Med snöglasögon på näsorna och liggande på rygg i våra
vargskinnspälsar hade vi åkt ut till lapparna, som höllo till en mil
norr om Kurravaara. Det blev liv och rörelse utanför kåtorna, när vi
pinglade uppför fjällsluttningen.
Solen sken klart och snön bländade och som glada färger på en vit
palett lyste och skimrade lapparnas dräkter. Hundarna skällde, våra
hästar stegrade sig och skakade bjällrorna, man ropade hälsningar,
barnen pulsade omkring i drivorna. Där var liv och lustighet.
Vi skulle köpa torrkött och ett par färska renstekar. Handeln var
snart uppgjord och ett par pojkar gåvo sig av för att hämta en ren.
Vi hade passerat hjorden på andra sidan sjön. Under tiden skulle vi
vara gäster i kåtorna, där maten just kokades och det starka, gröna
kaffet stod på elden. Om några ögonblick lågo vi bekvämt utsträckta
på renhudarna bland hundarna, som motvilligt makade åt sig.
Det var i gubben Sarris kåta. Sarri är gammal och rik och hans gumma,
som är mörkbrun och har tusen rynkor i sitt kloka ansikte, där ett
par svarta, glänsande ögon slugt betrakta främlingarna, rör om i
grytan med doftande renkött och renben. Så småningom fylles kåtan
alltmera med lappar från andra hushåll. Där rökes och skrattas och
vår finske tolk får hundra frågor att besvara. Men han frågar också
tillbaka. En av flickorna i kåtan är 25 år gammal och ogift. Hon
säger att hon törs inte. Skoj och skratt bland oss och lapparna. En
unge kryper omkring på björkrismattan, där snön skiner igenom. Han är
naken om ben och mage, men han skrattar och leker som om ingen köld
funnes.
Middagen är färdig. Renkött och rentunga, renben och renbuljong! Jag
undrar just hur den av oss mår just nu på jaktstigen efter de tre
liter buljong han satte i sig utom de kilo kött och de meter renben
han lät försvinna. Men härligt är det och passar bland fjällen och
buljongen är icke alls gjord på Liebigs köttextrakt eller några
slags kapslar, utan är den enda riktiga buljong i världen. Så 4
koppar kaffe och fram med piporna. Mätta luta vi oss bakåt på de
mjuka renfällarna och se på hur röken stiger blå genom fånget mot
solbelysta moln.
När vi kommo ut ur kåtan, var renen hämtad och stod bunden vid en
björk. Litet ackorderande om priset, ett par pojkar draga omkull
honom, den ena sticker sin kniv mellan hans framben, tar ett par steg
åt sidan och låter honom sköta sig själv, fast han håller fast i
grimman. Renen springer upp, gör några kast, vacklar och faller tungt
åt sidan. Han är död och om några minuter är han styckad. Sådant är
livet.
Ännu dröja vi ett par timmar hos gubben Sarri. Kaffet flödar åter och
språklådan är öppen. Men när solen börjar sjunka ta vi avsked, ta på
pälsarna och äro inom kort på återvägen.
Moln dragas ihop i söder. Snart börjar snön falla. Det mörknar och i
kolsvarta natten åker jag sovande in i Kiiruna. Dess elektriska ljus
väcker mig, och vit som en snögubbe stiger jag ur släden. En smak av
renben och buljong sitter kvar i munnen, men inom 5 minuter är den
borta. Minnet är varaktigare.