lefva utan hennes dagliga sällskap; han kunde icke lefva utan detta
stöd, som lyftat honom ur hans åldersklass upp ibland de vuxna. Att gå
dit in till henne och söka henne som en löjlig älskare, nej, det kunde
han icke. Återstod bara att skrifva bref. Och nu öppnas en
korrespondens, som räckte ett år. Styfmoderns syster, som afgudade den
intelligenta och glada flickan, lemnade brefven i hemlighet och
brefskrifningen gjordes på franska att i händelse af konfiskering
förbli hemlig, utom det att man rörde sig lättare under denna
betäckning. Hvad brefven handlade om? Om allt. Om Jesus, om kampen mot
synden, om lifvet, döden, kärleken, vänskapen, tviflet. Ehuru hon var
läserska umgicks hon med fritänkare och led af tvifvel, tvifvel på
allt. Johan var ömsevis hennes stränge lärare, ömsevis hennes
straffade son.
Några öfversättningar af de franska kriorna kunna ge ett begrepp om
oredan i bådas inre.
_Är menniskans lif ett smärtans lif?_
(Les jours de l'homme sont ils des jours de douleurs.)
(1864)
Det menskliga lifvet är en strid från början till slut. Vi födas alla
till detta eländiga lif under omständigheter, fulla af bekymmer och
smärtor. Barndomen har redan sina små sorger och obehag; ungdomen har
sina stora frestelser, på hvilkas besegrande hela lifvet beror.
Mannaåldern har sina bekymmer för existensen och uppfyllandet af
pligterna; ålderdomen slutligen har också sina taggar och sin
bräcklighet. Hvad äro alla njutningar, all glädje, som så många
menskor anse för lifvets högsta goda? Vackra illusioner! Lifvet är
endast en oaflåtlig strid med motgångar och olyckor, hvilken strid
först skall sluta med döden. Men låtom oss betrakta saken från en
annan sida. Finnas inga anledningar till att vara nöjd och glad? Jag
eger ett hem, föräldrar, som egna omsorg åt min framtid, jag lefver i
temligen goda omständigheter, har en god helsa, skall jag då icke vara
nöjd och glad? Jo, men ändock är jag det ej. Betrakta den fattige
arbetaren, som efter slutadt dagsverk återvänder till sin enkla hydda,
der fattigdomen råder; han är lycklig och till och med glad. Han
skulle fröjdas åt en småsak, som jag föraktar. O, jag afundas dig,
lyckliga menniska, som eger den sanna glädjen!
Men jag är bedröfvad. Hvarför så? -- Du är missnöjd, -- svarar du. -- Nej,
alls icke, jag är ganska nöjd med min lott och begär ingenting. Hur är
det då fatt? Ah, nu vet jag det; jag är icke nöjd med mig sjelf, och
icke med mitt hjerta, som är så fullt af elakhet och vrede. Bort ifrån
mig, dessa elaka afsigter, jag vill med Guds hjelp försöka vara
lycklig och nöjd. Ty man är endast lycklig då man är nöjd med sig
sjelf, sitt hjerta och sitt samvete.
Väninnan tyckte icke om denna förnöjsamhet, utan ändrade sista
punkten så att missnöjet skulle hållas vid lif. Hon skref öfver:
»Man är lycklig först då hjertat och samvetet säga en att man sökt
och funnit den ende, gode _Läkaren_, som kan bota alla hjertats
sår, och då man vill upprigtigt följa _Hans_ råd.»
Detta jemte långa samtal föranledde ynglingens hastiga omvändelse
(omsvängning) till den sanna (väninnans) tro, och gaf anledning
till följande utgjutelse, i hvilken han disciplinerat sin
uppfattning om tro och gerningar.
_Ingen lycka utan dygd, ingen dygd utan religion._
(1864)
Hvad är lyckan? De flesta verldsmenniskor[2] anse lyckan såsom
besittandet af stora rikedomar och allt verldens goda, för att
derigenom kunna tillfredsställa sina syndiga önskningar och
passioner. Andra, som icke ega så stora fordringar, finna lyckan i
blotta välmågan, helsan och i att befinna sig »lyckliga»[3] i skötet
af sin familj. Andra åter, som icke ega ens så höga fordringar på den
verldsliga »lyckan» och som äro fattiga, äta dålig kost, förskaffad
medelst träget arbete, äro[4] nöjda med sin lott och till och med
lyckliga. De kunna till och med tänka: hvad jag är lycklig i
jemförelse med dessa rika som aldrig äro nöjda.[5] Emellertid, äro
dessa verkligen lyckliga, emedan de äro nöjda? Nej, det fins ingen
lycka utan dygd. Ingen är lycklig utom den, som för ett verkligen
lyckligt lif.[6] Nåväl,[7] men det fins många verkligt dygdiga
menniskor. Det fins menskor, som aldrig sjunka i laster, som föra ett
anspråkslöst lif, som icke såra någon, som äro benägna att förlåta[8]
och som uppfylla sina pligter samvetsgrant, de äro till och med
religiösa; de gå i kyrkan hvarje söndag, vörda Gud och hans heliga
ord (dock utan att vara pånyttfödda af den Helige Ande!). Nå, äro de
då icke lyckliga, då de ju äro dygdiga? -- Det fins ingen dygd utan
_sann religion_.[9] Dessa _dygdiga_ »verldsmenniskor» äro i sjelfva
verket mycket sämre än de mest lastbara.[10] De förra hafva insöft sig
i en moralisk säkerhet (certitude morale), de finna sig vara bättre än
andra menniskor[11] och rättfärdiga inför Den Heliges ögon. Men det är
just dessa fariseer, som uppfylda af egenkärlek tro sig förtjena den
eviga saligheten genom sina gerningar. Hvad äro dock _våra_ gerningar
inför den helige Guden? Synder och ingenting annat än synder. Dessa
menniskor, som tro sig rättfärdiga, hafva den största svårighet att
omvända sig, emedan de icke anse sig ha behof af någon medlare, då de
sjelfva vilja vinna himlen genom sina gerningar. En »gammal syndare»
deremot, han kan, efter att ha blifvit väckt, finna sig dålig och
känna behofvet af en frälsare.[12] Den sanna lyckan består i »_att
hafva frid med Gud i sitt hjerta genom medlaren Jesus Kristus_». Man
kan icke finna denna frid förrän man insett sig vara den största
af alla syndare och derpå flyr till sin frälsare för att i honom finna
återlösning. Hvad vi äro dåraktiga, som stöta ifrån oss lyckan. Vi
veta alla hvar den står att finna, men i stället för att söka den,
söka vi olyckan under föregifvande att vi söka lyckan.
[2] Observera det nya uttrycket.
[3] Ett troligen ironiskt citationstecken.
[4] Rättadt till: kunna vara nöjda etc. Johan är icke rigtigt inne i
saken ännu.
[5] Det var alltid hans fattiga tröst att de rike voro missnöjda.
[6] Han insisterar!
[7] Nu tournerar han.
[8] Det var den högsta dygd han visste, ty den var svårast.
[9] Läseri!
[10] Läsarnes jalousie de metier mot andra religiösa.
[11] Detta är mycket roligt sagdt!
[12] Farliga läror! Detta är ju direkt uppmaning till last.
* * * * *
Härunder skref väninnan: Mycket bra skrifvet. -- Det var också sina
egna tankar eller ord åtminstone, som hon läst.
* * * * *
Tvifvel gnagde honom emellanåt och han ransakade sina innersta njurar.
Sålunda skref han öfver ett sjelfvaldt ämne.
_Egoismen styr alla våra[13] handlingar._
Man säger vanligen: »Denna menska är så god och så välgörande mot sin
nästa, alla hans handlingar äro goda, han är dygdig, och allt hvad han
gör härflyter af barmhertighet och kärlek till det rätta och sanna».
Nåväl, gå in i ditt hjerta och forska något. Du träffar en tiggare på
gatan; den första tanke, som griper dig, är visserligen denna: »Hvad
den mannen är olycklig, jag vill göra en god gerning och hjelpa
honom». Du beklagar honom och ger honom en slant. Men griper dig icke
sedan en tanke sådan som denna: »O, hvad det är godt att vara
välgörande och barmhertig, det gör hjertat så godt att ha fått ge en
almosa åt en fattig». Hvilket var motivet till din handling? Var det
verkligen kärlek eller barmhertighet? Då uppträder i ditt hjerta ditt
kära jag och dömer dig: det var för ditt jag, du gjorde det, det var
för att lugna _ditt_ hjerta, tillfredsställa ditt samvete.
[13] Jag talar om verldsmenniskorna.
(Han ansåg sig redan som ett Guds barn, eller undantog han
väninnan genom den noten? Ini texten straffar han sig sjelf.)
Det var en tid då min afsigt var att bli prest, i sjelfva verket en
god afsigt. Men hvilket motiv hade jag dertill? Var det för att tjena
min frälsare och arbeta för honom, eller endast af kärlek till honom?
Nej, jag var feg och jag ville göra min börda och hans kors lätta och
undvika de stora frestelser, som mötte mig öfverallt. Jag fruktade
menskorna. Se der motiven. -- Tiderna förändras. Jag insåg att jag
icke kunde föra ett lif såsom en kristen i sällskap med sådana
kamrater, hvilkas gudlösa samtal jag dag ut och dag in _måste_ åhöra,
och så valde jag en annan bana, på hvilken jag kunde vara mera
oberoende eller åtminstone...
* * * * *
Här är krian afbruten. Den är äfven orättad. Skulle den röra de nya
sergeant-intentionerna? Möjligen.
Andra stilar handla om skaparen i naturen och tyckas omedvetet
påtryckta af Rousseau, ur hvilken man fick läsa utdrag i Staaffs
»Läsebok i franska språket». Han talar nemligen om herdar och
näktergalar, hvilka han aldrig sett eller hört. -- --
Långa utredningar och bevisföringar hade de äfven rörande sitt
förhållande. Var det kärlek eller vänskap? Men hon älskade ju en annan
man, som hon nästan aldrig talade om. Johan observerade aldrig hennes
kropp. Han såg endast hennes ögon, som voro djupa och uttrycksfulla.
Det var icke heller modern han precis dyrkade, ty han längtade aldrig
att lägga sitt hufvud i hennes knä, om han var aldrig så olycklig,
hvilket han deremot ville göra med andra qvinnor. Han hade nästan fasa
för att vidröra henne, icke det dolda begärets fasa, utan afsmakens.
Han dansade en gång med henne, men gjorde icke om det. När det blåste
ute, och hennes klädning lyftes, såg han bort. Det var nog vänskap,
och hennes själ var tillräckligt manlig, och hennes kropp också, för
att en vänskap skulle kunna uppstå och räcka. Andliga äktenskap kunna
derför endast ega rum mellan mer eller mindre osexuerade, och der de
finnas skall man alltid observera något anormalt. De bästa äktenskap,
det vill säga de som bäst uppfylla sin verkliga bestämmelse, äro just
de »mal assortis».
Antipati, olikhet i åsigter, hat, förakt kunna åtfölja den sanna
kärleken. Olika intelligenser och karaktärer frambringa de rikaste
barnen, hvilka ärfva bådas anlag. Fru Marie Grubbe, som led af
öfverkultur, söker och söker med fullt medvetande en andlig make. Hon
blir olycklig, ända tills hon får en stalldräng, som ger henne hvad
hon behöfver och stryk till. Det var hvad hon behöfde såsom
komplement.
* * * * *
Emellertid nalkades konfirmationen. Den var uppskjuten i det längsta
för att hålla ynglingen bland barnen. Och äfven den skulle begagnas
som krossning. -- Fadern uttalade vid meddelandet af sitt beslut den
förhoppningen, att kursen skulle smälta isen kring hans hjerta.
Nå, det blef en baklexa med besked. Först ner bland underklassens
barn, tobaksbindare och sotare, lärgossar af alla slag. Han kände
medlidande med dem som tillförne, men han älskade dem ej, kunde icke
och ville icke närma sig dem. Han hade vuxit ifrån dem genom
uppfostran, såsom han vuxit från sin familj.
Han blef skolpojke igen; duades och fick läsa innantill; stiga upp vid
frågorna och i klump med de andra ta ovett. Presten var adjunkt och
läsare. Han såg ut som om han haft någon smittosam sjukdom eller läst
Dr. Kapff. Sträng, obarmhertig, känslolös, utan ett nådens eller
tröstens ord. Kolerisk, argsint, nervös, var denna inbilska bondpojke
alla damers älskling.
Men genom att höras ofta gjorde han slutligen intryck. Han var
svafvelpredikant, förbannade teatrar och alla slags nöjen. Lära och
lefverne skulle vara ett. Johan tog nu itu med sig sjelf och sin
väninna. De skulle ändra lif; icke dansa, icke gå på teatrar, icke
skämta. Han skref numera läsarekrior i skolan och satte sig för sig
sjelf för att slippa höra lättsinniga historier.
-- Fy fan, du är ju läsare, -- sade en dag en kamrat offentligt.
-- Ja, det är jag, -- sade han. Han ville icke förneka sin frälsare.
Skolan blef nu olidlig. Han led martyrium och han var rädd för
verldens lockelse, ty han måtte ha känt huru lifvet lockade. Han fann
sig äfven vara man och ville ut och arbeta, föda sig sjelf och gifta
sig. Att gifta sig var hans dröm, ty under annan form kunde han ej
tänka sig förbindelse med en qvinna. Det skulle vara lagligt och
helgadt. Under dessa drömmar föder han ett beslut, som var nog så
bizarrt, men väl hade sina grunder. Ett yrke skulle det vara, som var
lätt att lära, som födde sin man snart, en plats der han ej skulle
vara den sista, men ändock icke skulle vara hög; en ringa, ödmjuk
ställning, men som förenade ett rörligt, helsosamt lif i fria luften
med en snart vunnen ekonomisk ställning. Rörelsen i fria luften, ett
lif i gymnastik var kanske hufvudmotivet när han valde att bli
underofficer på ett kavalleriregemente, för att undgå det der fatala
dödsåret, för hvilket presten ånyo skrämt honom. Skulle det kunnat
vara uniformen och hästen också? Hvem vet? Menskan är ett underligt
djur, men han hade ju afslagit kadettuniformen.
Väninnan afrådde allt hvad hon kunde; hon utmålade sergeanterna som de
sämsta af alla menskor. Men han var stark och sade att tron på Jesus
skulle hålla honom ren från besmittelse, ja, han skulle predika
Kristus för dem och göra dem alla rena. Så gick han till fadern. Denne
tog det hela som en fantasi, talade om den förestående studentexamen,
som skulle öppna hela verlden för honom. Och så gömde han saken tills
vidare.
Styfmodern hade fått en son. Johan hatade denna af instinkt, som en
konkurrent, för hvilken hans mindre syskon skulle vika.
Men väninnans och läseriets magt öfver honom voro så stora att han af
sjelfspäkning ålade sig att tycka om den lille. Han bar honom i sina
armar och vaggade honom.
-- Det var visst när ingen såg det, -- sade styfmodern senare, då han
drog fram med detta bevis på sin goda vilja. -- Ja, det var just när
ingen såg det, ty han ville ej skryta med det. Eller skämdes öfver
det. Offret var upprigtigt, när det skedde; när det blef motbjudande
upphörde det.
* * * * *
Konfirmationen försiggick efter grundliga dufningar, enskildt,
offentligt, i kyrkans kor med halfmörker, under en serie
passionspredikningar, ändlösa samtal om Jesus, späkningar, så att
stämningen icke kunde dyrkas upp högre. Efter storförhöret bannade han
upp väninnan, emedan han sett henne skratta.
Sjelfva nattvardsdagen höll kyrkoherden predikan. Det var en gammal
upplyst mans välvilliga råd till ungdomen för lifvet; det var
hjertligt och tröstande; inga domsbasuner, intet straff för obegångna
synder. Men han var död han, och vännerna hade redan intalat ynglingen
emot honom. Ibland under predikan tyckte han det föll som balsam på
det såriga hjertat, och det föreföll honom stundom som om gubben hade
rätt. Sjelfva akten vid altaret, af hvilken han väntat sig så mycket,
förfelade också sitt intryck. Orgeln slet i timmar på O, Guds Lamm,
miserere; gossar och flickor greto och voro halfdöda, såsom vid åsynen
af en afrättning. Men Johan var bara slö. Han visste hvarken fram
eller åter. Nådemedlen hade han sett på för nära håll i
klockargårdarne, och saken var drifven in absurdum. Den var nu mogen
att falla. Och den föll!
* * * * *
Han fick hög hatt; ärfde brors aflagda kläder, som voro rymliga och
fina. Vännen med pince-nez'en fick nu hand om honom. Denne hade
visserligen aldrig öfvergifvit honom under läseriet. Han tog saken
lätt, välvilligt, öfverseende och med en viss beundran för det
martyrskap och den fasta tro, som Johan ville sätta i handling. Men nu
ingrep han. Han tog honom med på middagspromenad. Visade honom på
stadens skönheter, sade namnen på aktörerna i hörnet af Regeringsgatan
och nämnde officerarne, som förde paraden. Johan var blyg ännu, och
saknade sjelftillit.
En middag klockan tolf när de skulle gå till gymnastiken, sade vännen:
-- Kom med in på Tre Remmare och ät frukost.
-- Nej, vi måste i grekiskan!
-- Äh, vi ge grekiskan lof i dag.
Skolka! Det var första gången. Men litet ovett var man karl till att
ta.
-- Ja, men jag har inga pengar!
-- Nå, hvad hör det hit, när jag bjuder! -- Han blef stött.
De gingo in på källaren. En skön lukt af biffstek slog emot dem;
kyparne togo af rockarne och hängde upp hattarne.
-- Matsedeln! -- ropade vännen med säkerhet, ty han åt på källare
sedan ett par år.
-- Vill du ha biffstek?
-- Ja, då! -- Han hade icke ätit biffstek mer än två gånger i sitt
lif!
-- Smör, ost och bränvin; och två halfva öl!
Utan vidare slog han i supen.
-- Nej men jag vet inte om jag törs!
-- Har du aldrig supit förr!
-- Nej!
-- Äh, ta'n du, den gör så godt!
Han tog den. Åh! Det värmde i kroppen, tårarne stego upp i hans ögon,
och en lätt dimma lägrade sig öfver rummet; men genom töcknet klarnade
det upp; och krafterna växte, tanken arbetade, synpunkterna blefvo
nya, och allt det mörka flydda ljusnade. Och så den saftiga köttbiten.
Det var mat. Vännen åt ostsmörgås till. Johan sade:
-- Hvad säger källarmästaren om det?
Vännen log som en farbror emot honom.
-- Ät du, det kostar lika mycket!
-- Nej, men ostsmörgås till biffstek! Hvilket oskick! Men Gud hvad det
var godt! -- Han tyckte sig aldrig ha ätit förr. Och så öl.
-- Ska vi ha en hel halfbutelj hvar, är du galen?
Så var det då att äta en gång! Det var ingen så tom njutning som den
bleka mannen påstått! Nej, det var en solid njutning att känna stark
blod rulla i halftomma ådror, som skulle förse nerverna till lifvets
kamp. Det var en njutning att känna bortrunnen mannakraft återvända
och att känna en halfkrossad viljas slappa senor åter spännas. Hoppet
vaknade, dimman blef ett rosenrödt moln, och vännen lät honom titta in
i framtiden sådan den diktades af vänskapen och ungdomen. Dessa
ungdomens illusioner på lifvet, hvadan komma de? Af kraft, säger man.
Men förståndet, som sett så många barndomsönskningar krossade, borde
kunna sluta till orimligheten af ungdomsillusionernas förverkligande.
Alla dessa drömmar äro osunda hallucinationer, framkallade af
otillfredsstäld drift, och de skola försvinna en gång, och då skola
menskorna bli förståndigare och lyckligare.
Johan hade icke lärt att fordra af lifvet annat än frihet från tyranni
och tillgång till bröd. Det var ju tillräckligt. Han var ingen Aladdin
och trodde icke på lyckan. Han egde nog krafter, men kände dem ej.
Vännen skulle upptäcka honom.
-- Du ska ut och ruska opp dig med oss ibland, -- sade han, -- och
inte sitta hemma och kura.
-- Gå ut, ja, det kostar pengar det, och jag får aldrig några.
-- Skaffa dig på lektioner då.
-- Lektioner? Jag? Tror du jag skulle få lektioner?
-- Du som har så goda kunskaper, det måtte väl gå lätt.
Han hade goda kunskaper! Det var ett erkännande, eller smicker som
läsarne kallade det, och det föll i god jord.
-- Ja, men jag har inga bekanta! Inga relationer!
-- Säg bara åt rektorn, så går det! Det har gått för mig!
Johan vågade knappt tro på en sådan lycka som att kunna förtjena
pengar. Men när han hörde att andra kunde det och han jemförde sig med
dem! Ja, men de hade tur, de.
Vännen satte fart i honom, och snart hade han lexläsning om qvällarne
och satt som lärare i en flickpension.
Nu vaknade hans sjelfkänsla. Pigorna hemma kallade honom herr Johan,
och lärarne i skolan interpellerade klassen: mina herrar. Dermed
företager han på eget bevåg att reformera sitt skolväsen. Först
slutade han grekiskan, som han länge bedt fadern få slippa, men
förgäfves. Detta verkstälde han nu på eget bevåg, och fadern fick icke
veta det förr än långt efter studentexamen. Derpå instälde han all
läsning af matematik, sedan han fått veta att en latinare hade
rättighet att sakna betyg i det ämnet. Vidare slarfvade han med
latinet. Han skulle ta igen allt på en månad före examen genom
blockläsning. Derpå införde han den ordningen att han under
lektionerna läste franska, tyska och engelska romaner. Frågorna gingo
vanligen i ordning, och han satt med sin bok för sig ända tills frågan
nalkades, då han räknade ut hvad han skulle få och i hast preparerade
sig. De lefvande språken blefvo nu hans styrka, jemte naturvetenskaperna.
Att läsa lexor med minderåriga var en ny, förfärlig baklexa, men det
var ett arbete som betalade sig. Naturligtvis var det endast pojkar
med motvilja för läsning som begagnade sig af extra lärare. Det var
ett grymt arbete för hans rörliga hjerna att ackommodera sig efter
dessas. De voro omöjliga! De kunde icke vara uppmärksamma. Han trodde
att de voro trilskna. Sanningen var att de kunde icke få viljan att
vara uppmärksamma. Dessa gossar ansågos med orätt vara dumma. De voro
tvärtom vakna; deras tankar spelade omkring verkligheter, realiteter,
och de syntes snarare ha genomskådat absurditeten i läroämnena. Många
af dem blefvo sedan dugtiga karlar i lifvet, och än fler skulle ha
blifvit det om de ej tvungits af föräldrar att göra våld på sin natur
och fortsätta studierna. I flickpensionen läste han endast med de små.
De stora deremot gingo lösa i rummet och visade strumporna mot
bordsben och stolsfötter, och han hade ett godt öga till dem, men
vågade inga närmanden.
Nu upptogs en ny strid med väninnan, som såg hans ändrade sätt. Hon
varnade för vännen, som smickrade honom, och hon varnade för de unga
flickorna, om hvilka han talade med en viss värme. Hon var svartsjuk.
Hon vädjade till Jesus, men Johan blef tankspridd och så drog han sig
ifrån henne.
Det var nu ett muntert och verksamt lif han förde. Paraden och
blandare hos Andalusiskan. Om qvällarne serenader, ty han sjöng nu med
i en qvartett, punsch och en lindrig kurtis med schweizeriflickor. Han
blef kär i en liten blond hos Andalusiskan, som satt och sof innanför
disken. Han ville rädda henne åt sig, inackordera henne i en
prestgård, bli prest sjelf och gifta sig med henne. Men kärleken gick
snart öfver, då han en qväll såg kamraterna ta henne på bröstet inne i
ett enskildt rum.
Under allt detta var Jesus suspenderad, men en svag grundton af
gudsnådlighet och askes ljöd ännu efter. Han bad ännu af vana, men
utan hopp om bönhörelse, då han så länge sökt den bekantskap, som
påstods vara så lätt att finna hemma, bara man bultade aldrig så litet
på nådens dörr. Och sanningen att säga var han icke heller angelägen
att bli tagen på orden. Om dörren öppnats, och den korsfäste ropat
stig in, skulle han ej varit glad. Hans kött var för ungt och sundt
att ha lust att bli korsfäst.
8.
Islossningen.
Det var skolan som uppfostrade, icke hemmet. Familjen är för trång och
har för små, sjelfviska, antisociala syften. Inträder der till på
köpet sådana abnorma förhållanden som omgifte, så är familjens enda
berättigande slut, och en död moders barn borde helt enkelt tagas
ifrån familjen, om fadern gifter om sig. Dermed vore alla parters
intressen tillgodosedda, och faderns icke minst, som kanske är den
mest lidande vid bildande af en ny kull. I familjen fans endast en
(eller två) rådande viljor utan appell; derför ingen rättvisa möjlig.
I skolan fans en ständig och vaken jury, som fälde kamrat eller lärare
utan skonsamhet. Ynglingarne började afvildas, och grymheten lade
sig; sociala instinkter vaknade; man började inse att de egna
intressena måste befordras gemensamt genom kompromisser. Förtryck fick
icke ega rum, ty medlemmarne voro tillräckligt många att göra parti
och revolt. En lärare, som behandlades illa af en lärjunge, kunde
snarast få rättvisa genom att vädja till lärjungarne. Men äfven
deltagande i större allmänna angelägenheter, folkets och nationens,
mensklighetens, började visa sig.
Under danska kriget 64 bildades en fond för inköp af krigstelegram,
hvilka anslogos på svarta taflan, lästes med intresse af lärarne och
gåfvo anledningar till förtroliga samtal, till lärarnes mognare
reflexioner öfver krigets uppkomst och orsaker. Man var ensidig
skandinav naturligtvis, och frågan bedömdes från studentmötenas
synpunkt. Preuss- eller tyskhatet grundlades nu till det kommande
kriget och antog redan vid den afhållne gymnastikläraren löjtnant
Betzholtz' begrafning ett stillsamt fanatiskt drag.
Uppträdena utanför La Croix's salong med de bekanta
vattensprutningarne gjorde endast en löjlig effekt, och man fick
aldrig riktigt reda på hvad frågan gälde.
Aftonbladstelegrammet om »Han selv och de 20,000 männen» blef heller
icke klart.
Året 65 nalkades. Läraren i historia, adelsman och aristokrat, en
känslofull och välvillig man, sökte sätta ynglingarne in i frågan.
Partier hade bildats i klassen, och en af Riddarhustalarnes söner, en
grefve S., allmänt afhållen och värderad, var chef för opponenterna
mot förslaget. Han var af gammal tysk svärdsriddarslägt, fattig,
umgicks på förtrolig fot med sina kamrater, men hade bördskänslan
starkt rotad. Dagarne före sista voteringen hade kamrater varit nere
och hjelpt till att spotta åt presteståndet. Batalj, mera på lek,
uppstod i klassen, och bord och bänkar kastades i en hög.