LOFOTEN.

_Commonwealth_ backar ut från den väldiga Narvikskajen, vrider sig

bullrande babord hän, glider mellan pråmar och malmbåtar ut på

fritt farvatten, så full speed, och med 11 knops fart svänga vi ut

på Ofotenfjorden. Ty gudarna äro vid gott humör, järtecknen äro

gynnsamma och jag skall få se Lofoten.

Det är en strålande vintermorgon och de vita bergjättarna som på båda

sidor om vår väg resa sig ur fjorden, då och då gömmande hjässorna i

solbelysta moln, glänsa och blända. Vilda och sönderrivna, taggiga,

förvirrande i sin formlöshet, försvinna de i ett kaotiskt blått och

purpurskimrande dis, som består av topp vid topp med evig snö och

moln och glaciärer och sol och skuggor -- var slutar verkligheten,

var börjar sagan? Borta är det befriande lugnet jag nyss njöt bland

Lapplandsfjällen inför ödeviddernas mäktiga allvar och stora linjers

tigande skönhet. Här tyckas sprängda kraterväggar och stup och

obestigliga, spetsiga klippor skrika ut en historia om revolutioner,

som ägt rum långt innan människor började flotta sig fram på fjordarna

och krypa som löss utmed fjällsidorna. Visserligen vet jag, att

vetenskapen lämnat de katastrofistiska teorierna åt sitt värde och att

allt detta kaos av granit bildats genom jordskorpans sammankrympning

på samma sätt som ett äpple blir skrynkligt, och jag tycker att detta

är en mycket ståtligare och vackrare förklaring än även den mest

poetiska, men det behöves ändå litet arbete för att helt och hållet

kunna frigöra sig från skaldernas fördärvliga inflytande.

-- A real hell of toothpicks, is'nt it? säger den engelske kaptenen

som för första gången är här uppe efter att förut ha nöjt sig med

bogsering mellan Tilbury och London. Hur han tog _Commonwealth_ långt

in i Vestfjorden utan lots, är en annan historia, men hans lugna min

förklarar det.

Vid horisonten i väst till syd resa sig två violetta stöder ur havet.

Det är öarna Store och Lille Molla utanför Vaagö, och därinnanför

ligger Svolvær, resans närmaste mål. Utanför Bærö möter oss

Atlantdyningen, och en del av sällskapet bleknar av efter hand. Jag

kan inte hjälpa det, men en sjösjuk gör alltid ett komiskt intryck på

mig. Hans blick blir alltmer profetisk, han ser in i den fjärde eller

en ännu högre dimension, tills han plötsligt känner sig kallad och

störtar till relingen. Även den lustigaste anekdot gör intet intryck

på honom. Jag har stått vid sidan av sjösjuka, och medan deras

inälvor efter hand slukats av det giriga havet, har jag sökt ge dem

en liten ersättning och en ljusare blick på livet genom att servera

dem historier som det verkligen varit humor i, men utan resultat.

Det ser snarare ut som om humor skulle äckla dem. Men sådant är

förlåtligt häruppe, där till och med glaciärerna kalva.

Medan sjösjukan härjar nere på fjorden, stå fjällen oberörda av de

små människornas kval. Där stå Tötta och Skjomtind och Stetind och

Tiltornet och många andra jättar så där mellan 2- och 5,000 fot.

Trots sina modiga 6 fot känner man sig tämligen liten till växten.

Man känner sig nästan tillhöra turisternas fördärvliga och gapande

kategori, om man också inte njuter med ledning av röda böcker. Jag

vill inom parentes tillägga, att innanför _Commonwealths_ reling

fanns ingen turist. Vi voro endast engelska sjömän och folk med

hemortsrätt i Nordlanden och Lofotenbor och jag som verkligen har

andra än turistintressen. Jag ville se nordlandsbåtarna arbeta i

det hav som skapat deras nobla linjer, emedan jag själv äger och

värderar en nordlandsbåt. Dessutom ville jag se folket i båtarna.

_Commonwealth_ behärskades dessutom av sina passagerare, under det

att turister behärskas av båten och traden och tiden och lära sig

lika mycket, vare sig de stå på kommandobryggan och störa mannen vid

ratten eller man slår en ända om deras magar och låter dem släpa i

kölvattnet.

Det är ebb. Ur havet stiga tångbevuxna grund med silverränder

omkring, och mot den svartgröna klibbiga grunden lysa de vita

ejderhannarna. Skarvarna sitta där också som silhuetter och verka

hedendom och fornnordiska ornament. Tejstar nicka och grisslor surra

omkring båten. Allt är liv och härlighet och för en man som är van

vid Östersjön och tycker om ejdern, är Lofoten ett himmelrike.

Motvilligt simma paren ur vår kurs eller lyfta för att slå ned bland

flockar på hundratal, som ligga i säkerhet några alnar längre bort.

Norge har skött om sin ejder.

Nu äro vi vid Vaagö och gå in i Svolværs hamn. Hela Svolvær är nere

på bryggan. Bland hopen av fiskare stå några sjölappar, en bleklagd

degenererad ras, som saknar våra lappars intelligenta drag och vackra

kroppar. Svolvær är vackert mot Vaagekallens bakgrund med dess

fantastiska klippformationer. Det är en hel liten stad med grå och

gula och gröna hus och är centralpunkten i Lofoten.

Dit ha målare kommit och sökt måla Lofotens karaktär. Bäst har Gunnar

Berg lyckats, ty han var född där och förstod folket och båtarna.

För att kunna måla Lofoten är det nödvändigt att vara sund i själ

och kropp och stark och förstå vad som menas med en nordlandsbåt,

vilket är detsamma som att kunna sköta den. Man måste älska dess

linjer och förstå varför man älskar dem. Och därtill måste man förstå

fjällens historia för att fatta deras karaktär, ty skönt blir endast

det förstådda, ej det märkvärdiga. Gunnar Berg förstod det där, men

hans liv blev kort och Lofoten kräver ånyo sin man. Lofoten består av

fjäll och nordlandsbåtar och fisk och blonda starka människor och det

är vid gud inte lätt att reda ut allt det där.

Nordlandsbåten ja! Den har mycket av en vacker löpskidas karaktär.

Dess bord äro tunna och den går snabbt och följsamt som en orm i

sjön, då den länsar för sitt råsegel. Så voro våra vikingaskepp

inrättade, då vi erövrade England och Frankrike och hela Europa (för

att tala skrytsamt). Den kan också kryssa, men den farten är farlig,

och man lär sig icke handgreppen och allt det invecklade maskineriet

på en dag. Men vacker är seglingen och nordlandsbåten är ädlingen

bland båtar, där den snabbare än vilken båt du vill klyver sjön för

akterlig vind. I aktern sitter hövitsmannen och styr och för honom

gäller det i storm att icke låta seglet slå back, ty det betyder

stjälpning. Du förstår att det icke var fega män som sökte sig

över till Island och Grönland och Vinland det goda med de båtarna.

Förstäven verkar som då en man med av självkänsla höjt bröst går fram

mot en fiende och vet att han skall segra.

Havsfisket kräver en serie storlekar av båten för olika ändamål,

från den minsta -- kjæxen -- till den största -- femböringen. Mellan

dessa ligga halvtredjerummingen, trerummingen, halvfjärderummingen,

firerummingen, halvfemterummingen och ottringen allt efter antalet

tofter och årtullar. Jag räknar upp detta, emedan det intresserar mig

själv.

Men i Svolvær mötte oss också ett annat slags kultur. I stället för

fisklevertran flöt champagne och bordeaux i stora floder, och där

jag hade väntat att en karg natur skulle medföra försakelser och

umbäranden av alla slag, föllo ripor och torsktungor (delikatess)

och sydfrukter ned som från himlen. Och älskvärda kvinnor talade om

Ellen Key och kåserade om Strindberg, Heidenstam, Hamsun, Ibsen,

Björnson, Aanrud, Kinck -- medan torsken, kulturbäraren, stimmade

runt omkring Vaagö, omedveten om att det i alla fall är han som

sätter oss i stånd att äta så, dricka så och tala så.

Och en timme senare somnade jag under en ejderdunsbolster vid

läsningen av Lofotpostens underrättelser om fisket:

_Onsdag_.

Reine: Smaagarn 120 -- 700 -- 300, tonætters Storgarn 150 --

700 -- 250, Natliner 40 -- 400 -- 180, Dagliner optil 200,

Skøiter 150 -- 600, Fiskedampskibe 800 -- 1,500. Fisk 25 -- 27,

usløjet 32, Lever 20 -- 23.

For Risvær skal der efter Forlydemle være fisket rigtig gott

optil 400.

Jag begrep inte ett dyft.

Följande dag ångade vi i väg längre mot sydväst, förbi Vestvaagö

med sin Himmeltind och sin Urtind, som gömde topparna i moln, till

Flakstadö, där vi lade oss ett par timmar i hamnen vid Sund för

att köpa fisk och livnära oss. Runt omkring båten simmade ejder i

hundratal, trängdes mellan bryggornas pålar eller klevo ovigt omkring

på strandklipporna. Ångbåtar med agn och mat ombord kommo och gingo.

Måsarna skreko. Ejder och skarvar flögo omkring nästan inom räckhåll.

Två korpar kretsade över en bergudde. Båtar i hundratal kommo hem

från fisket länsande med sina bruna segel förbi _Commonwealths_ akter

och karlarna i gula oljekläder vinkade hälsningar åt oss. Där var liv

och där låg hälsa i luften.

Vi lättade ankar med Reine på Moskenesön som mål. Horisonten var

taggig av segel, ty därutanför låg fiskeflottan i fullt arbete, 1,200

båtar med 5,000 man, och fiskade torsk.

Snart lågo vi mitt i fiskeflottan, i ett virrvarr av nordlandsbåtar,

listerbåtar och ångbåtar, och om några minuter befann jag mig ombord

i Nikolai Pedersens fra Roglen, Harstad, ottring, sysselsatt med

unionspolitik. Det var verkligen den gode Nikolai, som började, ty

jag skulle aldrig ha hittat på det samtalsämnet. Vårt samtal är min

hemlighet, men jag kan berätta att vi kommo utmärkt överens. Och

under det vi talade om nordens framtid drog Nikolai in torsklinan,

medan en annan Roglenbo högg fångstkroken i torskarna som duggade

tämligen glest för tillfället. Så småningom gledo vi ifrån politiken

och jag fick en lektion i fiske med storgarn och smågarn, dagliner

och natliner och dybsagn, vilken jag belönade med historier om

Östersjöålen och vad Grisslehamnsfisket kan inbringa sina utövare.

Vad man kan förälska sig i alla grejorna på en båt och i en båt. När

de använts en tid, verka de självväxta genom nötningen och få samma

färg. Hela Nikolais båt med årtullar och åror och manskap och tinor

och allt såg ut som ett enda redskap blekt av saltvatten och vind och

nött till en ändamålsenlig form, och verkade som en skulpterad krok

av ben. Sådant är konst, sådant är liv. Farväl, Nikolai!

Vi gå in i Reine hamn, dit alla båtarna samlas i kvällningen. Men där

har också samlats en massa slödder, parasiter som suga ut arbetarna

och sälja kram, som köpes då akvaviten börjar verka. Där finnas bodar

med leksaker och plyschalbum och vykortsalbum. Ägde jag Reine skulle

jag förbjuda denna kommers, ty det är fattiga fiskare som bli lidande

på den.

Reine är vackert, och där koncentrerar sig fisket och handeln just

nu. Allt är torsk och torsklukt. Torskslem och tran ligger som

en hinna överallt, man halkar och vadar i torskavfall. Inne på

telegrafen luktade det torsk och i den enda salong jag besökte i

Reine luktade det torsk. Båt efter båt lägger till vid bryggorna med

torsk upp till relingen och karlarna diskutera lastens värde. Där är

rop och glam och skratt, mäns djupa bas och pojkars diskant. Pojkarna

se helt stolta ut i sina oljekläder, ty den uniformen likställer dem

med fäderna och i den fostras de till hjältar på havet. Kvinnor ser

man ej. De sitta hemma och vagga de sista tvillingarna. Det är gott

om barn i Lofoten, 10 till 15 barn av samma mor är icke ovanligt. Vad

beror detta på? Månne på Golfströmmen, ty den inverkar nästan på allt

i Norge.

Jag besöker fiskoljefabriken och trankokeriet och inspekterar

torkningen av torsken, den saltade klippfisken och den osaltade

stockfisken, som hänger i hundratusental på sina torkställningar. Jag

förstår att livets mening delvis är torsk. Allt är stort tilltaget

här under de vita fjällen. Bara skillnaden mellan ebb och flod är 5

meter.

Vi lämnade Reine och ångade hem till Svolvær. Jag läste Lofotposten

en gång till och somnade vid fisketelegrammen.

Vaknade åter och vi satte kurs på Narvik, sedan vi först gjort en

titt in till Kabelvaag, som en gång var Lofotens huvudort, där det

levdes Klondykeliv under fisket. Där dansades cancan och spelades

kort. Akvaviten flöt och båtlaster bytte ägare.

Havet låg vitt som mjölk under den bleka solen. Och då ejdrarna lyfte

och slogo ned, sprutade det som av silver i mjölkhavet. Vi gingo in i

den beryktade Troldfjorden, "det styggeste sted i Lofoten", säga en

del Lofotenbor. Det tycker icke jag. Möjligen hemskt vackert. På en

fjällsida stod ett färskt utterspår, om det kan intressera. Och små

snöskred stodo som skidspår från fjälltinnarna ända ned i havet.

Strax innan det mörknade passerade vi Skjærvö, ty vi gingo en annan

väg hem än bort. Man berättade mig att på Skjærvö ligger en skatt

nedgrävd. Den kan upptäckas endast Sankt Hansnatten och endast av en

40 års jungfru. Den blir nog aldrig bragt i ljuset.

Snart glimma ljusen i Narvik, och med ljuskastaren söka vi oss väg

till kajen.

Lofoten har tagit mig och jag måste se det en gång till!

Mitt lif och lefverne · 第 13 / 33 题