kamrater, sade fadern helt enkelt: tag nu Pelle med dig och gå till
Djurgården, men se efter honom. Det fans ingen appell. De kommo på
slätten, mötte kamrater, och Johan kände den lilla brodern som en
black om benet. Han ledde honom för att han icke skulle trampas af
folket, men han kände huru han önskade honom hemma. Gossen talade,
pekade på förbigående, och Johan rättade honom. Men som han kände sig
solidarisk skämdes han på hans vägnar. Hvarför skulle han behöfva ta
om igen sådana sensationer som att skämmas för fel i etiketten, hvilka
han dessutom icke begick sjelf. Han blef stel, kall och hård. Gossen
ville se på Kasper, men Johan ville ej. Han ville ingenting af allt
hvad brodern ville. Och så blygdes han öfver sin hårdhet. Förbannade
sin sjelfviskhet, hatade sig, föraktade sig, men kunde icke frigöra
sig från de dåliga känslorna. Pelle förstod ingenting; han såg bara
ledsen och försakande ut, tålig och mild. -- Du är högfärdig, sade
Johan åt sig sjelf, du beröfvar barnet ett nöje. Var mjuk. -- Men han
hårdnade. -- Slutligen bad den lille få köpa pepparkakor. Johan piskade
sig att göra uppköpet. Midt på slätten. Tänk om någon såg honom, en
gymnasist, köpa pepparkakor, och kamraterna, som sutto på Novilla och
drucko punsch sedan. Han gjorde köpet och stoppade kakorna i
blusfickan på brodern. Och så gingo de framåt. Det kommer två
kadetter, som varit Johans kamrater. Han ser dem skrida fram emot sig.
I det samma räcker en liten hand fram en pepparkaka. -- Se der, Johan,
har du! -- Han stötte tillbaka den lilla handen. Och han ser två blåa,
hjertegoda ögon, frågande, bedjande se upp mot sig. -- Nu ville han
förintas, gråta, taga upp det sårade barnet i sina armar, bedja honom
förlåta, värma upp isen, som kristalliserade in hans hjerta. Han
kände sig vara en usling, en eländig, som stötte tillbaka en hand. De
gingo hem.
Han ville skaka af sig brottet, men kunde ej. Men han framkallade
bilden af medbrottslingarne, som framtvingat den bedröfliga
situationen, och han piskade dem i sina tankar.
Han var för gammal att vara i nivå med barnet, och han var för ung att
kunna stiga ner till barnet.
Men fadern, som lefvat upp genom sin förbindelse med en tjugofyraårig
qvinna, vågade äfven opposition mot Johans lärda auktoriteter och
ville stuka honom också på det området. De sutto efter afdukadt
aftonbord, fadern med sina tre tidningar, Aftonbladet, Allehanda och
Posttidningen, Johan med en skolbok. Gubben gjorde en paus.
-- Hvad är det du läser? -- frågade han.
-- Filosofi!
Lång paus. Pojkarne kallade alltid logiken filosofien.
-- Hvad är filosofi för slag, egentligen?
-- Läran om tänkat.
-- Hm! Ska man behöfva lära sig tänka! Får jag se på det der!
Han sköt upp glasögonen och läste.
-- Tror du bönderna i riksdan (han var bondehatare, men nu behöfde han
bönderna till argumenteringen), tror du bönderna i riksdan ha lärt
filosofi? Det tror inte jag, men ändå slå de professorer på fingrarna,
så det är lust åt det. Ni läser så mycket onödigt! -- Och dermed var
filosofien afskedad.
Faderns sparsamhet försatte äfven Johan i högst obehagliga
ställningar. Två kamrater erbjödo sig att under lofvet lära honom
matematik. Johan frågade fadern om tillstånd.
-- Ja, gerna för mig.
När de sedan skulle honoreras, förmenade gubben att de voro så rika
att man icke kunde betala dem.
-- Men man kunde ge dem en present, -- menade Johan.
De fingo aldrig något!
Han skämdes i ett helt år och kände första gången det ohyggliga i en
skuld. Kamraterna gåfvo först fina vinkar, sedan grofva. Han undvek
dem icke, kröp efter dem för att visa sin tacksamhet. Han kände att de
egde bitar af hans själ, hans kropp, att han var deras slaf och att
han icke kunde bli fri. Ibland framkastade han löften, inbillande sig
de skulle fyllas, men de fyldes aldrig, och skuldens tyngd ökades af
brutna löften. Det var en tid af ändlösa qval, kanske mycket bittrare
då, än han sedan kunde erinra sig dem.
För att hålla honom igen i växten uppsköts äfven konfirmationen. Han
läste teologi i skolan och evangelierna på grekiska, men han var inte
mogen för konfirmationsexamen!
Krossningsarbetet i hemmet blef så mycket mera tryckande, som hans
ställning i skolan var en fri mans. Han hade som gymnasist fått
rättigheter der. Sålunda steg han upp och gick ut ur klassen, utan att
begära lof; blef sittande vid frågorna och vågade räsonnera med
lärarne. Han var den yngsta i klassen, men satt bland de äldsta och
längsta. Lärarne uppträdde numera såsom föreläsare mera än som
lexförhörare. Den förre menskoätaren från Klara skola var en patriark,
som utlade Ciceros Ålderdomen och Vänskapen och brydde sig mindre om
glosorna. Ja, han ingick i en ganska närgången förklaring öfver Didos
och Æneas' möte i grottan, hvarvid han började med den förklaringen
att »dem renom är allting rent», utbredde sig om kärleken, förirrade
sig och blef djupt melankolisk. (Pojkarne fingo sedan veta att han
just i draget friade till en gammal fröken). Han tog aldrig någon hög
ton mera, utan var nog ädelmodig en gång då han läst öfver galen lexa
(han var svag i latinet), att helt öppet bekänna det han icke vågade
ge lektionen på den grunden, och hvarur han drog den sens moralen, att
man aldrig borde gå till skolan oförberedd på lexorna, äfven om man
var aldrig så skicklig. Detta gjorde stor effekt på pojkarna. Han
vann som menniska, om ock han förlorade som latinare. Och sedan
hjelptes man åt vid explikationerna.
Johan blef såsom skicklig i naturvetenskaperna invald i föreningen
»Naturvetenskapens vänner», och såsom den enda ur sin klass var detta
en stor ära. Nu fick han vara tillsammans med kamrater ur de högsta
klasserna, hvilka skulle bli studenter året derpå. Och så skulle han
hålla föredrag. -- Han talade om detta hemma, att han skulle hålla
föredrag. -- Han skref ihop en afhandling om Luften och läste upp den.
Efter sammankomsten gick föreningen ner i en grop vid Hötorget och
drack punsch. Johan var blyg för de stora herrarne, men han kände sig
märkvärdigt väl. Det var första gången han blifvit upplyftad ur sin
åldersklass. Der talades i tur om oanständiga anekdoter. Han talade
bara om en oskyldig sådan och med mycken blyghet. Sedan kommo herrarne
hem på besök och togo med sig hans bästa fjellväxter och några kemiska
apparater.
* * * * *
Johan hade fått en vän i skolan af en ren slump. När han satt primus i
skolans högsta klass kom rektorn en dag in med en lång herre i
bonjour, mustascher och pince-nez.
-- Hör du Johan, -- sade han, -- tag hand om den här gossen, han är
nykomling från landet, och sätt honom in i förhållandena.
Pince-nez'en såg föraktligt på pysen i jackan, och det blef icke något
närmande. Men de sutto bredvid hvarandra, och Johan höll i boken och
hviskade den gamle, som aldrig kunde något, men talade om blandare och
kaféer.
En dag leker Johan med hans pince-nez och råkar bryta af fjädern.
Kamraten blef ond. Johan lofvade att låta laga den. Han tog
pince-nez'en med sig hem. Den var tung att bära, ty han visste ingen
utväg att få pengar. Så grep han sig an och skulle laga den. Tog ur
skrufvar, borrade en gammal urfjeder, men lyckades icke. Kamraten
påminde. Johan var förtviflad. Fadern skulle aldrig betala den.
-- Nå, då låter jag laga den, så får du betala sedan.
Den blef lagad och det kostade femtio öre. På måndagen aflemnade Johan
tolf skilling i koppar och lofvade lemna resten nästa måndag. Kamraten
förstod sammanhanget.
-- Det är dina frukostpengar, -- sade han. -- Har du bara tolf
skilling i veckan?
Johan rodnade och bad honom taga emot. Nästa måndag lemnade han de
andra kopparslantarne. Nytt motstånd, nytt motyrkande.
Ynglingarne följdes sedan klass efter klass och ända in i Upsala och
ändå längre. Han hade ett gladt lynne och tog verlden utan alla
omsvep. Disputerade lindrigt med Johan, men fick honom mest att
skratta. Och genom motsättning mot det trista hemmet blef skolan nu en
glad, ljus tillflyktsort från familjetyranniet. Men deraf uppstod ett
dubbellif, som åter skulle förrycka honom i alla ledgångar.
7.
Första kärleken.
Om menniskans karakter slutligen är den rol hon i samhällslefnadens
komedi stannar vid, så var Johan vid denna period den mest
karakterslösa; det vill säga ganska upprigtig. Han sökte, fann intet
och kunde icke stanna vid något. Hans brutala natur, som afkastade
alla pålagda selar, böjde sig icke, och hans hjerna, som var född
revoltör, kunde icke bli automatisk. Han var en reflexions-spegel, som
återkastade alla strålar som träffade den. Ett kompendium af alla
erfarenheter, alla skiftande intryck, och full af stridiga element.
En vilja hade han, som arbetade ryckvis och då fanatiskt; men
samtidigt ville han egentligen ingenting; var fatalist, trodde på
oturn; var sangvinisk och hoppades allt. Hård som is i hemmet, var
han dessemellan känslosam till sentimentalitet; kunde gå in i en
portgång och taga af sig underrocken åt en fattig, gråta vid åsynen af
en orättvisa. Hans könslif, som efter upptäckten af synden lagts ner,
bröt nu ut i nattliga drömmar, hvilka han tillskref djefvulen och mot
hvilken han åkallade Jesus som hjelpare. Han var nu läsare; upprigtig?
Så upprigtig någon kunde vara, som ville lefva sig in i en antiqvarisk
verldsåskådning. Han var det af behof hemma, der allting visade sig
som ett hot mot hans andliga och lekamliga frihet. I skolan var han en
glad verldsman, osentimental, mjuk och lätt att umgås. Der
uppfostrades han för samhället och hade rättigheter. I hemmet drogs
han upp som en matnyttig växt för familjens behof, och hade inga
rättigheter. Han var äfven läsare af andligt högmod, såsom alla
läsare. Beskow, den botfärdige löjtnanten, hade kommit hem från Kristi
graf, der han funnit ginvägen öfver dimissionsexamen till himlen. Hans
»Resa» lästes i hemmet af styfmodern, som lutade åt läseriet. Beskow
gjorde läseriet fint och på modet, och efter modet följde nu en hel
del af underklassen. Läseriet var hvad spiritismen nu är: ett
godtköpsvetande, en föregifven högre kunskap om förborgade ting, och
det omfattades derför med begär af alla fruntimmer och olärda, och
stack sig slutligen in vid hofvet. Gunnar Wennerberg hade bänknyckel
i Betlehemskyrkan och justitierådet Adlercreutz satt ordförande i
Evangeliska Fosterlandsstiftelsen.
Hvilade detta på ett andligt allmänt behof? Var tiden så hopplöst
reaktionär att man behöfde bli pessimist? Nej! Kungen förde ett
muntert lif på Ulriksdal och gaf en glad, fördomsfri ton åt
societetslifvet. Friska strömmar brusade i det politiska lifvet, der
nu representationsförslaget förbereddes. Danska kriget väckte
uppmärksamheten på utlandet och rigtade blickarne utom rå och rör;
folkbeväpningen med skytterörelsen väckte land och stad med trummor
och spel; de nya oppositionstidningarne Dagens Nyheter och den
våldsamme Söndags-Nisse blefvo ventiler för instängd ånga, som måste
ut; jernvägar öppnades på alla kanter och satte ödemarker i
förbindelse med de stora motoriska nervcentra. Det var icke någon mörk
nedgång, tvärtom en uppvaknandets ljusa, förhoppningsfulla ungdomstid.
Hvar kom då läseriet från? Det var ett blåsande väder; kanske äfven en
landgång för de i bildning vanlottade, på hvilken de räddade sig från
lärdomstrycket oppifrån; det låg äfven ett demokratiskt element i
detta, att en för hög och låg gemensam godtköpsvisdom fans att tillgå,
som satte alla samhällsklasser i nivå. Nu när bördsadeln var på
upphällningen, kändes bildningsadeln dess mer tryckande. Man
afskaffade den i ett slag genom läseriet, trodde man.
Johan blef läsare af många motiv. Bankrutt på jorden, han skulle dö
vid tjugufem år med smält ryggrad och bortfallen näsa, sökte han
himlen. Tungsint af naturen, men full af ysterheter, älskade han det
tungsinta. Led vid läroböckerna, som icke gåfvo lefvande vatten,
emedan de ej berörde lifvet, fann han mera spis i en religion, som
oupphörligt fann sin tillämpning i dagliga lifvet. Dertill kom mera
direkt att den olärda styfmodern, som kände hans öfverlägsenhet i
bildning, sökte krafla sig öfver honom på Jakobsstegen. Hon talade
ofta vid äldsta bror om de högsta tingen, och var Johan då i närheten
fick han höra huru de föraktade hans verldsliga visdom. Detta retade
honom, och han skulle upp till dem. Derför fick han gå öfver dem.
Vidare hade modern efterlemnat ett testamente, deri hon uttalade sig
mot andlig högfärd och pekade på Jesus. Sist kom vanan att i
familjebänken söndag ut och söndag in höra en läsarprest predika
Jesus, hvarförutom huset var öfverlupet med pietistskrifter. Det
trängde sig på honom från alla håll.
Styfmodern och äldsta brodern brukade sitta och i minnet genomgå en
god läsarpredikan de kunnat få höra i kyrkan. En söndag efter slutad
gudstjenst tog Johan och skref upp hela den beundrade predikan. Han
kunde icke neka sig nöjet att presentera den åt styfmodern. Gåfvan
mottogs icke med välbehag. Hon var stukad. Men hon gaf sig icke en
tum.
-- Guds ord skall vara skrifvet i hjertat och icke på papperet! -- sade
hon. Det var icke illa sagdt, men Johan såg att hon var högfärdig. Hon
trodde sig vara längre på helgelsens väg och redan ett Guds barn.
Kapplöpningen börjar, och Johan går på konventiklar. Derpå svaras med
ett halft förbud, ty han var icke konfirmerad än; och alltså icke
mogen för himlen. Nu fortsätta dispyterna med äldre brodern. Johan
säger att Jesus förklarat det barnen höra till himlen också. Man slåss
om himlen. Johan kan Norbecks teologi, men den förkastas osedd. Han
tar Krummacher, Kempis och alla pietisterna till hjelp. Nej, det
hjelpte ändå inte. -- Så här skulle det vara! -- Hur? -- Som jag har
det, men som du inte kan få! -- Som jag? -- Se der läsarens formel.
Sjelfrättfärdighet. -- En dag sade Johan att alla menskor voro Guds
barn. -- Omöjligt! Då vore det ju ingen konst bli salig! -- Det skulle
vara en konst, som endast de kunde! -- Skulle då alla bli saliga? -- Ja
visst, Gud var kärleken och ville ingens förderf. -- -- Om alla blefve
saliga, hvad gagnade då att plåga sig? -- Ja, det var just frågan! -- Du
är således en tviflare, en hycklare? -- -- Mycket möjligt att de voro
det allesammans!
* * * * *
Johan ville nu storma himmelen och bli ett Guds barn, och kanske
dermed också stuka de andra. Styfmodern var nemligen icke konseqvent.
Hon gick på teatern och dansade gerna. En lördagsafton på sommaren
förkunnades att hela familjen skulle på lustresa om söndag morgon. Det
var en order. Johan tyckte det var synd, ville begagna tillfället och
i ensamheten söka Jesus, som han icke funnit än. Omvändelsen skulle
nemligen efter beskrifning inträda som ett åskslag och åtföljas af
visshet om att man var ett Guds barn, och så vore friden der.
När fadern om aftonen läste tidningen gick Johan fram till honom och
bad få vara hemma från lustresan.
-- Hvarför det? -- frågade han vänligt.
Johan teg. Han skämdes.
-- Ja, om din religiösa öfvertygelse förbjuder dig, så följ ditt
samvete.
Styfmodern var slagen. Hon skulle begå sabbatsbrottet, men icke han.
De reste. Johan gick i Betlehemskyrkan och hörde Rosenius. Rummet var
mörkt, hemskt, och menskorna sågo ut som de fylt de fatala tjugufem
åren och fått ryggraden smält. Blygråa i ansigtet, slocknade blickar;
skulle det vara möjligt att den doktor Kapff skrämt dem till Jesus
allesammans? Underligt såg det ut.
Rosenius såg ut som friden och strålade af himmelsk glädje. Han
erkände visserligen att han var en gammal syndare, men Jesus hade
honom renat och nu var han lycklig. Han såg lycklig ut. Var det
möjligt att det fans en lycklig menniska? Hvarför blefvo då icke alla
läsare!
Johan hade ändock icke erfarit nåderörelsen och han hade ofrid. Det
var för liten publik för att den skulle kunna komma honom att tro, det
endast här i huset vid Öfre Bangränden de salige hade sin boning. Alla
de stora kyrkorna, der döda prester predikade, voro ju fulla af
blifvande osalige.
På eftermiddan läste han Thomas a Kempis och Krummacher. Derpå gick
han ut till Haga och bad hela Norrtullsgatan efter, att Jesus skulle
söka honom. I Hagaparken sutto små familjer med matkorgar, och ungdom
lekte. Var det möjligt att alla dessa skulle resa till helvetet? Ja
visserligen! Orimligt, svarade hans goda förstånd. Men det var så. En
kalesch med fina herrar och damer körde förbi. Och de der, de voro
allaredan dömda! Men de hade roligt åtminstone. De lifliga taflorna af
glada menskor fördystrade honom än mer, och han kände den förfärliga
ensamheten i en folkhop. Trött i tankarne gick han hem, nedslagen som
en författare, hvilken sökt disposition med våld, men ej kunnat finna
den. Och han lade sig på sin säng och längtade från hela lifvet.
På aftonen kommo syskonen hem, glada och bullrande, och frågade om han
haft roligt.
-- Ja, -- svarade han, -- har ni?
Och nu fick han detaljer om utfärden och kände styng i hjertat, hvar
gång han afundades dem. Styfmodern såg icke åt honom, ty hon hade
begått sabbatsbrottet. Det var hans tröst! Nu skulle det genomskådade
sjelfbedrägeriet ha tärt upp sig och dött, men då inträder en ny
vigtig faktor i hans lif, som eldar upp sjelfplågningen till fanatism,
hvarpå den dör knall och fall.
Hans lif hade icke varit så ursinnigt jemntrist under dessa år som det
senare i perspektiv tedde sig, då alla mörka punkter voro tillräckligt
många att smälta ihop till en enda grå fond. Men bakom och under allt
hvilade hans tillbakatryckta ställning i lifvet såsom barn, då han var
manbar, läroämnenas oförmåga att intressera, hans kiliasm, eller
väntan på döden vid tjugufem år, hans otillfredsstälda slägtdrift,
omgifningens olika bildningsgrad och oförmåga att begripa honom.
Med styfmodern följde tre unga flickor i huset, hennes systrar. De
öppnade snart vänskap med styfsönerna och gjorde promenader,
kälkbacksåkningar och lekar tillsammans. De sökte alltid åstadkomma
försoningar; erkände systerns fel för gossen, och dermed var han
genast nöjd, så att hans hat gaf sig. Äfven mormodern tog
förmedlarens rol och uppträdde slutligen afgjordt som vän till Johan
och bad mången gång stormen lägga sig. Men ett fatalt öde kom honom
att förlora denna vän också. Fastern hade icke tyckt om det nya
giftermålet, och brytning med brodern hade inträdt. Detta var en stor
sorg för gubben. Umgänget upphörde, och man såg hvarann icke mer. Det
var högfärd naturligtvis. Men en dag möter Johan kusinen, då en äldre
flicka, mycket fint klädd, på gatan. Hon var nyfiken höra om det nya
giftermålet och promenerar med Johan på Drottninggatan.
Hemkommen träffar han mormor, som i hvassa ordalag förehåller honom
att han icke helsat på henne i Kungsbacken, men hon förstod nog att
han var i för fint sällskap för att vilja helsa på gumman. Han
bedyrade sin oskuld, men förgäfves. Som han icke hade många vänner var
denna förlust smärtsam.
Emellertid följde äfven umgänge med andra unga flickor af styfmoderns
bekantskaper. Det lektes lekar, pantlekar efter tidens enkla seder,
och man kysste flickorna och tog dem om lifvet. Och en vacker dag hade
han lärt sig dansa samt blef en ifrig valsör. Detta blef en mycket god
uppfostran för ynglingen, ty derigenom vandes han att se och vidröra
qvinnokroppen utan att hans lidelser väcktes. Första gången han skulle
kyssas, darrade han, men snart var han lugn. Elektriciteten
fördelades, fantasierna fingo fast form, och drömmarne blefvo mera
ostörda. Men elden brann, och djerfheten trädde fram ett par gånger.
Vid en pantlösning i ett mörkt rum tog han en ung, vacker, svarthårig
flicka på brösten, som endast doldes af en tunn garibaldiskjorta. Hon
fräste. Han skämdes efteråt, men kunde icke underlåta tycka sig
manlig. Om hon inte hade fräst, bara!
En sommar vistades han med styfmodern hos en af hennes slägtingar, en
landtbrukare i Östergötland. Der blef han behandlad som gentleman och
blef ganska god vän med styfmodern. Men det räckte inte länge, och
snart stod striden i ljusan låga. Så gick det upp och ner, fram och
åter.
Vid denna tid är det som han ingår, nu vid femton års ålder, sin
första reguliera kärleksförbindelse, om det nu var kärlek.
Kulturkärleken är en mycket förfalskad och komplicerad känsla och är i
botten osund. Ren kärlek är en sjelfmotsägelse, om man nemligen i
begreppet ren inför betydelsen osinlig. Kärleken såsom slägtdrift
skall vara sinlig, om den skall vara sund. Såsom sinlig måste den
älska kroppen. Under det ruset pågår ackomodera sig själarne, och
sympati uppstår. Sympati är vapenhvilan, kompromissen. Derför utbryter
vanligen antipatien, när det sinliga bandet lossnat, icke tvärtom. Men
ordet sinlig har genom kristendomens kadaverösa moral fått en låg
betydelse: anden är fången i köttet; döda köttet och gif anden fri. Nu
äro likväl anden och köttet ett, så att om man dödar köttet dödar man
anden.
Kan vänskap uppstå och vara mellan de olika könen? Endast skenbart, ty
könen äro födda fiender; + och - förbli alltid motsättningar, positiv
och negativ elektricitet äro fiender, men söka hvarandra för att
komplettera hvarandra. Vänskap kan endast uppstå mellan personer med
samma intressen, samma åskådningar ungefär. Man och qvinna äro genom
samhällsordningen födda med olika intressen, olika åskådningar; derför
kan vänskap mellan könen endast uppstå i äktenskapet, der intressena
blifva de samma, men då endast så länge qvinnan egnar hela sitt
intresse åt familjen, för hvilken mannen arbetar. Så snart hon egnar
sig åt något utanför familjen är fördraget brutet, ty mannen och
qvinnan ha fått skilda intressen, och nu är det slut med vänskapen.
Derför äro andliga äktenskap omöjliga såsom ledande till mannens
slafveri, och derför förestår äktenskapets snara upplösning.
Femtonåringen förälskade sig i en qvinna på trettio år. Hade det varit
ren, sinlig kärlek, då hade man kunnat misstänka något osundt hos
honom, men han kunde till sin heder skryta med att hans kärlek var
osinlig.
Hur han kom att älska henne? Många motiv som alltid, icke ett enda.
Hon var värdens dotter, hade som sådan en öfverordnad ställning, och
huset var rikt och öppet för gäster. Hon var bildad, beundrad,
herrskarinna i huset, duade sin mor; hon kunde var värdinna, förde
konversationen, omgafs af herrarne, som alla ville bli uppmärksammade
af henne. Dertill var hon emanciperad, utan att vara fientlig mot
männen; hon rökte och drack sitt glas, men icke med osmak. Derjemte
var hon trolofvad med en man, som fadern hatade och som han ej ville
ha till måg. Fästmannen vistades i utlandet och skref sällan. I huset
umgingos en häradshöfding, teknologer, en literatör, prester, borgare.
Alla fladdrade omkring henne. Johans far beundrade henne, styfmodern
fruktade henne, bröderna uppvaktade. Johan höll sig bakom alla andra
och observerade henne. Det dröjde länge innan hon upptäckte honom.
Slutligen en qväll, när hon gnistrat och upptändt alla herrar, drog
hon sig trött in i ett förmak der Johan satt.
-- Gud, hvad jag är olycklig! -- sade hon för sig sjelf och kastade
sig på soffan.
Johan gjorde en rörelse och blef sedd. Han ansåg sig böra säga något.
-- Är ni så olycklig som skrattar jemt? Ni är bestämdt inte så
olycklig som jag ändå?
Hon tittade på pojken, tog upp samtal, och de voro vänner.
Sedan talade hon helst med honom. Detta höjde honom. Han var förlägen
när hon lemnade en krets af vuxna män för att sätta sig bredvid honom.
Han började nu gräfva i hennes själ, gjorde frågor och anmärkningar om
hennes själstillstånd, som röjde att han observerat mycket och tänkt
mycket. Han fick öfvertaget och blef hennes samvete. När hon skämtat
för lifligt en qväll kom hon till ynglingen för att bli straffad. Det
var ett slags flagellation, behaglig som en smekning. Slutligen
började herrarne bry henne för pojken.
-- Kan ni tänka er, -- sade hon en aftonstund, -- de påstå att jag är
kär i er.
-- Det säga de om alla af olika kön, som äro vänner.
-- Tror ni att vänskap kan finnas mellan man och qvinna?
-- Ja, det är jag viss på, -- svarade han.
-- Tack, -- sade hon och räckte sin hand. -- Hur skulle jag som är
dubbelt så gammal som ni, som är ful och sjuk, kunna vara kär i er;
och så är jag ju förlofvad till!
Nej, det var naturligtvis inte möjligt att en gammal och ful qvinna
kunde vara betagen i en ung, väl utvecklad, gymnasticerad ynglings
kropp, helst ynglingen hade små knubbiga händer med långa, väl skötta
naglar, små fötter och smäckra ben med starka vador, och ännu bevarade
ett friskt hull med gryende skäggväxt. Men logiken är inte så stark,
när hjertat är såradt. Att Johan deremot skulle älska en trettioårig
qvinna, lång och karlavulen, som hade sockersjuka och vattsot, det var
nästan orimligt.
Men efter den betan tog hon öfvertaget. Hon blef moderlig. Det grep
honom; och när hon sedan raljerades för sin böjelse, kände hon sig
nästan generad samt slog bort alla andra känslor än de moderliga och
började arbeta på hans omvändelse, ty hon var läserska också.
De råkades i en fransysk konversationscirkel och hade långa promenader
hem, under hvilka de talade franska. Det var lättare att säga kinkiga
saker på ett främmande språk. Derpå började han skrifva franska krior
för henne, som hon rättade.
Faderns beundran för den gamla flickan aftog, och det der
fransktalandet vidrade styfmodern, emedan hon icke förstod det. Äldre
broderns prerogativ på franskan var också dermed neutraliseradt,
hvilket förargade fadern så, att han en dag säger åt Johan, att det
var obelefvadt tala ett främmande språk i närvaro af personer, som ej
förstodo det, och han kunde inte förstå hur mamsell X., som skulle
vara så bildad, gubevars, kunde tillåta sig sådan ogrannlagenhet. Men
hjertats bildning var icke det samma som bokbildning.
Hon var icke tåld numera i huset, och de, blefvo »förföljda». Dertill
kom att familjen flyttade till granngården, så att umgänget blef
mindre lifligt.