Tora (instörtande): -- Gud, flickor, Albert Engström älskar mej. Han
kysste mej _så_ i går kväll, när han följde mej hem från bjudningen
hos Berglunds. Gud, ni har aldrig varit förlovade någon gång! Det är
nedrigt stiligt, ska ni tro! Men vi kan inte byta ringar förrän jag
har gått och läst. Tänk så nedrigt att man ska behöva gå och läsa! --
Men va lipar ni för, flickor? --
Sådan var jag. Men felet var icke uteslutande mitt eget utan också
försynens, som begåvat mig med ett utseende, vida överträffande
flertalets. Vilken annan som helst skulle i mina kläder blivit
olycklig för sin skönhet, men jag klarade min hyska. Det moraliska
modet har aldrig fattats mig. Nu då jag åldrats under arbete och
studier kan jag med jämnmod se tillbaka på min ungdoms extravaganser.
Jag var för vidlyftig.
Men lämnom för en stund flirten och alla krossade kvinnohjärtan!
Ur barnet växer ynglingen fram, livet kommer med sitt allvar och
drömmaren på skolbänken påminnes allt oftare om sin tillvaro.
De varje termin återkommande sjukmönstringarna voro gossen en källa
till en blandning av glädje och fruktan. Ty på de dagarna slogs man
med de s.k. _kalvarna_, stadens folkskolebarn, och _spolpinnarna_,
arbetarna i bomullsspinnerierna, samt _surbullarna_, arbetets andra
söner. Bakom skolhuset ligger exercisfältet, och där utkämpades
vilda strider, medan en klass höll på med mönstringen och återstoden
ägnade sig åt gruffet. Med daggar av kastanjer, vackert flätat
läder eller i bästa fall säckstämplar av bly bearbetade vi och
proletariatet varandras ryggar. Med gatsten, käppar och knytnävar i
händerna kastade vi oss in i stridsvimlet och slogos på båda håll som
lejonungar.
Jag har sedan dess fått en kolossal förkärlek för slagsmål och går
stundom ännu och längtar, att någon skall bråka med mig. Det fanns
en ung buse i Norrköping, vilkens blotta namn uppfyllde mig med en
blandning av beundran och fasa. Han hette Skackelkalle och har vid
det här laget nått långholmarens föga avundsvärda ställning. Men
hur kunde icke den pojken slåss! Poliser, borgare, alla voro utan
åtskillnad föremål för hans hårdhänta omsorger. Hans styrka låg
huvudsakligen i hans mod. Han hoppade upp på polisernas nackar, vred
om deras näsor, gav danska skallar, sparkade dem under hakan. Han var
med ett ord en föresyn för oss.
Det var han som lärde mig tjuvmeta lax med fluga. Jag är honom
tacksam därför.
Motala ström bildar enligt Dahms geografi på sin väg genom
fabriksstaden åtskilliga fall. Mellan dessa stod laxen. Med
uppmärksamheten delad mellan polisen och fisken stodo vi vid järnbron
och drogo våra laxar, färdiga att genom Schwarzens valv försvinna
i gränderna, då ordningens väktare nalkades. Man var aldrig så
välkommen på sitt inackorderingsställe som då man kom hem med en lax,
och jag undrar ej på det. Och det var en egendomlig tjusning att begå
lagbrott i Skackelkalles sällskap. Umgänget hade för övrigt sina
sidor. Det kunde hända, att man helt plötsligt och omotiverat fick
stryk av honom. Han var -- för att citera Runeberg -- "en vild unge,
hatade att leva och fruktade intet". Ingen kunde fläta en läderdagg
som han och ingen kunde sätta in en knytnävsstöt mellan magen och
bröstet med bättre effekt.
Frid över Skackelkalles minne!
Med stöd av hans lärdomar och ständigt med hans föredöme för ögonen
utbildade vi oss till tjuvfiskare av rang. Mången mörk natt lågo vi
strax ovanför Oskar Fredriks bro i någon "lånad" eka och pilkade
fisk med våra hemmagjorda grejor, krokar fastsurrade utefter en
fiolbas och en blytyngd i linan. Och då stadens laxfiskare gjorde
sin inspektionsrond och plasket av deras åror plötsligt bröt igenom
bruset av fallen, läto vi båten följa med strömmen, tills vi
kommo i den djupa skuggan av ett brovalv, och hållande oss fast i
räddningskättingen väntade vi där att luften skulle bli ren.
Jag påminner mig (inom parentes) att vi en dag på fluga, jag och en
kamrat, fingo en lax på 21 skålpund efter en timmes styvt arbete med
spöet. För att fredade kunna gå hem med vårt byte, vilket vi fångat
utanför staden, skuro vi laxen i två skivor, stoppade ned den i var
sin byxa och traskade på så sätt förbi de tjänstgörande i poliskåren.
Jag kan lugna ordningsmakten med, att jag numera aldrig tjuvmetar
lax. Egendomligt nog har jag aldrig känt samvetskval över det där
fisket. Människans samvete måste vara av bästa material, nötstarkt
och med gott virke.
I en staden tillhörig skogspark jagade jag för första gången i mitt
liv. Av en bagargesäll hade jag lånat en bössa av något livsfarlig
beskaffenhet. Pipan var fastsurrad vid stocken med mässingstråd
och skottet brann av först efter ett par sekunders fräsning i
krutkammaren. Vårt villebråd var oftast kaniner tillhörande
skogvaktaren. Det klokaste var att avlägsna sig med bytet så fort
sig göra lät. Kaniner voro också ganska välkomna som bidrag till
hushållningen hos den ölutkörare jag bodde hos.
Vid samma tid målade jag min första tavla, ett stilleben med
punschbutelj, cigarrlåda och brinnande och förskräckligt rykande
cigarr. För att få pengar till krut och hagel lottade jag bort
tavlan. Den inbragte hela 9 riksdaleros, vilken förmögenhet gav
anledning till en förfärlig orgie efter lottdragningen, en orgie på
s.k. _äppleöl_, en soppa som jag antagligen skulle reagera högljutt
emot numera, då Uam Var och finkel ingå som viktiga näringsämnen i
den mognade mannens diet.
På eftermiddagarna, då intet viktigare sysselsatte mig, roade det
mig att hjälpa ölutkörarens pigor att korka buteljer. Karlen, en
hedersman av gamla stammen, hade nämligen tappningsaffär. Det är
ganska intressant att lära sig använda korkmaskinen. För varje
hundratal korkade flaskor, fingo jag och pigorna var sin halva öl. Då
vi korkat tusen buteljer hade vårt humör stigit i mycket hög grad.
Inga moln förmörkade vår horisont, ty ölet innehåller som bekant
några procent alkohol.
* * * * *
Studierna upptogo egentligen intet av min tid, men med den
lätthet att fatta som jag fortfarande besitter och den motvilja
för läxläsning som ännu är min huvudegenskap, klarade jag mig
jämförelsevis bra. Kanske bidrog till det goda resultatet en i hög
grad utvecklad kunnighet i _fuskandets_ konst. Det här bör läsaren
icke visa för sina talrika, i skolåldern varande barn. Kanske är det
oriktigt av mig att säga det, men man kan reda sig ovanligt bra genom
att fuska, om man endast gör sig tid att sätta fuskandet i system.
Man får icke slarva med det, utan utveckla det till en vetenskap av
strängt logisk byggnad. Jag vet ingen människa, som fuskat så mycket
som jag, men därför kan jag också någonting.
Staten borde i varje läroverk hålla en lärare i fusk. Såväl lärare
som lärjungar skulle vinna därpå, och vårt land skulle så småningom
befolkas med ett släkte av förslagna prissar, som skulle höja vår
kultur och bräcka närliggande folkslag.
Den som varit lärare, vet ju hur trevligt det är, då disciplarna
kunna sina saker. Och hur lätt vore det icke att uppnå detta
resultat, om man bekvämade sig att tillåta lärjungen läsa innantill,
vilket han ju i alla händelser gör ändå, fast läraren icke ser det.
Jag påminner mig en gammal lärare i svenska och teologi, vilkens
minne jag välsignar, ty han var en första klassens hedersgubbe,
och ett original, vars intressen gingo åt helt annat håll än att
undervisa en massa tjuvpojkar. Vi läste aldrig över vår Norbeck utan
läste innantill.
En vintermorgon, då lektionen skulle börja, befallde lektorn
ordningsmannen släcka gasen. Han släckte.
-- Engström!
Jag reste mig upp.
-- Beskriv det ontologiska beviset för Guds existens!
Jag tog min Norbeck, klev fram till fönstret och stavade vid
morgongryningens bleka och börjande ljus igenom det idiotiska och
småfnoskiga beviset för Guds existens.
-- Läser Engström innantill?
-- Ja, jag står vid fönstret, för det är så mörkt, så --!
-- Ordningsman, tänd gasen igen!
Och gubben drog en lång suck, fortsatte lektionen och slutade den,
som om ingenting hänt. Han tyckte antagligen som jag, att det
ingenting gjorde att läsa innantill ett sådant bevis.
Lärdomens rot är bitter, men dess frukter äro ljuva. Trots fuskandet
och de därpå följande straffen fortsatte jag med min sport och
lyckades dymedelst grundlägga det övermått av kunskaper av olika
slag som sätter mig i stånd att den dag i dag är på ett så utmärkt
sätt sköta världens bästa tidning. Stundom upptäcktes jag och fick
så kallad _pinne_ i min anmärkningsbok, stundom för oskick, stundom
för ouppmärksamhet. Visserligen lyckades jag ibland genom ymniga
krokodiltårar och falska löften om bättring få pinnen annullerad, men
återföll ständigt.
Jag kommer vid tanken härpå till övertygelsen att människan som barn
är oförbätterlig.
Jag skulle naturligtvis kunna lämna en volym intressanta detaljer om
livet inom klassdörrarna, men en lätt förklarlig pietet förbjuder
mig det. Mina anteckningar om skolans lärare, deras karikatyrer och
en noggrann framställning av deras egenskaper i ord och bild äro
överlämnade till Kungl. Biblioteket för att öppnas om 50 år, då
väl allas vår lidelse lagt sig. De bilda -- så mycket kan jag säga
-- en kulturskildring av rang och kommande tiders hävdatecknare
skola ur dem hämta både hugnad och pekuniär förtjänst. Ty vilken
kulturskildrare skulle skriva något, om han inte finge betalt därför?
Vår förströelse på rasterna utgjordes huvudsakligast av slagsmål
klasserna eller individerna emellan. Vi älskade isynnerhet
snöbollskrig. Gymnasium slogs med de fem outsägligt mycket tarvligare
lägre klasserna. Och då klockan ringde till ny lektion, kramade vi
snöbollar, vilka vi i klassrummets värme under timmen bearbetade
till is för att de skulle träffa så mycket hårdare. Med fickorna
våta och glödande av stridslust tyckte vi tiden släpa sig fram.
Att få en fråga under verkligt snöbollsväder var ett intrång i vår
tankeverksamhet. Och att plåga en pojke med Euklides eller latin _är_
faktiskt lönlöst, då han drömmer om Dexippos och statens räddning
genom gossar.
"Goten kommer, goten kommer! I går afton stod han ren
knappt en dagsled, ve oss! Ve oss! Knappt en dagsled från Aten."
Det är något att tänka på för oss alla! Låtom oss gömma snöbollar i
fickorna under sommaren!
* * * * *
Jag vill av nyss antydda skäl förbigå, hur jag listade mig igenom
svårigheterna, hur jag på ett fullkomligt oförklarligt sätt smet
igenom studentexamen och vart mogen som genom ett åskslag, köpte
mig en snobbig käpp och utan fruktan rökte de största maggördlade
cigarrer som staden kunde prestera, drack punsch som en svamp och i
min konversation började inblanda ett manligt tamejfan!
Jag lämnade Norrköping klädd i de mest åtsittande byxor någon
någonsin burit, en ask cigarretter i överrocksfickan och följd av
alla flickornas tårar och avskedsskrän. Var och en hade naturligtvis
väntat att bli hemförd som maka av mig, men jag gjorde slag i saken
genom att smita från hela bunten. En del dog av sorg med detsamma, en
del förtvinade långsamt och en del resignerade samt började se sig om
efter nya förbindelser med den kalla beräkning som är somliga kvinnor
egen. Av dessa är flertalet gift eller religiöst -- ty saknad av
manligt umgänge övergår ofta i en stark faiblesse för Ordet. De som
varken äro det ena eller andra, äro rödnästa, fnasiga i ansiktet och
magra, passerade och flänga omkring på baler fortfarande för att lura
någon idiot, som inte vågar fria själv. De gifta ha embonpoint samt
ha i hög grad bidragit till den folkökning vårt land kan glädja sig
åt. Detsamma skulle med all säkerhet även de religiösa göra, om någon
ville gilja till dem.
Detta om mina kvinnliga förbindelser, vilka jag önskar allt möjligt
gott, var och en efter behag, om dessa rader skulle falla under deras
ögon. Förlåten mig.
* * * * *
Jag kom på landet och var mycket elegant, stod på stationsperrongen
och lät beskåda mig av plebs som reste förbi med sina
brännvinskuttingar. Jag dansade, drömde om sommarkvällarna, skrev
förskräckligt med idiotisk vers och blev nu första gången allvarsamt
kär.
Ack, min läsare, när jag såg henne, klädd i vitt pälsbräm i en
kappsläde med björnhud över, tygla sin eldiga travare, då förstod
jag att min frid var slut. Och fick jag då sitta på hundsvotten,
öppnade sig himlen och sfärernas musik ljöd vackrare än det vackraste
handklaver i mina öron. Jag erinrar mig, att jag efter en sådan
åktur, beväpnad med ett jättelikt gammalt familjeparaply från
århundradets början, steg upp på ladugårdstaket och med paraplyet som
fallskärm slungade mig ut i rymden för att ännu en gång få erfara
samma hisnande känsla som i hennes närhet. Till lycka för oss båda,
jag menar läsaren och mig, slog jag inte ihjäl mig.
Jag stal hennes näsdukar och småsnattade litet av varje av hennes
tillhörigheter, tills mina fickor sågo ut som påssjukan själv. Det
enda som jag icke gillade, var att hon ej dansade bra, men jag
inbillade mig, att min kärlek skulle göra henne till sylfid bara vi
väl blivit gifta. Och så skrev jag en dag följande vers:
Jag virkar mig en väv så fin
mer fin än Fröjas brudelin
av tankar som på dig jag tänkt,
av minnen du mig skänkt.