Så länge jag lever, skall jag minnas en liten havsvik med solbelyst
sandstrand, där små ilskna vågor krossas till skum bland lösryckt
tång och glattslipade kalkstenar. Utanför en rad klippor och grund,
där vita bränningar dåna, rullar Finska viken mörkblå med fräsande
toppar. Det blåser storm, men luften är ljum och på stranden, där
havsvinden brett ut enbuskarna som gröna mattstumpar, springa tre
män omkring som vilda och glada barn, Zorn och Gallén och jag. Vi
ha badat och dricka solen och dofterna från havet med våra munnar
och kroppar. Och när vi lägga oss på rygg på den torrbrända marken
där små tvinande blommor dofta, sveper blåsten om oss som böljande
silke och vi spänna och knyta musklerna i glädje över att vara till.
Vi känna oss i släkt med ejdrarna som kretsa utanför näthusen och i
släkt med de vita stormmolnen som jaga varandra in mot Estland.
I går kommo vi hit i den börjande skymningen. Under långa timmar av
stiltje hade vi sett den lilla öns kapell och fyrtorn hägra i vår
kurs från Baltischport, där barbarer i gendarmuniform sökt göra vårt
liv surt.
Alltnog -- vi närmade oss Odensholm. Ön är skyddad av fästningsverk,
byggda av istidens ingenjörer, en ringmur av grund med små kryphål
emellan, där inseglingen är hasard, om man inte är i besittning av
de hemliga korten, och det voro vi icke. Kvällsbrisen gav fart åt
skutan, och plötsligt gulnade vattnet. Mellan de ljusa bottenstenarna
vaggade tångruskorna och vi beredde oss på en liten grundstötning,
då vi upptäckte en fiskarbåt på väg ut till havs. Vi hissade
lotsflaggen, vi varsnade grund överallt. Vi sökte gå ut samma väg
vi kommit. Då vänder fiskarbåten, man svänger armarna och pekar. Vi
falla av, skutan får fart och vi tro oss klara, då fiskarbåten, rodd
av kraftiga armar, är alldeles inpå oss, och en man ropar på svenska:
-- Fall mera! Det ligger en stor sten framför er! Vi föllo förbi ett
grund som annars skulle ha skaffat oss nattarbete, och voro räddade.
Båten lägger till längs _Mejt_, och lotsen stiger ombord. Hans gång
på vårt däck är stolt som en vikings och med sina nakna fötter går
han säkert som på sitt eget stugugolv. Lova, falla, lova, falla, och
under det han lotsar oss in i hamnen, lär han oss vägen ut därifrån,
vårt nästa behov.
-- Här på stranden ser ni tre stora stenar. Då ni seglar ut, skall
kapellet vara i linje med den mellersta stenen. Strax till vänster om
kapellet står en rönn. Tar ni den rönnen i linje med stenen, så går
ni på grund.
Så säger han plötsligt: -- Är ni svenskar?
-- Ja.
-- Vi äro av samma stam. Gud välsigne!
Och han räckte fram handen åt oss. Det var, som om vi skulle ha
hälsat på någon av våra förfäder tio släktled tillbaka i tiden. Hans
tal flöt lugnt och klart utan onödiga ord, värdigt och vackert, och
då vi äntligen lågo i hamn och han gått ombord på sin skötbåt, kände
vi att vi voro hela öns välkomna gäster.
Det var sent, men vi gåvo oss ej tid att vänta till följande morgon.
Vi rodde i land vid ett litet hus med livräddningsstationernas
allvarliga röda kors på dörren och vandrade upp mot byn, vars gråa
tak skymtade bland gröna träd på halvannan värsts avstånd. Vägen gick
över en sandslätt med låga enbuskar och här och där små sävkantade
gölar, där ejdrar, måsar och småspovar orädda simmade omkring eller
gravitetiskt spatserade på stränderna. Vi komma till det lilla
kapellet med sin kyrkogård, över vilkens port en gammal galjonsbild,
föreställande en präst i 1700-talets dräkt, tronade.
Kapellet verkar blankslitet av stormarna och gravstenarna se ut som
tvinande växter av förhistoriskt ursprung. Det torra gräset frasar
under våra steg och jag tänker på de döda gamla svenskarna som trötta
av brottningar med havet slumra härnere.
Vi fortsätta vägen och snart äro vi i byn. Askar skugga de grå,
sävtäckta husen, och medan skymningen sänker sig får jag en stämning
av medeltid. Så här ungefär bör det ha sett ut hemma för 500 år
sedan, och jag är viss om att det gjorde det. Ur en ladugård kommer
en kvinna tassande i sälskinnsskor och vi tilltala henne. Hon svarar
på en underlig gammalsvenska, och medan vi prata, kommer folk till.
Om några minuter äro vi förstådda, välkomna, och gäster i en stuga,
som snart fylles av byns män och kvinnor. Ty vi äro svenskar, riktiga
svenskar från det gamla Sverige och blodet binder.
Varför får jag icke bli sentimental? Låt mig vara omodern och för
några ögonblick känna, hur tårarna fylla mina ögon, tårar av glädje
över att ha fått komma hit.
I den stora, svartrökta, rena stugan dukas vår kvällsvard upp av
kraftiga blåögda kvinnor. På bänkarna bredvid oss sitta våra gamla
blonda vikingar med vackert skurna ansikten och fråga oss om Sverige,
men vi överväldiga dem med frågor om Odensholm.
Över dörrposten läser jag årtalet 1905 och frågar, varför just det
årtalet står där. Varje nyår målas det nya årtalet dit i varje stuga
för att öborna skola komma i någon slags kontakt med tiden, som flyr.
Ty faktiskt är deras liv inrättat på samma sätt som vårt för ett
halvt årtusende sedan.
Sedan många århundraden har Odensholm varit befolkat av svenskar, men
för 600 år sedan kom pesten och gjorde ön till en öken. Sedan kom
en man från Sandhamn dit med sin familj. Vår värd pekar på en liten
pojke och säger: -- Den där pojken är tionde ledet från den Erik, som
seglade hit från Sandhamn. Vi kalla oss Erkas efter honom.
Efter pesten hade estniska sjörövare sitt tillhåll här, men Gustav
II Adolf lät befolka ön med svenskar för att få ordning i trakten.
En gång länge efteråt kommo kapare från fastlandet för att röva och
plundra. Men dimma kom från sjön, och Odensholmsborna togo sig före
att dunka på sina kokkärl, varpå kaparna blevo rädda och lämnade
ön. De hade satt sina båtar i land vid ett rev, som därefter kallas
Kaparevi.
Sagans ande fyller stugan, och det berättas den ena historien efter
den andra.
Ön har privilegier från Gustav II Adolf eller Kristina och lämnar i
skatt sedan urminnes tider 4 tunnor salt fisk och 4 tunnor torkad,
sammanskott från de 7 familjer med tillsammans omkring 100 medlemmar,
som bo där. Men nu vet man icke, till vem det där skall lämnas. En
estländsk baron sades ha köpt ön och kom för att förändra villkoren,
men öboarna betrakta sig fortfarande som svenskar och i sin goda rätt
på grund av de månghundraåriga privilegierna och underkasta sig ingen
förändring.
Vi sågo deras ögon glöda, då de talade om baronens försök. De talade
om sina sälbössor och försäkrade att de skulle ha gått man ur huse
och skjutit så länge krut och bly fanns.
Min själ blev varm.
Vi åto kvällsvard. Brunt bröd, smör, flundra, stekt i svinflott, rökt
torsk, Odensholms specialité, rökt flundra, filbunke, hembryggt öl,
mjölk -- som man ser mat för gudar och hyggliga människor. Sällan
har jag njutit av något så mycket som av den rökta torsken och det
goda brödet. Så snart ett glas var tömt, påfylldes det genast av den
vaksamma värdinnan, ända tills man insåg, att man måste vända det upp
och ned. Svensk uppmärksamhet.
Under tiden talades om Odensholm och om Sverige. Med oss talades
en noggrant grammatikalisk högsvenska, inlärd ur svenska tidningar
och svenska böcker, men sinsemellan och till kvinnorna talades
gammalsvenska, vårt och deras fäders språk, fast på en särskild
dialekt.
Nu vill jag översätta lotsens, som seglade oss in i hamn, samtal med
oss på Odensholmsvenska. Eller kanske det närmar sig Runösvenska. I
varje fall är det intressant:
-- Fall maira! En storan stain er frafere!
Här oba stråndi sen I tri stor stain. Tåtå ni gå segol, tå ska kappli
bli uti räsa mä mittmillastain.
Oba vinstursia kappli står en rauni braiver. Om ni tova hon raunia
uti räsa mä han stain, så gå ni på grunne.
Bara uti hit hamne hövan I inga räddoa fer inga vär! (Men här i
hamnen behöver ni inte vara rädda för någon storm.)
Mitt i natten gå vi ombord igen för att sova. Skummet ryker över
jöllen och stormen tjuter i vanterna. Men vi bara längta till
morgondagen och våra släktingar i land.
* * * * *
"Um Geesa givor en vikar, så ska skrävlinga bli tiner!"
Detta är ett ordspråk som användes då man vill underskatta en karl,
och betyder fritt översatt: -- Om gud låter mej få en säl, ska du få
framfötterna!
Framfötterna äro nämligen intet värda. Men Odensholmarna visade oss
de riktiga framfötterna, för att nu för en gångs skull göra en ordlek.
Deras stugor stodo öppna för oss, och vid måltiderna bullades allt
upp. Vi drucko tremännings öl ur trästånkor, där träet hade insupit
ölets själ så att kanten kändes stark och god att suga på. Torsken
doftade och brödet doftade.
Vägg om vägg med oss röktes torsken, där den hängde på sina
takstänger, jag måste sätta mig där och teckna interiören och låta
mina kläder supa in den hälsobringande röken som sedan generationer
trängt in i takbjälkarna och gjort dem svarta och vackert blanka.
I stugans fönster står en underlig växt i en kruka. Jag frågar, och
får veta att det är kajennpeppar -- "för att ha i brännvinet, när
karlarna blir livsjuka".
De karlarna, de äro sig lika, till och med på Odensholm! Kvinnan
som upplyste mig om kompositionen verkade stenålderskvinna och hade
antagligen fått klart för sig att endast karlars sjukdomar kräva
brännvin och kajenn!
Vi gå omkring på gårdarna. Plötsligt se vi en levande silhuett mot
luften. Det är en pojke som är uppe på stegen för att se efter
i havet om någon behöver livräddning. Då får jag reda på, att
Odensholmarna i år ha räddat 4 skeppsbesättningar utan att få en
kopek för besväret. Det är en herr Gut i Reval, som tydligen kan
lämna upplysningar om, vart pengarna tagit vägen.
-- Inte begär vi pengar för sådant, men då det betalas ut pengar,
varför skulle vi inte få dem?
Jag lovar att påminna herr Gut. Jag hoppas att han får läsa det här.
På väggen i en stuga läser jag följande nyårsgratulation med
teckningar: 1905 "Ett gott nitt år, att fiskar får som ingått år.
"Gud må giva lick och hels åt folk å kriar te trivas i år: och än
själar och alar mä vintån fås."
Jag går omkring och njuter av allt detta liv. Jag beundrar takens
drakhuvuden, som påminna mig om vikingafejder och allt vårt svenska
bohemeri som lever kvar hos oss än trots allt.
Jag går upp till fyren och beundrar ryssen som vaktar den och som går
omkring ensam och oförstådd och skrämmer urinvånarnas ejdrar genom
att spruta hagel över de små gölarna i månskenet.
Jag beundrar kvinnorna som jag möter, magasin för hälsa och sundhet.
Jag ser ut över havet och gläder mig åt landskapets fina och förnäma
färg, fina grå och gröna och violetta toner. Jag går in i en stuga
och beundrar barometern som hänger i taket. Materialet till den
har måst hämtas på fastlandet. Jag beundrar de friska barnen och
kvinnorna och förvånar mig över att det icke har blivit inavel på en
så avsides liggande ö.
-- Men vi tar från fastlandet. Sade man mig. Då kan jag förstå.
Vad skall jag säga mera? En gång skall jag komma tillbaka till
Odensholm och bo där. Jag hoppas att de sju familjerna, Brus, Grejs,
Nibondas, Marks, Erkas, Nigårds och Stavas icke betrakta mig som
främmande.
Jag ber mina läsare skicka svenska böcker till dem. Adressen är t.ex.
Brus
Odensholm
Estland.
Albert Engström.