Den främling i Dalarne, som icke kommer under Anders Zorns
behandling, får icke se mycket av det som är värt att ses.
Jag har att minnas vänliga, vackra ansikten, jag gömmer på melodier
och minns hjärtliga, kraftiga handslag. Jag skall söka minnas dem så
länge jag lever.
Nu ha vi också varit i Krångdalen. Jag kan icke beskriva vägen dit så
noga. Jag minns bara att det snöade tätt och fint och att vi kommo
till Gopshus by efter ett par mils färd utmed Dalälven. Till vänster
gömde Gopsberget sin skogiga hjässa i ett snömoln och där såg ut
att vara björnmark, vilket det också varit. Vid Gopshus mötte oss
vägvisaren, Stikå-Anders, en jägartyp i lappskor och med kunskap om
ödemarken, vilket kunde behövas, ty från byn till Krångdalens fäbodar
skulle vi ha ännu ett par mil att färdas på igensnöade timmervägar
genom skogarna. Stikå-Anders står bakpå släden.
-- Jag såg ett färskt rävspår i dag! sade han plötsligt.
Jägarintresset rann till mig och inom kort var Stikå-Anders
i berättartagen. Under vintern hade han tagit två mårdar levande
och skjutit tre uttrar i saxen. En flock på trettio stycken
tjädrar höll till omkring Krångdalen och järpe var det också
gott om. Men de voro förbjudna nu, så det -- -- --
Hur han kunnat ta mårdarna levande? Å, man räcker bara fram vanten åt
dem, där de sitta i hålet, och drar tillbaka fingrarna tämligen fort.
Se, mården är av det slaget, att käften går i lås när han biter och
sen är det bara att ta honom om nacken. Man kan också sticka in tummen
i halsen på honom och klämma till om strupen med de andra fingrarna.
Det hade han gjort flera gånger. Se, mården har så liten munhåla, att
den blir alldeles fylld av tummen och då kan han icke bitas. -- Hm!
Vi möta en gammal man, ett barn och en ung kvinna. Hon har svarta
ögon och svart hår och ser ut som hon hade tattarblod. Hon slår ned
ögonen och ler, då vi hälsa. O, min ungdom!
Vägen slingrar fram mellan berg och över tjärnar, där martallar vrida
sig i stränderna, medan höjderna runtomkring taggas av torrfuror, som
höja sig över den friska skogen. Det mörknar, snön faller alltjämt.
Bergen sluta högt uppe bland tunga, snödigra moln.
Det blir kväll och vägspåret försvinner. Stundom springer
Stikå-Anders framför hästen och söker i snön. Ibland gör han en lov
inåt en tjärnkant och ropar något som jag icke förstår. Men Zorn
förstår honom, och plötsligt blixtrar ett ljus därborta, svagt och
ibland försvinnande. Det är Krångdalens fäbodar. Men än är det ett
bra stycke väg dit.
Zorn talar om sin fiskarstuga, som han håller på att bygga vid älven.
Den skall bli färdig till våren. Stikå-Anders faller in: -- Då fåmi
nug nid prisä å sildn, då du byrå a lådim! Vilket betyder: Då få vi
nog ned sillpriset, när du börjar i vår!
Vi tala om vägen och om en del upplysningar vi fått om dess
längd, vilka ej överensstämma med verkligheten. Och Stikå-Anders
filosoferar: -- Vet an int nod sjov, int ä värt fråg nån eller!
Alldeles min filosofi!
Nu svänga vi uppför en backe, förbi några härbren och stanna framför
en stuga, där en vänlig eld lyser ur fönstren. Vi äro i högkvarteret
för timmerdrivningen omkring Krångdalens fäbodar.
Vad skall jag berätta mera? Hur människor kunna äta, vet ni, men jag
vill berätta om Drändj-Karls fiol. Drändj-Karl är en Färnäspojke,
som äger en riktig fiol och en konstnärs förmåga att sköta den. Han
märker timmer häruppe om dagarna, men på kvällen kommer fiolen fram.
Och han spelade för oss.
Nu vet ni, att på dåliga fioler ljuda endast strängarna. En sådan
fiol har ingen själ. Men Drändj-Karls fiol hade det. Medan strängarna
ljödo, lät det inne i fiolen som sus i talltoppar, fast det klang
samtidigt. Vårt svenska furusus håller för resten på att bli
omodernt. Skalderna ha glömt det medan de hållit på att dyka omkring
i sina egna grumliga själar. Ånej, inte alla skalderna. Lite rättvis
skall man väl vara!
Det är som sagt skillnad på fioler. Somliga äro bra nästan genast
då man köpt dem på Österlånggatan, men sådana äro räknade. Somliga
äro förstås gamla och gjorda av virke ur gamla klockstaplar, där
klockringningen och darrningen gjort det omöjligt för trämask att
frodas. Andra äro beskaffade som Orsapojkens fiol. Var gång han
spelade blev det slagsmål, och vad var då naturligare än att han
dängde fiolen i skallen på den närmaste. Den gick sönder och limmades
ihop igen och efter varje slagsmål kom det bättre ljud i honom.
Men när Orsapojken blivit en gammal man och fiolen så småningom
hoplimmats av många hundratusen bitar, spelade gubben en kväll en
långdans. Och då slagsmålet började, drev han fiolen i huvudet på
närmaste gubbe, men då vart det bara sågspån av fiolen. Ty det finns
en gräns även för fioler. För människor finns det också gränser.
Drändj-Karl spelar. Jag kan inte påminna mig ha njutit av några
europeiska trollkonstnärers spel så mycket som av hans. Det var några
gamla polskor, där rytmen tvingar till dans, medan melodin gömmer
skogarnas hela melankoli. Jag tycker att våra gamla polskor äro så
beskaffade. Det klang i fiolen, men när han vid något stråkdrag rörde
vid fiolens själ, klang det också i stugans furuväggar. Zorn sade: --
Det är, som om man sutte i en tunna!
Och han frågade Drändj-Karl: -- Om du skulle komma hit i morgon kväll
och finna stugan tom och fiolen borta, vad skulle du tänka då?
-- I far full emat a di då! Då far jag väl hem till dig!
Varför finns det så mycket musik i Dalarne? Det finns nog musik i
hela Sverige, men det tyckes vara en självklar sak häruppe, där alla
spela och dansa vackert och som jag inbillar mig att musik och dans
böra göras.
Vad överträffar en kväll med musik och visor och muntra historier?
Jag tänkte nu närmast på kvällarna däruppe i fäbodarna. Fjärran från
konstlade människor och växlar och telefoner, medan snön faller över
stugor och härbren, på vilkas dörrar jag läser namnen på kullorna som
levde häruppe för 400 år sedan.
Nu är det natt. Elden har slocknat i spiseln och mina kamrater sova.
Jag kliver ned från min sängplats under taket och går naken ut på
förstubron. Fäbodarna äro tysta och timmerkarlarna sova efter sin
arbetsdag. Endast från en stuga lyser det. Jag ser icke fönstret, men
bakom en svart knut fladdrar ett sken ut över snön och gnistorna ur
skorstenen irra omkring några sekunder som husvilla stjärnor, innan
de drunkna i det blå mörkret. Men snön kyler vasst under fötterna och
jag går in. Nirvana.
Nu är det morgon och solen kastar gnistor på snön och luften är hög
och blå. Nu kokar snart potatisen och medan vi vänta på den ta vi
vars ett par av de vackert svängda skidorna som stå mot väggen och
vars ett par av de vackert skulpterade stavarna och glida över snön
ned mot härbrena och läsa de vackert skurna årtalen på dörrarna och
söka tyda minnena som generation efter generation lämnat efter sig
på de ännu friska stockarna. Och när vi ätit vår sill komma slädarna
fram. Färden går genom skogen ut på tjärnar, där det gula timret
ligger vackert i den blå snön och där märkningen pågår. Låt vara att
det är något galet med timmerdrivningen och att skogen försvinner,
men vackert är det och liv att se på. Jag tror för resten att våra
barnbarns barnbarn få igen skog nog för att kunna avverka den. Ifall
det kan vara en tröst. Skogen kan nog inte dö.
Uppe i en backe ligger en timmerkoja. Där äta karlarna just middag
och där leva de det liv jag föreställer mig att våra förfäder levde,
då Ansgarius kom hit och predikade omanlighetens religion. På ungefär
samma sätt måste de ha legat omkring härden och sett röken stiga
genom fånget. Där på väggen hängde bågarna och yxorna och där uppe på
britsen lågo kvinnorna med tvillingar vid brösten och grälade eller
skrattade högt, så att de starka tänderna lyste i eldskenet, medan
ögonen glänste genom det vilda håret.
Nu sutto bara karlarna omkring härden och stekte kålbullar och drucko
kaffe och dricka. Elden och röken och de fladdrande skuggorna i
stocktaket göra det hela till en syn för gudar och konstnärer.
Vi gå ut i skogen och se på hur torrfurorna falla. Dånet ger eko
bland stammarna, då furan når marken. Det doftar härligt av tjära
och hälsa -- ty tjära är min bästa symbol för hälsa -- och då en
fallande fura skrapar mot en granne, går där en fläkt av barrlukt
genom luften. Inom några minuter är furan stockar, en häst kommer med
en kälke, karlen lassar på och i nästa ögonblick släpas stockarna i
väg mellan träden och det doftar åter av hälsa och tjära i en lång
strimma efter det bortdragande lasset.
En källbäck sorlade djupt under snön och en dryck ur skogvaktarens
hattkull kom oss för ett ögonblick att förakta alla andra drycker.
Nu äro vi åter i slädarna. På myren möta vi två andra slädar och
mellan karlarna i varje släde sticker en lodbössa fram. Ty här äro
alla jägare och tjädern nog inte säker på vilken gren som helst, fast
jakttiden är förbi. Förra vintern satt man i en timmerkoja några mil
härifrån och pratade en kväll och en av märkarna sade: -- Nu skulle
det allt smaka med lite älgkött som ombyte med allt det amerikanska
fläsket. En av karlarna svarade: -- Är det så att ni verkligen vill
ha älg, så skall ni få. På morgonen tog han sin bössa och gick ut, på
kvällen var älgen vid kojan. Kronojägarn var där i trakten och kom
till kojan dagen därpå. Men han var den enda, som inte fick smaka,
tillade berättaren.
Sol över Krångdalens fäbodar, då vi komma ur skogen och hem till
stugan! Vi äta och efter hand kommer kvällen med stjärnor mellan
drivande snömoln. Bjällror klinga. Folket samlas hem ur skogen. Vi
gå in i en stuga, där man naturligtvis äter. Karlen som just står
vid kaffekvarnen är Vengbergs-Matts, björnjägaren. -- Jag har inte
skjutit mer än tre björnar, fan anamma om jag har skjutit flera!
säger han. Men en dag för nio år sen fick han en kula genom höften av
en som tog honom för en älg. Kulan gick igenom snusdosan och stannade
i ryggskinnet och sedan värkte det ut mässingsbitar i mängd och såret
går öppet än. Man kan se att Vengbergs-Matts är jägare.
Åter en kväll med Drändj-Karls fiol och sådant som ger livet värde.
Nirvana. Natt med snö. Morgon med sol och kallt.
Nu äro vi på hemväg, en annan än ditvägen. Skogvaktaren tar med
skidorna och skall följa oss en mil, ty det finns ingen väg. Slädarna
gå sjögång över sten och stock tills vi komma ut på tjärnarna. Där
står ett morgonfärskt utterspår från ett bäckhål i tjärnkanten.
En tjäder susar över oss. Ett rävspår står rakt in i skogen från
en förfallen timmerkoja och ett skidspår från i går skvallrar som
jag hoppas om en lycklig jakt. Utterspåret följer oss tills det
försvinner söderut. Plötsligt förklarar skogvaktaren, att han anser
oss vara kapabla att ta oss fram på egen hand och lämnar oss. Han
ställer sig på skidorna och ser helt Cooperaktig ut där han ränner i
väg söderut med yxan instucken inom skärpet. Jag hoppas, att han tog
an utterspåret.
Nu lämna vi tjärnarnas och myrarnas region och det bär utför en
igensnöad timmerväg. Utför och utför tills vi komma ut på Brändan,
där elden gått fram. Där går landskapet i mäktiga linjer och i
fjärran möter ögat Siljanom.
Snart äro vi i Läde fäbodställe och rasta där. Sedan bär färden på
kända vägar tillbaka till Mora.
-- Detta är strängt taget ingen resebeskrivning, och ingen torde
heller med ledning av min berättelse kunna ta sig fram till
Krångdalens fäbodar. Men jag själv skulle med all säkerhet hitta
tillbaka dit och jag skulle göra det med nöje. Jag upprepar det: Vad
överträffar en kväll med fiolspel och sång och muntra historier? Och
var vilar man sig bättre än i Krångdalen? Var är man mera fjärran
från allt som gör människor onda och elaka och små och giriga?
Då jag tänker på Krångdalen, blir staden med dess trånga gator
ett fängelse med trista korridorer, dit ingen sol når och där
folk springer omkull varandra för att komma först till något
vederstyggligt.
I Krångdalen är jämlikhet och broderskap och gud vet om inte en god
del av Dalarne har en läggning åt det hållet.
Ett vill jag minnas: Människornas ansikten som lyste upp för var gång
Drändj-Karl rörde vid fiolens själ!