Reval den 30/7 05.
Söndagsstillhet nere i _Mejts_ salong. Gastarna spola däcket över mitt
huvud och en av dem sjunger:
Gråt ej, om på det vida hav
en enslig grav jag får.
Du kan ej pryda där min grav
med rosor och en tår.
Genom springan under skylightet ser jag ett virrvarr av master mot
den varmblå luften och längst borta Reval med gamla svenska murar och
torn.
Men över den gammalvärdiga stadens grå och röda silhuett skrika
Alexander-Newskijkatedralens fem barbariskt gyllene lökkupoler,
att det gamla svenska Reval vid vårt gamla svenska hav nu är en av
trösklarna till Orienten. I väldiga slupar passera ryska matroshopar
på väg till staden. På piren mitt emot oss hojta vodkastinkande
kuskar, höljda i lumpor av orientaliskt snitt med pärlstickade skärp
och låga, på mitten åtsnörda stormar. Estniska bönder med vilda skägg
och obarmhärtiga ögon hänga över vedskutornas relingar och bekika de
ryska bönderna i röda blusar som ro stenlastade båtar, besläktade med
nordlandsbåten och dschonken. På kajen bakom vår blågula fladdrande
duk stå Yachtsmän och tala tyska, ryska, estniska och beundra vår
båt, ty den är ren och fin, ädlingen bland yachterna i klubbhamnen.
Ville jag, som jag nyss gjorde, klättra upp i klubbhusets flaggstång,
skulle jag kunna se en rysk eskader ute på redden, farlig att
skåda som ett rövarband på en sekundateater, och bakom den utanför
sandrevlarna en kappsegling -- ty det är söndag och frisk bris.
Sådan är ögonblickets situation.
Det ligger en viss tjusning i att okänd, utan idiotiska guider
ströva igenom en gammal stad av Revals valör. Och dess valör är
mycket hög. Jag ville smeka de gamla husens buktiga, av århundradena
adlade linjer. De växa ej brutalt upp ur gatan utan deras väggar äro
en omärklig fortsättning av den. Det nyas, det oanvändas stelhet
är borta och hemmets värme och åldringens överseende slår emot dig
i varje hörn. Deras kanter äro rundade som i avsikt att ej skada
dig. Och gotikens längtan uppåt stämmer dig till poesi. Tag bara
kärleksfullt i de gamla dörrhandtagen som nötts av generationer och
stig aktsamt på trappstegen, dem århundraden ha slipat med alla slags
steg, rädda, djärva, värdiga, sorgsna.
Du stiger in på gamla gårdar, där varje kvadratfot är en dikt, en
historia om allt av himmel och helvete som kan rymmas i en själ. Bry
dig inte om soporna, om stanken, om trasorna och fattigdomen. Men se
in genom något litet fönster, om ditt öga hittar genom geranierna
och Kristiblodsdropparna. Bakom vart och ett sitta människor i de
små rummen och vänta på döden. Strumpstickorna klirra mot varandra,
man älskar, man äter, som man älskat och ätit därinne i många hundra
år. Det är som då jag står i skogen och ser på en myrstack, som
halvsover. Det sysslas därinne, man släpar på ett gammalt nött barr,
en takbjälke eller en gammal kär möbel, alldeles som du flyttar en
länstol i ditt rum.
Jag hör icke bullret på gatan bakom mig, där jag står med ansiktet
tryckt mot rutan. Jag bryr mig ej om de fulla kuskarna eller
småstadseleganternas sladder eller kvinnornas fnitter på trottoaren.
Jag lyssnar till tystnaden i själva muren, och till sorlet av
skuggorna som jag älskar att skapa därinnanför. Kanske dog någon av
min egen släkt därinne. Han slogs som en djävul under den tappre
grev Pontus och roffade åt sig så mycket av bytet att han blev en
välbesutten man, och blev kär i en halvvild estnisk bondflicka och
gifte sig och lade bort soldatmaneren och dog som jämförelsevis
hederlig borgare just i den här kammaren. Requiescat in pace!
Med mössan i hand går jag in i den gamla domkyrkan. Under de
nötta golvstenarna sova våra gamla slagskämpar, ädlingarna från
1500-talet, som voro gentlemän av sin tid utan näsduk, ty de snöto
sig i fingrarna och ströko av på de vackert stickade skörten,
medan de höviskt konverserade med sina ädelborna damer, på vilkas
spetskragar lössen kröpo i väldiga processioner. Sådan var tiden.
Jag tänker mig den gamle fältöversten Karl Horn och hans gemål,
som okunniga om vår tids ondska sova under stenen som jag trampar
på med mina moderna gummiskor. Jag tänker mig honom med dödmannens
stränga och hemlighetsfulla min och de uttorkade ögonhålorna skådande
in i det som ännu är gåtor för de nu levande, med handen på det
vackra värjfästet och rocken gulnad och skör som fnöske. Och i
kistan bredvid hans gemålen, ur vars sköte en ny gren på det gamla
stamträdet växte fram, frisk och grönskande. Jag vet ej, varför jag
vill stryka hennes döda stenpanna med min levande varma hand -- det
är ett slags hälsning både till de döda och de ännu ofödda släktena
-- kanske också en hälsning till min egen mor -- vad vet jag?
Här ligger Pontus de la Gardie med kung Johans dotter vid sin sida på
sarkofagen. Hon är vacker och mild, han är hård och obeveklig, men
med knäppta händer vänta de på samma förintelse. Över dem skymmer det
i de grå valven. På väggarna hänga vapensköldar av ätter, vilkas namn
nu äro halvt bortglömda i det gamla fosterlandet. Luften är tung av
minnen och dammet som virvlar i solskenet är som om det vore upprört
av mäktiga vingslag från de gamla seklernas jätteörnar, som osynliga
kretsa omkring däruppe under taket med kronor om halsarna och svärd
och äpplen i klorna.
Jag är ingen Bædeker och min mening är icke att föra någon staden
runt och slösa med gamla minnen, dem jag helst behåller för mig
själv. Jag vill endast upplysa om att i Schwarzhäupterhaus finnas
goda porträtt av våra svenska regenter från Gustav Vasa till och
med Ulrika Eleonora. Två porträtt finnas av Karl XII, av vilka det
ena föreställer någon engelsk barnkung. Jag skulle kunna beskriva
vaktmästarens suveränt överlägsna min, då jag förklarade att det ena
icke är äkta. Men äkta var hans vaktmästarlogik, då han invände: Wenn
das Eine echt ist, muss auch das Andere echt sein.
Han var tydligen ein echtes Schwarzhaupt.
Jag går på måfå in genom en vacker femtonhundratalsport i ett vackert
hus och går uppför en trappa. Det är kanske ingen trappa, utan en
stege, som man slagit sönder och satt ihop igen och vridit i spiral.
Det stinker av smuts, det är kolsvart. På små dörrar i våningarna
läser jag estniska, gamla svenska, tyska och ryska namn. Sopor fylla
hörnen, blecksaker, buteljskärvor, trasor, ben, träbitar, och själva
skymningen luktar snusk. Jag har föresatt mig att gå ända upp på
vinden, om också en bov står bakom varje dörr. Jag kommer in i en
familj, som inte kan mer än estniska utom husmodern, som kan litet
tyska. Och genom att använda min tyska och blanda upp den med finska
lyckas jag förvärva mig så mycket förtroende, att jag icke blir
utkastad. Jag blir till och med bjuden på öl av husfadern, ty jag är
svensk, och husmoderns mormor var svenska. Varifrån? Visste icke!
Jag reser ut ur staden till Katharinenthal för att äta middag. Där
finns Peter den stores lilla hus och jag beskådar hans sängkammare,
där han sov med sina kvinnor och sina tre adjutanter. Jag gråter
nästan, icke av rörelse, ty jag är icke ryss, men något av storhet
låg i alla fall över sängarnas enkelhet och hans tofflor, som han
glömt att taga med sig i graven. Jag skulle gärna ha velat träffa
honom personligen.
Jag åt middag med vodka, stäppgräsvodka, som egentligen bör slås på
kläderna, ty det luktar av stäppens hö och något masurka, jag åt
Borschtschxstswsch, en härlig soppa, och ryska gurkor, med vilka
änglarna borde livnära sig. Jag drack kaukasiskt vin och talade ryska
med slavarna.
Jag har nu varit i Reval i tre dagar och i natt segla vi till Wormsö.
Jag tror mig ha studerat Revals karaktär tillräckligt för att bilda
mig ett omdöme.
På kvällarna, när allt flyter ihop i skuggor mellan husraderna och
skymningen lägger sig över de ryska skyltarna och butikfönstrens kram
och allt är tyst, kan jag lätt drömma mig sexhundra år tillbaka i
tiden. Samma hus som då peka med sina spetsiga gavlar mot stjärnorna,
fast ett annat släkte klättrar i deras trappor. Men jag kan, när jag
vill, låta fantasin befolka gator och torg med gubbar i snabelskor
och uddskörtade rockar och ställa till ett litet medeltidsbråk mellan
en vildsint estnisk fiskarpojke och en tungrodd dansk lansknekt.
Vill jag ha sagan tillbaka, går jag upp på Slottsberget, där
Lindanissa, esternas gamla fästning, en gång stod, och där
dannebrogen föll ned från himmelen. Djupt nere i berget sover Kalev,
sagohjälten Kalevipoegs fader, en sömn som kanhända icke kommer att
vara i evighet.