Jag har kommit ifrån ämnet, min barndoms förälskelser på landet.
Ytliga förbindelser förekommo ju också. Vanligen friade flickorna
själva, något som hela könet verkligen fortfarit med även sedan jag
blev mogen man. Jag har egentligen ingenting haft emot detta, men det
alstrar en viss lättja hos föremålet för passionen. Man ligger på sin
kanapé och låter slavinnorna befläkta en:
Jag blev en gång i min barndom -- jag var gymnasist -- osynlig
åhörare till ett gräl mellan två flickor i Norrköping. De äro gifta
nu och ha embonpoint och hundratals barn:
Emy: -- Gud vad jag tycker om Albert Engström!
Ida: -- Ja, där får du ingenting, för på sista gymnasistbalen så sa
han, att haø _tyckte om mej! Dä_, du!
Emy: -- Gud, så nedrig du kan va! Just på sista gymnasistbalen så
kysste han mej i korridoren och sa, att han var _galen_ i mej, sa han!
Ida: -- Ja, men mej kysste han, när vi dansade vänstersväng i polka
alldeles mitt för där rektorskan satt, så jag tror att hon såg 'et,
och så sa han, att han inte kunde leva utan mig, sa han!
Emy (snyftande): -- Du bara skojar med mej! Han har bjudit mej på
konditoriet tre gånger, och en gång då vi gick Drottninggatan utför
och du kom över bron, så sa han: Emy, nu smiter vi in i gränden här,
för där borta kommer Ida, å hon ä så efterhängsen, så!