MEMOARER.

Jag är en gammal man. Jag har sett och erfarit mycket och mitt liv

har fört mig tillsammans med åtskilliga intressanta figurer, ja, med

samhällets främsta.

Man har upprepade gånger bett mig skriva mina memoarer, men min

blygsamhet har hittills förbjudit mig detta. En man som separerat

från samhället för att plocka rätt på sin egen lilla individualitet,

ser helst framåt, ej tillbaka. "Nur die Dunkelmänner blicken zurück,"

säger Nietschschszhchehe. Kanske har han rätt häri, men om han

hade levat ett så rikt liv som jag, hade han antagligen uttryckt

sig tvärtom. Det är icke nog att bli galen för att bli filosof.

Livet självt för så småningom de rikast begåvade andarna till denna

synpunkt.

Att vid trettiofyra års ålder skriva sina memoarer för ens tanke

direkt på döden. Plötsligt kan en meteorsten slå en i huvudet,

lönnmördarens dolk träffa under skulderbladet eller en förfärligt

stor växel förfalla -- och man ligger i sin silverfotade likkista med

svenska folkets kransar av källor och palmblad som en erinringens och

beundrans sophög över sig. Sedan komma likmaskarna, föryngringens

symboler, till, och om ett par år är man ett kolly, ett gödningsämne,

eftersökt av lantbrukare, men med rynkade näsor beluktat av sina

vänner skalderna och vetenskapsmännen, som kanske till och med stjäla

ens lik, och målarna.

Mina ögon tåras. Men jag tror, att det bästa vi tänkt, ja, även

det sämsta, lever i evighet i våra arbeten, våra tankar och ord,

som vi lämnat efter oss, och som en surdeg komma alltet att jäsa

och förändras i konsistens långt sedan vi slutat att vara till. Vi

kunna visserligen inte lägga en atom till alltets vikt, men vi kunna

åtminstone känna oss lugna i medvetandet om, att vi under vår livstid

trott oss hava lyckats dupera en del folk, visserligen omedvetet,

men ändå! -- och att vår egenskap av personlighet på grund av sin

tillvaro varit nödvändig. Vi äro atomer i en kemisk förening av för

oss obekanta ingredienser. Låt vara att det stundom fräser på ytan

i retorten, men för en lugn och överlägsen betraktare är det hela

alldeles i sin ordning, liv och död, mord och födelse, allt är som

en vindstilla vik. Och om Alexander erövrar världen eller månen

trillar ned och träffar Ryssland och decimerar dess invånareantal,

förefaller det oss tänkare ungefär lika viktigt som då en fluga kliar

eller putsar sina bakben. Me voici! Skulle något ha något av petard

i sig, vore det konsten, men jag tror inte det heller. Vi äro alla

skräddare. Vi äro något slags molekyler i en soppa som röres om av

sig själv. Vi ge fan i att resonera om livets mening, utan ägna oss

åt memoarskrivning.

Jag har ansett mig böra förutskicka dessa anmärkningar, på det att

världen skall få någon aning om sin förnämste redaktörs synpunkter

på tillvaron. Jag tror inte ens på dem jag givit härovan. Att

skriva eller överhuvudtaget yttra sig är en fånighet, som endast

rättfärdigas av individens oförmåga av konsekvens.

* * * * *

Hur väl påminner jag mig icke min födelsedag, den 12 maj 1869! I

Odhners Svenska historia står om Gustav Vasa, att han var född

"troligen den tolfte maj" på gården Lindholmen i Uppland. Det enda

som skiljer mig från Gustav Vasa är, att han är född på gården

Lindholmen i Uppland. Vi äro troligen födda den 12 maj båda två,

men jag är född på gården Bäckfall i Lönneberga socken i Småland.

Jag har alltid sympatiserat med Gustav Vasa -- inte därför att han

var gift tre gånger, utan därför att han klarade sin hyska. Vi

togo emot svenska folket ungefär på samma sätt och under samma

omständigheter, och till vilken grad av fullkomning ha vi inte fört

våra generationer! Vi ha gjort reformation båda två. Gustav Vasa

hade sin Dackefejd -- jag hade min fejd med Lundabohemen. Vi gingo

båda segrande ur striderna. Gustav Vasa gjorde en dumhet: Han gav

sina barn hertigdömen. Jag har, varnad av hans exempel, nästan tagit

som princip att i det längsta avhålla mig från att ge mina barn

hertigdömen. Ännu har jag lyckats undgå att falla offer för en så

nära till hands liggande frestelse.

Hur väl påminner jag mig inte min födelsedag! (Jag återtar

berättelsens tråd.) Plötsligt befann jag mig född och innehavande

största delen av de rättigheter, som staten tillerkänner en

medborgare. Jag var visserligen befriad från en del medborgerliga

förpliktelser, men jag levde -- det var huvudsaken -- och var

förfärligt högljudd. Jag var ganska fet. Inom parentes.

Den barnmorska, som deltog i mina första omsorger om svenska folket,

var av gamla stammen. Det var på denna stenålderstid sed att under

den nyföddes huvud lades en psalmbok, då han för första gången

placerades i den takfästa korg som kallades vagga. Gumman gjorde

mig elegant och lade mig i vaggan samt ilade till en bokhylla för

att hämta den konventionella psalmboken. Hon kom tillbaka med ett

litet franskt lexikon, som såg ut som en psalmbok. Därav min erkända

förmåga att meddela mig även med utlandets publik.

Den därpå följande tiden vill jag kalla min medeltid = en mörk natt

med några lysande stjärnor. Det första äventyr, jag kan påminna mig,

var ett sammanträffande med en igelkott, som låg vid stammen av ett

päronträd i trädgården. Jag petade på igelkotten och grät. Hur ofta

har jag ej sedan träffat igelkottar, människor, som rullat ihop sig

och kommit mig att sticka mig på sina taggar! Jag har ofta önskat att

vara en räv.

Min andra stora händelse var ett äventyr med ett svin. Hur ofta har

jag icke sedermera sammanträffat med dylika.

Vi hade en stor so och jag sprang efter son och kastade sten på

henne. Redan då framträdde mitt vilda småländska, allt fult hatande

kynne. Men en sten var för stor och jag var för liten. Jag stupade på

näsan. Alla läsare, som haft någon närmare beröring med svin, veta

att barnskrik göra dem ursinniga. Jag skrek och son kom samt började

äta upp mig. Lyckligtvis hörde min mor, som satt i vävstolen därinne,

skriket, och räddade mig ur suggans klövar. Det som återstod av mig

var emellertid tillräckligt mycket för att dana en estetiker, en

Schöngeist som den, som skriver dessa rader.

Jag var emellertid fortfarande mycket ung. Det kom sommar och

vinter och annan växling av årstider. Jag blev kär. Det fanns en

flicka -- som antagligen nu är mormor, som jag blev kär i -- ty den

mänskliga naturen tar ju alltid ut sin efterrätt. Men hur mycket jag

än letar i mitt minne, kan jag icke påminna mig detaljerna i detta

kärleksförhållande, varför jag dröjer med det till senare år. Jag

vidrör detta endast för att påpeka, hur vaken gossen var. Jag var

knappa tre år.

Tänken emellertid efter, huru slapp den nuvarande generationen

är. Först vid 22 à 25 år börjar man förlova sig. Tacka vill jag

oss, gamla tidens barn. Vi förlovade oss nästan genast, ehuru

förbindelserna voro av tämligen löslig art. Vi hade ju inga

inkomster, inga ämbeten, inga byxor. Vi hade kolt, men bredvid kolten

ett fast beslut att göra en kvinna lycklig.

Jag flyttade från Bäckfall till en nybruten bygd i Småland, stationen

Mariannelund. Där var tändsticksfabrik och en massa arbetare, som

slogs med järnvägsarbetarna vid N.O.J. om eftermiddagarna. Knivarna

gingo och brännvinsbuteljerna yrde i luften i form av skärvor, sedan

de råkat någon okammad skalle. Vi barn gingo lugnt ibland de kämpande

och lärde oss tagen. Vi lärde oss att kasta sten och sätta krokben.

Vi ha alla sedan haft mycken nytta av allt detta i livet.

Vid Mariannelund, där Emån rinner förbi, såg jag för första gången

Näcken. Det var en kväll -- och Näcken kom på en smal bro från en ö

i ån. Jag rusade hem och var rädd. Men sedan jag fått reda på att

Näcken bara var den s.k. paraffinkäringen, en gumma som paraffinerade

tändstickorna, miste jag på en gång all tro på poesi.

En dag gick jag utanför arbetarkasernen och en flicka av mina vänner,

som kände min skicklighet i stenkastning, sade till mig, i det hon

pekade på ett annat gli, en yngling av mina bekanta: Kan du träffa

Efraim med en sten härifrån?

Jag tog en sten på vägen och slungade den med infernalisk skicklighet

rakt i skallen på Efraim. Jag var bara fem år, men samvetet vaknade,

och jag flydde. Jag tänkte först att ge mig i lag med tattarna som

stundom reste förbi. Jag sprang och sprang och hann till Mari i

porten, portvakterskan. Jag bad henne gömma mig, ty allt var förbi.

Jag hade slagit en pojke till blods och jag vågade aldrig mera gå

hem. Jag var gummans favorit och hon gömde mig. Men mitt onda samvete

vakade, och jag måste gå ut i fabriksgatan och titta. Där såg jag

plötsligt min mor, som spejade efter sin förlupne son. Jag lommade

i väg hem och drar en slöja över det välförtjänta straff som mötte

mig vid min hemkomst. Men jag fattade ett fast beslut att rymma, att

skaffa mig ett svärd och en och en pilbåge med synålspilar, och sedan

ville jag se den mans kropp, som skulle våga sig på mig, där jag

låg uppe i småländska höglandet och spridde död och förintelse runt

omkring mig. Åtminstone ville jag se de jämnåriga pojkar, som kunde

förfoga över en sådan attiralj som jag, och försökte mucka. Jag blev

dock ingen Rinaldo Rinaldini trots alla barndomsdrömmar.

Samtidigt gick Emån mot havet med is och oberäknelig vad vattenhöjden

beträffar. Fabrikspojkarna brukade hoppa ut på förbifarande iskäl

och segla på dem utför fallen. Jag kom en dag vid högt vattenstånd

ned till ån. I en vak låg ett ensamt käl roterande för strömmen,

som brusade fram under den fasta isen. Jag hoppade ut på kälet, det

välte, strömmen drog mig under och under ett par sekunder höll jag

mig fast med fingrarna i iskanten, tills en kvinna, vår jungfru, drog

mig upp vid ena handloven. Hade hon inte varit där just då, hade

ingen fått läsa mina memoarer. Jag antar att mänskligheten står i

tacksamhetsskuld till denna kvinna.

Mitt liv börjar egentligen, då jag på grund av en serie

omständigheter förflyttades till Bohult station, ett par mil från

Oskarshamn.

Först där utvecklade sig gossen till en karaktär. Där var endast

ödemark, kala berg och en järnväg, som gick igenom landskapet. Min

bästa vän från den tiden är polis i Stockholm just nu och ser till,

att jag inte gör några galenskaper om eftermiddagarna, då jag

vistas där.

Gossen var mycket ung då -- endast 7 år. Bredvid stationen fanns

en mosse med ett dike i. Den mossen tog gossens hela fantasi. Det

var en småländsk mosse med porsris och hjortron och vitmossa och en

källa i kanten, den stationskarlen tagit reda på med slagruta. Diket

var minst två alnar brett och traktens ungdom åkte skridsko på det

om vintern. Men det dikets slut förlorar sig i mitt barndomsminnes

dimmiga fjärran. Där vidtog skogen, en jätteskog utan pitprops och i

den skogen funnos sjöar med mal i. Malen finns icke på andra ställen

nordligare än i Emån och några sjöar där bredvid utom i Donau.

Det låg något hemlighetsfullt, just av det som människor tycka om,

i Emån och småsjöarna därnere. Och vi hörde talas om malen, som

likt ålen gick upp i land, men malen tog får, under det ålen endast

skattade ärtåkrarna. Men av malen fångades ibland bjässar på 10 pund,

och vi barn tittade på dem med en blandning av vidskeplig fruktan och

beundran.

Malen fångades av bönderna på jättekrok med påhäktad död kattunge.

Med huru mordlystna blickar betraktade jag icke vår stora katt, på

vilken man väl skulle ha fått något gigantiskt i malväg. Men det

stannade vid bara avsikten, som det oftast händer med de stordåd, som

människorna ämna företaga sig.

Vid denna tid fick jag min första kniv. Det var ett ögonblick i mitt

liv, som jag sent glömmer. Bladet var av något järnbleckliknande ämne

och skaftet var av anilinfärgat trä.

Jag och min lille bror hade beordrats att hämta mjölken från ett

närbeläget skogstorp en mörk höstkväll. Det var oroliga tider

i Småland just då, ty Hjert och Tektor, de båda mördarna och

stortjuvarna, hade sluppit lösa, och litet var stängde sina dörrar

väl om kvällarna. Jag gick och talade lugnande ord med min bror, där

vi läto krukan dingla mellan oss på skogsstigen, medan det susade

hemskt i talltopparna över oss.

Jag hade kniven uppfälld, ty när som helst kunde ju en bov rusa fram

och beröva oss mjölk och juveler och plånböcker. Jag talade mig varm

och gestikulerade och högg kniven rätt genom handen på bror min. Det

blödde förfärligt, men vi voro övertygade om vapnets duglighet. Jag

slapp dask vid hemkomsten, ty det hela hade ju bara varit en yttring

av självförsvarskompetens.

I skogen växte lingon om höstarna. Vi smålänningar _plockade_ icke

lingon, vi _repade_ dem. De hette kröson för resten. Och på fällorna

och banvallarna växte smultron och hallon.

Vad världen är stor, då man är liten! Vi klättrade över bergen en

kvarts fjärdingsväg och inbillade oss vara fjärran från hemmet. Vi

gjorde oss stugor i bergskrevorna och sutto där tills mörkret kom

med mystik och skrämsel. Ibland fingo vi fara med till Högsrum. Det

var en herregård, där Emån flöt förbi med lax och mal i. Det var ett

sagoland, ett sagoslott med alla härligheter magasinerade. Gamla

tapeter med riktiga tavlor i mönstret och en trädgård med bigarrå och

allt som bör finnas i ett Schlaraffenland.

Och vi tittade undrande på engelsmännen, som om somrarna kommo dit

och metade lax på fluga och voro klädda i knäbyxor alldeles som barn

och talade som papegojor, fast inte så begripligt.

* * * * *

Nu kom livets allvar. Skolan började. Jag inkvarterades hos en gammal

arrendator eller kanske hemmansägare, ett original av prima kvalité,

och till rumskamrat fick jag hans dotterson. Barn ha stundom idéer.

Vi voro rika på sådana. Gubben sov middag med stor precision. En dag,

då han låg på sin soffa och snarkade, tog jag ett kol, ett löst kol

ur spiseln och målade om gubben med så raffinerad försiktighet, att

han ej vaknade. Han sov visserligen som ett paket, men ändå --. Jag

förbigår scenen, då han sett sig i spegeln och fattat situationen.

Ett annat brott var mitt tillvägagående med hans gummas största

julost. Jag kom in i skafferiet och fick korn på osten, grep kökets

största kniv, högg in i osten och lät kniven gå några varv i

innanmätet med angreppshålet som centrum, varefter hålet smetades

igen med smör ur en närstående smörbytta. Då gumman klöv sin ost

föll den i några dussin delar, mögel hade angripit den inifrån och

osten var förstörd. Det blev förhör och jag erkände. Jag fick stryk,

och sedan har jag aldrig behandlat ost på det sättet. Stryk är

uppfostrande.

Sedan jag kroppsligen misshandlat min rumskamrat några gånger, fick

jag flytta. Jag var ett elakt barn. Jag kom till skolläraren.

På den tiden gick en stark religiös väckelse genom socknen, och

skolläraren ansåg det förmodligen comme-il-faut att ansluta sig till

rörelsen. Han var så religiös, att han vid varje sked soppa eller

varje knivblad fastare föda -- ty han åt naturligtvis med kniv --

suckade: "Tack käre Gud!"

Kanske hade jag vid det här laget varit adopterad av Waldenström

eller åtminstone varit vinkelpredikant, om icke min sunda natur

reagerat. Jag måste gå med på s.k. böner, där någon idiot talade.

Vi skolbarn hade begåvats med var sitt exemplar av Sankeys sånger

och fingo på bönerna sjunga i kör med bassarna. Stämningen blev

stundom så stark av suggestion och antisuggestion, att vi gräto. Jag

var visserligen bara 7 år, men jag kan ej påminna mig ha sedan känt

någon så odelat hemsk sinnesrörelse som då. En blandning av extas och

fruktan för det okända mystiska.

Dagen efter slogos vi med varandra och voro normala barn. En

skolkamrat, som var 17 år gammal och på grund av bristande

kristendomskunskap ej fått _gå fram_, hade brännvin med sig i skolan

under timmarna och flaskan gick runt under det idioten-skolläraren

med snörvlande stämma och gråtmild ton förklarade den oförklarliga

katekesen.

Man har berättat mig, att de nutida förhållandena högst väsentligt

skilja sig från de dåvarande.

Men en av de väckta drog mig under inflytandet av den heta nästan

sensuellt religiösa extasen, som på grund av hettan i rummet, sången

och de förvirrade, klagande bönerna tog oss fångna, så att jag måste

gråta av en halvt salig, halvt hemsk rädsla.

Mannen hade stundom själv hållit föredrag och lagt ut ordet och jag

hade fått en viss aktning för hans förmåga. Men så kom han hem på

besök. På förmaksbordet låg en almanack i guldsnitt. Den påminde till

det yttre om Sankeys sångbok. Han tog den, slog upp den och sjöng en

av de populärare sångerna, under det att han låtsade läsa i den. Jag

smög mig fram, och upptäckte att han till och med höll boken upp och

ned.

Det var för mycket för mig, jag fattade då först begreppet humbug.

Jag har aldrig sedan gråtit på något läsaremöte.

Tiderna voro onda där nere i Småland just då. En mördare skulle

avrättas vid Långemåla, som låg i närheten. Jag tiggde och bad att få

gå dit och se på, men jag fick ej. Kanske var det riktigt. Jag tror

till och med, att det var riktigt.

Stundom fick jag resa till Oskarshamn. Där såg jag för första gången

havet.

Det luktade tjära vid hamnen och där arbetades på ett helt annat sätt

än det jag sett förut. Jag beslöt att bli sjöman och segla ut till

främmande länder, där det fanns indianer att slåss med. Jag skulle ha

en bössa och skjuta caribous och vapitis, och min gördel skulle hänga

full med de förnämsta hövdingarnas skalper.

Jag hade ett särskilt krigsrop på den tiden: alalalalalala -- la --,

som ofta ljöd mellan tallarna där hemma.

Jag hade läst om indianer i Familjejournalen och gripits av en

mäktig sympati för dem. Jag hade en båge och pilar med sylspets,

som darrande satte sig i trädstammarna. Jag hade tallbössa, ett

mordvapen, som man skaffar sig genom att vrida ur kärnan på en tre à

fyraårig talltopp, och laddar med två pluggar av blånor, en i vardera

ändan, varpå man skjuter ut den yttersta genom att med en träpinne

pressa ihop luften mellan pluggarna. Jag tror att ingen människa

blivit dödad med tallbössa.

Jag läste min första roman. Det var _Den vandrande juden_ av Eugéne

Sue. Jag tycker fortfarande att alla andra romaner äro skräp emot

den. Därnäst läste jag Londons mysterier av Paul Féval. Där finnes en

liten bov beskriven, en ung londonbohemien vid namn Snail. Hur ofta

har jag inte önskat att vara Snail och kunna begå så många brott med

så rent hjärta som han.

Jag läste Familjejournalen, som kanske mer än andra publikationer

har inverkat på den nuvarande generationen. Den var verkligen bra.

Jag har läst om den nyligen. Kan ingen starta en tidning som på

samma sätt inverkar på kommande generation? En blandning av populär

vetenskap, samtidens litteratur, historiska bilder, allt hopgjort av

våra bästa pennor? Vad vi haft glädje av Gernandts journal!

Vi flyttade från Bohult till Hult, en station en mil från Eksjö.

Jag har glömt påpeka, att jag haft en förälskelse även i Bohult.

Hon är gift nu, antagligen korpulent och har svårt att räkna in

barnen om kvällarna. Men Gud, vad jag älskade henne! Jag drömde mig

ett hem tillsammans med henne. Jag var världens starkaste karl och

mest lyckade författare. Jag skrev dagbok om min kärlek. Jag friade

aldrig, ty jag var feg och därtill knappt 9 år. Men jag tror, att

jag kysste henne en gång, och min rörelse var för stark, för att jag

skulle kunna utveckla allt vad jag kände. Kanske jag dock inte kysste

henne. Jag hoppas att hon är lycklig.

Jag kom till Hult, ett landskap av tall och gran och fattigdom mellan

skogshulten. Nya fröjder kommo till, nya slagsmål med nya pojkar och

sammanträffande med de mystiska och socialt högtstående individer,

som satts i tillfälle att besöka Eksjö lägre allmänna läroverk. Jag

fick informator och var ett styggt barn, ty jag läste aldrig över.

Jag tvivlade bara. Jag påstod mig en gång inte tro på historien om

bröllopet i Kana. Min lärare kallade mig -- _faktiskt_ sadducé, och

jag straffades.

Men nu först hade livet börjat. En god vän till mig, som gick i andra

klassen i Eksjö skola och vilkens föräldrar ägde en gård i Hult med

trädgård och andra agremanger, hade under föräldrarnas frånvaro

inbjudit hela skolan att äta äpplen. Skolan var ju inte stor, men

alltid funnos tillräckligt många alumner att plundra en trädgård.

De kommo som gräshoppor och hade portörer med sig och inom några

minuter voro träden skalade. Värden bjöd därpå på kaffe och brännvin.

Det var min första kask. Jag fylldes av beundran för alla dessa

pojkar, som togo sin kask som gamla män. Jag kände mig underlägsen i

fråga om sprit, men jag hade snusdosa, och så långt den räckte lade

vi in mullbänkar eller snusade allt efter behag och förmåga. Jag

började förstå vad livet var.

Min informator, som tjänstgjorde på stationen, försökte sälja

barnbiljetter åt hela sällskapet. Det lyckades delvis, ty de flesta

sågo minderåriga ut, men han upptäcktes innan ännu för mycken

brottslighet tagit sig uttryck.

På sommaren kom fadern till värden vid den stora festen hem, och

min vän fick smörj av sina föräldrar, och en informator, som han

var jämnårig med, och som skulle bibringa honom den vetenskap han

försummat i skolan.

Vårt förnämsta arbete var att bygga en trampolin ut i sjön, som låg

vid deras hem. Vi höggo granar i skogen, kvistade dem och klubbade

ned dem i sjöbottnen från en på en eka byggd ställning. Vi arbetade

nakna, ty stundom kapsejsade båten med ställning och vi måste hoppa i

samt simmande föra vår byggnadsställning i land.

Äntligen blev trampolinen färdig: en serie granstammar två och två

med en planka över som väg.

Hemmasonens och studerandens bror, som var vid pass 7 år,

kunde inte simma, men vi skulle lära honom det. Brodern grep

ynglingen, förde honom ut ytterst på trampolinen och slängde

honom i trots hans protester. Han sjönk som en sten, kom upp

ett par gånger medvetslös och såg ut att gå till bottnen på

allvar, då brodern-vetenskapsmannen fann sig föranlåten att ro ut

och dra upp honom. Han låg sedan till sängs flera dagar, under det

att vattnet rann ur honom. Vi hade lätt kunnat begå ett mord den

gången. Pojken bad att få bedja Fader vår, innan han släpptes i.

Vid denna tid började jag att snärja gäddor. Med en glödgad

mässingstrådsnara kan man göra storverk. Vi började med smågäddor på

en halv fot -- goda stekgäddor -- och slutade med större.

Vi togo kräftor vid bloss. Vi blevo verkligen skickliga i detta slags

fiske och kommo hem med säckar fulla av de trevna vattendjuren.

* * * * *

Jag blev åter kär. Det var en allvarlig böjelse, och jag gav mig fan

på att ingen människa någonsin varit så kär i någon flicka som jag i

min. Men kvinnorna äro sig lika. De begära en social ställning och

att mannen skall ha inkomster nog att köpa hattar av alla möjliga

fasoner åt dem. Jag var inte mer än 12 år och lagen förbjöd mig

att ingå äktenskap. Jag har ofta tänkt över denna konflikt. Gjorde

jag rätt, som lät flickan glida ifrån mig eller borde jag med min

övertalningsförmåga förmått henne att vänta en cirka 15 år till...?

Jag ansåg mig inte ha rätt att hindra henne i hennes utveckling. Jag

gjorde rätt. Nu är hon gift med en annan och är rätt korpulent. Hon

har flera barn och ser ganska välklädd ut på gatorna. Kanske hade hon

inte blivit lyckligare med mig.

Under tiden hade jag läst för diverse informatorer och blivit rätt

hemmastadd i diverse skolämnen. Jag hade blivit 13 år och skulle

försöka att komma in i 5:te klassen i Norrköping.

Jag kom bara in i 4:de, ty jag kunde ingen matematik, sades det. Hur

kortsynta äro icke understundom lärarna! Jag anser matematik vara

mitt huvudämne. Men endast därför att jag råkade påstå att 6x8=42

blev jag underkänd. En småsinthet utan like, ty jag kunde ju vid

närmare eftertanke multiplikationstabellen. Detta underskattande

av min förmåga blev grundläggande för min nuvarande åsikt om det

dåvarande undervisningssystemets dåliga sidor. Jag blev hatfull mot

räknekonsten och många äro de, som sedermera fått lida oskyldigt

straff för sina försök att lära mig den.

Mina läroår i Norrköping kräva nästan sitt särskilda kapitel. Jag

genomlevde där saker, som få ha gjort.

Nu äro de människor döda, som jag bodde hos -- de ha inga släktingar,

och jag kan utan fara relatera, vad en yngling kan råka ut för.

* * * * *

Det är kväll och vi äro ute på kattjakt, tre stycken pojkar, som äro

i besittning av ett salongsgevär. Vi öppna alla portluckor och spana

efter kattor. Plötsligt kommer en katt springande över gatan. Vi se

honom sätta sig på trottoaren, vi dra lott om skottet, en skjuter och

katten upphör att vara till. Vi jagade kattor en hel termin, innan

polisen fick korn på oss. Det blev allt farligare att jaga katt men

därför alltmera lockande. Vi hade läst i jägarförbundets tidskrift

att kattor voro skadliga, och vi decimerade kattstammen i Norrköping

så gott vi kunde. På bakgator smögo vi med kattorna burna vid svansen

ned till Motala ström och sänkte våra offer där. Vi trodde oss

bidraga till jaktvården.

En kamrat, som numera är apotekare, gjorde nitroglycerin. Vi deltogo

livligt i utvecklingen av hans experiment. Slutligen hade han

sprängämnet färdigt. Han vågade inte ha det inne i våningen, utan

placerade det under ett lokus, som människorna kalla avträde. En

vacker dag under stenkastning med denna byggnad som mål sprang den i

luften. Det blev bara träflisor kvar efter den. Vi blevo upptäckta.

En morgon med londondimma sprang jag, sent uppkommen ur sängen, till

skolan. Utanför en krog stötte jag samman med en s.k. buse, vilken

bar en brännvinsbutelj under armen.

Jag kom springande utför en backe och gjorde sammanstötning med

individen så häftigt, att han ramlade baklänges och förlorade

medvetandet. Trots min begränsade tid stannade jag och lyfte upp

karlen. Han vaknade och pekade på buteljen, som låg i småbitar i

rännstenen, och sade med ett rörande tonfall: -- Titta, va herrn ha

gjort.

Jag tog upp min börs, som innehöll 17 öre, och hällde dem i karlens

öppnade hand och sprang till skolan. Jag har många gånger önskat

att kunna rehabilitera mig i den mannens ögon. Men kanske är han

grosshandlare nu och förmögen och allt.

Vi bodde på ett ställe där vi fingo dålig mat. Men på gården fanns

duvor, som stundom slogo ner på fönsterbrädena. Vi lade ut vanliga

rännsnaror av segelgarn och strödda ut ärter på plåten och då duvorna

kommo för att äta ryckte vi till och hade vår middag färdig. Duvstek

är ganska god.

Vi gjorde också jodkväve för att skämta med folkskolealumnerna i

gården.

Man köper jod (kristalliserat) och häller ammoniak över det.

Resultatet blir ett pulver, som vid minsta beröring exploderar, sedan

det torkat. Rör man vid det, gör det ganska ont vid explosionen. Vi

lade ut de halvtorra pulverna på fönsterbläcken så att våra fiender

skulle se dem. Om en stund, sedan de torkat i solen och vi slutat vår

bevakningstjänst, kommo gossarna för att fördärva våra experiment

och sökte skrapa ned jodkvävet med den påföljd att det exploderade

och lämnade duktiga märken på våldsverkarnas händer. Det var vår

glädje att se pojkarna hoppande omkring på ett ben och smällande med

fingrarna under intryck av explosionens våldsamhet.

Jag gör nu ett uppehåll i mina skolminnen, ty jag vill beskriva mitt

liv på landet, både innan jag hade ferier och sedan jag blivit nog

bildad att tillerkännas någon vila från studierna.

Feriesystemet är ganska bra. Funnes det ej, skulle man bli för lärd

och börja på att omdana samhället enligt Marx och Bebel och andra.

Ferierna äro lättja, glädje, ett offer åt det mänskligaste i vår

natur. Ty människan bör vara så litet trist som möjligt. Jag skulle

vilja kalla denna min tillvaro i obygden där hemma med ett något

sentimentalt namn: Mitt livs poesi. Men även sentimentalitet är,

såsom existerande, berättigad.

Förbi järnvägsstationen hemma flyter en å med kräftor i, och gäddor,

abborrar och lake, världens härligaste fisk, på vilken man måste ta

halvan, om man inte är en ouppfostrad, hjärnlös goodtemplare. Vi

snärjde gäddorna med mässingstråd, som vi glödgat i köksspiseln och

doppat i vattensån. På middagarna stå gäddorna, dästa av rov, och

sova under näckrosbladen fläktande i sömnen med fenorna. Då kommer

människobarnet med snaran på ett granspö, träder den om gäddans hals,

gör ett ryck, och fisken sprattlar i strandgräset.

Under stenarna i det lilla fallet lågo lakarna, urtidsfiskar i släkt

med malen, och under strandbräddens gungande tuvor bodde kräftorna i

sina labyrinthålor, och då vi oroade dem genom att hoppa på åkanten,

kommo de baklänges ut ur sina kamrar.

Lyckliga tid, då man iddes kläda av sig för att fånga en

tvåtumskräfta. Men vi voro lätt ekiperade, hoppade ur våra linnebyxor

och höggo, dykande om så behövdes, vårt rov.

Den primitiva människan är på samma sätt som barnet jägare och

fiskare. Låt oss återvända till det tillståndet!

Men om kvällarna blevo vi verkliga fångstmän. Vi klättrade upp i

tallar, vilkas kronor torkat, skattallar, och höggo töre. Kådan

sipprade ut ur träet och det behövdes endast en tändsticka för att

få en eldsvåda i gång. Vi hade en lykta av järnband, där det kluvna

töret låg som bränsle. En av sällskapet bar lyktan, en säcken med ved

och en fångade kräftor. Endast den som varit med om den förbjudna

kräftfångsten vid bloss, kan förstå dess stämning och känna hur

vacker en natt kan vara.

Vi gå på åbottnen i trasiga skor för att vattnet skall rinna ur.

Kräftorna krypa runt omkring oss, och med instinktiv skicklighet ta

vi 2, 4, 6 i taget och stoppa dem i säcken, som vi bära på bröstet.

Stundom fördjupar sig ån till dyhålor i krökarna. Där gå de stora

kräftorna och vi måste dyka och treva under strandtuvorna efter de

flyende vidundren.

Så se vi ett bloss framför oss. Någon annan fackman tar kräftor. Vi

ha också sett, hur vattnet grumlats under de sista minuterna. Vi

släcka blosset, springa in i skogen, snava över tuvor och trädrötter

och gå ned i ån en bit ovanför våra föregångsmän, kanske ägarna till

fiskvattnet. Vi stampa i gyttjan, grumla upp vattnet och ha snart

tillfredsställelsen att se blosset släckas och konkurrenterna gå hem.

Sådant är livet. Man går nämligen alltid mot strömmen.

Och att sedan lastad med kräftor, då dagen börjar rodna, gå in i en

hölada, borra ned sig i höet och under syrsornas musik, medan ångan

från de genomvåta kläderna står som en rök ur höet och kräftorna

prassla i korgen eller säcken, somna in, det är värt mera än plikten

på att ta kräftor vid bloss.

* * * * *

I varje småländsk sjö finnes _den stora gäddan_. I ån hemma fanns den

stora gäddan också. Jag kom en dag efter ett abborrmete och passerade

åbron. Där strax bredvid i vassen stod den stora gäddan. Hon var lång

som en karl och jag tyckte, att hon tittade på mig med baksluga

ögon, gulbrunrött glittrande och så rovgirigt som endast en gädda kan

titta. Jag tycker, att tigern är en diakon visavi gäddan. Jag kastade

ut min krok med daggmask på. Hon gick fram, såg på masken, vände och

gick ut i ån full av värdighet och kraft. Vassen viftade då hon gick

ut. Hon hittades sedermera död med ett ljuster i ryggen. Hon var två

och en halv aln lång.

* * * * *

Det finnes en sjö där nere, om den icke blivit sänkt än. Eller var

det snarare en göl. Stränderna voro gungfly med porstuvor och Ledum

palustre och Andromeda polyfolia. Det fanns rudor i den sjön. Där

såg jag också sjöns stora gädda. Jag gick ut på gungflyt med min

snara, och hon kom ut under tuvan, gjorde helt om och såg på mig. Jag

satte snaran om hennes hals, hon ryckte mig framstupa och försvann

med snara och spö. Där fanns abborrar så gamla, att de hade löss på

huvudet. Detta är ingen fabel.

* * * * *

Mitt i en milsvid hjortronmosse var ett hål med svart vatten, och

i det fanns sutare. Den mossen skall en gång få sin särskilda

historia. Sutarna voro blinda och täckta av grönt slem. Det gungade

en halv mils lång väg runt omkring det svarta hålet. Där hade en

torpare drunknat en gång under hjortronplockning. Vid högsommartiden

var mossen nästan farlig. Porslukten fyllde ens lungor och den

våta värmen steg upp från de tranbärsfyllda tuvorna. Man blev

tokig i skallen och ville sova. Myggen dansade mellan de manshöga

martallarna, och man gick som på ejderdunskuddar. Jag återkommer

senare kanske till den mossen.

* * * * *

Vi togo fisk vid bloss också. Gäddorna och lakarna sovo i lä av

bottenstenarna i ån. Med ett särskilt, inlärt tag höggo vi dem

med blotta händerna. Vi togo andungar, som vi jagade in i någon

återvändsgränd och tvungo att ge sig. Vi voro skinnstrumpor i

miniatyr.

* * * * *

Prästen hemma i socknen har dille och dricker eau-de-cologne i

förskräckliga kvantiteter. Kanhända därav min tämligen minimala

religiositet. Den gamle klockaren är även försupen, men de båda

herrarnas socialt olika ställning gör, att de måste supa i var sin

umgängeskrets. Då jag är hemma, vågar jag ej besöka prästen, ty han

kunde ju se mig dubbel och jag kunde komma i tvivel om, vilken av de

båda som är jag själv. Fortfarande undrar jag över den statsprincip,

som tillåter en präst ha flugan. Jag inbillar mig, att sakramenterna

lida därav. Jag skall väl resa ned en vacker dag och reda ut det där,

ta prästen i kragen, vilken han för längesen borde ha mistat och

tilltala klockaren med den _vox humana_, som finns i hans orgel

också, samt ge honom in en moralisk _spärrventil_.

Hur mycken poesi ligger ej över de fattiga markerna där hemma trots

den försupne prästen och den lika försupne klockaren! Jag ville ta

den decimerade skogens stackars kvarstående trän i famn och dricka

brorskål med enbuskarna och lägga ut stryknin åt träpatronerna. Min

gamla vackra skog är mastspiror och skeppsbjälkar och min unga vackra

skog ligger begraven i Englands kolgruvor. Men fan kommer nog och tar

träpatronerna en dag. Jag skall stå bredvid och hånskratta, ja, just

hånskratta, då han ger sig i väg med dem.

Nu lämnar jag den försupne prästen och den lika försupne klockaren åt

ödet och återvänder till mina sympatier.

* * * * *

Tre fjärdingsväg hemifrån ligger _Skurugata_. Ett berg är kluvet

mitt itu och sprickan är en halv mil lång. Bergväggarna äro på sina

ställen 100 fot höga och nere i djupet bland granitblocken ligger

isen kvar hela sommaren. En vandring där är som en vandring i ett

förhistoriskt landskap. Jättegranar skygga över gången, klipporna äro

gröna av mögelsvamp och örterna som växa där äro vitgröna av brist

på sol. Under klipporna porlar en bäck. Ormbunkar spira i rämnorna,

mossor och lavar droppa av fukt. Stundom blixtrar en bergkristall

från väggen och stalaktitartade tappar hänga ned från de gröna

väggarna.

Under en överhängande bergvägg ligger kantad av gungfly en källa,

källan till Myckaflon, Försjön, Skedesjön och Solgen, säger folket.

Kasta ned en sten i den och du får vänta en kvart innan bubblorna

komma upp. Det är djupt som fan -- och medan du funderar över djupet,

gripes du av en ödemarkskänsla, en ensamhetskänsla, icke hemsk, utan

lugn och vacker. En falk går bredbent och pampig på randen av klyftan

över dig och du ser dig om efter hans bo. En tjäder flyger över och

du hör honom bullra bland träden där uppe.

Du klättrar upp på Skuruhatt, bergets högsta höjd. Under dig ligga

skogarna som en flossamatta. Du ser nio kyrkor från Skuruhatt, om du

har goda ögon, och så länge det klerikala härskar är det ju en fördel

att se kyrkor -- åtminstone bättre än att se flugor! -- fastän kanske

inte!

Där uppe finns ljung och hallonfällor, orre, tjäder och hare, ty

skogen finns kvar än. Ekorrarna betrakta dig från trädstammarna,

ovissa om de skola vara rädda eller ej. Rätt som det är, luktar det

grävling i skogen. Du har väl skrämt upp någon.

Varför fick jag ej jaga, då jag var barn?

Och Hässlåsa damm -- vilken mäktig stämning gav den mig icke! Mitt

inne i skogen mellan ett par bergåsar, långt borta från människors

boningar låg en gammal kvarndamm övergiven sedan hundra år. Där

försökte jag första gången måla efter naturen, som det heter. Vattnet

låg svart mellan näckrosorna och en bäck letade sig ut, där den

gamla kvarnrännan legat. Kanske känner jag något av romantikens

sentimentalitet nedärvt i min själ, då jag ser gamla kvarndammar, men

den sentimentaliteten är i så fall berättigad. Och under stenarna i

bäcken lågo jättekräftor och lakarna stodo gömda med huvudet under

trädrötterna. Stundom längtar jag tillbaka till Hässlåsa damm.

* * * * *

Förr i världen dansade man på landet. Jag vet få människor, som

dansat så mycket som jag. Vi flirtade inte alls, åtminstone inte

jag. Vi bara dansade och gjorde lekar och svettades och voro

kära i varandra, fast vi inte låtsade om det. Kanske är det den

schangdoblaste kärleken, som inte låter sig märkas utan lider i

tysthet. Vad vet jag?

Gud vad jag var kär på den tiden -- 14 à 15 år -- i en flicka, som

bodde några stationer längre ned på banan. Jag nästan upplöstes

i känsla och bad till Gud om kvällarna att förbindelsen en gång

skulle bli legitim. Jag hade ännu intet av den don Juanskaraktär,

som sedermera vid mognare år gjort mig så farlig och eftersökt av

kvinnorna. Jag drömde bara i all enkelhet om en koja och ett hjärta.

Jag tror aldrig att jag tänkte på att barn bli en följd av en hygglig

förbindelse. Ty jag var själv barn och min känsla i all sin skära

nobless grep mig så helt, att jag såg framför mig endast det mer

eller mindre uppnästa och osnutna individuum med hängande fläta och

nippertippsfasoner, som för tillfället bodde i mitt hjärta.

Få människor ha varit så kära som jag och få så älskade. Ty detta

obeskrivliga något, som finnes hos mig och som kommer kvinnorna att

darra, då jag nu med min chapeau-claque under armen, klippt och

nyrakad och i blankskinnsskor svävar i en salong med ett skeptiskt

leende på läpparna, och, sedan jag kysst värdinnan på kardan, börjar

fixera kvinnorna med min halvt satiriska, halvt medlidsamma blick,

gör mig, man påstår det, oemotståndlig.