Underligt, att jag aldrig förut varit i Dalarne! Det är en
försumlighet, som jag inte kan förklara.
Men när jag nu reser över de vida fälten och igenom de folkrika
byarna och söker förstå den sjungande kraftiga fornsvenskan, får jag
ett intryck av att detta är Sveriges hjärta.
Här ligger ett allvar över de blå bergen, som jag aldrig känt
annorstädes, och då jag betraktar den av tvåtusenårig kultur
modellerade bygden tycker jag mig förstå, varför Moramännen måste
höras först av alla, då fara var å färde och pälsklädda bågskyttar
skidade genom skogarna för att mötas på kyrkvallarna.
Allvar är just ordet. Bergen, som några mil längre bort övergå till
fjäll, ha redan här en aning om fjällets form och färg över sig.
Gesundabergets buckla visar de andra bergen, att något i den stilen
måste göras för att kunna höja hjässan så att skogen blir efter.
Och i luften ligger det historia på samma sätt som jorden gömmer
pilspetsar och järnsvärd.
Vi äro på väg till Färnäs stora by. Siljans is lyser under luckorna
i de dragande snömolnen och Sollerön svartnar under ett jättemoln.
Vägen slingrar mellan gråa bodar och härbren. Släden svänger in på
en gård och om några ögonblick äro vi gäster i en gammal stuga,
där en vänlig brasa sprakar i en gammal spis och lyser på vänliga
människors ansikten. Men mest lyser den på ett rött förkläde, en
gitarr, ett vitt linntyg och en ung flickas ansikte. Bakom flickan
famna skuggorna ett hörn av rummet, och ur dunklet där låter en fiol.
Och ännu en fiol.
Skuggorna löpa efter brasans ebb och flod och färgen lever och
talar till mig. Skuggan slukar ett ansikte här, en gest där för att
i nästa ögonblick förvandlas till ljus och hela denna symfoni av
livsyttringar, ljusets och människornas, kommer mig att känna den
renaste av alla fröjder, målarglädjen.
Hur mycket vill herr konsuln och riddaren betala mig för cirka en
kvarts timme av den varan? Jag vill gärna avstå en del av min, ty den
räcker till, om jag får lov att säga det själv.
Medan fiolerna låta sitter jag bakom en stor duk. På andra sidan
duken står Zorn och målar och talar sitt hemlands tungomål. Jag
förstår ännu inte ett dugg, men det ger mig en smak av blod och
hedendom i munnen, då jag härmar det.
På en gång fylles stugan av sång och musik och jag gläder mig åt
flickans omedvetet vackra grepp på gitarren. Hon sjunger "om sommaren
sköna, när marken hon gläds" och den visan sätter mig in i några
ögonblicks stark stämning av en art, som jag inte känt sen jag var
barn. Och åter får jag en känsla av att jag sitter mitt i Sveriges
hjärta.
Och jag kan inte tröttna på att höra omkvädet:
Gud glädje och styrke de män som där bo,
Gud glädje och styrke de män som där bo
vid älvom, på berg och i dalom.