas.
Vi gingo ut i julmarknaden. Ernst Fridolf köpte en sidenschalett för
1,25 och jag en s.k. bild att sätta på spegeln under den pighimmel
jag förmodade vara draperad över den enkla byrån. Bilden var en
porslinsdocka, klädd endast i en dansöskjol. Jag tyckte själv, att
det var djärvt köpt, men studenter äro nu en gång för alla upplagda
för lättare skämt. Det hör till ungdomen, och jag antar, att det är
normalt.
Vi avlevererade dyrgriparna, sedan vi slagit in dem i mystiska
jättepaket och försett dem med oändligt kvicka deviser. Baningenjören
tog själv emot dem i tamburdörren. Hans panna lade sig i veck, och
hans blick gick genom märg och ben, och vi rodnade ynglingens rodnad.
O, du heliga ungdom!
Nu skulle vi fira vår ensamma julafton och köpte två liter punsch,
Ulanders Fin de Siècle. Det började skymma, då vi väl installerat oss
i vårt kalla wigwam.
Vi hällde upp vars ett glas och drucko under tystnad. Piporna
glimmade. Mörkret smög sig in i rummet. Vi tänkte på dem där hemma,
som saknade oss i kväll, och något snörde till våra strupar och
hjärtan. Och vad skulle det bli av oss, lata som vi voro? Den lilla
flik av luften, som vi sågo över bakgårdens snöbetäckta hustak, lyste
giftigt blågrön av solnedgångens rester, och frosten på rutorna
gnistrade.
Vi tände lampan. Vi eldade i spiseln med alla de tidningar vi ägde.
Det var en kort fröjd. Om vi skulle offra en stol? Vi kunde gärna
offra den där, vars ryggstycke alltid hoppade ur, då man lutade sig
emot det. Det var ju en idé, och vi drucko för idén och plockade
stolen isär. Vi måste spänta stickor ur sitsen, och efter uppoffrande
av en halv tändsticksask flammade julbrasan. Ett dricksglas fotogen
gjorde den till en lusteld. Det dånade i den spruckna kakelugnen, och
den blev en tredje kamrat, en glad fyr som berättade historier och
skrattade ett bullrande, smittande skratt.
Men vi borde allt gå ut och titta på folklivet. Vi gingo ned på gatan
för att vika ut på torget -- och där i hörnet sågo vi en figur, som
vi kände igen.
Det var farbror Yxlöv! Han såg något beskänkt ut. Han hade tydligen
glömt oljan.
-- Goddag, farbror! Farbror är inne och köper julklappar, kan jag
förstå!
-- Skulle just börja på nu! Jag har varit i stan hela dagen, men jag
träffade på vaktmästar Svensson och han bjöd på frukost, och förbaska
mej den har blåst av än.
-- Vill inte farbror dricka ett glas punsch hos oss? Enkelt och
flärdfritt! Farbror har ju hela dan på sig.
-- Nåja, ett glas då! Men sen får jag lov att uträtta mina
kommissioner. Kommer ni ut mellandagarna?
-- Säkert som i en ask! Vi ha skickat återbud till en hel massa
ställen bara för farbrors skull.
-- Ho, ho, ho -- ni har väl inte så många att gå till kan jag tro!
-- Joo då! Vi ä bjudna till inspektor och till den och den! men helst
vill vi förstås ut på landet. Kom nu, farbror, så tar vi ett glas!
Farbror Yxlöv följde med upp. Brasan höll på att falna ned, och kylan
började åter härska i rummet.
-- Det var fan, vad ni har kallt! Kan ni inte sätta in några trän?
-- Nej, den förbaskade städerskan har strejkat, ingen människa är
hemma, och fan vet, var nyckeln till vedboden hänger. Men vi kan ju
elda på med punsch. Skål, farbror! Skål, skål!
Farbror Yxlöv tycktes vara särskilt upplagd för festande. Han drack
den ena bottenfocken efter den andra, han började sjunga och berätta
historier, sluddra på målet och skrika. Klockan blev mycket, och vi
vågade påminna om hans kommissioner. Men det borde vi aldrig gjort!
-- Jaså, ni vill att jag skall gå? Jag är inte nog fin åt herrarna?
Det är heller inget nöje att sitta i en iskällare med ett par
oförskämda pojkvalpar. Ingen skall säga, att jag snuggar, ingen! --
ta mej fan. Yxlöv kan gå! Han går på fläcken!
Där hörde ni! Han går, han går, men stick inte ut näsan till mej, för
då bussar jag hund på er, lymlar där!
Han tömde ilsket sitt glas, fyllde på ett nytt och tömde det.
-- Bli generad av såna där barnungar i stormhattar, gubbevars, som
ni inte har betalt. Ni rider mej på näsan, för ni kan tala latin och
hebreiska och engelska, men vet ni va jag kan? Vet ni dä? Jag kan be
er --. Nu tar jag det sista glaset hos er, snobbyngel -- åja! -- slå
opp nästa flaska, jag kan betala om det kniper!
Gubben Yxlöv var tydligen rakt på snusen.
Vi slogo upp nästa flaska och hällde i gubbens glas. Han tömde det
och reste sig vinglande från soffan.
-- Trodde jag var i sällskap med bildat folk -- _kräk_ ä ni! Dä ä
just va ni ä! Stick inte näsan hem till mej! Gör'et inte! Ja bussar
hund på er!
-- Får vi inte följa farbror till skjutsen och hjälpa till med
kommissionerna?
-- Ja, ja _ska_ gå, men jag behöver inte bli utmotad. Ja går -- gå
-- hår -- sir ni inte, att ja ä på vä -- häg? Jäklar, vad ä min luva
-- hadde en skinnluva -- eller ä dä katten, som ligger i hörnet där?
-- Han riktade en spark in i kakelugnshörnet och tog en överhalning.
-- Dä min luva! Dä ä dä! Ni grinar, gröngölingar, för ni tror ja ä
sned, men ingen har varit så nykter, som jag ä nu! Ingen, hör ni!
Han påtade i hörnet och fick tag i mössan.
-- Men får vi inte följa farbror?
-- Följa mej! Den, som följer mej, får sej en torvel, så han aldrig
vaknar mer! Jag har rett mej utan hjälp i 55 år, och såna där jäklar
som driver med gammalt folk --
-- Ja, men farbror --
Gubben Yxlöv sparkade upp dörren och var ute i trappan. Hans
stövelsinkor smällde mot trappstegens järnskoningar.
-- Vi måste se efter honom. Vi stå inte till svars!
Vi rusade ut och ned på gatan. Yxlöv var försvunnen i folkvimlet.
Vad skulle vi göra? Vi hade fördärvat utsikterna för oss, men Yxlöv
var ju också oefterrättlig. Vår framtid under mellandagarna såg
hotande ut, och ingen kamrat fanns kvar att vigga av. Men vi hade
druckit några glas punsch och punsch, måttligt njuten, föder idéer.
Jag fick en djärv sådan.
-- Vi gå upp i poliskammarn!!
Ernst Fridolf betraktade mig frågande. Vi hade haft en del att göra
med polisen, flyttat skyltar, ställt till gruff, släckt lyktor och
dansat ringdans omkring den fruktade konstapeln n:r 9 Morin på torget
en natt under de beryktade oroligheterna, då upprorslagen lästes upp
från poliskammarens trappa av Raaben själv. Vi hade listat in ett
halvt dussin båtshakar i polismästarens trappuppgång, anspelande på
en gängse lögnhistoria om den riksbekante hedersmannen. Vi voro inom
poliskåren icke betraktade som guds bästa barn.
-- Jo, vi går dit och bjuder konstaplarna på punsch. Du förstår, att
i kväll måste de vara vekhjärtade -- julafton och frid i all naturen.
Tror du, att några studenter förut ha bjudit konstaplarna på punsch i
poliskammarn? Nej, var lugn för det! Och vi kunna få fördelar av det
i en framtid.
Ernst Fridolf var med om saken, jag stoppade litern i fickan, och
om några minuter stegade vi in i gemaket, där vi många gånger
förut stått som syndare, anklagade för brott mot nattfriden och
ordningsstadgan.
Konstaplarna tittade förvånade på oss. Jag harskade mig.
Jag höll ett tal, där jag påpekade julhögtidens betydelse. På en dag
som denna borde vi glömma allt groll. Visserligen vore studentkåren
på grund av vissa sorgliga tillfälligheter sedd i ogynnsam dager av
polismyndigheten, och stundom, beklagligt nog, vore förhållandet
vice versa, men i denna strid vore den ädlast, som räckte handen
eller rättare litern till försoning. Vi hade tänkt oss de vakthavande
konstaplarnas känslor på julaftonskvällen, en kväll då ingen
bråkar i staden, då en vakt är obehövlig, ty kärlekens och fridens
ande svävade ju över all ängden, liksom stjärnan för närmare två
tusen år sedan stod still över krubban. Låt oss tömma en fridens,
en förståendets, ja, en kärlekens bägare i Ulanders utmärkta Fin
de Siècle-punsch till ett tecken på en varaktig och efterlängtad
försoning. Bakom oss stod hela studentkåren, hela universitetet från
rector magnificus till vaktmästaren i skånska nationen, en nation
som i Uppsala var så obetydlig, att den icke ens existerade. Med
ett ord hela det Sverige, som en gång skall bekläda alla ämbeten,
från statsministerns till -- vad skall jag säga? Med ett ord, skål
och tack för den tid som varit! Måtte vi få uppleva många liknande
julaftnar tillsammans!
Jag räckte litern till vakthavande överkonstapeln -- och si! -- han
grep den. Det fanns bara ett dricksglas, det på kommissariens bord,
och man vågade icke röra det, ty vederbörande kunde ju möjligen
komma på inspektion. Vi drucko alltså fyrmännings ur buteljen, och
julens ängel svävade med fridfulla vingslag över hela scenen. Den var
enastående. Vi kände oss ha uppfyllt en mission.
Klirrr! Telefon! En konstapel sprang till apparaten.
-- Ursäkta, herrarna, men dom telefonerar, att en karl ligger full
nere i järnvägsparken. Vi måste hämta honom.
-- Jag vet, vem det är, förklarade jag divinatoriskt. Det är
farbror Yxlöv! Inte behöva herrarna båda gå och hämta honom! En är
tillräcklig -- jag följer med! Sedan kan vi ju dricka ur resten --
det är tråkigt att behöva skiljas så här brådstörtat!
Jag förstår ännu inte, hur julstämningen kunde gripa konstaplarna
till den grad, att de gingo in på mitt förslag. Ernst Fridolf
stannade kvar, och jag begav mig med en konstapel springande ut i den
smällkalla kvällen nedför Vaksalagatan och in i järnvägsparken. Efter
en stunds sökande funno vi karlen. Det var farbror Yxlöv.
Det blev ett sorgligt tåg tillbaka till poliskammaren. Konstapeln
och jag buro den gamle mannen i gullstol, och han sov och drog
timmerstockar. Ostörda av vandrare passerade vi hela vägen. Jag
talade med konstapeln om mitt dåliga samvete. Gubben hade fått punsch
av oss.
-- Åja, det är ju inte så farligt så här vid jultiden! Vi kan ju
lägga in honom och låta honom nyktra till, så får han gå i morgon.
-- Slipper han plikta då?
-- Å, på sin höjd en femma -- men vi kan ju för resten låta honom
gå. Herrarna ha ju varit så trevliga och gemytliga, så för herrarnas
skull -- och i natt blir det nog ingen inspektion. Det är alltid så
lugnt i stan såna här kvällar.
Vi placerade farbror Yxlöv i arresten. Han sov som en kappsäck,
tillsnörd och polletterad och inställd i ett magasin.
Vi återgingo till punschen, det, som fanns kvar, nämligen, ty Ernst
Fridolf hade skålat tämligen ordentligt med sin konstapel under vår
frånvaro. Vi fingo i oss historier om äventyr från det nattliga
Uppsala, vi skålade, vi lade bort titlarna. Jag försökte sjunga, men
det påstods, att sång ej passade på vaktkontoret. Ernst Fridolf sjöng
ändå och utvecklade allt det gemyt, som var honom eget, så att sången
fick passera.
Jag undrar, om någon julafton någonsin bragts så hemtrevligt av några
vakthavande konstaplar. Och då vi bröto upp, sedan vi vridit ur de
sista dropparna Fin de Siècle-punsch, tryckte vi våra gamla fienders
händer hjärtligt och länge och önskade, att de snart måtte bliva
avlösta för att få ägna sig åt det trevna familjelivet, hustrurna som
väntade, och barnen som ropade på polis.
Denna julafton är den enda jag icke tillbragt i mitt hem. Lyckan har
gynnat mig, och jag önskar samma lycka åt alla dem, som läst detta
ungdomsminne till slut.
P. S. Vi vågade icke hemsöka farbror Yxlöv under mellandagarna.
Vi hade ju våra skäl, och för övrigt kom räddningen som vanligt i
överraskande och oanad form. Alles geben die Götter ihren Lieblingen.