historia talade med rörelse om det offer ridderskapet och adeln gjort
på fosterlandets altare, då det afstått sina privilegier. Den gode
mannen visste ännu icke att privilegier icke äro rättigheter, utan
tagna förmånsrätter, som kunna återbördas såsom egendom vid vissa
mindre lagliga köp. Han bad klassen visa hofsamhet öfver segern och
icke såra de besegrade. Den unge grefven mottogs också vid sitt
återinträde i klassen med utsökt aktning, men känslorna öfverväldigade
honom vid åsynen af dessa många vanbördiges ofrivilliga upphöjelse så
att han brast i tårar och måste gå ut.
Johan var icke inne i politiken. Den var naturligtvis såsom ett
allmänt intresse bannlyst från hemmet, der endast enskilda intressen
tillgodoses, och mycket illa de också. Söner uppfostras såsom de
skulle bli söner och förbli söner hela lifvet, utan en tanke på att
de skola bli fäder. Men ynglingen hade sin underklassinstinkt, som
sade honom att en orättvisa höll på att afskaffas, att den högre ytan
sänktes så att det blef lättare för den lägre att komma i nivå. Han
var naturligtvis liberal, men eftersom kungen också var liberal så var
man rojalist på samma gång.
* * * * *
Parallelt med den starka bakströmmen, pietismen, gick nyrationalismen,
men i motsatt rigtning. Kristendomen, som med förra århundradets
utgång var förvisad till mytologien, hade blifvit återupptagen till
nåder, och som läran hade statsskydd kunde restaurationens söner icke
värja sig för de ånyo invaccinerade dogmerna. Men 1835 hade Strauss'
»Leben Jesu» gjort en ny bresch, och äfven i Sverige sipprade in nytt
vatten i de ruttna brunnarne. Boken blef föremål för process, men på
den grundvalen byggdes sedermera hela det moderna reformationsverket,
af sjelfgjorda reformatorer som alltid, ty de andra, de reformera
icke.
Kyrkoherden Cramér har äran af att ha varit först. Redan 1859 utgaf
han sitt »Afsked ur Kyrkan», en populär, men kunskapsrik kritik öfver
Nya testamentet. Han beseglade sin tro med handling och utgick ur
statskyrkan i och med att han afgick från embetet. Det var hans
skrift, som gräfde djupast, och om än Ignells böcker höllo sig mera
uppe bland teologerna kommo de aldrig ner till ungdomen. Samma år
(1853) utkom Siste Athenaren.
Dess verkan förtogs mycket deraf, att det arbetet helsades såsom en
literär succès och förvisades till skönliteraturens neutrala
territorium. Skarpare ingrep Rydbergs »Bibelns lära om Kristus», 1862,
som väckte teologerna till Ragnarök. Renans »Jesu lefnad» i
öfversättning af Ignell tog alle man, gamla och unga med storm, och
den lästes i skolan jemte Cramér, hvilket icke var fallet med »Bibelns
lära om Kristus». Och med Boströms angrepp på Helvetesläran, 1864 voro
portarne öppna för rationalismen eller fritänkeriet, såsom det
kallades. Boströms egentligen obetydliga skrift verkade dock kolossalt
genom Upsalaprofessorns och förre prinsinformatorns stora namn, som
den modige mannen riskerade och som ingen efter honom riskerat, sedan
det icke längre är någon ära att vara fritänkare eller arbeta för
tankens fri- och rättigheter.
Nog af, allting var redo, och det behöfdes bara en pust för att
ynglingens korthus skulle ramla. Det kom en ung ingeniör i hans väg.
Denne var till och med hyresgäst i väninnans hus. Han observerade
Johan länge innan han gick på honom. Johan hade respekt för honom
emedan han skulle ha så godt hufvud, och han var nog något svartsjuk
också. Väninnan förberedde Johan på bekantskapen och varnade honom.
Det var en ytterst intressant person med briljangt hufvud, men han var
farlig. Johan träffade mannen. Det var en starkt bygd vermländing, med
grofva, hederliga drag, ett godt, barnsligt leende när han log,
hvilket icke hände ofta, mera tyst än bullrande. De voro genast
bekanta. Första qvällen vexlades endast ett par hugg. Det var frågan
om tro och vetande.
-- Tron skulle döda förnuftet! -- menade Johan efter Krummacher.
-- Fy, -- sade vännen. -- Förnuftet är en Guds gåfva, som höjer
menskan öfver djuret; skall då menskan förnedra sig till ett djur
genom att vräka Guds gåfva?
-- Det fins saker, -- svarade Johan (efter Norbeck) -- som man mycket
väl kan tro utan att man begär bevis. Vi tro sålunda på almanackan
utan att sjelfva veta något om planeternas rörelser.
-- Ja, -- svarade vännen, -- vi tro, der vi icke känna att vårt
förnuft tar emot. Mitt förnuft har icke rest sig mot almanackan.
-- Ja, -- svarade Johan, -- men på Galilei tid tog det emot i allas
förnuft att få jorden gå kring solen. Det är bara motsägelseanda, sade
man; han vill göra sig originel.
-- Vi lefva icke i Galilei tid, -- svarade vännen, -- och i vår tids
upplysta förnuft tar det emot att tro på Kristi gudom och de eviga
straffen.
-- De der sakerna ska vi inte disputera om, -- sade Johan.
-- Hvarför det?
-- De stå öfver räsonnemanget!
-- Precis detsamma sa jag för två år sen, när jag var troende.
-- Har ni varit ... läsare?
-- Ja, det har jag.
-- Hm! Och ni har frid nu?
-- Nu har jag frid!
-- Hur fick ni det?
-- Jag lärde känna den sanna kristendomens ande genom en predikare.
-- Ni är då kristen?
-- Ja, jag bekänner Kristus!
-- Men ni tror icke att han var Gud?
-- Det har han aldrig sagt sjelf. Han kallar sig endast Guds son, och
Guds söner äro vi alla.
Väninnan kom och afbröt samtalet, hvilket i parentes sagdt var typiskt
för religionsdispyter omkring 1865. Johans nyfikenhet var väckt. Det
fans menskor, som inte trodde på Kristus, men hade frid. Nu skulle
bara kritik icke ha störtat de gamla gudabilderna; fruktan för
tomrummet höll honom igen, tills han fick Parker i hand. Predikningar
utan Kristus och helvete, det var hvad han behöfde. Och så vackra
predikningar. Erkännas måste att Johan läste dem ytterst hastigt, och
att han var mest angelägen om att syskon och anhöriga skulle få njuta
af dem, på det han skulle kunna gå fri från deras ogillande. Han
förvexlade nemligen andras ogillande med ondt samvete, var så van att
ge andra rätt att han föll in i tvedrägt med sig sjelf.
Men Kristus, inqvisitorn, föll, nådavalet, yttersta straff, allt
ramlade som om det varit fallfärdigt länge, länge. Han förvånade sig
öfver att det gick så hastigt. Det var som att lägga af urväxta kläder
och ta på nya.
En söndagsmorgon gick han ut med ingeniören i Hagaparken. Det var vår.
Hasseln blommade, och blåsipporna voro utslagna. Vädret var halfklart,
luften ljum och fuktig efter ett nattregn. De talade om viljans
frihet. Läseriet hade en mycket sväfvande uppfattning af saken. Man
hade icke fri vilja att bli Guds barn. Den Helige Ande skulle söka en,
alltså prædestination. Johan hade nog velat bli omvänd, men icke
kunnat. »Herre, skapa i mig en ny vilja», hade han lärt bedja. Men
huru kunde han då vara ansvarig för sin onda vilja? Jo, svarade
läsaren, genom syndafallet, då den med fri vilja begåfvade menskan
valde det onda, blef hennes vilja ond genom ärftlighet och ond för
alla tider och upphörde att vara fri. Och hon kunde endast bli qvitt
denna onda vilja genom Jesus och den Helige Andes nådeverkan. Men att
bli pånyttfödd berodde icke af hennes egen vilja utan af Guds nåd.
Alltså ofri. Men som ofri fortfor hon att bli ansvarig. Deri låg
felslutet.
Ingeniören var naturdyrkare, och Johan också. Hvad är denna
naturdyrkan, som i våra dagar anses så kulturfientlig? Ett återfall i
barbari, säga några; en sund återgång från öfverkultur, säga andra.
När menskan upptäckt i samhället en inrättning baserad på misstag och
orättvisor, då hon inser att samhället i utbyte mot små fördelar
pålägger drifter och begär för hårda tvång, då hon genomskådat
illusionen om att hon skulle vara en halfgud och Guds barn och finner
sig vara en djurart helt enkelt, så flyr hon samhället, hvilket var
uppbygdt med fästadt afseende på menskans gudaursprung och hon går ut
i naturen, i landskapet. Der känner hon sig i sin miliö såsom djur,
känner sig instäld som staffage i taflan, ser sitt ursprung jorden,
ängen; ser hela skapelsens sammanhang i ett lefvande sammandrag;
bergen, som blifvit jord, sjön, som blifvit regn, ängen, som är
söndersmulade berg, skogen, som stigit ur bergen och vattnet; ser
luften i stora massor (himlen), som hon och alla lefvande varelser
andas, hör foglarne, som lefva på insekterna, ser insekterna, som
befrukta växterna, skådar däggdjuren som hon sjelf lefver på. Hon är
hemma hos sig. Och i våra dagar med dess naturvetenskapliga
verldsåskådning skulle en enslig stund i naturen, der hela
evolutionshistorien är tecknad i lefvande bilder, vara det enda
surrogatet för en gudstjenst. Men evolutionsoptimisterna föredraga en
stund på en sammankomst inne i en grändhåla, der de utösa sina
förbannelser öfver samma samhälle, som de förakta och beundra. De
prisa det såsom utvecklingens högsta höjd, men vilja störta det såsom
oförenligt med djurets sanna lycka. De vilja ombilda och utveckla det,
säga några. Men deras ombildning kan ej ske utan att det bestående
störtas i grunden, och de vilja ej några halfmesyrer. Erkänna de då
icke att det bestående samhället är en misslyckad evolution och sjelft
kulturfientligt på samma gång det är naturfientligt?
Samhället är liksom allt en naturprodukt, säga de, och kultur är
natur. Ja, men det är dålig natur, natur på afvägar, efter som den
motverkar sitt ändamål: lycka.
Det var emellertid ingeniörens, Johans föregångare och samtidas
naturdyrkan, som upptäckte kultursamhällets brister och banade väg för
den nya åsigten om menniskans härledning. Redan 1859 hade Darwins
»Arternas Härledning» utkommit, men ännu hade den icke hunnit tränga
igenom och ännu mindre blomstra och befrukta. Det var Moleschott som
då predikades, och, materiens kretslopp var slagordet. Ingeniören
plockade med den och sin geologi ner den Mosaiska skapelsehistorien.
Han talade ännu om skaparen, ty han var teist, och såg hans visdom
och godhet i de skapade verken.
Under det de promenera framåt Gamla Haga börja klockorna i staden att
ringa samman. Johan stannar och lyssnar: der var Klara förfärliga
klockor, som ringt in hans sorgliga barndom, der var Adolf Fredriks,
som skakat honom in till Jesus den korsfästes blodiga famn, der var
Johannis, som om lördagarne förkunnat Jakobs skola att veckan var
slut.
En sakta, sydlig vind förde larmet ut ur staden och det genljöd under
de höga tallarne, manande, varnande.
-- Ska du gå i kyrkan? -- frågade vännen.
-- Nej, -- sade Johan. -- Jag går aldrig i kyrkan mer.
-- Ja, följ ditt samvete, -- sade ingeniören.
Det var första gången Johan uteblef från kyrkan. Det gälde att trotsa
både faderns befallning och sitt samvetes röst. Han exalterade sig och
for ut mot religion och familjetyranni och han talade om Guds kyrka i
naturen; talade med hänförelse om det nya evangeliet som förkunnade
salighet för alla, lif och lycka för alla. Men så tystnade han.
-- Du har ondt samvete, -- sade vännen.
-- Ja, -- sade Johan. -- Antingen icke göra hvad man ångrar, eller
också icke ångra hvad man gör!
-- Det senare är bättre!
-- Men jag ångrar mig ändå! Ångrar en rätt handling, ty det vore orätt
att hyckla i dessa gamla afgudahus. Mitt nya samvete säger mig att jag
har rätt, och mitt gamla att jag har orätt. Jag kan aldrig få frid
mer!
Det kunde han icke heller. Hans nya jag stod upp mot hans gamla, och
de lefde i oenighet som olyckliga makar hela hans lif framåt utan att
kunna skiljas.
* * * * *
Reaktionen mot det gamla, som skulle utrotas, bröt fram i våldsamma
angrepp. Fruktan för helvetet var borta, sjelfförsakelsen var enfald,
och ynglingens natur tog sin rätt. Konseqvensen blef en ny moral, som
han på känsel formulerade så: det som icke skadar någon medmenniska är
tillåtet för mig. Han kände att familjetrycket var honom till skada
och ingen till gagn; han upphäfde sig mot förtrycket. Föräldrarne, som
aldrig visat honom kärlek, men pockat på tacksamhet för att de gåfvo
honom på nåd och med förödmjukelse hans lagliga rätt, visade han nu
sina verkliga känslor. De voro honom antipatiska; han visade dem köld.
På de oupphörliga angreppen mot fritänkeriet svarade han frankt,
kanske öfvermodigt. Hans halfkrossade vilja började resa sig, och han
insåg att han hade rättigheter att fordra af lifvet.
Ingeniören, som tilldelats den ondes rol, förbannades och blef utsatt
för bearbetningar af väninnan, som nu ingick vänskapsförbund med
styfmodern. Ingeniören hade icke gått till botten med saken och under
antagandet af Parkers kompromiss hade han bibehållit kristendomens
sjelfförnekelse. Man skulle vara kärleksfull och fördragsam, följa
Kristi exempel och så vidare. Johan hade vräkt alltsammans och kom nu
i opposition mot sin lärare. Påtryckt af väninnan, för hvilken han
närde en stilla böjelse, och skrämd af sina lärors konseqvenser,
förmåddes han nedsätta följande skrifvelse, dikterad af fruktan för
den eld han tändt, kärlek till väninnan, vänskap för lärjungen och
uppriktig öfvertygelse.
»Till min vän Johan.
»Huru glada möta vi ej våren, då han nu kommer för att berusa och
förtjusa oss med sin herrliga, gudomliga friskhet och grönska!
Foglarna uppstämma sina glada och lätta melodier, blå- och hvitsippor
framskjuta blygsamt sina späda hufvuden under granens hviskande
grenar.»
-- Det var märkvärdigt, -- tänkte Johan vid läsningen, -- hur denne
flärdfria man, som talar så enkelt och sant, kan skrifva så svulstigt.
Det här är osant.
»Hvilket bröst, vare sig gammalt eller ungt, vidgas ej för att insupa
vårens friska dofter, som sprida himmelsk frid i hvarje hjerta,
trånad, som _måste_ vara en salig aning om Gud och hans kärlek; -- (denna
vårdoft njutes som en Guds andedrägt). -- Kan nu något ondt bo qvar i
vårt hjerta? Kunna vi ej förlåta? Ack jo! Vi måste det nu, sedan
vårsolens kärleksstrålar bortkysst det kylande snötäcket från natur
och hjerta. Vi vänta på och längta efter att få se den snöfria marken
grönska, det goda och varma hjertats goda och kärleksfulla handlingar,
att se frid och sällhet spridas genom hela naturen.»
-- Förlåta? Ja bevars, bara man ändrade sitt uppförande och gaf honom
fri. Men _man_ förlät ju icke honom! Med hvad rätt fordrade man då
öfverseende från hans sida? Med hvad rätt? Det skulle vara ömsesidigt!
»Johan, du tror dig i naturen och genom förnuftet ha uppfattat Gud på
ett bättre sätt än du förut gjorde, då du trodde på Kristi gudom och
på bibeln, men du fattar icke idéen i dina egna tankar. Du har blott
uppfattat den skugga, som ljuset lemnar bakom ett föremål, men ej
hufvudsaken, ljuset sjelft. Du tror att alltid en sann tanke skall
förädla menniskan, men, ack nej, det märker du nog sjelf i dina bättre
ögonblick. Med dina förra åsigter kunde du förlåta ett fel hos en
medmenniska, du kunde uppfatta en sak från en god sida, om ock den
_tycktes_ vara ond; men hur är du nu? Du är häftig och bitter mot en
kärleksfull moder, du dömer och är missnöjd med din ömme, erfarne och
gråhårige faders handlingar.»
-- Med de förra åsigterna kunde Johan aldrig förlåta ett fel hos
någon, minst hos sig sjelf; stundom hos andra, men det var dumt. Det
var ju slapp moral! -- En kärleksfull moder! Jo, den var kärleksfull!
När kom Axel på den åsigten? De som kalfatrat den hårda qvinnan till
sammans! Och en öm fader! Nå, hvarför skulle han icke döma dennes
handlingar. Hårdt mot hårdt i sjelfförsvar! Icke längre venstra örat
till när det small på det högra.
»Förr var du ett anspråkslöst, älskligt barn, men nu är du en egenkär
och inbilsk yngling.»
-- Anspråkslöst! Jo, det var säkert, och derför trampades han ner, men
nu kände han sina rättmätiga anspråk! -- Inbilsk! Ha! Läraren kände
sig förbigången af den otacksamme lärjungen.
»Din moders varma tårar falla stridt utför hennes kinder ...»
-- Moders! Har ingen mor! Och styfmor gråter bara när hon är ond! Hvem
fan har dikterat det här?
»... när hon i ensamheten tänker på ditt hårda hjerta ...»
-- Hvad satan har hon med mitt hjerta att göra, som har hushåll och
sju barn att sköta?
»... ditt usla själstillstånd ...»
-- Det är ju läseri det här! Min själ har aldrig känt sig så frisk och
lifskraftig som nu!
»... och din faders bröst är nära att sprängas af sorg och bekymmer.»
-- Det var lögn. Han är sjelf teist och bekänner Wallin, för resten
har han inte tid att tänka på mig. Han vet att jag är flitig, ärlig
och icke går till flickor. Han berömde mig till och med härom dagen.
»... Du fattar ej din moders sorgsna blick ...»
-- Den har andra grunder, ty äktenskapet är inte lyckligt.
»... din faders kärleksfulla varningar. Du är lik en klyfta ofvan
snögränsen, ur hvilken vårsolens kyssar ej kunna bortsmälta snön eller
förvandla några korn deraf blott till en droppa vatten.»
-- Han måtte läsa romaner. För öfrigt var Johan mycket vänsäll och
mjuk mot sina vänner i skolan. Men mot fienderna i hemmet var han
blifven kall. Det var deras fel.
»Hvad skall omgifningen tänka om den religion du fått, då den lemnar
så usla frukter? Jo -- man skall förbanna den (och dina åsigter lemna
ovilkorlig rätt dertill) ...»
-- Icke rätt, men anledning!
»... man skall hata och förakta den nedriga usling, som i ditt
oskyldiga barnahjerta spred detta helvetiska gift.»
-- Der ha vi det. Den nedriga uslingen! Han var öfverflyglad.
»Bevisa framgent genom dina handlingar att du ej uppfattar sanningen
så illa som du hittills gjort. Tänk på att vara fördragsam ...»
-- Styfmodern!
»... att med kärlek och mildhet öfverse medmenniskors fel och brister ...»
-- Nej då, det ville han icke! De hade torterat honom till lögn, de
hade snokat i hans själ, ryckt upp god brodd såsom föregifvet ogräs,
de ville qväfva hans jag, som hade lika stor rätt att vara som deras;
de hade aldrig öfversett med hans fel, hvarför skulle han öfverse med
deras? Derför att Kristus hade sagt ... Han gaf fan hvad Kristus hade
sagt, för det hade ingen tillämpning mer. För öfrigt brydde han sig
aldrig om dem derhemma; han slöt sig inom sig sjelf. Det voro honom
antipatiska och kunde aldrig få hans sympati. Det var alltsammans! De
hade emellertid fel, och ville ha hans förlåtelse! Skönt! Han förlät
dem! Bara han fick vara i fred!
»... lär dig att vara tacksam mot dina föräldrar, som lemna hvarje
möda ospard för din verkliga trefnad och lycka (hm!), och låt detta
åstadkommas af kärlek till din Gud och skapare, som låtit dig födas i
denna förädlande (hm! hm!) skola till slutlig frid och salighet, beder
din sörjande men hoppfulle
_Axel_.»
* * * * *
Det var nog med biktfäder och inqvisitorer, tyckte Johan, hans själ
var räddad och kände sig fri. De sträckte klorna efter honom, men han
flydde. Vännens bref var osant och tillgjordt, och han kände Esaus
händer. Han svarade ej, utan afbröt umgänget med vännen och väninnan.
De kallade honom otacksam. Den som pockar på tacksamhet är värre än en
fordringsegare, ty han ger först en gåfva, som han skryter med, och
skickar sedan räkning, en räkning som aldrig kan betalas, ty en
gentjenst anses icke utplåna tacksamhetsskulden; det är en inteckning
i en menniskas själ, en skuld, som är obetalbar och sträcker sig ut
öfver lifvet. Tag emot en tjenst, och vännen skall fordra att du
förfalskar ditt omdöme om honom, att du berömmer hans dåliga
handlingar och hans hustrus och barns dåliga handlingar.
Men tacksamheten är en djup känsla, som hedrar menniskan, och som
förnedrar henne. Måtte vi komma derhän att icke behöfva bindas af
tacksamhet för en välgerning, som kanske endast var en ren skyldighet!
Johan skämdes öfver brytningen med vännerna; men han kände dem
hinderliga och förtryckande. För öfrigt: hvad hade de gifvit honom i
umgängsnöje, som inte han gifvit igen?
* * * * *
Fritz, så hette vännen med pince-nez'en, var en klok verldsmenniska.
Båda dessa ord, klok och verldsmenniska, hade den tiden en ful
betydelse. Att vara klok under efter-romantikens tidehvarf, då alla
voro litet rubbade, och det var öfverklass-tecken att vara rubbad, att
vara klok ansågs då liktydigt med nästan något dåligt. Att vara
verldsmenniska denna tid, då alla sökte skoja sig så godt de kunde mot
himlen, var också något mindre bra. Fritz var klok. Han ville lefva
sitt enda lif godt och trefligt och göra karrier med mera. Han sökte
derför de förnäma. Det var klokt, ty de hade magt och pengar. Hvarför
skulle han icke söka dem? Hur han kom att fästa sig vid Johan? Kanske
animalisk sympati, kanske mångårig vana; några intressen kunde Johan
ej befordra, på annat sätt än att han hviskade kamraten och höll honom
med böcker. Fritz läste nemligen aldrig öfver och köpte punsch för de
pengar, som skulle vara till böcker.
Nu, när han märkte att Johan var rengjord invändigt och att hans yttre
menska var presentabel, införde han honom i sitt kotteri. Det var en
liten krets af dels förmögna, dels förnäma ungherrar af samma klass
som Johan. Denne var först något blyg mot de nätta herrarne, men snart
var han inne med dem. En dag kommer Fritz och vid paradtimmen berättar
Johan att han är bjuden på bal.
-- Jag på bal, är du galen! Inte duger jag der!
-- Du, en sådan nätt pojke, ska göra lycka hos flickorna.
Hm! Det var en ny synpunkt på sin person Johan fick. Skulle han -- hm?
Tänk nu hemma, der han aldrig fick höra annat än klander!
Han gick på balen. Det var i ett borgerligt hem. Flickorna hade
bleksot, somliga, andra voro röda som bär. -- Johan tyckte mest om de
hvita, som voro blåa eller svarta omkring ögonen. De sågo så lidande
och smägtande ut och kastade bedjande blickar, så bedjande. Det var en
som var likhvit, ögonen brunno kolsvarta i djupa hålor, och läpparne
voro mörka så att munnen öppnade sig nästan som ett svart streck. Den
slog an på honom, men han vågade icke lägga an, ty hon hade redan sin
tillbedjare. Så stannade han vid en mindre bländande, mera söt och
mild. På balen kände han sig väl. Umgås borta bland främmande utan att
se en enda slägtings kritiska ögon! Men han hade så svårt att tala med
flickorna.
-- Hvad ska jag säga dem? -- frågade han Fritz.
-- Kan du inte prata lite lort med dem! Vackert väder, är det roligt
att dansa, åker ni skridsko, har ni sett fru Hvasser? Man får svänga
sig.
Johan gick på och hasplade upp repertoaren men det blef torrt i gommen
och vid tredje dansen äcklade det honom. Han blef ond på sig sjelf och
teg.
-- Är det inte roligt att dansa? -- frågade Fritz. Krya opp dig, gamle
likkistpolerare!
-- Jo, det är nog roligt att dansa, bara man slapp tala. Jag vet inte
hvad jag ska säga?
Det var också förhållandet. Han tyckte om flickorna, kände det
behagligt att ta dem om lifvet, det var så manligt, men att tala med
dem? Han kände att han hade göra med en annan art af homo, en högre i
vissa fall, en lägre i andra. Han tillbad i stillhet den milda lilla
och hade utkorat henne till hustru. Hustru var den enda form han ännu
tänkte sig qvinnan. Han dansade oskyldigt, men fick höra förfärliga
saker om kamraterna, som han ej förstod förr än senare. De kunde
nemligen dansa vals baklänges genom rummet på ett okyskt sätt och
talade vanvördigt om flickorna.
Hans reflexionssjuka, hans eviga granskande af sina tankar hade tagit
bort det omedelbara hos honom. När han talade vid en flicka hörde han
sin egen röst, sina ord, dömde dem, och så tyckte han hela balen
fånig. Och flickorna sedan! Hvad var det som fattades dem? De hade ju
uppfostran som han, kunde verldshistoria och lefvande språk, läste
isländska på seminarium och voro styfva i ordrötter, räknade algebra,
allt. De hade sålunda samma bildning men ändå kunde de icke talas vid!
-- Prata lort med dem, -- sa Fritz.
Men det kunde han inte. Och han tänkte för öfrigt högre om flickan än
så.
Han tänkte öfverge balerna, då han icke gjorde någon lycka, men han
släpades med. Det smickrade honom att vara bjuden och alltid hade det
något uppryckande med sig. En dag var han i en adlig familj, der sonen
var kadett. Der träffade han två aktriser från Dramatiskan.
Dem skulle han väl kunna tala vid! De dansade med honom, men de
svarade honom icke. Han var för oskyldig. Så stälde han sig att lyssna
på Fritz' konversation. Men Gud sådana saker han talade om i eleganta
ordalag, och flickorna voro hänryckta i honom. Jaså, det var så det
skulle vara! Men det kunde han inte! Det fans saker han ville begå,
men att tala om det, nej! Hans asketiska religion hade dödat till och
med mannen hos honom, och han fruktade qvinnan såsom fjärilen, hvilken
vet att den skall dö när den befruktat.