-- Herr X. är ingen dräng! Och för öfrigt är han oskyldig!
-- Jo, ni ä oskyldiga, som sitter och spelar kort tillsammans och
super med gossarne! Det är snyggt, det!
-- Hvarför har ni inte anmärkt det förut, skulle ni fått veta att jag
icke super med gossarne!
-- Ni, ni! Djefla pojke! Ni för er.
-- Herrn kan skaffa sig en annan pojke till lärare åt sina pojkar,
efter som herrn är så snål att inte vilja ta en vuxen person. -- Och
så gick han.
De skulle resa till stan samma dag, ty jullofvet var slut. Hem alltså,
hem igen. Hufvudstupa tillbaka i helvetet, hånad, stukad, sju gånger
värre sen han skrutit med sin nya ställning och gjort jemförelser med
hemmet. Han gret af ilska, men han kunde ej gå tillbaka efter en sådan
skymf.
Det kom bud efter honom från friherrinnan. Hon fick vänta en stund.
Derpå ett bud till. Han gick upp morsk. Hon var ganska blid. Bad honom
lofva att stanna några dagar! Stanna hos dem tills de hunnit få ny
lärare. Han lofvade, när hon bedt ihållande. Hon skulle åka med
gossarne in.
Så körde slädan fram. Sektern stod bredvid och sade: herrn kan sitta
på kuskbocken.
-- Jag vet nog min plats, -- sade han.
Emellertid måtte sektern mera ha fruktat en kompromiss ini slädan med
hustrun än han hade lust att förödmjuka, ty vid första rast bad
friherrinnan honom stiga in. Nej, det ville han inte!
I stan stannade han åtta dagar. Under tiden hade han skrifvit hem ett
något spanskt bref i verldsmannaton, som icke behagade gubben oaktadt
han smickrat honom.
-- Jag tycker du borde ha frågat om du fick komma hem först, -- sa
han.
Ja, det hade han rätt i. Men sonen hade aldrig tänkt sig hemmet annat
än som ett hotell, der man åt och bodde gratis.
Och så var han hemma igen.
Genom en outgrundlig naivitet hade Johan låtit förmå sig att ännu
någon tid gå och läsa lexorna med sina forne elever. -- En qväll ville
Fritz dra honom med ut på ett kafé.
-- Nej, -- sa Johan, -- jag skall gå på lektion.
-- Hvart?
-- Till kunglig sekterns!
-- Hva! Har du inte slutat med dem än?
-- Nej, jag har lofvat fortsätta tills de få en informator.
-- Hvad har du för det då?
-- Hvad jag har? -- Jag har haft bostad och mat!
-- Ja, men hvad har du nu då, när du inte har bostad och mat?
-- Hm! Det har jag inte tänkt på!
-- Du är en djefla narr, som går och läser gratis med rikt folks barn!
Så, nu går du med mig, och sätter aldrig din fot der mer!
Johan kämpade en strid på trottoaren.
-- Jag har lofvat!
-- Du ska inte lofva! Kom nu med och skrif ett återbud!
-- Jag måste ta afsked!
-- Det behöfs inte! Man hade lofvat dig, det ingick i vilkoren, en
gratifikation till julen, men du fick ingenting; och så låter du
behandla dig som en dräng. Kom nu och skrif! -- Han släpades in på
Andalusiskan. Amanda tog fram papper och penna, och efter vännens
diktamen skref han att han i anseende till stundande examen icke
vidare hade tid att ge lektioner!
Han var fri!
-- Men jag skäms, -- sa han.
-- Hvad skäms du för?
-- Jo, jag skäms för att jag varit oartig!
-- Äh prat! Så -- en half punsch!
10.
Karakteren och ödet.
Tiden hade ryckt upp sig och var lifaktig. Utställningen 66 var en
nyhet och dessutom en yttring af realistisk skandinavism.
Nationalmusei öppnande, Dietrichsons föreläsningar, Konstföreningens
bildande gaf estetiken en ny fart. Valen till kamrarne 67 utgjorde en
öfverraskning, som väckte hela nationen till eftertanke, ty reformen
hade vändt upp och ned på samhället så grundligt, att botten kom opp.
Svaga dyningar läto märka sig nere i läroverkets högsta klass, der nu
unga män intresserade sig för allmänna frågor. Sålunda stod svarta
taflan en morgon fullskrifven med namn, börjande med Adlersparre.
Rektorn, som icke läst morgontidningen, frågade hvad denna namnlista
betydde. Det var Stockholmsvalen till Andra kammaren. Han gjorde derpå
en revy och utbredde sig om kammarens sammansättning, yttrande
farhågor öfver den nya representationens blifvande gagn för land och
rike. Man drog redan öronen åt sig; och förtjusningen var öfver.
Klassen var äfven indelad i frihandlare och protektionister, och
Gripenstedts tal lästes.
Frökenreformen diskuterades ifrigt. Johan, som nyss sett tre gamla
fröknar rifva hårflätorna af sig och i fin societet förbanna
»tidsandan», som stal från hederligt folk hvad deras förfader ärligt
förvärfvat, tyckte att det var en god reform. Den tog icke från
fröknarne något, ty de fingo behålla sin titel, men den gaf samma rätt
åt alla. Det var med den titeln som med saligheten. Ingen aktade den,
när den blef upplåten åt alla.
-- Då ska pigorna också kallas mamseller, -- skrek fröken.
-- Ja, -- svarade Johan, -- minst!
Men den reformen låter ännu vänta på sig, af okända skäl. De skulle
naturligtvis kallas fröknar, men man kunde åtminstone upphöja dem till
mamseller först, för att ej ådraga dem ett oberättigadt löje.
Fritänkeriet antog dimensioner. Johan hade efter predikningen känt sig
hafva ett kall, en pligt, att utbreda den nya läran och stå för den.
Han började derför att uteblifva från bönen, och satt qvar i klassen
under det utryckning skedde i bönrummet. Rektorn kom in och ville
drifva ut honom och medbrottslingar. Johan svarade att hans religion
förbjöd honom deltaga i en främmande kult. Rektorn vädjade till lagar
och författningar. Johan svarade att judarne sluppo bön. Rektorn bad
honom vackert för exemplets skull att närvara. Han ville icke ge
dåligt exempel. Rektorn bad innerligt, gemytligt, för gammal
bekantskaps skull. Johan gaf efter. Men han sjöng icke med i psalmerna
och icke hans kamrater heller. Då blef rektorn ursinnig och höll ett
strafftal; utpekade Johan och smädade honom. Johan svarade honom med
att organisera en strejk. Han och likasinnade gingo nu regelbundet så
sent till skolan, att bönen var slut när de anlände. Kommo de ändock
för tidigt, sutto de i förstugan och väntade. Der på vedlåren träffade
de lärare och språkade med dem om ditt och datt. Rektorn upptäckte
detta. För att krossa de upproriska påfann han, att när bönen var slut
och skolan församlad låta öppna tamburdörren och inkalla
revolutionsmännen. Dessa defilerade nu med fräcka miner och under en
skur af ovett genom bönsalen, men utan att stanna. Slutligen togo de
detta för vana, att sjelfmant stiga in och ta ovettet när de tågade
genom stora bönsalen.
Rektorn fattade agg till Johan och visade tecken till att vilja kugga
honom i examen. Johan satte hårdt mot hårdt och läste nätter och dar.
Teologiska lektionerna urartade nu till disputationer med läraren.
Denne var prest och ateist och var road af invändningarne, men äfven
han tröttnade och befalde snart att man skulle svara med läroboken.
-- Hur många personer i gudomen?
-- En!
-- Ja, men hvad säger Norbeck?
-- Han säger tre!
-- Nå, så säg det, då!
I hemmet var det tyst. Johan fick vara i fred; man såg att han var
förlorad, och det var för sent att gripa honom. En söndag gjorde
fadern ett försök i den gamla stilen, men fick svar på tal.
-- Hvarför går du aldrig i kyrkan mer? -- frågade han.
-- Hvad ska jag der att göra?
-- En god predikan har alltid något godt med sig.
-- Predika kan jag göra sjelf.
Klippt!
Läsarne läto en prest hålla förbön för Johan i Betlehemskyrkan, sedan
de fått se honom i skarpskytteuniform en söndagsförmiddag.
* * * * *
I maj 67 aflade han studentexamen. Underliga saker kommo i dagen. Det
fans karlar med skägg och glasögon, som kallade halfön Malacca för
Sibirien och som trodde att östra indiska halfön var Arabien. Personer
erhöllo betyg i franska, som uttalade eu som y och icke kunde
konjugera hjelpverberna. Det var otroligt. Johan sjelf tyckte att han
var starkare i latinet tre år förut. Historien skulle hvarenda en
blifvit kuggad i, om man icke haft nys om frågorna. Det var för mycket
läst och för litet lärdt. Kompendier i alla ämnen skulle ha gjort mera
gagn och kunnat afsluta studentexamen i fjerde klassen. Men det var
med studentexamen och är än, liksom med saligheten och frökentiteln,
den skulle förlora sitt behag om den blef för alla; men nog skulle den
bli behagligare för alla och mycket nyttigare.
När han om aftonen var approberad (det slutades med bön, som skulle
läsas af en fritänkare, hvilken staplade på Fader vår, hvilket
origtigt tillskrefs sinnesrörelse), drogs han af kamraterna ner till
Storkyrkobrinken, der de köpte honom en hvit mössa (han hade aldrig
pengar). Derpå gick han ner till kontoret att glädja fadern. Denne
mötte han i förstugan, på väg hem.
-- Jaså, det är gjordt nu, -- sa fadern.
-- Ja!
-- Och mössan redan?
-- Den har jag tagit på kredit!
-- Gå in till kassörn, så får du betala den.
Och så skildes de.
Ingen lyckönskan; intet handslag. Nå, det var den gamles isländarnatur
att icke kunna yttra ömmare känslor.
Johan kom hem, då alla sutto vid aftonbordet. Han var glad och hade
druckit punsch. Men hans glädje stämde ner. Alla tego. Syskonen
gratulerade icke. Då blef han förstämd och teg sjelf. Gick direkt från
bordet ut, till stan, till kamraterna. Och der var glädje. Barnslig,
dum, öfverdrifven glädje, med för stora förhoppningar.
* * * * *
Om sommaren gaf han lektioner i stor skala och var hemma. Med pengarna
skulle han resa till Upsala om hösten och ta graden. Presten lockade
honom icke mer; det hade han lagt bakom sig, och för öfrigt stred det
mot hans samvete att aflägga prested.
Denna sommar var han för första gången hos en flicka. Han kände sig
snopen, som så många andra. -- Jaså, det var alltsammans! -- Det var
kostligt att det skedde midt emot Betlehemskyrkan. Hvarför hade det
emellertid icke skett förut, så hade så många års qval varit
besparade, så mycken kraft innehållen. Det var emellertid rätt lugnt
efteråt, och han kände sig sund, glad, som om han fylt en pligt.
* * * * *
Om hösten reste han upp till Upsala. Gamla Margret packade hans
kappsäck, lade ner kokkärl och kuvert. Derpå tvang hon honom att låna
femton kronor. Af fadern fick han ett fodral med cigarrer och
uppmaning att hjelpa sig sjelf. Sjelf medförde han åttio kronor, som
han förvärfvat på lektioner och med hvilka han skulle göra sin första
termin.
Verlden stod honom nu öppen, och han hade ju inträdeskort på hand.
Återstod bara att komma in. Bara!
* * * * *
Menniskans karakter är hennes öde, var denna tid ett stående och
mycket godkändt talesätt. Nu, när Johan skulle ut i verlden och göra
sitt öde, använde han många lediga timmar på att göra upp sitt
horoskop, utgående ifrån sin karakter. Han trodde nemligen att han
hade sin karakter färdig. Samhället hedrar med namnet karakter sådana,
som sökt och funnit sin ställning, tagit sin rol, utfunderat vissa
grunder för sitt uppförande och slutligen handla derefter automatiskt.
En s. k. karakter är en mycket enkel mekanisk inrättning; han har bara
en synpunkt på de så ytterst invecklade förhållandena i lifvet; han
har beslutat sig för att för lifvet ha en och samma mening för en
bestämd sak; och för att icke göra sig skyldig till karakterslöshet
ändrar han aldrig mening, huru enfaldig eller orimlig den än är. En
karakter måste följaktligen vara en temligen vanlig menniska och vara
hvad man kallar litet dum. Karakter och automat tyckas något så när
sammanfalla. Dickens' berömda karakterer äro positivdockor, och
karaktererna på scenen måste vara automater. En väl tecknad karakter
är liktydig med en karrikatyr. En karakter skall dessutom veta hvad
han vill. Hvad vet man om hvad man vill? Man vill eller vill inte, det
är allt. Söker man reflektera öfver sitt viljande, då upphör vanligen
viljan. I samhället och lifvet måste man alltid betänka följderna af
sin handling för sig och andra och måste derför reflektera. Den som
handlar ögonblickligen är en oklok och en sjelfvisk, en naiv, en
omedveten; det är sådana, som gå fram i lifvet, ty de se ej på hvad
olägenheter deras handlingar kunna ha för andra, utan se bara på
handlingens fördel för dem sjelfva.
Johan undrade, med den vana han fått genom det kristliga
njurransakandet att sjelfskåda sig, om han hade en karakter, passande
för en man, som ville göra sin framtid.
Han erinrade att den pigan, som han slagit, derför att hon blottat
hans kropp under sömnen, efter händelsen sagt: det är karakter på den
pojken! -- Hvad menade hon med det? -- Hon hade sett honom ega
handlingskraft nog att efter en skymf gå ut i parken, skära en käpp
och straffa henne. Hade han gått den ordinarie vägen och sqvallrat för
föräldrarne, hade hon tyckt att han var en mes. Modern deremot, som då
lefde, hade dömt hans handling annorlunda: hon kallade honom
hämdgirig. Der hade han redan två synpunkter på samma sak och han höll
sig naturligtvis vid den, som var minst hedrande, ty det trodde han
mest på. Hämd? Det var ju straff? Hade han rätt att straffa? Rätt?
Hvem hade rätt? Föräldrarne hämnades ju alltid! Nej, de straffade. De
hade alltså en annan rätt än han, och det fans två rätt.
Jo, han var nog hämdgirig. En pojke på Klara kyrkogård hade öppet sagt
att Johans far hade stått i halsjern. Det var en skymf mot hela
slägten. Som Johan var svagare än pojken, uppbådar han sin äldre
bror, som kunde slåss, och tillsammans utkräfva de blodshämden med
några snöbollar. Ja, de utkräfde hämden ändå längre, ty de klådde hans
yngre bror också, som var relativt oskyldig, men som såg nosig ut.
Det var nog gammal god slägthämd det der, med alla dess symptomer.
Hvad skulle han ha gjort? Sqvallrat för magistern. Nej, det gjorde han
aldrig. Han var alltså hämdgirig. Det var en graverande tillvitelse.
Men så började han tänka efter. Hade han hämnats på fadern för de
orättvisor han tillfogat honom, eller på styfmodern? Nej! Han glömde
och drog sig undan.
Hade han hämnats på lärarne i Klara genom att skicka dem stenlådor
till julklapp? Nej! Var han då så sträng mot andra och var han så
småaktig vid dömandet af deras handlingssätt mot honom? Nej bevars,
han lät behandla sig ganska legert, var lättrogen och kunde narras
till hvad som helst, bara han icke kände tryck, förtryck. Kamrater
hade mot löften om byte narrat af honom hans herbarium, hans
insektssamling, kemiska apparater, hans indianböcker. Hade han kräft
dem, eller chikanerat dem? Nej, han skämdes, på deras vägnar, och höll
till godo. Vid en termins slut hade fadern till en elev glömt betala
Johan. Han skämdes att kräfva honom och först ett halft år senare
måste han på faderns uppmaning taga ut sin fordran.
Detta var ett egendomligt drag hos Johan att han identifierade sig,
led på andras vägnar, blygdes. Han skulle, om han lefvat under
medeltiden, ha stigmatiserat sig.
Om en bror sa en dumhet eller smaklöshet, så skämdes Johan. I kyrkan
hörde han en kör af skolbarn som sjöngo grufligt falskt. Johan gömde
sig i bänken och skämdes.
Han slogs med en kamrat och lyckades ge denne ett starkt slag för
bröstet, men när han såg gossens ansigte förvridas af smärta, föll han
i gråt och räckte honom sin hand. När någon bad honom om en sak, som
han högst ogerna ville, led han på dens vägnar han icke kunde göra
till viljas.
Han var feg, såg icke någon gå ohörd ifrån sig af fruktan att få se en
missnöjd. Han var ännu mörkrädd, rädd för hundar, hästar, främmande
menskor. Men han kunde vid behof vara modig, såsom då han revolterade
i skolan och det gälde hans studentexamen, eller då han opponerade mot
fadern.
En menniska utan religion är ett fä, stod det i gamla abc-boken. Nu,
när man upptäckt att fäna äro de mest religiösa och att den som har
vetande icke behöfver religion, så blir religionens gagnande
verksamhet betydligt reducerad. Genom att oaflåtligt sätta kraften
utom sig, i Gud, hade ynglingen förlorat kraften och tron på sig
sjelf. Gud hade ätit sönder hans jag. Han bad alltid och alla stunder,
då han var i nöd. Han bad i skolan, när frågan kom, han bad vid
spelbordet, när korten gåfvos. Religionen hade förderfvat honom, ty
den hade uppfostrat honom till himlen i stället för till jorden,
familjen hade förstört honom, ty den hade bildat honom för familjen
istället för till samhället, och skolan hade utvecklat honom för
universitetet i stället för till lifvet.
Han var villrådig, svag. Om han skulle köpa tobak, frågade han vännen
hvilken sort, och han stannade i valet mellan Hoppet och Gefle vapen,
tills han slutligen tog Chandeloup. Derför föll han i händerna på
vänner. Det att veta sig vara afhållen borttog fruktan för det okända,
och vänskapen stärkte honom.
Nycker förföljde honom ännu. En dag, under det han var i kondition på
landet, reste han in till staden för att derifrån fara ut och helsa på
Fritz. När han kom till stan for han icke ut, utan blef liggande på en
säng hemma hos föräldrarne, under många timmars kamp om huruvida han
skulle fara eller ej. Han visste att vännen väntade honom, längtade
sjelf få träffa honom, men reste ej. Dagen derpå for han tillbaka till
sitt herrskap, skref ett jämrande bref till Fritz och sökte förklara
sig. Men, Fritz blef ond och förstod sig inte på nycker.
I all sin svaghet kände han stundtals en ofantlig fond af kraft, som
gjorde att han trodde sig om allt. Vid tolf års ålder såg han en
fransk ungdomsbok, som brodern hemfört från Paris.
-- Den ska vi öfversätta och ge ut till julen, -- sa han.
De öfversatte, men sedan visste de ingenting om proceduren, och boken
blef liggande.
Han fick fatt i en italiensk grammatika och läste italienska.
På konditionen tog han sig för, af brist på skräddare, att ändra ett
par byxor. Han sprättade upp sömmarne, sydde om dem, pressade med
stora stallnyckeln. Han lagade också sina skor.
När han hörde syskonen spela qvartetter var han aldrig nöjd med
utförandet. Han kände lust att springa upp och ta instrumenten från
dem och låta dem höra hur det skulle vara.
När han öfvade sin sångstämma begagnade han violoncellen och tog ut på
den. Bara han fått veta hvad strängarne hette.
Johan hade lärt sig tala sanning. Småljög, som alla barn, af
sjelfförsvar eller mot näsvisa frågor, men hade en brutal förnöjelse
att midt i en konversation, der man lirkade med sanningen, säga rent
ut hvad alla tänkte. På en bal der han teg, frågade hans dam honom om
han var road af att dansa.
-- Nej, inte alls.
-- Nå, hvarför dansar ni då?
-- Derför att jag är så illa tvungen.
Han hade stulit äpplen, som alla pojkar, och det graverade honom ej,
och han gjorde inga hemligheter af det. Det var häfd på det.
I skolan hade han aldrig haft någon affär af ledsam art. En gång sista
dagen på termin hade han brutit ner klädhängare och rifvit sönder
gamla skrifböcker i sällskap med andra. Han kom fast, ensam. Saken var
ett okynne, ett utbrott af vild glädje, och togs icke vidare tragiskt.
Nu, när han gått till doms med sig, började han samla andra menskors
omdömen om sig, och nu först häpnade han öfver de skiftande domarne.
Fadern tyckte han var hård; styfmodern att han var elak; bröderna att
han var besynnerlig; pigorna hade lika många omdömen, som de voro
talrika; den sista älskade honom och ansåg föräldrarne behandla honom
illa och att han var snäll; väninnan tyckte först han var känslofull,
vännen ingeniören först att han var ett älskligt barn; vännen Fritz
att han var en dysterman, full af ysterheter; mostrarna att han hade
godt hjerta, mormor att han hade karakter; hans älskarinna på
Stallmästargården afgudade honom naturligtvis; lärarne i skolan
visste icke riktigt hvar de hade honom. Mot de morska var han morsk,
mot de hyggliga hygglig. Och kamraterna? Det sade de aldrig; smicker
begagnades ej, men ovett och slag när det behöfdes.
Johan undrade nu om han var en så mångsidig figur, eller om omdömena
voro så mångsidiga. Var han falsk, visade han sig annorlunda mot de
ena än mot de andra? Ja, och det hade styfmodern väder på. Hon sa
alltid att han gjorde sig till, när hon hörde något godt om honom.
Ja, men alla gjorde sig till. Hon, styfmodern, var vänlig mot sin man,
hård mot styfbarnen, mjuk mot sitt barn, stod på tå för husvärden, var
högfärdig mot pigorna, neg för läsarpresten, log mot de mägtiga,
grinade mot de vanmägtiga.
Det var ackomodationslagen, som Johan icke kände. Menskorna voro så;
det var en anpassningsdrift, hvilande på beräkning och öfvergången
till omedveten eller reflexrörelse. Som ett lamm mot sina vänner, som
ett lejon mot sina fiender.
Men när var man sann? Och när var man falsk? Hvar fans jaget? Som
skulle vara karakteren? Det fans icke på ena eller andra stället; det
var med på båda. Jaget är icke något ett sjelft; det är en mångfald af
reflexer, ett komplex af drifter, begär, somliga undertryckta då,
andra lössläppta då!
Ynglingens komplex var, genom många korsningar i blodet, stridiga
element i familjelifvet, rika erfarenheter ur böcker och brokiga
upplefvanden i lifvet, ett ganska rikt material, men oordnadt. Han
sökte ännu sin rol, efter som han icke funnit sin ställning, och
derför fortfor han att vara karakterslös.
Han hade ännu icke kunnat besluta sig för hvilka drifter som skulle
undertryckas och hur mycket som af jaget skulle och måste offras för
samhället, i hvilket han nu gjorde sig i ordning att inträda.
Hade han kunnat se sig sjelf nu, hade han funnit att de flesta ord i
han talade voro ur böckerna och kamraterna; hans gester från lärare
och vänner; hans miner från slägtingar, hans lynne från mor och amma,
hans böjelse från far, farfar kanske. Hans ansigte bar icke några drag
af mor eller far. Som han icke sett morfar eller farmor kunde han icke
döma om likhet dervidlag. Hvad hade han då af sig sjelf och i sig
sjelf? Ingenting. Men der funnos två grunddrag i hans själskomplex,
som blefvo bestämmande för hans lif och hans öde.
Tviflet! Han tog icke emot tankarne fullständigt kritiklöst, utan
utvecklade dem, kombinerade dem. Derför kunde han icke bli automat,
och icke inregistreras i det ordnade samhället.
Känslighet för tryck! Derför sökte han dels minska det genom att höja
sig i nivå, dels anlägga kritik på det högre, för att få se att det
icke var så högt och alltså icke så eftersträfvansvärdt.
Och sådan gick han ut i lifvet! För att utveckla sig, och lika fullt
alltid förbli sådan han var.
Innehåll:
1. Rädd och hungrig 1.
2. Dressyren börjar 35.
3. Borta ifrån hemmet 48.
4. Beröring med underklassen 63.
5. Med öfverklassen 94.
6. Korsets skola 117.
7. Första kärleken 147.
8. Islossningen 180.
9. Han äter andras bröd 221.
10. Karakteren och ödet 245.
* * * * *
ERRATA/TRYCKFEL:
Ett fåtal errata/tryckfel i den ursprungliga texten har rättats som
följer:
Sidan 95: "Rationela" ändrat till "Rationella" i "Rationella metoder
voro äfven införda".
Sidan 149: Punkt tillagt efter "Evangeliska Fosterlandsstiftelsen".
Sidan 183: "efter som" ändrat till "eftersom" i "men eftersom kungen
också var liberal".
Sidan 183: "Sverge" ändrat till "Sverige" i "och äfven i Sverige
sipprade in".
Alla andra variationer i stavning, avstavning och interpunktion, har
bibehållits så som det förekommer i originaltexten.
End of Project Gutenberg's Tjensteqvinnans son, by August Strindberg