flickor. Det föll en fasa öfver honom, och han vågade icke se åt
brodern när denne lade sig om qvällen. Med umgänge med qvinnor ingick
äfven föreställningen om nattliga slagsmål, polis och förfärliga
sjukdomar. Han hade en gång gått förbi det långa, gula planket på
Handtverkargatan, och en kamrat hade sagt: der är kurn! Sedan gick han
i smyg dit och sökte titta in genom porten för att se något
förfärligt. Det lockade och skakade honom såsom en gång en syn af en
positivtafla på stång, föreställande en afrättning. Han blef af denna
syn så upprifven, att han tyckte det var mulet väder om dan fastän
solen sken, och hemkommen om aftonen i skymningen hade några till
torkning utbredda lakan så skrämt honom genom att påminna om
afrättningstaflan att han föll i gråt. En kamrat, som han sett lik,
spökade för honom om natten.
När han gick förbi ett bordell på Apelbergsgatan skälfde han af fasa,
icke af lusta. Hela proceduren hade för honom antagit hiskliga former.
Kamraterna i skolan hade smittosamma sjukdomar, talade om hvarandra
såsom förstörda. Nej, aldrig gå till sådana flickor, men gifta sig, bo
tillsammans med den enda han älskade, omhulda och omhuldas, se vänner
hos sig, det var hans dröm, och i hvarje qvinna han blossade för såg
han en bit af en moder. Han tillbad derför endast sådana, som voro
milda, och han kände sig hedrad af att se sig väl bemött. De granna,
fjesade, skrattande, var han rädd för. De sågo ut som om de sökte rof
och skulle vilja sluka honom.
Denna rädsla var delvis medfödd som hos alla gossar, men skulle ha
borttagits om könen icke lefde afsöndrade. Ett faderns förslag långt
tillbaka i ungdomen att sätta sönerna i dansskola hindrades af modern.
Detta var en faute.
Men Johan var af naturen blyg. Han ville icke visa sig afklädd och vid
badningar tog han gerna på simbyxor. En huspiga, som under sömnen
blottat hans kropp och sedan angafs af bröderna, smorde han upp med en
rotting morgonen derpå.
Med balerna följde nu serenader och med dessa punschaftnar. Johan hade
stort begär efter starka drycker; det var likasom om han druckit ett
koncentreradt, flytande näringsämne.
Sitt första rus fick han på en kamratsexa på Djurgårdsbrunn. Ruset
gjorde honom säll, saligt glad, stark, vänlig och blid, men längre
fram vansinnig. Han pratade tok, såg bilder i tallrikarne och
gycklade. Detta att agera hade han momentant likasom den äldsta
brodern, hvilken, ehuru djup melankoliker i ungdomen, haft ett visst
rykte som komiker. Han klädde ut sig, maskerade sig och spelade en
rol. De hade äfven spelat pjes på vinden, men Johan var dålig, generad
och lyckades endast när han hade ett exalteradt ställe att återge. Som
komiker var han omöjlig.
Nu inträder ett nytt moment i ynglingens utveckling. Det är
estetiken.
Johan hade i faderns bokskåp hittat Lenströms Estetik, Boijes
Målarlexikon och Oulibicheffs Mozarts Lif, förutom de redan nämnda
klassiska skalderna. Genom ett sterbhus' utredning inkom i huset vid
denna tid också en stor packe förlagsreturer, som bidrog till Johans
tidigt förvärfvade omsigt i skönliteraturen. Der fans sålunda i flera
exemplar Talis Qvalis' dikter, som befunnos onjutbara; Byrons Don Juan
i Strandbergs öfversättning vann aldrig hans smak, ty den beskrifvande
poesien hatade han och vers älskade han ej, utan hoppade regelbundet
öfver den när den förekom ini prosa; Tassos Befriade Jerusalem i
Kullbergs öfversättning var tråkig; Carl von Zeipels berättelser
omöjliga; Walter Scotts romaner för långa, i synnerhet skildringarne,
(derför förstod han icke Zolas storhet när han efter många år fick
läsa hans öfverlastade skildringar, hvilkas oförmåga att göra
totalintryck, Lessings Laokoon förut öfvertygat honom om). Dickens
blåste lif i sina liflösa föremål och figurerade med dem, stämde in
landskapet med personen och situationen. Det förstod han bättre.
Eugène Sues Den Vandrande Juden fann han grandios och ville knappt ha
räknad bland romanerna, ty roman var något från lånbibliotek och
pigkammare. Detta var en verldshistorisk dikt, ville han, och
socialismen i den gick galant i honom. Alexander Dumas var
indianböcker, tyckte han, och nu var han icke nöjd med sådana; måste
ha något innehåll. Hela Shakspeare slök han i Hagbergs öfversättning.
Men han hade alltid svårt att läsa pjeser, der ögat skulle hoppa från
personnamnen ner i texten. Hans öfverdrifna förväntningar om Hamlet
uppfyldes ej, och komedierna tyckte han var ren smörja.
I familjen räknades slägt med Holmbergsson, hvars porträtt fans på
väggen och om hvilken berättades historier. Han var visst faderns
kusin. Schillers och Goethes byster stodo på bokskåpet, och öfver
pianot hängde porträtt af alla stora kompositörer. Lithografiskt
Allehanda hölls, och der beundrades alla samtida stora artister genom
deras biografier. Fadern var äfven ledamot af Föreningen för Nordisk
konst samt som förut nämnts musikälskare, spelade piano och något
violoncell. Och nu exeqverade de vuxna sönerna och äldsta dottern
violqvartetter, aldrig af andra än Haydn, Mozart och Beethoven. Hemmet
hade sålunda en lätt anstrykning af konstälskeri efter ett tarfligt
borgarehems små vilkor.
I skolan hade Johan läst Svedboms Läsebok och Bjurstens
Literaturhistoria för Bjursten sjelf i Klara skola. En gosse hade reda
på att Bjursten var skald. Hvad var skald? Ja, det visste ingen så
noga. Senare brukade Johan berätta för sina skaldebröder hurusom han
fått stut af Herman Bjursten för att han läst i en sagbok under
lektionen, hvilket efter den tidens sätt att se skulle vara ett
förebud för hans blifvande verksamhet eller kallelse, som man då
trodde på. Ändå senare, när man lärt sig ringakta Bjursten, berättades
historien såsom rolig.
Vid privatläroverket omhuldades skönliteraturen väl mycket af läraren
i svenska språket, som var något vitter. I fjerde klassen hade de läst
Fänrik Stål innantill. Rektorn, som var latinare, frågade en dag hvad
de läste:
-- Fänrik Stål!
-- Det ska ni inte läsa; det ger dålig smak, -- sade han åt läraren,
som då var en regementspastor och naturforskare. -- Realism, barbari!
Dispyt!
Den senare läraren hade hög smak. Man fick läsa de tråkiga Kungarne på
Salamis, som då lästes högt i alla bildade familjer. En
literaturförening var bildad, och der upplästes på högtidsdagarne
poem. Fritz hade skrifvit ett stort stycke, som handlade om
Riddarholmskyrkan och hette Det svenska Nekropolis. Det gick på
melodien: Jag stod på stranden under kungaborgen, och var nog så
dåligt.
Johan tålde icke poesi. Det var tillgjordt, osant, tyckte han.
Menskorna talade icke på det viset och tänkte sällan så der vackra
saker. Men nu anmodades han skrifva i Fannys album en vers.
-- Det kan du väl svänga till, -- sa vännen.
Johan satt uppe om nätterna, men fick aldrig mer än de två första
raderna, och för öfrigt visste han ej hvad det skulle innehålla. Sina
känslor kunde man väl icke lägga fram så der till allmänt beskådande.
Fritz åtog sig att fuska åt honom, och hop kommo sex, åtta rader, som
rimmade, och i hvilka Snoilskys sedan så bekanta sparf på fönsterrutan
ur En julafton i Rom fick släppa till fjädrarne. Egendomligt var att
Fritz sedan aldrig i lifvet skref en rad vers mer.
Snille var ofta föremål för diskussion. Läraren brukade säga: snillena
stå öfver all rang, liksom excellenserna. Johan funderade mycket på
det der och tyckte att det var ett sätt att bli i nivå med
excellenserna, utan börd, utan pengar, utan att göra karrier. Men hvad
snille var, visste han ej. Han yttrade en gång i ett ömt ögonblick med
väninnan att han hellre ville vara ett snille än ett Guds barn, och
derför erhöll han en skarp tillrättavisning. En annan gång sade han åt
Fritz, att han skulle vilja vara en lärd professor, som fick gå klädd
som en buse och uppföra sig rått som han behagade, utan att förlora
anseendet. Men när någon frågade hvad han ville bli, svarade han
prest; det såg han alla bondpojkar kunna bli och det tyckte han
anstod honom. Sedan han blef fritänkare skulle han ta graden. Och
sedan? Det visste han inte. Men lärare ville han icke bli för någon
del.
Läraren var naturligtvis idealist. Braun var en rakstugspoet; Sehlstedt
var nätt, men saknade idealitet; Bjurstens Napoleon-Prometheus fick
läsas högt; Decamerone, som då utkom i svensk öfversättning, kunde
endast läsas utan fara af starka karakterer, var för öfrigt ett
klassiskt arbete; Runeberg, i Elgskyttarne en stark realist i formen och
öfvergick stundom till råhet, der han ville vara klassiskt enkel:
(jemför den lusige Aron på spisen).
Till julen fick Johan två band dikter af Fritz: det var Topelius och
Nyblom. Topelius lärde han småningom tycka om derför att han uttalade
kärleksqval, och i Ynglingens drömmar formulerades tidens ideal för en
yngling. Nyblom var tarflig som poet, men spelade en viss rol som
målsman för estetiken, dels genom sina bref från Italien till
Illustrerad Tidning, dels genom sina föreläsningar för fruntimmer på
Börsen. Nyblom var icke sund realist ännu i sina föreläsningar, utan
antikdyrkare eller något sådant.
Större betydelse fick teatern, som kan vara ett starkt bildningsmedel
för ungdom och obildade, hvilka ännu kunna få illusioner af målad väf
och okända aktörer, som de ej druckit brorskål med.
Johan hade som pojke, åttaåring, sett en pjes, som han ej förstod ett
grand af. Det var visst Rika morbror, och allt han mindes var en
herre, som kastade en silfversnusdosa i sjön och sjöng om Rio Janeiro.
Sedan såg han Engelbrekt och hans dalkarlar och var hänryckt. Och
samtidigt: Den Ondes besegrare, med Arlberg, hos Stjernström. Derpå
följde operor, som under läseriperioden togos för goda såsom varande
mindre syndiga. En gång var han på Dramatiskan och mindes derifrån
Knut Almlöf i Svaga sidan och mamsell Hammarfeldt i En utflygt i det
gröna.
Samtidens sedekomedi, som icke saknade sitt inflytande, bestod i
Jolins Mjölnarfröken, Mäster Smith, Löjen och tårar och
Smädeskrifvaren. I Mäster Smith bevisades, enligt kompromissen efter
1848 års misslyckade socialistrevolutioner, att vi äro alla
aristokrater, men huru detta missförhållande skulle afhjelpas fick man
ej nys om. Faktum qvarstod, och man var nöjd med faktum. I
Mjölnarfröken preparerades 1865 års revolution, ty i den bevisades att
adel icke är högre race.
Smädeskrifvaren gjorde väsen emedan den slog ner i tidningsreptilernas
hyde, och författaren fick en viska inkastad på scenen. Den pjesen var
emellertid så realistisk -- författaren hade bland andra tagit den
lefvande Nybom upp på scenen -- att hans på äldre dagar gjorda utfall
mot modern realism föreföll obefogadt. Det fans emellertid något
snällt och sympatiskt hos Jolin, och hans betydelse i teatern var
nästan större än Blanches, hvilken slutligen nedsjönk till en
Operakällarens kotteriskald.
Hedberg, som med pamfletten Fyra år vid landsortsteatern väckte en
förarglig uppmärksamhet och sedan i Sändebref till teaterdirektören
Stedingk framkallade en mera skämtsam än allvarlig uppmaning att
förestå teaterns elevskola, räddade sig från total solnedgång genom
Bröllopet på Ulfåsa, som blef populärt och öfverglänste
Vermländingarne och Engelbrekt. Bröllopet är dödt, men Södermans
marsch lefver. Stycket hade för öfrigt ingen betydelse i Johans eller
någon samtidas utveckling. Det var ett skuggspel, ihåligt som en
operatext, och bars upp af damerna, som der fingo ett rökoffer i stor
medeltidsstil. Den underkufvade mannen knotade visserligen och ville
icke känna igen sig i Bengt Lagman, men det var inte så noga.
Af större vigt blef införandet af Offenbachs operett på kungliga
teatern. Sedan författaren till Sköna Helena fått inträde i franska
akademien är det väl icke mera lifsfarligt att vara rättvis mot honom.
Halèvy och Offenbach voro israeliter och parisare under andra
kejsar-dömet. Som israeliter hade de ingen pietet för den europeiska
kulturens anor, greker och romare, hvilkas bildning de såsom
orientaler aldrig behöft passera. Som israeliter voro de skeptiska
gentemot vesterländsk civilisation, och mest mot vesterländsk kristen
moral. De sågo ett kristet samhälle bekänna den strängaste askesmoral
och lefva som hedningar. De upptäckte motsägelsen i lära och lefverne,
en motsägelse som endast kunde lösas genom att ändra den föråldrade
läran, ty lefvernet stod icke att ändra utan genom kloster eller
kastrering. Menskorna voro trötta på att hyckla och de gladdes åt att
få en ny moral, hvilken stod i full öfverenstämmelse med den menskliga
naturens beskaffenhet och vedertaget bruk. Offenbach slog an derför
att sinnena voro förberedda och ledsnaden på den obeqväma munkkåpan
var allmän. Hellre då spritt naken. Offenbachs operett tog djupa tag,
ty den beskrattade hela den vesterländska föråldrade kulturen,
prestadömet, konungadömet, matinrättningen, äktenskapet, de
civiliserade krigen, och hvad man skrattar åt är icke längre vördadt.
Offenbachs operett har spelat samma rol som Aristofanes' komedi, varit
ett liknande symptom vid slutet af en kulturperiod och derför har den
fyllt en uppgift. Den var skämtsam, men skämt är vanligen maskeradt
allvar. Efter skrattet kom det rena allvaret, och der äro vi nu.
Judarne logo vid tidehvarfvets utgång åt dessa kristna, som i två
årtusenden sökt göra ett helvete af det glada jordelifvet och som nu
först insågo att Kristi lära var en subjektiv, för upphofsmannens och
hans under romarväldet suckande samtidas andliga behof lämpad sådan,
som måste modifieras efter nya förhållanden. De som af naturen voro
positivister och lefvat fram hela epoker utan delaktighet i Kristo,
sågo nu de kristna vräka kristendomen, och de logo. Det var judens
hämd och hans mission i Europa.
Ynglingen af 1865, ännu skälfvande af stigmatiseringen, utmärglad af
kampen mot köttet och djefvulen, med öronen pinade af klockringning
och psalmsång, kom in i den upplysta teatersalongen, i sällskap med
djerfva ynglingar af börd och god ställning, och från första radens
fond ser han nu dessa taflor från den glada hedendomen rullas upp och
hör en musik, ursprunglig, med ett visst gemüth, ty Offenbach var
germaniserad, sångfull, yster. Sjelfva musiken i ouvertyren kom honom
att le, och sedan! Tempeltjensten bakom förlåten kom honom att minnas
brödbakningen i klockarens kök; åskan befans vara en oförtent
jernplåt; gudarne, som spisade offren, Carl Johan Uddman; gudinnorna,
tre sköna aktriser; gudarne, osynliga regissörer. Men här strök också
hela den antika verlden. Dessa gudar, gudinnor, hjeltar, som genom
läroböckerna fått en anstrykning af helgd, störtades ner; Grekland och
Rom, som alltid åberopades såsom urkällan till allt bildadt,
afslöjades och röckos ner i nivån. I nivån! Det var demokratiskt, ty
nu kände han en press mindre, och fruktan för att icke kunna höja sig
dit »upp» var borttagen. Men så kom kapitlet om lifsglädjen. Menskor
och gudar parade sig huller om buller utan att begära lof och gudar
hjelpte unga flickor att rymma från gamla gubbar, presten stiger ner
ur templet, der han ledsnat hyckla, och med vinrankan om sin fuktiga
tinning dansar han cancan med hetärerna. Det var rent spel! Det gick i
honom såsom Guds ord och han hade intet att invända eller anmärka; det
var som det skulle vara, just så. Var det osundt? Nej! Men att vilja
tillämpa det i lifvet, dertill hade han icke någon åtrå. Det var ju
teaterpjes, det var overkligt, och hans synpunkt var ännu och skulle
alltid bli estetisk. Hvad var det der estetiska, under hvilket så
mycket kunde smuglas in, under hvars betäckning så många medgifvanden
kunde göras? Ja, allvar var det ej; skämt icke heller; det var något
mycket sväfvande. Decamerone förherrligade lasten, men dess estetiska
värde qvarstod. Hvad var det för värde? Etiskt var den boken
fördömlig, men estetiskt berömvärd. Etisk och estetisk! En ny,
dubbelbottnad trollask, ur hvilken efter behag framplockades myggor
eller kameler.
Men pjesen gafs med auktoritet på kungliga teatern och spelades af de
mest framstående artister, sjelfva Knut Almlöf var Menelaus.
Generalrepetitionerna utfördes med frukost, der konungen och
gardesofficerare närvoro som värdar. Detta visste pojkarne genom
kammarherrens son, som gaf dem teaterbiljetter. Det var på hög
befallning nästan!
Emellertid steg skriket högt likasom förtjusningen. Man kunde icke
tala utan att dra in ett uttryck om Sköna Helena. Man kunde icke läsa
Virgilius mer, utan att man öfversatte Achilles med den morske
Achilles. Johan som först fick se pjesen när den spelats ett halft år,
blef till och med af latinläraren, då denne begagnade ett citat ur
stycket, som Johan ej förstod, tillfrågad om han ej sett Sköna Helena?
-- Nej!
-- Åh, kors bevare oss, men den får han lof att se!
Man måste se den; och han såg.
Literaturläraren, som var lindrig pietist, predikade emot och varnade,
men han angrep den försigtigtvis ur estetisk synpunkt; talade om dålig
smak, simpel ton. Det slog an på en del, och på lärarens uppmaning
gingo de estetiska snobbarne och hvisslade åt Riddar Blåskägg,
naturligtvis efter att ha grundligt roat sig åt den.
Pjesen hade lättat upp ynglingens nertryckta sinne och lärt honom le
åt afgudar, men på hans könslif eller uppfattning af qvinnan hade den
intet inflytande.
Djupare tog deremot den tungsinte Hamlet. Hvem är denne Hamlet, som
lefver än, efter att ha sett rampljuset under Johan den tredjes
tidehvarf och alltid blifvit lika ung? Man har gjort honom till så
mycket och begagnat honom till alla möjliga ändamål. Johan tillegnade
sig honom genast för sina.
Ridån går upp; kungen och hofvet i lysande drägter, musik och glädje.
Så kommer den sorgklädde, bleke ynglingen in der och gör opposition
mot styffadern. Ha! Han har styffar! Det är åtminstone lika djefligt
som att ha styfmor, tänker Johan. Det är min man! Och så skall han
krossas, och man vill pina ur honom sympati mot tyrannerna. Ynglingens
jag reser sig. Revolt! Men hans vilja är förlamad; han hytter, men kan
icke slå. Han agar likväl modern! Synd att det inte var fadern bara!
Men så går han med samvetsqval efteråt! Bra, bra! Han är
reflexionssjuk, gräfver i sig sjelf, betänker sina handlingar tills de
upplösa sig i intet. Och så älskar han en annans fästmö. Det är ju
komplett likt. Johan börjar tvifla på att han är ett undantag. Jaså,
det här är vanliga historier i lifvet! Skönt! Då har jag icke att ta
mig så nära, men icke heller något att vara originel med. Det
tillyxade slutet förfelade sitt intryck, hvilket dock upphjelptes af
Horatios vackra tal. Bearbetarens ohjelpliga fel att ta bort
Fortinbras märkte icke ynglingen, men Horatio, som nu blef kontrast,
var icke någon kontrast; han var lika stor mes som Hamlet och sa bara
ja och nej. Fortinbras, det var handlingens man, segraren,
tronkräfvaren, men han kom icke med, och nu slutade alltsammans med
Jammer und Elend.
Men det var skönt att få begråta sitt öde och se sitt öde begråtet.
Hamlet blef emellertid tills vidare icke annat än styfsonen; längre
fram blef han grubblaren, och ändå längre fram sonen, offret för
familjetyranniet. Så der växa uppfattningarne. Schwartz hade tagit
fantasten, romantikern, som icke kunde försona sig med verkligheten,
och derför uppfyllde han sin tids smakfordran. En positivistisk
framtid, som redan fått romantiken löjlig helt enkelt, får väl se
Hamlet såsom varande en Don Quixote spelas af en komiker. Hamletiska
ynglingar äro redan utsatta för åtlöjet länge sen, ty ett annat slägte
har smugit upp, som tänker utan visioner och handlar efter som de
tänka.
* * * * *
Skönliteraturens och teaterns neutrala område, der moralen icke fick
vara med och ha någon talan, der menskorna beslutat träffas nakna i
gröna lunder och leka djuret med två ryggar, der man fick förneka Gud
och hans heliga evangelium, der man, såsom i Riddar Blåskägg, fick
göra narr af kungligheten på högsta befallning, diktens overkligheter
med dess rekonstruktioner af en bättre verld än den förhandenvarande,
togs af ynglingen såsom mera än dikt, och han förvexlade snart dikt
och verklighet, inbillande sig att lifvet derute, utom hans hem,
framtiden, var en sådan der lustgård. Särskildt började nu det
närmaste paradiset, eller Upsala, att hägra såsom frihetens tillhåll.
Der fick man gå illa klädd, vara fattig, men ändå vara student, det
vill säga vara öfverklass; der fick man sjunga och dricka, komma hem
full, slåss med polis, utan att förlora anseendet. Det var
ideal-landet. Hvem hade lärt honom det? Gluntarne, som han sjöng med
sin bror. Men han visste nu ej att Gluntarne voro öfverklassvyer på
saken; att dessa sånger tillkommo för att höras stycke efter stycke af
prinsar och blifvande konungar; att hjeltarne voro af familj; han
tänkte icke på att vigilansen ej var så farlig, då det fans en moster
i bakgrunden, tentamen icke så riskabel, då man hade biskopen till
morbror, inslagningen af en ruta icke så dyr, då man var i så godt
sällskap.
I alla fall, framtiden började sysselsätta honom; han hade återfått
hoppet om en framtid, och det ödesdigra tjugufemte året verkade icke
mera så skrämmande. Detta hade sin grund i resultaten af en åtgärd,
som skoldirektionerna vidtagit i och för utrönandet af
sedlighetstillståndet i hufvudstadens skolor. Redogörelsen lästes i
aftontidningarne och kom till Johans öron. Vid verkstäld undersökning
hade befunnits att de flesta gossar och de flesta flickor voro
hemfallna under en last, som var ungdomens farligaste fiende. Alltså
gå till himlen i godt och talrikt sällskap! Han var icke ensam om
synden! Dertill kom att i skolan talades öppet om saken såsom något
hörande till hvars mans förflutna, icke seriöst, utan i anekdotform.
Johan fick nu klart för sig att det icke var en sexuel sjukdom, utan
att sådana endast följde samqväm med qvinnor. Han var numera lugn,
helst inga olägenheter ännu visat sig, och hans tankar voro upptagna
med arbeten, eller med oskyldiga flammor för rena flickor med bleksot.
* * * * *
Vid denna tidpunkt blomstrar skarpskytterörelsen. En vacker tanke, som
gaf Sverige en armé, större än den indelta: 40,000 mot 37,000.
Johan inträdde som aktiv, fick uniform, motion och lärde sig skjuta.
Men han kom äfven i beröring med andra samhällsklassers ungdom. På
hans kompani funnos gesäller ur yrkena, bodbetjenter, kontorister och
yngre artister utan namn. De voro honom sympatiska, men främmande. Han
sökte närma sig, men de antogo honom ej. De talade sin argot, ett
kotterispråk, som han ej förstod. Nu märkte han huru klassbildningen
söndrat honom från barndomskamraterna och han slöt sig. De ansågo
honom à priori högfärdig. Men saken var att han såg upp till dem i
vissa afseenden. De voro naiva, orädda, sjelfständiga och ekonomiskt
bättre lottade än han, ty de hade alltid pengar. Känslan att gå i
trupp på långa marscher hade något lugnande för honom. Han var icke
född att befalla och lydde gerna, bara han icke märkte öfvermod eller
herrsklystnad i befallningen. Han längtade icke att bli korporal, ty
då skulle han tänka för de andra och, hvad värre var, besluta. Han
förblef slafven af natur och böjelse, men kände tyrannens obefogenhet
och han bevakade honom noga. På en större manöver kunde han icke
underlåta att räsonnera öfver vissa besynnerligheter, såsom att
infanteri från gardena vid en landstigning höll stånd mot flottans
kanoner, hvilka betäckte de pråmar, på hvilka han befann sig.
Kanonerna spelade på ett par famnars afstånd midt i näsan på
gardisterna, men de stodo qvar. De lydde väl de också utan att
begripa. Han räsonnerade och svor, men han lydde, ty han hade åtagit
sig att lyda.
Under en rast på Tyresö brottades han på lek med en kamrat.
Kompanichefen trädde fram och förbjöd något barskt leken. Johan
svarade skarpt att det var rast nu och att de lekte.
-- Ja, men lek kan bli allvar.