Ett år bodde jag på Söder i Stockholm -- Fjällgatan 12 B, alldeles
över stadsgårdstrapporna, hörnet av Renstjärnasgatan, en av dessa
mystiska södergator, som börja, man vet ej var, och sluta bland
stenbrott och andra skådeplatser för andra brott. Varje morgon då
jag inte sov, hade jag tillfälle att se mina skötebarn tåga förbi på
väg till Stadsgården. Jag såg, hur gatläggningsarbetarna, huttrande
i vinterkylan, kilade nedför trapporna för att få sig morgonnubben,
då klockan slog åtta. Jag hörde talas om en dylik, som om mornarna
vanligen fann tiden lång i det redskapsmagasin, där han stal sig in
varje kväll, och som redan klockan sex troget befann sig på sin post
utanför utskänkningen, fast han genom lång erfarenhet visste, att den
ej öppnades före 8, men närheten värmde redan, och på det hela taget
tyder ju det raffinerade i att pigga upp sin längtan så där medvetet
på en ganska höggradig modern kultur.
Jag kom en kväll vid niotiden från Norrmalm och jag gjorde mig ingen
brådska, där jag strävade uppför Götgatan. Hur det var, kom jag i
tankarna att gå förbi Högbergsgatan, där jag bort vika av, och om
några ögonblick fick jag syn på en skylt över ett så kallat Trillin i
jordvåningen av ett hus. Där stod med röda bokstäver i en transparang
ett enda, men lockande ord: _Ringkastning_.
Jag beslöt mig ögonblickligen för att gå ner. Klockan var ju bara
barnet och hustru min var på teatern, vilken parentes hör till
historien. Jag såg efter i min portmonnä och fann en ensam tia,
vilken ju här med fördel skulle kunna växlas. Jag klev alltså in.
En samling människor av tämligen lika kvalité utanför en disk.
Innanför en herre med sitt levebröd, en träskiva, fullsatt med
pinnar och där bredvid en hög mässingsringar. Vinsterna funnos där
också: cigarrmunstycken, tändsticksställ, kammar, blyertspennor,
fickspeglar, snusdosor, notesböcker och som högsta vinst en
väckarklocka.
Jag observerade, medan jag väntade på att få kasta, att högst få av
de närvarande spelade, utan endast hängde på disken och koncentrerade
sitt intresse på utgången av de andras kast. 5 öre kastet, 6 ringar
för 25 öre.
Jag började spela. Jag växlade min tia, en säkerligen ovanlig pjäs på
lokalen, och jag började vinna. Jag vet inte vilken gud, som styrde
mina fingrar, men jag kände, att om jag den kvällen varit i Monaco,
så hade fursten fått slå igen butiken. Framför mig hopades knivar,
dosor, tändsticksbehållare, blyertsetuin och andra underliga ting.
Jag studerade mellan kasten krupiärens, eller vad jag skall kalla
honom, ansikte, och jag såg, att det mulnade allt mer för varje
dyrgrip, som bytte ägare. Och då jag vunnit bortåt 50 föremål, styrde
han sina steg på min person, lutade sig över disken och viskade med
något av supplik i rösten: Kan herrn verkligen tycka, att det är
roligt längre?
-- Visst fan är det roligt, så länge jag vinner! Jag har beslutat mig
för väckarklockan också, och så länge jag har en kopek i min plånbok,
skall jag spela.
Han drog sig lömskt skelande tillbaka och återgick till sitt värv att
flytta vinsterna över till min hög och ersätta de tomma nummerna med
nya juveler.
Jag vann fortfarande. Då högen framför mig började genera mina
rörelser, bad jag mannen flytta undan dem.
-- Herrn kan ju stoppa på sig vinsterna, sade han bistert. Han såg på
klockan och tänkte på sitt lager. Hans ansiktsuttryck gingo i vågor
mellan ilska och resignation, något sådant hade han inte varit med
om, att en "herre" gjorde intrång och tillskansade sig vinster, dem
eljest mer eller mindre knäckta kunder gingo miste om. Folkmassan
omkring jublade för varje lyckat kast och jag ville ej blamera mig
med ett försök på väckarklockan, vilken jag ämnade spara till sista
kastet, d.v.s. min sista femöring.
Äntligen hade jag endast denna. Jag blev naturligtvis nog nervös av
spänningen och kastade fel. Jag måste sluta.
Herrn bakom disken drog en djup suck av belåtenhet, då jag
tillkännagav min avsikt. Folket började troppa av.
-- Men hur skall jag få hem allt det här? frågade jag med avsikt att
skänka tillbaka hela rasket.
-- Tag av sej brallorna och knyt ihop dem nedtill, men akta sej
för bylingen, då herrn smiter om hörn, svarade ringmannen på äkta
söderslang.
Jag lät tanken på återlämnandet fara och såg mig villrådig omkring.
Då nalkades två individer, som hela tiden under livligt minspel och
uppmuntrande tillrop hade åskådat mina segrar. Den ene strök av sig
mössan med en elegant handrörelse och talade.
-- Skulle hänn liksom behöva en expressbyrå, så finns här jäklar å
slå alarm muskler hos mej och kamraten.
-- Dä bra! Plocka på er det som finns och följ med. Jag bor här i
närheten.
-- Ja, om hänn också logera i Kaknässkogen, så klarar vi nog åv den
här bylan -- mot en liten kova förstår sej!
Jag studsade -- ty jag kom ihåg, att jag spelat bort hela min
förmögenhet.
-- Dä bra! Följ med bara!
Vi avtågade.
-- Ser ni, gubbar, började jag ute på gatan, jag har spelat bort 10
stolpar och har inte ett korvöre, men vill ni följa med hem och ta
ett par jamare, så är det välment. För resten kan ni få hela den
här fallerallan att öppna handel med, så ni kan köpa er lite nytt i
klädväg.
Deras kläder voro verkligen bland de minst ändamålsenliga jag sett.
Trasorna dinglade om dem och skjortorna lyste genom sin frånvaro.
-- Nej, för höge faen, vi törs inte göra pengar åv dom här
kortvarorna. Dä bleve bara brak å förhör å rannsakningshäkte, å i
såna här affärder har bylingen ett jäkla övertag. En byling kan få
ett nyfött barn fällt för rån å hemgång å motstånd mot polis, så hänn
får allt försöka å kursa bort grunkorna själv.
Vi knogade uppför mina trappor och jag visade mina hjälpare in i
salongen, tände ljus och hämtade en liter konjak. De ville först inte
sätta sig, bländade som de voro av den orientaliska prakten i rummet
med dess jättedivan och draperier, tavlor och dylikt jobb.
-- Menar hänn allvarsamt, att vi ska slå oss ner här mä dom här
söndagsgåbortkostymerna?
-- Visst ska ni slå er ner, spotta och vara trevliga! Här ä cigarrer.
Jag hällde upp konjak och de drucko med ett rörande välbehag.
Spriten gav dem säkerhet och de satte sig försiktigt på
divankanten. Vi började tala om livet och jag måste erkänna, att
de gåvo mig synpunkter, som jag måste bocka mig för. Ett slags
galghumoristfilosofi, som kan försvara sin plats mycket bättre än den
väl nu avdankade Boström. Under samtalet och inverkan av nitnaglarna,
som kommo allt tätare och tätare, kom även säkerheten. Blygheten
försvann och båda vräkte sig sybaritiskt på kamelsäckkuddarna.
Jag var verkligen litet orolig, att de skulle lämna levande spår
efter sig, men jag kunde ju inte delge dem mina farhågor.
Plötsligt reste den ene sig och började en sorts tal, vari han
tackade för att jag inte var "hög" och "kymig" och "onoslig" som
andra snobbar -- (tackar så mycket) -- och slutade så här: -- Å
eftersom hänn exmerar oss å för resten slänger in nubben i ansiktet,
som han vore dagligt brö, så ska ja be att få lägga bort titlarna!
Vi blevo alltså bröder och samtalet fortsattes till den grad
ogenerat, att jag inte gärna kan referera något ur det.
En idé! Jag hade ett par kostymer som jag ej behövde. Jag frågade
dem, om de ville ha vars en.
-- Plocka bara fram paltorna, du! Juden ska ha sitt också!
-- Nej, dem får ni inte pantsätta. Ni kan ju behöva dem själva, och
då ni kan dra er fram med de där trasorna, går det väl lika bra med
hela och varma kläder.
-- Nu ska du få si, Ludde, att vi kommer å si ut som riktiga
nattvardsbarn. Ä dä verkligen din mening, så tack å skål, din kväsiga
jycke! Såna träffar vi inte te vardags!
Snart hade jag hämtat in allt som hör till två fullständiga
gentlemannakostymer. En redingote med ett par gamla frackbyxor,
en gul sommarkostym, skor, kragar med söndagsblad, halsdukar och
manschetter, och i en handvändning hade de bytt, vilket de ville göra
genast.
De sågo efter metamorfosen nästan makabra ut. I alla händelser kom
det fram något hemskt rörande ur konflikten mellan de orakade,
oklippta, otvättade huvudena och de snygga kläderna. De gingo av och
an i rummet och rörde sig som skådespelare i något klassiskt drama,
de kråmade sig framför spegeln och sökte ordna håret och draga undan
mustaschgardinerna från munnen och bockade sig för mig och varandra,
då de skålade. De -- -- --
Då öppnas dörren och min hustru står där med hela scenen för ögonen.
I en blick fattade hon det yttre av situationen, hon kände igen
min gula kostym, såg den tomma litern på bordet, såg de ruskiga
ansiktena, över vilkas miner nubben redan brett sitt skimmer av dåsig
_lass gehen_. Och hon förstod, att jag återigen gjort en dumhet.
Möblerna och deras okammade hår och vad däruti var etc. etc., och
hon sträckte med en majestätisk åtbörd ut sin hand och pekade stumt
på dörren med ett så energiskt uttryck i ansiktet, att mina gäster
ögonblickligen förstodo. Själv skulle jag nog aldrig kommit mig för
att köra av dem, ty jag är så artig, ser herrskapet!
Jag följde dem nedför trapporna, under det jag bad om ursäkt för det
hastiga avslutandet av vår lilla orgie.
-- Jag förstår skivan, sade den ene. Äktenskapet, äktenskapet! Akta
dej för kitt, sa Glas-Kalle!
Och försvann med kamraten i nattmörkret.