För några dagar sedan fick jag ett brev från Luleå. Där stod att
solen höll på att komma och att isarna hade gått och att allt var
härligt.
Nu när jag sitter på mitt ägande hemman i Grisslehamn, där havet
är sommarblått och träden ännu ha vårens unga gyllene grönska, där
hundkaksen växer mitt yngsta barn över huvudet och man önskar att man
vore oxe för att riktigt kunna njuta av det kraftiga gräset, kommer
jag att tänka på Lappland, där snön ligger kvar än. Förra gången jag
var där, snöade det midsommaraftonen i Kiiruna, så att landskapet
några timmar verkade vinter. Men solen är kraftigare där än här nere,
och dagen därpå var det vår igen.
Över myrar, som ångade i solhettan, genom våta drivor på fjällens
nordsidor, över bäckar med skvalande isvatten hade jag tagit mig fram
till ett lappläger och var gäst i en kåta.
Jag kommer ihåg, hur jag genast kände en stark hemkänsla i tältet.
Det föreföll mig som om jag varit borta i främmande land hela mitt
liv och först nu kommit hem. Jag njöt så som jag aldrig förut njutit
av livet. Ett stort och starkt, medvetet lugn kom över mig, och jag
kände som om musklerna knötos hårdare och kraftigare av hälsa och
lycka. Det var just lyckokänslan jag kände. Luften var som kyligt
vin, och människorna bland vilka jag satt verkade upphöjda över
småaktigheter och futtighet. Jag fick klart för mig att denna min
känsla av lycka måste bero på någon släktskap med fjällfolket. Jag
känner inte till min släkt så värst långt tillbaka i tiden, men med
all säkerhet har någon lapp eller annan nomad varit framme och tittat.
Nu, när jag kom upp till Lappland igen i vintras och kom in i en
kåta, kände jag denna hemkänsla om möjligt starkare. Jag skulle vilja
följa med fjällapparna och leva mitt återstående liv med dem. Jag
känner visserligen att jag borde ha tänkt på detta förut och att det
är för sent nu, men jag känner samtidigt, att jag har gått miste om
den verkliga lyckan i livet, därför att jag icke bröt nog tidigt med
den så kallade kulturen.
Det här artar sig tydligen till ett kåseri om mig själv. Min avsikt
är emellertid att skriva något om lapparna.
Jag var i Jukkasjärvi på ett stort möte mellan landshövdingen och en
massa lappar. Lapparna ha också sin norska fråga. Norrmännen klaga
över att renarna göra skada på deras odlingar, då de komma över
fjällen ned mot havet. Så snart en norsk bonde hittar en tuss renhår
på sina ägor, begär han skadeersättning. Odlingar, som skulle kunna
inhägnas, inhägnar han ej, ty då kan han ej begära skadeersättningen,
vilken han betraktar som en inkomst. Lapparna, som följa sina renar
över gränsfjällen, äro svenska undersåtar. Därav följa konflikter
naturligtvis. Men lapparna borde naturligtvis också vara norska
undersåtar, ty de måste ju följa sina renar, då dessa gå till
Norge. Frågan är svårlöst, men min åsikt är, att vi i det längsta
böra undanröja svårigheterna för det folk, vars land vi erövrat och
dragit järnvägar igenom och som vi underminera med gruvhål. Lappland
är lapparnas land och vi äro inkräktarna. Vi böra åtminstone låta
lapparna dö ut så smärtfritt som möjligt, om de nödvändigt måste gå
under för den annalkande kulturen.
Om allt detta pratade vi i gubben Sarris kåta, medan kaffepannan
sjöng över elden och vi bolmade vår norska tobak. Det var festdag
i Jukkasjärvi och solen strålade med värme och glädje över de vita
fälten och de grå stugorna. Framför skolhuset hade man slagit upp två
kåtor och vi frossade på kaffe med torkad renmjölk i. Vi voro gäster
hela dagen. Vi köpslogo med finnarna om bonader och ryor och gjorde
storartade affärer med lapparna i knivar och skor. Jag köpte ett par
bandskor av min väninna, gumman Prosti, som är absolut säker på att
jag har ett stort hus i Stockholm och är en av Skandinaviens rikaste
män. Nå, man uppträder ju stundom så! Gumman Prosti och jag kallade
varandra du efter landets sed.
Jag fick undervisning i lapparnas sätt att märka sina renar. Jag
misstänker att få svenskar söder om Jämtland ha reda på det.
Renmärkena inregistreras, och myndigheterna i Lappland ha måst göra
studiet av dem till en särskild och ganska besvärlig vetenskap. Om
det roar skall jag här nedan lämna ett litet schema över märkningens
grundtyper och några prov på renmärken. Mig intresserar detta, och
möjligen kan någon annan bli intresserad.
Man påstår, och jag anser det ganska troligt, att en lapp bland sina
hundra renar genast upptäcker om någon med en annans märke kommit i
hjorden. Han går upp på någon höjd, så att han får en överblick över
djuren, och om något har ett hak mer eller mindre i ena örat än hans
egna, kommer lasson fram och främlingen avlägsnas.
Vid den femte koppen kaffe börja jakthistorierna. Niia är en stor
jägare. Han har skjutit 6 björnar. Vargarna har han inte räknat,
och järvarnas antal har han glömt. Men hans svarta ögon lysa, då
han talar om, hur han skidat efter vargen, tills han måst slänga av
sig alla plaggen utom byxorna och hur svetten blev ispärlor på hans
bröst, innan han fick knäcka ryggen på fienden.
I Jukkasjärvi kyrka är det gudstjänst, och det är en stor händelse,
ty det är endast en gång om året lapparna kunna komma dit. Då viges
det, döpes och begraves. Då är där _liikutuksia_, den læstadianska
extasen med gråt och omfamningar. Framme vid altaret stå kistorna
och prästen läser. Lapparna gråta i kör, rytmiskt med stigande och
fallande styrka, en underlig låt som av vilsna hundars tjut och
skall. De döda i kistorna ha kanske legat där i månader, och sorgen
bör ha trätt i bakgrunden, men anständigheten fordrar högljudd klagan.
Jag går in i sakristian och läser på en träplatta verserna av de tre
fransmän som år 1681 besökte Jukkasjärvi och Torneträsk:
Gallia nos genuit, vidit nos Africa, Gangem
Hausimus, Europam que oculis lustravimus omnem,
Casibus et variis aeti terra que mari que
Stetimus hic tandem. Nobis ubi defuit orbis.
Vi lämna kyrkan och gå på stor fest hos gubben Sarri. Renbuljong,
renkött, renben. Vi äta såsom de där aldrig ha ätit, och
anständigheten fordrar att vi äta mer än vi behöva. Flottet breder ut
sig från mungiporna över ansiktet och vi skina av tillfredsställelse,
där vi hugga in med slidknivarna på de väldiga köttbitarna. Renmärg
med renlever, salt och peppar är en mat för de odödliga gudarna.
Men det börjar skymma och risslorna med sina fällar äro i ordning.
Hästarna frusta vit rök, ty på kvällen smäller kölden till. Utanför
stugan, där vi ha kvarter, står en säng halvt begravd i snön. Ty en
finne dog i den sängen för 14 dagar sen och hans ande kommer varje
natt och vilar sig i den. Han kommer inte ensam utan följd av andra
dödas andar, och man vill naturligtvis inte ha allt det följet
inomhus. Därför skall sängen stå ute minst tre veckor. Efter den
tiden komma andarna inte dit. Om man slår någon i ansiktet med den
trasa, varmed liket tvättats, får han förmågan att se andarna, både
den sist dödes och andra begravdas.
Nu resa vi från Jukkasjärvi i den mörknande kvällen. Det är kallt och
vi tala med varandra ur molnstoder. Då det svartnar till natt fara vi
över Luossajokki, vars vatten sorlar dovt under snön, och om ett par
timmar få vi till ledstjärnor de elektriska ljusen på Kiirunavaaras
sluttning.
Tvärs över himlen, från horisont till horisont, står ett norrsken
i fyra böljande blåvita band. Det knarrar under medarna och kölden
biter i ögonlocken. Hästarna äro vita av rimfrost och min högra
mustasch har frusit fast vid vargskinnspälsen, men nu äro vi hemma.