var fräckt af chefen att lägga sig i sådana detaljer och han hade
tyckt sig märka en viss ovilja från förmannen, som sedan följde honom.
Denne kallades magister, emedan han skref i tidningarne, men han var
icke student en gång. Der ha vi't! tänkte han; han vill stuka mig. Och
nu bevakade han hans rörelser. Antipatien räckte för lifvet å ömse
sidor.
Skarpskytterörelsen var närmast framkallad af tysk-danska kriget och
var, oaktadt öfvergående, af en viss nytta. Den roade ungdomen, och
den borttog en del af militärprestigen, då de lägre klasserna fingo
inse att det ej var så svårt. Sedan gaf denna insigt grunden till
motståndet mot preussiska värnpligtens införande, som mycket
agiterades sedan Oskar II i Berlin uttalat sin förhoppning till kejsar
Wilhelm, att de svenska och preussiska trupperna ännu en gång skulle
bli vapenkamrater.
9.
Han äter andras bröd.
Han hade fått en djerf dröm uppfyld: han hade fått en sommarkondition.
Hvarför icke förr? Han hade icke vågat hoppas; och derför aldrig sökt.
Det han rigtigt lifligt önskade vågade han icke sträcka sig efter, af
fruktan att få ett afslag. En krossad förhoppning var det tyngsta han
tänkte sig. Men nu kastade lyckan hela hornet öfver honom på en gång;
konditionen var i ett förnämt hus, beläget i den vackraste natur han
visste: skärgården; och hvad mer var, i den mest poetiska af alla
skärgårdens nejder: Sotaskär. Han tyckte nu om de förnäma. Styfmoderns
råa behandling, slägtingarnes eviga lurande på att upptäcka högfärd
der det endast fans öfverlägsenhet i förstånd, ädelmod och
offervillighet, skarpskyttekamraternas bemödanden att stuka honom,
hade jagat honom från den klass derifrån han kommit; han tänkte icke
mer som de, kände icke som de; hade annan religion, andra begrepp om
lifvet, och hans estetiska sinne hade tilltalats af de förnäma
kamraternas måttfulla väsen, harmoniska och säkra sätt att uppträda;
han kände sig genom sin uppfostran närmare dem och allt mer aflägsnad
från underklassen. Han tyckte att de förnäma voro mindre högfärdiga än
de borgerliga; de vräkte sig icke; trampade icke, värderade bildning
och talang; de voro på visst sätt mera demokratiska mot honom, då de
togo honom som jemlike, än de der hemma, som behandlade honom som en
mycket underordnad, underlägsen. Fritz till exempel, som var
mjölnarson från landet, mottogs hos kammarherren och spelade komedi
med sönerna inför kungliga teaterdirektören, som erbjöd honom
engagement, och ingen frågade der efter hvad hans far var för en. Men
när Fritz var hemma på bal i Johans hem granskades han fram och bak,
och det var med stor förnöjelse en slägting kunde meddela att hans
pappa bara var för detta mjölnardräng.
Johan var blifven aristokrat utan att upphöra sympatisera med
underklassen, och som adeln omkring 65 och strax eller var ganska,
liberal, nedlåtande och för tillfället populär, blef han duperad. Han
fattade icke att de som voro uppe en gång icke vidare behöfde trampa
ner, att de som sutto på höjden kunde vara nedlåtande utan att stiga
ner, och han insåg ej att de som voro nere kände sig trampade af dem,
som ville stiga förbi dem upp, och att de som aldrig hade utsigt komma
upp endast hade den trösten att hala ner dem, som voro uppe eller på
vägen. Det var ju lagen för jemvigten, som han ej insett än. Han var
emellertid hänryckt af att komma bland de förnäma.
Fritz började ge honom instruktioner huru han skulle umgås och uppföra
sig. Man skulle inte krypa, vara undfallande, icke säga allt hvad man
tänkte, ty det begärde ingen få veta; kunde man säga artigheter utan
att smickra för groft, vore det godt; konversera, men icke räsonnera,
framför allt ej disputera, ty rätt fick man ändå aldrig. Det var ju en
klok yngling. Johan tyckte han var faslig, men gömde orden i sitt
hjerta. Hvad han kunde vinna vore en akademisk kondition, kanske få
resa utrikes, Rom och Paris med disciplerna; det var det högsta han
begärde af de förnäma. Det ansåg han vara att göra lycka, och den
lyckan skulle han nu jaga efter.
Så gjorde han sin första visit hos friherrinnan en söndagseftermiddag
då hon var i staden. Hon liknade ett gammalt porträtt af en
medelålders dam. Örnnäsa, stora bruna ögon och krusadt hår ner öfver
tinningarne. Hon var elegisk, släpade på rösten och talade något i
näsan. Johan tyckte icke hon såg fin ut, och våningen var tarfligare
än hans hem, men de hade ju herrgård på landet, slott. Hon tilltalade
honom likväl, ty hon hade ett drag, som påminde om hans mor. Hon
examinerade honom, konverserade och släppte sitt nystan. Johan sprang
upp, tog fatt nystanet, men återlemnade det med en min, som
sjelfbelåtet sade: jag kan det der, ty jag har tagit upp många
näsdukar förut åt damerna. Examen utföll till hans fördel, och han var
antagen.
Morgonen om dagen då de skulle resa ur staden, infann han sig i
våningen. Kunglig sektern, så kallades husbonden, stod i skjortärmarne
framför salsspegeln och knöt sin halsduk. Han såg stolt och mjeltsjuk
ut och helsade kort och kallt. Johan tog obedd en stol, försökte
konversera, men lyckades ej få något lifligt samtal i gång, helst
sektern vände honom ryggen och svarade kort.
-- Det är ingen förnäm, -- tänkte Johan; -- det der är en knöl!
Och de voro hvarandra antipatiska som två underklassar, hvilka sågo
snedt på hvarandras kraflande uppåt.
Vagnen stod för porten. Kusken hade livré och stod med mössan i
handen. Sektern frågade Johan om han ville åka ini eller på
kuskbocken, men detta i en sådan ton att Johan beslöt sig för att vara
fin och förstå inviten till kuskbocken. Och der satte han sig bredvid
kusken.
När piskan smälde och hästarne ryckte fram vagnen hade han blott en
tanke: bort från hemmet! ut i verlden!
* * * * *
Vid första gästgifvargård der de rastade steg Johan ner och gick fram
till vagnsfönstret. Der förfrågade han sig i en lätt, förbindlig,
kanske något förtrolig ton om herrskapets välbefinnande, och erhöll af
patronus ett kort, skarpt svar, som afbet alla vidare närmanden. Hvad
ville detta säga?
De sutto opp igen. Johan tände en cigarr och bjöd kusken, men denne
svarade hviskande, att han aldrig fick röka på kuskbocken. Derpå
pumpade han kusken; fick reda på umgänge och dylikt, men försigtigt
nog.
Mot aftonen anlände de till herrgården. Den låg på en trädbevuxen
kulle och var en hvit stenbyggnad med markiser. Taket var platt och
dess trubbiga vinkel gaf något italienskt åt byggnaden; men de der
röd- och hvitrandiga markiserna, det var sjelfva finessen. Johan
installerades med tre pojkar i en flygel, som bestod af en isolerad
stuga af två rum, af hvilka kusken bebodde det yttre.
Efter åtta dagars vistelse på stället hade Johan upptäckt att han var
tjenare, med en ganska obehaglig ställning. Hans fars dräng hade
bättre rum och eget rum; hans fars dräng rådde om sin person, sina
tankar, någon stund på dagen; Johan aldrig. Natt och dag skulle han
vara med barnen, leka med dem, läsa med dem, bada med dem. Tog han sig
ett ögonblick ledigt och någon af herrskapet fick se honom, så
frågades genast: hvar äro barnen? Pojkarne hade nemligen sprungit ner
till statfolket, men der fingo de ej vistas för åns skull, som rann
der förbi. Han lefde i en evig oro för att något skulle vara i olag.
Han var ansvarig för fyra personers uppförande: sitt eget och tre
pojkars. Hvarje anmärkning på dem föll på honom. Ingen jemnårig att
tala med, ingen ungdom. Inspektoren var i arbete hela dagen och syntes
aldrig till.
Men det fans två saker, som gåfvo ersättning: naturen,
Södertörnsnaturen, och friheten från hemmet. Friherrinnan behandlade
honom mera förtroligt, nästan moderligt, och roade sig att konversera
om literatur med honom. Då hade han stunder, då han kände sig som
vederlike och öfverlägsen genom sin beläsenhet, men bara sektern kom
hem var han barnpiga.
Skärgårdslandskapet hade för honom större behag än Mälarens stränder,
och de trolska minnena af Drottningholm och Vibyholm bleknade. Året
förut hade han på en tiraljering med skarpskyttarne vid Tyresö kommit
upp på en höjd. Der var djup granskog. De kröpo mellan blåbärsris och
enbuskar, tills de kommo ut på en brant klipphäll. Der öppnade sig
plötsligt en tafla, som kom honom att frysa af förtjusning. Fjärdar
och holmar, fjärdar och holmar, långt, långt ut i det oändliga. Han
hade, fastän stockholmare, aldrig sett skärgården förr och visste ej
hvar han var. Den taflan gjorde ett sådant intryck som om han
återfunnit ett land, han sett i vackra drömmar, eller i en föregående
existens, som han trodde på, men ej visste något om. Jägarkedjan drog
sig åt sidan in i skogen, men Johan satt qvar på branten och tillbad,
det är ordet. Den fientliga kedjan hade nalkats och gaf eld; det
susade om öronen; han gömde sig; han kunde icke gå derifrån. Detta var
hans landskap, hans naturs sanna miliö; idyller, fattiga, knaggliga
gråstensholmar med granskog, kastade ut på stora, stormiga fjärdar och
med det oändliga hafvet som bakgrund, på vederbörligt afstånd. Han
stannade också vid denna kärlek, som icke kunde förklaras i egenskap
af den första; och hvarken Schweiz' Alper, Medelhafvets olivkullar
eller Normandies falaiser kunde undantränga den rivalen.
Nu var han der i paradiset, ehuru något för långt in; stränderna vid
Sotaskär voro gröna, feta betesmarker under ekars skugga, och fjärdar
öppnade sig utåt Mysingen, men på långt håll. Vattnet var rent och
salt; det var nytt.
Under ströftågen med bössa och hundar och pojkar kom han ner till
stranden en vacker solskensdag. På andra sidan sjön låg ett slott. Ett
stort, gammaldags stenslott. Han hade upptäckt att han icke bodde i
annat än en gård och att hans herre var ofrälse och bara arrendator.
-- Hvem bor i det slottet? -- frågade han gossarne.
-- Der bor morbror Vilhelm, -- svarade de.
-- Hvad heter han?
-- Baron X.
-- Brukar ni aldrig vara der?
-- Jo, ibland.
Det fans ett slott ändå, med en baron i. Hm! Johans promenader togo
snart sin reguliera väg neråt stranden, derifrån han såg slottet. Det
var omgifvet af park och en stor trädgård. Hemma hade de ingen
trädgård. Det der var annat, det!
En vacker dag underrättar friherrinnan honom att han dagen derpå
skulle följa gossarne till barons, der de skulle stanna hela dan. Hon
och sektern ville stanna hemma, och han skulle representera huset,
tillade hon skämtsamt.
Derpå frågade han om sin toalett. Jo, han kunde åka dit i sina
sommarkläder, men ta svarta rocken på armen och gå in i lilla
gobelinsrummet på nedra botten och kläda sig till middan.
Gobelinsrummet! Hm! Skulle han kanske ta handskar? Hon skrattade. Nej,
visst inga handskar. Han drömde hela natten om baronen och slottet och
gobelinsrummet. På morgonen körde ett höskak opp på gården för att
hemta ungdomen. Äh! Det tyckte han inte om. Det påminte om
klockargården.
Och så åkte de. Kommo upp till en stor lindallé, körde opp på gården
och stannade framför slottet. Det var verkligen ett slott från
Dahlbergs Suecia, och det daterade sig från unionstiden. Från en berså
hördes välbekanta smällar af brädspelsbrickor. Och derifrån framträdde
en medelålders herre i slankiga hamptygskläder. Hans ansigte var icke
nobelt, mera borgerligt snarare, med ett grågult skepparskägg. Han
hade örringar också. Johan stod med hatten i handen och presenterade
sig. Baronen helsade vänligt och bad honom i stiga in i bersån. Der
stod ett brädspel, vid hvilket satt en liten gubbe med frukostskärm på
mössan och som var mycket tillmötesgående.
Han presenterades som rektor från en småstad. Johan fick konjak och
förhördes i nyheter från Stockholm. Han var djupt inne i
teatersqvaller och dylikt och åhördes med stor uppmärksamhet. Nå, se
der ha vi't, tänkte han, de rigtiga förnäma äro mycket mer
demokratiska än de origtiga.
-- Så, -- sade baron, -- förlåt herr ... jag mins inte namnet. -- Ja,
så var det. Är ni slägt till Oskar?
-- Det är min far!
-- Åh, Herre Gud, är det så! Det är ju min gamle vän, sedan jag förde
Strengnäs i verlden! -- Hva! Johan trodde ej sina öron! Hade baron
fört ångbåt? Ja, det hade han. -- Men gubben gick på och ville ha reda
på Oskar och hans öden.
Johan tittade på slottet och undrade om det var baron sjelf. Så kom
friherrinnan ner, och hon var lika enkel och vänlig som baron. Det
ringde till middan.
-- Nu ska vi ta en sup, -- sa baron, -- kom med nu.
Johan gjorde en volt i stora förstugan och ville ta på bonjouren bakom
en dörr, men det fick inte bli något af. Han gjorde det ändå, ty
friherrinnan hade sagt det. Så kommo de upp i stora salen. -- Jo, det
var ett rigtigt slott. Stenlagdt golf; taket skuret i trä;
fönsternischer, djupa som små rum; en spis, som rymde ett mått ved;
ett klaver på tre fötter; en krona med glas som pepparkakor; och fullt
med svarta porträtt på väggarne. Det var alldeles rigtigt.
Middagen gick, och Johan kände sig hemmastadd. På eftermiddagen
spelade han bräde med baronen och drack toddy. Alla artigheter han
tänkt ut instäldes, och han var väl nöjd med sin dag när den var till
ända.
I stora allén vände han sig om och såg på slottet. Det såg mindre
ståtligt ut nu; nästan tarfligt. Det anstod honom bättre som sådant,
men det der sagoslottet från andra stranden var roligare att se upp
till, bort till. Nu hade han ingenting att se upp till mer. Men han
var icke längre nere. Kanske det var roligare ändå att ha någonting
deruppe att koxa efter!
När han kom hem examinerades han af friherrinnan. Hvad tyckte han om
baron? -- Han var snäll och nedlåtande. -- Här var Johan redan så klok
att han förteg bekantskapen med fadern. De skulle nog få veta det
ändå, tänkte han. Emellertid kände han sig varmare i kläderna och var
icke så mjuk mera.
Han lånade en dag ridhäst af sektern, men red så vildt att nästa gång
voro hästarne upptagna. Då skickade han en statpojke ut i socknen och
hyrde en häst. Det var stolt att sitta högt och ränna fram med fart,
och han kände sina krafter liksom skarfvade.
Illusioner hade ramlat, men det kändes lugnt att vara i nivå, utan att
ha behöft rycka ner någon. Han skref hem till brodern och skröt. Men
fick ett nosigt svar. Som han var ensam och icke hade någon att tala
med, skref han en dagbok till vännen. Denne hade fått kondition hos en
handlande vid Mälaren, der det fans flickor, musik, ungdom och goda
middagar. Johan önskade ibland vara i hans ställe och han kände att
han kommit in i något jolmigt. I dagboken sökte han dikta upp
verkligheten och lyckades äfven eröfra vännens afund.
Historien om barons bekantskap spred sig, och friherrinnan ansåg sig
skyldig tala illa om sin bror. Johan hade dock nog förstånd att inse
det här låg före en detalj ur en fideikommiss-tragedi. Som den icke
rörde honom brydde han sig icke om att forska i den.
* * * * *
Vid ett besök i prestgården råkade komministern få höra om Johans
presterliga planer. Som kyrkoherden upphört predika för ålderssvaghet,
var hans vikarius den enda tjenstgörande. Och han fann sysslan tung;
derför falkade han efter unga studerande, som voro angelägna få
debutera. Han frågade Johan om han ville predika. -- Men han var icke
student. -- Det gjorde ingenting. -- Hm! Det var något att tänka på!
Komministern tog fast på honom. Här hade så många studenter och
gymnasister predikat förut, ja, kyrkan hade fått en viss ryktbarhet
för att den berömde skådespelaren Knut Almlöf predikat der i sin
ungdom. -- Menelaus? I sköna Helena? -- Just han! -- Och så slogs
evangeliiboken upp. Postillor lånades och Johan lofvade infinna sig på
fredagen för att profpredika.
Han skulle sålunda ett år efter konfirmationen upp i predikstolen och
tala på vår Herres vägnar, och de skulle sitta som andäktiga, ödmjuka
åhörare, hans husbonde, baronerna och fröknarna och patronerna. Redan
vid målet, så hastigt, så utan prestexamen, ja utan studentexamen, och
kappa och krage skulle han få låna och vända på timglaset och säga
Fader Vår och läsa upp lysningar. Det steg honom åt hufvet, och han
reste hem en half aln längre, med full visshet om att han icke mera
var någon pojke.
Men när han kom hem vaknade betänkligheterna. Han var fritänkare. Var
det hederligt att gå fram och hyckla? Nej, nej! Men skulle han afstå
derför? Det var för stort offer. Äran vinkade, och kanske han kunde
så ut något frö af fria tankar, som skulle kunna gro.
Ja, men det är ohederligt! Han såg nemligen alltid med sin gamla
egoistmoral på den handlandes afsigt, icke på handlingens nytta eller
skada. Det var nyttigt för honom att predika, det var icke skadligt
för andra att höra ett nytt, sant ord, alltså ... Men det var icke
hederligt! Han kom inte ifrån det. Han lättade sitt samvete för
friherrinnan.
-- Tror ni att presten tror på allt hvad han säger?
Det var prestens sak, men Johan, han kunde icke.
Slutet blef att han tog en promenad (till häst) till komministergården
och bekände kort. Komministern såg misslynt ut att behöfva mottaga
förtroendet.
-- Ja, men herrn tror väl på Gud, i Jessu namn!
-- Ja visst gör jag det!
Nå så tala bara inte om'et. Biskop Wallin nämnde aldrig Jesu namn i
sina predikningar. Men rör inte i't bara; låt mig slippa veta't.
-- Ja, jag ska göra mitt bästa, -- sa Johan, glad att ha räddat sin
heder och icke mindre sin ära!
De togo en sup och en smörgås, och saken var afgjord.
Det var något rart nu att sitta med sitt Gefle vapen och sina
postillor för sig och höra sektern fråga efter magistern. -- Och så en
piga, som svarade: magistern sitter och skrifver på sin predikan.
Nu hade han texten för sig att begrunda. Det var sjunde söndan i
Trefaldighet, första årgången, och orden lydde i sin helhet som
följer:
»Jesus sade: nu är menniskones son förklarad, och Gud är förklarad i
honom. Är nu Gud förklarad i honom, så skall ock Gud förklara honom i
sig sjelf; och skall snart förklara honom.»
Det var allt. Johan vände ut och in, in och ut, men han fann ingen
mening. Det var »tjockt», tyckte han. Men det vidrörde den ömmaste
punkten: Kristi gudom. Om han nu toge mod till sig och förklarade bort
Kristi gudom, så hade han gjort en stor bragd. Den lockade honom och
med Parkers hjelp diktade han en lofsång på prosa öfver Kristus såsom
Guds son, samt framkom ytterst försigtigt med att vi alla voro Guds
söner, men Jesus, Guds utvalde, käre son, i hvilken han hade ett godt
behag, och hvars läror vi skulle höra. Men det var bara inledningen,
och evangeliet lästes ju opp efter inledningen. Hvad skulle han då
predika om? Nu hade han redan fredat sitt samvete genom att uttala sin
öfvertygelse om Kristi gudom. Febern glödde, modet växte, och han
kände att han hade en kallelse att uppfylla. Han ville draga svärd mot
dogmerna, nådens ordning och läseriet. Det var en uppgift.
När han så kom till den afdelning i predikan, der han skulle efter
textens uppläsning säga: Med anledning af upplästa heliga text vilja
vi på denna korta stund taga till betraktelseämne etc, så skref han:
Som dagens text icke ger oss anledning till några vidare betraktelser,
så vilja vi på denna korta stund betrakta ett ämne, som är af större
vigt än något annat... Och så betraktade han Guds nådaverk i
omvändelsen.
Det var två angrepp: ett mot textkommissionen, ett mot kyrkans lära om
nådavalet.
Han talade först om omvändelsen såsom en allvarsam sak, som fordrade
sina offer, och beroende på menskans fria vilja (det hade han icke
klart för sig). Han tummade på nådens ordning och slutligen slog han
upp himmelrikets portar för alla: Kommer till mig, I alle, som arbeten
och ären betungade; publikaner och syndare, skökor och ståthållare,
alla skulle in i himlen, till och med röfvaren fick evangeliet. I dag
skall du vara med mig i paradiset. Detta var Jesu evangelium för alla,
och ingen skulle tro sig gå med nycklarne till himlen och inbilla sig
ensam vara ett Guds barn (det fick läsarne!), utan nådens dörrar
stodo öppna för alla, alla!
Han blef nu allvarsam och kände sig likasom en missionär.
På fredagen infann han sig i kyrkan och från predikstolen fick han
läsa upp några ställen ur predikan. Han valde de oskyldigaste. Derpå
repeterades bönerna under det komministern stod under orgelläktaren
och ropade: högre, långsammare! Han var approberad, och de togo en sup
och en smörgås.
På söndagen var kyrkan full af folk. Johan kläddes i kappa och kragar
inne i sakristian. Ett ögonblick tyckte han det var löjligt, men så
kom ångesten öfver honom. Han bad till den ende, sanne Guden om hjelp,
när han nu skulle dra svärd för hans sak mot tusenårig villfarelse,
och när orgelns sista ton ljudat ut, gick han frankt upp för
predikstolen.
Allt gick i ordning. Men när han kom till stället: »Som dagens text
icke ger oss anledning till några betraktelser» och han såg de många
hvita fläckarna, som voro anleten, röra i sig nere i kyrkan, darrade
han. Men blott ett ögonblick. Så tog han i, och med temligen stark och
säker stämma läste han opp sin predikan. När han kom mot slutet var
han rörd sjelf öfver de vackra läror han förkunnade, så att tårarne
skymde skriften på papperet.
Han andades ut. Läste alla bönerna tills orgeln tog upp, då han gick
ner. Der stod komministern, som tog emot honom med ett tack, men, men,
det duger inte att gå från texten; aj, aj, aj, om konsistorium fick
veta det. Men det var nog ingen, som märkte det, skulle vi hoppas. Om
sjelfva innehållet var ingenting att anmärka.
Och så blef det middag i prestgården; och der lektes med flickor och
dansades, och Johan var liksom litet hjelten för dagen.
-- Det var en mycket bra predikan, -- sa flickorna, för den var så
kort.
-- Han hade läst alldeles för fort. Och så hade han hoppat öfver en
bön.
-- Alla barn i början, -- sa komministern.
* * * * *
På hösten återvände Johan med gossarne till staden för att bo hos dem
och läsa lexor med dem. De gingo i Klara skola. Återigen en baklexa.
Samma Klara skola, samma rektor, samma elaka lärare i latinet. Johan
läste och durkade samvetsgrannt med gossarne, förhörde dem och kunde
svära på att lexorna voro öfverlästa. Och ändock kom anmärkningsboken
hem, och i den läste gossarnes far så och så många icke öfverlästa
lexor.
-- Det är lögn, -- sa Johan.
-- Ja, men det står här i alla fall, -- sa fadern.
Det var ett grymt arbete, och samtidigt läste han sjelf på
studentexamen.
När höstterminen var slut for man åter till landet. Man satt vid
spisen, knäppte nötter, en hel säck, och läste Frithiofs saga, Axel
och Nattvardsbarnen. Qvällarne voro långa och odrägliga. Men Johan
upptäckte en nykommen inspektor, hvilken behandlades nära på som
dräng. Detta retade Johan att formera bekantskap, och på dennes rum
brygde de punsch och spelade kort. Friherrinnan tillät sig anmärka att
inspektoren icke var något sällskap för Johan.
-- Hvarför det?
-- Han saknar ju bildning!
-- Hm! Det var inte så farligt.
Hon framkastade äfven att det vore henne behagligt om informatorn
valde familjens sällskap om aftnarne eller åtminstone vistades på
gossarnes rum. Han föredrog det senare, ty der uppe var unket, och han
var ledsen på att läsa högt och konversera.
Han satt nu på sitt och gossarnes rum. Dit kom inspektoren och de
spelade sitt parti. Gossarne tiggde och bådo att få vara med. Hvarför
icke? Johan hade i sitt hem spelat whist med fadern och bröderna i
alla sina dagar, och det oskyldiga nöjet användes som uppfostringsmedel
i disciplin, ordning, uppmärksamhet och rättvisa, och han hade aldrig
spelat om pengar. Hvarje fusk tillbakavisades ögonblickligt, otidigt
jubel öfver en vinst nertystades, missnöjda i miner öfver en förlust
begabbades.
Saken fick passera, och inga anmärkningar gjordes, ty herrskapet var
belåtet med att gossarne voro sysselsatte och att de sluppo dem. Men
umgänget med inspektorn tyckte de ej om. Johan hade en gång på
sommaren satt upp en trupp af sina elever och statpojkar, hvilka han
exercerade på fältet. Förbud utfärdades mot umgänge med statbarn.
-- Hvar klass skall hålla sig för sig, -- sa friherrinnan.
Men Johan kunde icke förstå hvarför, sedan klass-skilnaden med 1865
var upphäfd!
Ovädret drog emellertid ihop och var färdigt bryta löst. En småsak
tände på.
En morgon stimmade herrn i huset efter sina bortkomna körvantar. Han
gick på äldsta pojken på misstankar. Denne nekade och skylde på
inspektorn, angifvande tidpunkten, en resa till prestgården, då denne
skulle ha haft vantarne. Inspektoren blir uppkallad.
-- Herrn har tagit mina körvantar, hvad är det för slag?
-- Nej, det har jag visst inte!
-- Hvad för slag? Hugo påstår det!
Johan, som var närvarande, stiger oombedd fram och säger: Det ljuger
Hugo. Det är han sjelf som haft dem.
-- Hvad fan säger den för slag? -- (En nick åt inspektoren att gå.)
-- Jag säger som sant är!