och glatt och ljuvt ett liv har fått,
en bild i väven virkar jag
och ger den dina drag.
Och falla stygga tankar på,
din blick skall ge mig styrka då!
-- Du vet ju, att jag tyda vet
ditt ögas hemlighet!
Jo, jag tackar jag! Det var just vad jag inte kunde! Ty jag vågade
inte fria, utan hon gifte sig med en annan, kanske emedan jag bara
gått och fånat och suckat och talat om Rigel och Vega och den
strålande Aldebaran och gnott igenom hela Vintergatan. Jag hade för
resten inga pengar, inte ens en koja, kanske knappt ett hjärta, ty
jag var bara 20 år.
Det sista jag skrev till henne var detta:
Drömde mig en dröm i stjärnfager natt,
medan sömnen tungt på mitt öga satt -- -- --
Runor skrev han under mitt ögonlock,
lönnliga, men lätt av mig tydda dock -- -- --
Hennes namn jag drömde, som ingen vet,
hennes, som ej anar min hemlighet -- -- --
Jag har glömt resten, men den var med all säkerhet minst lika
idiotiskt sentimental som början, vilket bevisas därav att den inte
tog skruv. Och för övrigt hade jag skvallrat om hemligheten för en
massa.
* * * * *
Emellertid kom livet med sitt allvar. Jag skulle bli informator, och
förvisades med blödande hjärta till det innersta av Småland, 4 mil
från närmaste järnvägsstation. Utom min discipel bestod mitt umgänge
där av en soldat vid Kalmar regemente och en vävskedmakare. Det var
dessa båda, som lärde mig livets mening.
Vävskedmakaren var en ung man och skötte sitt utdöende yrke med
fabelaktig skicklighet alla dagar utom lördagar, söndagar, måndagar
och tisdagar, och stundom inte heller på onsdagarna, om han var
sängliggande till följd av delaktighet i något slagsmål. Jag har
aldrig träffat någon människa som varit så livad för slagsmål som
vävskedmakaren, och sällan någon som med sådant jämnmod tog stryk
för sin kärleks skull om lördagskvällarna, då traktens tärnor
lustvandrade på landsvägarna.
Full av medömkan över hans öde slöt jag mig till honom och han
omfattade mig snart med vänskap, sedan hans lantliga misstänksamhet
väl gått över. Jag täljde stickor till vävskedar åt honom. Jag köpte
en dag en liter 75-öres-konjak -- konjaken var billig på den tiden
-- samt inbjöd soldaten Sköld, en jättelik dräng på en egendom i
närheten, att deltaga i vår orgie, ty vi, vävskedmakaren och jag,
anade blodiga skallar senare på kvällen.
I närheten låg nämligen en fabrik, där man tillverkade något i
ylleväg -- eller kanske det var bobiner -- och den fabrikens arbetare
hatade oss båda, isynnerhet vävskedmakaren. Jag hade nämligen på
en auktion köpt en kappe cigarrer. Där hade varit tobaksfabrik,
fabriken gick omkull och lagret av kålblad och cigarrer såldes till
det ganska höga priset av 25 öre kappen. Dessa cigarrer voro av de
mest välgjorda jag sett vad formen beträffar, men lämnade åtskilligt
övrigt att önska visavi kvalitén. Man tände den som vanligt sedan man
bitit av en tum av den i gammal pipolja doppade spetsen och rökte
under en halvtimme utan att det syntes på cigarren. Han bara krökte
sig något. Sedan fick man elden i munnen och slängde bladpipan med en
förfärlig hädelse ifrån sig.
Cigarrer av detta slag hade varje bonde i socknen förvarade i sin
källare, för att de skulle hålla sig, och av dem rökte deras söner.
Jag hade en söndag efter kyrkan bjudit två av bobinarbetarna på var
sin cigarr, den ena laddad till hälften med krut, och den andra
genomdragen med hästtagel och nästan fylld av sådana.
Mannen med tagelcigarren märkte ju ingenting nämnvärt, fast han
tyckte att den smakade underligt. Men då skottet brann av för mannen
med krutcigarren, och detta under det han lustvandrade med en fästmö,
var måttet rågat.
Vi anade detta och jag engagerade därför soldaten vid Kalmar
regemente Sköld att deltaga i det blivande slagsmålet. Han var som
krigare genast villig.
Vi tillbragte lördagsaftonen med toddydrickning, rökning av de
härliga cigarrerna och täljning av vävskedstickor, och då den särla
månen rann upp på sin dunkla päll, dillade vi ut för att deltaga
i den vanliga dansen på bron över Emån och avvakta en eventuell
kalabalik.
Vi kommo, dansade och segrade hos kvinnorna, men plötsligt kommer en
träsko singlande genom luften och träffar vävskedmakaren i ryggen.
Uppmanande våldsverkaren till ridderlighet -- eller kanske jag
skällde på honom, om jag tänker efter -- får jag träskon n:r 2 mitt
på näsan och rusar blödande mot mina angripare.
Men dessa voro minst tjoget fullt och inom en halv minut låg jag på
rygg i diket försvarande mig med en bit av en gärdsgårdsstör och mina
bastanta skor, tills jag ej orkade längre, utan halvt avsvimmad lät
mig behandlas som vilket kolly som helst.
Under tiden stod Sköld och betraktade scenen med av toddyn dävna
tinningar. Men så uppger han ett bölande och rusar in i högen, får
fatt i en pojke och begagnar den som tillhygge. Man rullade i dikena
runt omkring, och efter en minuts arbete voro jag, vävskedmakaren
och Sköld samt tillhygget de enda på platsen. På något avstånd stodo
flickorna och betraktade oss beundrande. Bobinisternas språngmarsch
förtonade i fjärran vid kyrkvägen.
Och sedan dansade vi hela natten, och när morgonen randades,
daggig och friskt kylig, såg solen oss i Skölds trevna kammare
vid morgontoddyn. Vid den åldern kunde man tillåta sig en liten
extravagans. Nu äter man gröt om mornarna i stället.
Vävskedmakaren, som fått en hel rockärm bortriven, rev nu bort den
andra också och satt som i väst. Sköld sjöng visor från Hultsfred,
och kyrkfolket, som sedermera fann oss liggande och skrålande i det
höga gräset, betraktade oss med ursinniga blickar.
Men vävskedmakaren blev sentimental och utvecklade sin
levnadsfilosofi, ackompanjerad av Sköld som skrek eller vrålade
fram sin. Båda voro skeptici och trodde inte på fan. D.v.s.
vävskedmakaren hade sett honom en gång då han var liten, men han var
nu som karl icke riktigt säker på om han sett rätt eller ej. Sköld
trodde däremot på fan, men han var major och hade satt in Sköld på
4 dygns arrest och därför skulle han... rrrr!... snart få se vems
ande han hoppade bock mä! För ingen smålandspojk tog arrest av någon
smörbuk till major inte, nä, så... rrrr...
-- Ja, men du tog ju arrest i alla fall, sade jag.
-- To ja?! Arrest! Nä, så -- hör du säj om dä en gång te så trär ja
opp dej på gärdsgårdsstörn. Men majorn ska ha igen 'et -- -- -- rrr!
För resten ä han en regäl karl å den som säjer nåt om honom får
-- -- -- rrr! -- -- gunga lätt som en attanskilling å tig sen!
Men vävskedmakaren var fortfarande skeptiker. Han trodde inte på
kärlek, d.v.s. på flickor och när han gjort sitt nästa dussin
skedar färdigt skulle han hoppa i Emån. Jag trodde inte heller på
flickor, men så länge det fanns cigarrer till 25 öre kappen, var det
ingen nöd.
Och vi rökade under slagsmålet söndertrasade cigarrer och föraktade
mänskligheten.
Ett oupplösligt vänskapsband för en sommar var genom detta slagsmål
och dess nachspiel knutet mellan oss tre. Sköld, som var stor
fruntimmerskarl, var ofta bortbjuden på dans och körsbärskalas och
han tog mig alltid med, ofta vävskedmakaren. Sköld åt rubb och stubb,
bären med kärnor, blad och smärre grenar, och där han gått fram i
ett träd grinade förödelsen mot betraktaren. Och sedan han ätit till
dess kvistarna stucko ut ur munnen på honom, lade han sig att sova
ett par timmar, varefter han dansade så att stugan knakade, tills
han kollrat bort bondens vackraste dotter. Och på hemvägen fick den
kärlekskranke vävskedmakaren gå mellan oss för att icke få det kok
stryk av rivalerna, som annars var obligatoriskt. Det var en härlig
tid. Och min discipel förkovrades under min ömma tillsyn och kom upp
i 3:dje klassen i något läroverk i Småland. Förmodligen välsignar han
mitt minne.
Tiden var inne, då fosterlandet krävde min inställelse på Hultsfreds
slätt.
I sällskap med en hop tappra ynglingar hade jag underkastats
okularbesiktning från topp till tå i bara mässingen och befunnits
ovanligt välväxt samt i hög grad lämplig att ingripa, om krigets
åskor skulle börja mullra över våra ängder. Jag hade infösts i en
boskapsvagn och under skrål och dryckenskap sett hemsocknens tallar
jaga förbi tåget, jag började få en aning om vad kriget är.
Jag befann mig äntligen på slätten. Iförd en kostym, som väl från
början omslutit någon veterans från Leipzig och Norge ärriga
hjältelemmar, betraktade jag mig i min snusdosas mönjeomramade
spegellock. Min mössas rakt utstående skärm var sprucken och klädet
grönt av ålder. Om jag hastigt gjorde heltom, vägrade huvudbonaden
i vändningen, ty den hade ursprungligen varit avsedd åt något
förhistoriskt djur av obegriplig storlek. Rockärmarna voro en halv
aln för korta, under det att de ärorika byxorna, vilkas pådragning
fordrade mod, voro av den då för tiden icke ovanliga konstruktionen,
att man kunde gå rätt länge, innan de visade böjelse att följa med.
Men mitt gevär var blankt och jag brann av längtan att få spänna
vådor och peta ut med bröstet, och jag kände i min själ ett börjande
och rättmätigt förakt för de civila, och jag begrep ej, hur jag
kunnat ha självkänsla så många år utan uniformen.
Man frågade mig, om jag ville exercera eller skriva om dagarna,
en fin uppmärksamhet förorsakad av min bildningsgrad. Jag ville
exercera. Och jag fick exercera. I "långsam marsch" släpade vi oss
fram över den brännande, darrande slätten. I språngmarsch hastade vi
mot fingerade dödar under vilda hurrarop. Vi lärde oss hövlighet mot
befälet i "Undervisning för infanteristen", denna djupt anlagda bok,
som väl nu är antikverad. Om mornarna sjöngo vi _Din klara sol går
åter opp_, om också regnbågens tecken visade betänkliga avsikter att
bli humbug.
Vi kröpo i skyttelinjer och klickade hastig eld, vi tuggade snus och
åto sluring. Jag lärde känna n:r 64, Klas Alfrek.
I vår militära utvecklingshistoria kommer han säkerligen aldrig att
göra sig ett namn, då det en gång smäller, men ändå vilar jag mig
stundom vid hans minne.
Klas Alfrek var till längden en jätte på 3 alnar och 5 tum, men smal
och s-formig. Hans profil var en äldre vit fåras. Rött hår, vita
ögonbryn och ljusblå ögon förlänade hans ansikte ett obeskrivligt
okrigiskt uttryck trots den största mullbänk, Jönköpings s.k.
8-tumsnus, som troligen någonsin inlagts i vårt land. Han njöt av
att vara militär, ty så god och närande kost som bestods på slätten
hade han aldrig fått förut. Då vi anföllo den halvkanna feta ärter,
simmande i flott, som bestods oss varannan middag, och jag med möda
satt i mig ett tum ur kopparflaskan, hade Klas Alfrek för länge sedan
slukat sin portion och fått påfyllning, vilken ävenledes försvunnit.
Han visste att jag ej orkade mer.
-- Får ja dia arter? var då hans vanliga bön, och han fick dem. Vi
beräknade, att han dagligen satt i sig halvannan kanna ärter eller
sluring. Det oaktat tuggade han ankarstock vid varje på stället vila,
medan han klädde sig om mornarna och innan han somnade på kvällen.
Och då vi om söndagarna efter predikan stodo försänkta i en kort
och tyst men innerlig bön, var ankarstockens knastrande mellan Klas
Alfreks käkar det enda ljud som genombröt stillheten.
Vi sutto en dag i baracken och njöto under korpral Storms ledning av
_undervisning för infanteristen_. Storm föreläste andaktsfullt: _"För
att förekomma fotsvett bör soldaten ofta ombyta strumpor samt, så
ofta därtill tillfälle gives, tvätta sina fötter."_
-- Nå, Klas Alfrek, va va dä som föreskrevs i detta hära monumentet?
Va nu inte blyger, för här är du ju iblann goa vänner å kammerater å
ett högglit å humant befäl!
Klas Alfrek teg.
-- Tänk nu ätter! Va skulle din gamle far säja, om han finge veta,
vilket hälsikes spettalshjon han mä smärta fött te världen? Om de
inte vore förbjudet i krisslagen så skulle ja järtar i min lever ta
å rita opp hela Hulsfreslätt mä baracker å loschamenter på bakvagnen
på dej mä läskstången, din hundra fasen, å vore dä inte förbjudet
i krisslagen, skulle ja skälla ut dej, så du inte vore värd mer än
sillpåsen, din -- Sjöng ut nu, i annat fall kommer du i _mörk_ å bler
arkebuserad å halshoggen!
Varpå Klas Alfrek reste sig upp, knäppte händerna och läste med
katekeston:
-- Om suldaten tvättar sia fötter å byter bort sia strumpor, så
förekummer skoskav.
Klas Alfrek är koncentrationen av mina minnen från Hultsfreds slätt.
Han representerar med all säkerhet det släkte, som fostrar en Sven
Dufva. Olyckligtvis ha Sven Dufvor nu för tiden sällan tillfälle att
utmärka sig genom annat än sin naivitet, och det är synd. Ty nog är
det mera riktigt och sympatiskt att slåss man mot man än att ligga
och skjuta på en halv mils avstånd på andra hederskulor, som man inte
kan se vitögat på.
Nej, tacka vill jag förr i världen, då varje karl fick ett kvarter
brännvin, innan han gick att slåss, då gevären brände i händerna,
då gossarna slängde gevären, när det ej fanns tid att ladda och
rusade fram med blodsprängda ögon och längtan att mörda de främmande
skäggiga männen, som kommit att ta deras kor och deras åkerlappar,
Ty det måste väl finnas ett höjdmoment i varje kamp, då individen
vill ta ut sin rätt och bli vilddjur. Jag tror nära på, att, då
människorna kommit till det status, att de icke ens med kikare på
siktena kunna upptäcka varandra, de tröttna på modern krigföring och
återgå till knytnävarna. Men det dröjer väl kanske 1000 år än. Jag
skulle vilja stiga upp ur min grav då, om jag är död, och skallra med
knotorna och gräva upp mina kamrater ur högarna och plocka reda på
bitarna av Sverige. Sedan skulle slagsmålet börja. Jag ber läsaren
förstå, att detta är ju endast önskemål.
Jag kommer ej ihåg andra årets beväringstid. Möjligen slutet
av densamma, då jag efter en stormig natt med kamrater och
officersvolontärer, vilka väl äro majorer nu -- minst -- eller kanske
löjtnanter -- kom på fel tåg från Hultsfred och kom till Vimmerby i
mycket glad sinnesstämning. Jag kommer ihåg, att jag ej hade någon
krage. En spännhalsduk avslutade min smokingkostym upptill -- ty jag
var redan då en för mitt yttre svag människa. Ett vänt skjortbröst
gjorde mig fruktansvärt elegant för resten.
Jag kom till Uppsala. Det var året innan jag fullgjort andra årets
värnplikt. Jag påpekar detta, på det att historieskrivaren icke må
göra några misstag, men jag vill gärna ta alla hophörande händelser
på en gång.
Jag kom till Uppsala. Jag kommer ihåg, hur min strupe hopsnördes,
då jag från tåget fick se slottet på höjden och domkyrkan och
studenterna, som latades på perrongen. Det var, som om jag skulle ha
stigit in genom en dörr i ett öde, ljust, stort rum med vita väggar
och en röd fris överst vid taket. Just det intrycket fick jag. Kanske
det var slottets färg och vintern, som gjorde det, men det intrycket
kan jag aldrig glömma.
Kamrater voro nere och mötte mig. De hade cigarrer i mun och käppar i
händerna och verkade mogna män.
Vi gingo till Gästis. Jag hade aldrig sett något sådant förr. Ett
rökfyllt rum, där ögonen värkte och där det luktade punsch och där
ett par hundra unga människor skreko så mycket de orkade.
I ett hörn hade de examensfäst och där voro vi inbjudna. Någon
hade tagit teologikofilen och han skränade av glädje och berättade
ideligen, hur han var absolut okunnig i sina ämnen, men han hade ändå
fått _non sine_, och nu skulle vi dricka punsch. Vi drucko punsch och
voro glada allesammans, att inte professorn genomskådat honom, ty i
annat fall hade vi gått miste om aftonens högtidlighet.
Vi började sjunga fosterländska sånger och jag började sjunga med.
Jag beundrade honom, som tagit examen och ställde upp ett dystert
horoskop för mig. Jag kunde nog aldrig ta någon examen.
Jag hyrde mig ett rum och köpte mig en kardus tobak, samt lyckades
verkligen taga _examen stili latini pro gradu philosophico_. Jag
har alltid ägnat mig åt latin, varför jag utan vidare svårighet
listade mig igenom samt lyckades till och med hjälpa ett par äldre
män. Jag hoppas att uppmärksamheten hos vakterna nu är större. Men i
fuskandets konst var jag, som jag redan påpekat, en bjässe, och jag
tror, att jag ännu har bevarat något av den vakenhet den kräver för
min ålderdom. De båda gamla männen voro naturligtvis teologer. Jag
har aldrig haft någon vidare sympati för teologer. Undantag finnas
dock, ehuru i ett så försvinnande fåtal, att jag nästan ångrar att
jag omnämnde dem.
Min ärliga och uppriktiga föresats var verkligen i början att
ägna mig åt studier, speciellt filologiska. Jag köpte böcker och
antecknade mig till kollegier. Min dröm var att inom en ej alltför
avlägsen framtid som _rector magnificus_ leda universitetets öden,
medan mitt rykte som världens största auktoritet i jämförande
språkforskning skulle stadgas alltmera, till dess jag mätt på
lagerbärsblad och dignande under utmärkelser på min 100-årsdag skulle
avvisa den deputation från jordens alla hörn, vilken skulle komma och
uppvakta mig med en borduppsats i platina och koh -- i -- noorer, med
en vräkigt avmätt handrörelse och säga: -- Ställ'en i tamburen och gå
och ät middag på Rullan. Jag bjuder!
Sedan skulle jag peta undan några lik i domkyrkan och låta begrava
mig på något extra fint sätt.
Nobel muss die Welt zu Grunde gehn!
Allt det där skulle nog kunna ha realiserats, om jag inte ansett det
nödvändigt att först orientera mig i staden och studentlivet, innan
jag lade grundstenen till min pyramid. Att lära känna poliskåren och
dess sinnelag låg mig särskilt om hjärtat.
Jag släckte därför en lykta en kväll. Den konstapel, som högg mig,
var tydligen ingen vän av dylika oskyldiga förströelser. Jag fick
plikta och blev uppkallad till inspektor för att erhålla varning.
Det första steget på brottets bana är det svåraste. Med darrande knän
och ett rov för de stridigaste tankar, med schavotten hägrande för
min inre blick eller åtminstone en förstörd framtid som lindrigaste
resultat av mitt pliktförgätna beteende trädde jag in till vår
avhållne inspektor, han som förstod sig på pojkar, allas vår farbror
Fritiof Holmgren.
Han fixerade mig en stund med rynkade ögonbryn.
-- Farbror tycker väl, att jag är ett fint nummer, sade jag.
-- Du har släckt en lykta och det tycker jag inte passar oss
studenter, som ska arbeta i upplysningens tjänst. En förmildrande
omständighet är, att du bara släckte en. I min ungdom brukade vi
släcka alla lyktorna. Vill du ha ett glas punsch?
Om jag ville!
Detta var både första och sista gången jag var uppkallad till
varning. Efteråt släckte jag visserligen lyktor, men på ett mera
förslaget sätt. Jag fick ofta springa för livet, men snabbfotad som
jag var hade jag alltid tillfredsställelsen att inom kort höra den
förföljande polismaktens stånkanden förtona i mörkret bakom mig.
Gamle Abraham Böckman, kommer du ihåg, hur vi hyrde vagnar och
åkte bakpå fjädrarna? Kusken var vidtalad. Poliserna skreko hela
Drottning- och Vaksalagatan utefter: -- Slå bak! Dom hänger bak!
Men kusken körde på, döv för allt utom våra löften om dricks och
glögg på Grindstugan.
Och du, gamle Birger, kommer du ihåg i din himmel, hur vi en dimmig
natt buro bort 14 grindar från Luthagen och ställde dem i en
förstuga i Fjellstedtska skolan? Hur det kunde lyckas, är mig ännu
en gåta. Vårt oskyldiga nöje förminskades icke av att dagen därpå i
sällskap med en skara likasinnade promenera på Luthagen och se på,
hur konstaplarna buro grindar och provade in dem. Allt på sin rätta
plats! Att gymnastisera i bagarkringlor och mödosamt byta skyltar var
en omtyckt sport. Att med ansträngande av alla sina krafter förflytta
centnertunga portluckor till en annan stadsdel satte vi en ära i --
och du "Fyris" annonstavla uppe i Fjärdingen, nog förde du en ganska
nomadiserande tillvaro, så länge jag bodde i det hus, vars långsida
du prydde! Gamle Ernst Konrad, kommer du ihåg -- men mitt hjärta blir
för fullt!
Varje ålder har sina förströelser. Nu skulle det inte falla mig in
att realisera sådana där idéer, om jag också stundom får dem ännu, ty
hur det är, vill inte pojken maka åt sig riktigt.
Hur månget gruff på torget har jag ej deltagit i! Upplopp, där
upprorslagen förelästes från poliskammartrappan, ringdans kring
torget och vanliga allvarsamma gåsmarscher torget runt! Jag vet inte,
hur man gör nu för tiden, men det förefaller mig, som om tonen i
Uppsala vore allvarligare nu och jag skulle nästan vilja tillägga
elegantare. Till och med de yngsta studenterna verka målmedvetna.
Man läser tidningar och följer med i politiken, har åsikter. Jo, jag
tackar jag!
Vi voro mera burschikosa, men vi hade bestämt mera entusiasm. Och att
vi läste mindre berodde säkerligen på det dåvarande examenssystemets
opraktiska sidor, vilka nu sägas vara avhjälpta till stor del. Vad
det berodde på, att vi drucko mera pünsch, vill jag inte yttra mig
om. Kanske det berodde på starkare nervsystem. Jag blev emellertid
klubbmästare i nationen, den viktigaste av alla ämbetsmän. Strängt
taget är denna befattning viktigare än man tror. Det är smörgåsbordet
och nachspielet som förenar, förbrödrar, avslipar kantigheter och
jämkar ihop åsikter överallt, där två eller tre äro församlade. Och
om inte helan och halvan vinkade en bit inne i perspektivet, skulle
alla förhandlingar i alla sällskap draga ut i oändlighet och sluta
som polsk riksdag med ovänskap för livet, mord och likbegängelsen.
Stundom slog mig det s.k. samvetet. Jag gick hem, omvärvde mig med
stinkande piprök och studerade Horatii satirer, Iliaden och _Oidipous
Basileus_. Eller också gick jag på kollegiet i nordiska språk och
njöt, verkligen njöt av Kalle L:s utmärkta utläggningar. Så kunde
det gå en vecka eller så. Då gick man i Filologiska föreningen och
talade en hisklig latin, stundom tåligt åhörd av gubben Häggström.
(Undrar om föreningen finns kvar och om man talar latin än?) Och på
biblioteket övade man sig i forskning om Äoskulten.
Så fick man plötsligt ett så förbaskat gott samvete, att man gick ned
på Gästis och uppgav gärdet. Efteråt började man skyltflyttningen och
gruffena, och dagen därpå måste man ha sillfrukost, entrén till flera
dagars kringirrande på näringsställena vid det mest molnfria humör.
Jag var vid denna tid en yngling med ovanligt sympatiskt utseende,
jag vill icke säga vacker precis, men nära ögat var det. Mustascherna
utvecklades till min och alla dansanta och flirtoyanta damers
tillfredsställelse. Jag hade ett sätt att se på flickorna,
som kom dem att darra av blygt hopp. Jag dansade gudomligt och
efter alla kotiljonger liknade jag förvillande en ut- och invänd
vinternatthimmel. Jag använde de högsta kragarna i Uppsala. Min frack
var visserligen något för liten, och om man rörde vid den aldrig så
försiktigt med nageln, blev det ett kritvitt streck. Jag undrar än,
vad detta kunde bero på.
Men min hållning och min statur voro oklanderliga, och när jag
med den eller den baldrottningen svävade genom salen, hördes
sorl av beundran. Till och med förklädena ville upp och flänga
kring väggarna. Att jag allt detta oaktat kunnat bibehålla min
klädsamma blygsamhet och ej blivit bortskämd är oförklarligt. Jag
var naturligtvis filokorist. Vi gjorde en turné, ja, två turnéer
genom landet. Det var huvudsakligen under dessa jag skaffade
mig min bekanta världsvana genom frotteringen med folk av alla
samhällsklasser och vistelsen på de flesta näringsställen i mellersta
och södra Sverige.
Jag var naturligtvis kär också -- -- -- Uppe vid slottet fanns och
kanske finnes än ett hål i jorden, genom vilket man kunde krypa ned
i ett halvt igenrasat valv. Där nere gjorde jag och en likasinnad den
mest hänförande lyrik ibland om nätterna. Vi hade ved och näverbitar
med oss och vid de fladdrande lågorna föddes våra dikter. Vi tyckte,
att vi arrangerat stämningen så genom-skaldiskt, att endast mästerverk
kunde bli resultatet. Men likt Fenix fingo skaldefostren förtäras av
lågorna, sedan vi nyktrat till efter våra diktarorgier.
I största hemlighet började jag på en roman, naturligtvis om kärlek.
Den höll mig inne nästan en vecka, efter vilkens förlopp jag eldade
med den. Men jag skrev novelletter till vissa tidningar för 1,50 à
2 kr., ja, stundom 3 kr. stycket. De voro visserligen icke värda
mera, men jag tyckte att det var bra litet. Och det tycker jag än,
isynnerhet då man betänker, att Kipling åtminstone en gång fått 1
skilling ordet för en hel bok.
Jag insåg, att skriftställarens bana var törnbeströdd. Nej, hellre då
studera till Rector Magnificus!
-- -- -- Jag tröttnade emellertid inom kort på att hänga över böckerna.
Jag ville skriva böcker själv eller måla. Redan i skolans femte klass
hade jag sett en tavla, en vidrig kopia efter en ännu vidrigare
tavla av Hellquist från hans akademitid, ett brunt snölandskap med
brun luft, en stuga med eldsken ur fönstret och, som jag tror mig
minnas, den oundvikliga gumman med risknippet på ryggen. Denna tavla
kopierade jag och en likasinnad, som nu är artillerikapten och i
likhet med mig har annat att göra. Våra kopior blevo om möjligt
sämre. Min gav jag bort till en vän till familjen som julklapp med
gyllene ram. Han har underligt nog överlevat denna jul och flera
till, vilket bevisar den småländska rasens seghet.
I Uppsala utförde jag även på mina få lediga stunder konstverk, om
vilka det tillkommer en eftervärld att yttra sig. Jag tiger blygsamt.
En dag sade en man, som är målare, till mig att jag borde bli målare.
Lättledd som jag är, reste jag genast från staden och slängde mig in
på den nya banan.
Det var rätt tungt att lämna Uppsala med dess härliga och dansanta
kvinnor, dess krogar, dess filologiska förening och dess Grindstuga.
Men med ett hastigt ryck slet jag hjärtat ur mitt bröst och förtonade
i fjärran.
Tillåten mig, mina damer, säga ett uppriktigt: fy fan! då jag tänker
på hur det kändes.
Men liksom pastor Josef Rosenius i sin österländska reseberättelse
citerar och sjunger andra skalders dikter, då något osedvanligt eller
rörande möter honom, må det av samma skäl tillåtas min gamle vän
Goethe att med några få rader uttrycka vad jag kände:
"Nun hab' ich mein Sach auf Nichts gestellt,
Juchhe!
Und mein gehört die ganze Welt,
Juchhe!
Zu Ende geht nun Sang und Schmaus.
Nun trinkt mir alle Neigen aus;
Die letze muss heraus!"
* * * * *
Men det som nu följer tillhör en tid, som ännu ej är historisk.
Jag fick tillfälle att träffa alla människor som jag velat träffa,
vilket till en tid är den högsta lycka en människa kan råka ut för.
Jag köpte fina kläder och kragar, som mera liknade fabriksskorstenar
än något annat, och reste till södern. Jag såg Vesuvius utspy den
särskilt för yrkesmålare nyttiga pimstenen, jag frotterade mig med
skuggorna på Romas forum, besåg Moulin Rouge och Bal Bullier och
genomströvade med detektiver Paris och Londons mördarhålor. Jag drack
kopiöst med öl i München och stoppade en gång lyxkurirtåget mellan
Paris och Berlin genom att av misstag dra i alarmklockan.
Genom en serie av nödvändiga tillfälligheter hamnade jag i
Grisslehamn, som nu håller på att bli badort med villastad, ett
svenskt Monte Carlo med en riviera av ganska otuktad granit, mera
ägnad för råbockar än människor. Här framlever jag en lugn tillvaro,
blott då och då störd av sommargäster, som med Stockholmarens på
landet finkänslighet trots förbud trava på mina hällar, ja, komma in
på min gård och gapa på mig. Vore jag Louis XIV, skulle de få hjälpa
mig vid min lever och organisera något slags livvakt. Men jag är
endast skald och är van att hjälpa mig själv. Min sista resa är den
till Lappland, vilken skall göras om snart nog.
De sista åren äro kanske de händelserikaste, men min finkänslighet
förbjuder mig att göra mer än ovanstående antydningar. Sekelslutets
historiografer skola tvinga edra barn att subskribera på
gottköpsvolymer om min enkla livsgärning och nästa sekels början
skall se en vacker hoptiggd minnesvård resas på den gård, som en gång
var min. I dess skugga skola framtidens sommargäster spilla sina
äggskal och slänga sitt tidningspapper och för barnen hopstava den
halvt obegripliga inskriften om någonting som är onödigt att ha reda
på.
Mina memoarer äro ej avslutade. Om det finns någon trasa kvar av mig
om 20 år, skall jag närmare utveckla det som nu möjligen kan tyckas
ofullständigt. Med den glada förhoppningen om detta böra de få åren
löpa snabbt för läsaren.