tvifvel, men att han äfven älskade den unga qvinnan, det är säkert.
Och hvarför skulle han ej få det? Det angick ingen, men fenomenet är
konstant, både att enklingar snart gifta om sig, huru svårt än
äktenskapet varit, och att de känna sig begå en otrohet emot den
aflidna. Döende makar bruka plågas mest på sistone vid tanken på att
den efterlefvande skall gifta om sig.
Bröderna togo saken flott och böjde sig. De hade faderskulten som
religion. Tro och icke tvifla. De hade aldrig tänkt att faderskapet
endast var en tillfällig egenskap, som kunde falla på hvar mans lott.
Men Johan tviflade. Han kom i ändlösa dispyter med bröderna och angrep
fadern, som före sorgårets utgång förlofvat sig. Han frammanade
moderns skugga, spådde olycka och förderf, retades till öfverdrifter
och förgick sig.
Brödernas argument var: det rör icke oss hvad pappa gör! -- Det var
sant att de icke egde döma deröfver, men det rörde dem alla djupt.
-- Ordryttare, -- sade de, ty de kände icke huru orden hafva många
valörer.
En afton strax efter, då Johan kom hem från skolan, såg han huset
upplyst och hörde musik och glam. Han gick upp på sitt rum och satte
sig att läsa. Huspigan kom upp och bad honom från fadern stiga ner, ty
det var främmande.
-- Hvilka?
-- De nya slägtingarne.
Han bad helsa, att han icke hade tid. Så kom en bror upp. Han var
ovettig först, bad sedan. För gubbens skull kunde han väl komma ner,
bara ett ögonblick och helsa. Han skulle få gå genast.
-- Ja, han ville fundera!
Slutligen gick han ner; såg salen full med fruntimmer och herrar; tre
mostrar, en ny mormor, en morbror, en morfar. Mostrarna voro unga
flickor. Han gjorde en bugning midt på golfvet, artigt men stelt.
Fadern var ond, men ville ej visa det. Han frågade Johan om han ville
ta ett glas punsch. Johan tog det. Derpå frågade den gamle ironiskt om
han hade så mycket att göra till skolan. Ja, det hade han. Och så
gick han upp på sitt rum. Der var kallt och halfmörkt, och att läsa
gick ej, när han hörde dans och musik dernere. Så kom köksan och
budade till supén. Han ville icke ha någon mat. Hungrig och ursinnig
gick han i rummet af och an. Ibland ville han ner, der det var varmt,
ljust och gladt; och han hade låsvredet i handen många gånger. Men så
vände han om. Han var blyg. Rädd för menskor af naturen, hade han
under sommaren, då han icke talt vid någon, blifvit än mera vild. Och
så gick han hungrig till sängs och ansåg sig som den olyckligaste
menska som fans.
Följande dag kom fadern upp på hans rum. Nu sade han honom att han
varit falsk, när han bedt mamsell om förlåtelse.
-- Förlåtelse? Han hade icke haft något att be om förlåtelse för.
Men nu skulle fadern böja honom, han måtte göra sig aldrig så hård.
-- Försök! -- tänkte han. Försöken uteblefvo på en tid, men Johan gick
och stålade sig för att mottaga böjningarne.
* * * * *
Brodern satt och läste vid aftonlampan uppe på kammaren. Johan
frågade: hvad läser du? Brodern visade titeln på omslaget. Der stod
med stora frakturer på gult omslagspapper den ryktbara titeln: »En
ungdomsväns varning för ungdomens farligaste fiende.»
-- Har du läst den? -- frågade Gustaf.
Johan svarades ja, och drog sig tillbaka. När läsningen var slutad
lade Gustaf in boken i sin byrålåda, och gick ner. Johan öppnade lådan
och tog fram den hemska skriften. Ögonen lupo öfver sidorna utan att
våga stanna. Knäna skallrade, bloden försvann från ansigtet, pulsarne
fröso. -- Han var sålunda dömd till döden eller vansinnet vid tjugufem
års ålder. Hans ryggrad och hjerna skulle rinna bort, hans ansigte bli
som en dödskalles, hans hår falla af, händerna darra -- det var fasligt.
Och botemedlet? Jesus! Men Jesus kunde icke bota kroppen, endast själen.
Kroppen var dömd till döden -- vid tjugufem år -- återstod endast att
rädda själen från evig fördömelse. -- Detta var Dr. Kapffs beryktade
partiskrift, som bragt så många ynglingar på dårhuset, bara för nöjet
att få öka de protestantiska jesuiternas partinumerär. En sådan
skrift, så djupt osedlig, så skadlig, borde i sanning åtalas,
seqvestreras och brännas. Eller åtminstone motverkas af upplystare
skrifter i ämnet. En sådan fans verkligen och råkade senare i händerna
på Johan, som sedan gjorde allt för att sprida den, ty den var så
sällsynt. Den hette »Farbror Palles råd till unga syndare», och ansågs
vara författad af medicinalrådet Wistrand. Det var en hjertlig bok,
som tog saken ledigt; talade uppmuntrande till pojkarne och framhöll
särskildt huruledes man öfverdrifvit vådorna af okynnet, hvarjemte han
gaf praktiska råd och hygieniska anvisningar. Men än i dag regerar
Kapffs ursinniga skrift, och läkare öfverlöpas af syndare, som med
klappande hjerta aflägga bekännelsen. För icke länge sen kom en
student till en berömd Stockholmsläkare och bekände med tårar huru han
förspilt sitt lif och endast afvaktade döden.
-- Äh prat, herre, -- svarar doktorn. -- Se på mig; fins väl ingen som
varit så okynnig som jag.
Syndaren såg på honom och fann för sig en fyrtifemårig Herkules,
hvilken derjemte egde en stark, orubbad intelligens.
Men Johan fick intet tröstens ord i sin svåra bedröfvelse på ett helt
år. Han var dödsdömd; återstod bara att lefva ett dygdigt lif i Jesu
intill slaget skulle komma. Han tog upp moderns gamla pietistskrifter
och läste om Jesus. Han bad och pinade sig. Ansåg sig ensam som en
brottsling, förödmjukade sig. När han gick på gatan dagen efter, steg
han ner från trottoaren för hvarje menniska han mötte. Han skulle döda
sitt sjelf och uppgå i Jesus; lida sin tid och sedan gå in i sin
Herres glädje.
Han vaknade en natt och såg bröderna sitta vid ljus. De talade om
ämnet. Han kröp under täcket, stack fingren i öronen, för att icke
höra. Men han hörde ändå. Bror talade om pensioner i Paris, der
ynglingar bundos i sängarne utan att detta hjelpte. Han ville springa
upp, bekänna för dem, be om nåd, om hjelp, men han vågade icke höra
bekräftelsen på dödsdomen. Om han gjort det kanske han fått tröst och
hjelp. Men han teg. Han svettades och bad till Jesus, icke till Gud
numera. Hvart han gick såg han det förfärliga ordet i svarta
frakturkapiteler på gul botten, på husmurar, på rummets tapeter. Och
byrån der boken låg, inneslöt guillotinen. Hvar gång brodern gick i
lådan darrade han och sprang ut. Han stod långa stunder framför
spegeln och såg efter om ögonen sjunkit, håret lossnat och dödskallen
stuckit fram. Men han såg frisk och röd ut.
Han slöt sig inom sig sjelf, blef tyst och undvek sällskap. Nu
inbillade sig fadern att han ville visa sitt ogillande öfver hans
giftermål, att han var högfärdig, och nu skulle han krökas. Han var
krökt redan och när han med tystnad böjde sig under krossningen,
triumferade fadern öfver sin lyckade kur.
Detta retade ynglingen och ibland reste han på sig. Ibland uppsteg ett
svagt hopp om att kroppen skulle kunna räddas. Han gick på
gymnastiken, tog kallt vatten och åt litet om qvällarne.
För öfrigt, att vara pietist eller älska Jesus må man icke tro är
något helt; det är en stämning, som kommer momentvis och går som ett
väder, det är ett sätt att se sakerna, som fordrar lång vana att komma
in i; det är en rol som icke läres så hastigt. Att vara pessimist när
man är ung och stark, och Jesuismen var ren pessimism då den trodde
att verlden var usel alltigenom, det går icke så lätt. Lifsglädjen
ligger der, och man ser många så kallade upprigtiga sjelfbedragare
bland läsarne, som äro rätt muntra. Äro de gifta och sunda, måste de
ovilkorligen ha många stunder, då de glömma Jesus helt och hållet och
då han icke får vara med, just i de stunder då individen känner
lifskraften så mångdubblad, att den räcker utom individen ut på
slägtet.
I skolan märktes nu på hans krior intrycken af pietistskrifterna, och
två examensstilar, daterade 1862 och 63, hade detta utseende:
_En illa använd dag är för alltid förlorad._
Tiden är den dyrbaraste af alla de gåfvor, som Gud har gifvit oss;
derföre skola vi använda den på ett sätt, som visar, huru högt vi
värdera denna gåfva. Vi skola använda hvarje dag, hvarje timma till
något nyttigt ändamål, såväl för kroppen som själen, och icke
förspilla den på ett onyttigt sätt.
Om jag således använder en dag på ett, för mitt samvete icke
tillfredsställande sätt, så kan den förlust, som jag lidit, aldrig
ersättas; således är den förspilda dagen förlorad för alltid, i
anseende till de nyttiga lärdomar, som jag då kunnat inhemta, ty den
tid, hvilken har flytt, kommer aldrig tillbaka. Hvarje dag förer oss
närmare grafven; och vi skola tänka på att en gång stå till svars för,
huru vi användt vår tid. Vi skola derföre ifrån ungdomen vänja oss att
rätt värdera och använda den dyrbara tiden, och hvarje dag söka
inhemta nya kunskaper och för öfrigt använda den på ett sätt, som Gud
och vårt samvete bjuda. Ty en illa använd dag är för alltid förlorad.
_Hvad solen är för jorden, är Religionen för menniskan._
Solen är oumbärlig för all jordisk vegetation. Utan hennes lifgifvande
ljus och värma, skulle inga vexter, inga djur och i följd deraf inga
menniskor finnas, utan hela vår jord skulle vara en öken. Men solen
ingjuter icke allenast lif utan äfven hopp hos menniskorna; ty, då hon
om qvällen går ned, hoppas vi alltid att se henne nästa morgon uppgå
med en ny dag. Likasom vi för vårt lekamliga lif nödvändigt behöfva
solen, så är religionen lifskraften för vårt andliga lif. Ty det är
den, som gifver oss tröst i våra bekymmer och äfven hopp om ett
kommande lif, den är ock den enda driffjedern till en dygdig och
rättskaffens lefnad, emedan den förespeglar en belöning för de goda
gerningarne samt straff för de onda.
* * * * *
Ynglingens jag hade nu blifvit genom lif, skolumgänge och lärdom ett
rätt rikt resumé, och genom jemförelse med andras enklare jag fann han
sig öfverlägsen. Men nu kom Jesus och ville döda hans jag. Det gick
icke så lätt, och kampen blef svår, vildsint. Han såg också huru ingen
annan förnekade sitt jag, hvarför, hvarför i Jesu namn skulle han
förneka sitt?
På bröllopet gjorde han revolt. Han steg icke fram och kysste bruden,
såsom de andra syskonen, och han drog sig ifrån dansen tillbaka till
toddygubbarne, der han berusade sig något.
Nu skulle straffet komma och hans sjelf brytas ner.
Han blef gymnasist. Det gjorde honom icke vidare glad. Det kom för
sent, som en för länge sedan förfallen skuld till honom. Han hade
tagit ut den njutningen i förskott. Ingen gratulerade honom, och han
fick icke genast gymnasistmössa. Hvarför? Skulle han stukas, eller
ville icke fadern se hans lärdom i yttre tecken? Slutligen blef det
ett förslag att en moster skulle brodera kransen på sammet, som skulle
sys på en vanlig svart mössa. Hon broderade en ek- och lagerqvist, men
dåligt, hvarför han led smälek af kamraterna. Han var den enda, som
hade gått utan den sedvanliga mössan en lång tid. Den enda! Utpekad
ensam, förbigången ensam!
Derpå nedsattes frukostpengarne, som i skolan varit fem öre, till
fyra. Detta var en onödig grymhet, ty huset var icke fattigt, och en
yngling behöfver mer mat. Följden blef den att Johan aldrig åt
frukost, ty tolfskillingen för veckan gick åt till tobak. Han hade en
förfärlig aptit och var alltid hungrig. När det var kabeljo till
middan åt han sig trött i käkarne, men gick hungrig från bordet. Fick
han då absolut för litet mat? Nej, ty det finnes millioner
kroppsarbetare, som få mycket mindre, men de högre klassernas magar
måtte vara anpassade för starkare och mera koncentrerad föda. Han
mindes derför hela sin ungdom som en lång svält.
Vidare nedsattes dieten under styfmoderns regim och maten blef sämre.
Linnet fick numera också endast bytas en gång i veckan i stället för
två. Det var en förkänning af att en underklass kommit upp till
styret. Ynglingen var icke högfärdig på så sätt, att han icke erkände
husmamsellns börd, men när hon uppträdde såsom tryck, flyttadt
nerifrån öfver honom, då gjorde han uppror -- men så kom Jesus emellan
och bad honom vända andra kinden till.
Han växte och fick gå i urväxta kläder. Kamraterna började gyckla med
honom för hans korta byxor och hans hemgjorda krans på mössan. Alla
hans skolböcker köptes antiqvariskt i gamla upplagor, hvaraf uppstod
många ledsamheter i skolan.
-- Det står så i min bok, -- svarade Johan.
-- Får jag se på din bok!
Skandal! Och order att köpa nyaste upplagan, hvilket aldrig skedde.
Hans skjortor slutade nu på halfva armen och kunde icke knäppas. På
gymnastiken behöll han derför alltid jackan på. En middag skulle han i
egenskap af rotmästare stanna qvar på enskild, högre lektion för
löjtnanten.
-- Tag af er jackorna nu, gossar, så ska vi ta oss lite motion, -- sade
löjtnanten.
Alla kastade af sig, utom Johan.
-- Nå, är jackan af än?
-- Nej, jag fryser, -- sade Johan.
-- Han ska snart bli varm, -- sade löjtnanten, -- af med tröjan bara.
Han vägrade. Löjtnanten kom nu vänligt skämtsamt fram till honom och
drog i ärmarne. Han gjorde motstånd. Läraren såg på honom.
-- Hvad är det för slag? -- sade han. -- Jag ber hyggligt, och han vill
icke göra mig till viljes. Gå då sin väg!
Ynglingen ville säga något till sitt försvar; såg bedröfvad på den
hygglige mannen, hos hvilken han alltid stått väl -- men han teg och
gick!
Nu kände han qväsningen. Fattigdom, ålagd af grymhet som
förödmjukelse, icke framkallad af nöd. Han beklagade sig för bröderna,
men de sade att han icke skulle vara högfärdig. Klyftan, som olika
bildning dragit mellan dem, var öppnad. De tillhörde nu olika
samhällsklasser och de grupperade sig på faderns sida, såsom
klasskamrat och den magtegande.
En annan gång fick han en jacka, som var en ändrad blå frack med
blanka knappar. Kamraterna hånade honom derför att han ville leka
kadett. Och det var det sista han ville, ty vara mer än synas, deri
låg hans högfärd. Den jackan led han otroligt af.
Derpå började det systematiska böjningsarbetet. Johan kördes upp om
morgnarne tidigt och sändes ut i ärenden, som skulle uträttas innan
han gick till skolan. Han skylde på lexorna, men det hjelpte ej. Du
har så lätt att lära, att du hinner med att läsa annat skräp, hette
det.
Att gå ärenden, när det fans dräng, kulla och så många tjenare
-- onödigt. Han insåg att det var ferlan. Nu hatade han sina
förtryckare, och de honom.
Derpå började en annan kurs i dressyr. Han skulle vara oppe om
morgnarne och köra fadern ner till staden, och detta innan han gick i
skolan, så återvända med häst och vagn, spänna ifrån, sopa stallet och
ge hästen mat. Samma manöver upprepades på middagen. Sålunda sköta
lexor, skola, och två gånger om dagen köra till och från Riddarholmen.
Han frågade sig vid äldre år om det kunde ligga någon öm omtanke i
detta; om den kloke fadern såg att hans hjernverksamhet skadade honom
och att han behöfde kroppsarbete. Eller kanske det var en ekonomisk
åtgärd för att spara drängens arbetstid. Kroppsarbetet var nog nyttigt
och skulle kunna anbefallas alla föräldrar till påtänkning, men Johan
kunde ej se välviljan, om den fans, ty det hela gick till så elakt, så
öppet elakt som möjligt, och visade så sin afsigt att göra ondt, att
han ej kunde upptäcka några goda afsigter, hvilka ju äfven kunnat
finnas der vid sidan af de elaka. När sommarlofvet kom, urartade
körningen till stalltjenst. Hästen skulle fodras ut på bestämda
timmar, och Johan måste hålla sig hemma och passa klockslag. Hans
frihet var slut. Och han kände den stora förändringen, som inträdt i
hans ställning, och hvilken han tillskref styfmodern. Ifrån att vara
en fri man, som rådde sin tid och sina tankar, var han blifven
tjenare: du kan göra liten nytta för maten! Och när han såg huru de
andra bröderna skonades för drängsysslor, var han öfvertygad om att
det var elakhet. Att skära hackelse och sopa golf, bära vatten och
sådant, var utmärkt godt, men afsigten förderfvade allt. Om fadern
sagt honom att det var nyttigt för hans helsa, särskildt hans könslif,
skulle han med nöje gjort det. Nu hatade han det. Han var mörkrädd, ty
han var som alla barn uppfostrad af pigor, och han måste göra stort
våld på sig för att kunna gå upp på höskullen om qvällarne. Han
förbannade hvarje gång han skulle dit, men hästen var en godmodig tok,
som han talade vid ibland och beklagade sig för. Dessutom var han
djurvän och hade kanariefoglar, som han vårdade med omsorg.
Han hatade sysslan emedan den var honom ålagd af för detta
husmamsellen, som ville hämnas och visa sin öfverlägsenhet öfver hans
öfverlägsenhet. Han hatade den emedan den ålades såsom betalning för
hans studier. Nu hade han genomskådat uträkningen med hans lärda bana.
Man skröt med honom och hans lärdom; det var sålunda icke af godhet
mot honom han fick undervisningen.
Så trotsade han och körde sönder vagnsfjedrarne. När de stego af vid
Riddarhustorget, synade alltid fadern hela vagnen. Så fick han se att
en fjeder var af.
-- Kör till smeden, -- sade han.
Johan teg.
-- Hörde du?
-- Ja, jag hörde.
Nu fick han köra ner till Målargatan, der smeden bodde. Denne
förklarade att han behöfde tre timmar till lagningen. Hvad återstod
att göra? Spänna ifrån, leda hem hästen och komma igen. Men att leda
en påselad vagnshäst på Drottninggatan och i gymnasistmössa; kanske
möta pojkarne vid Observatorium, som afundades hans mössa, eller ännu
värre, de vackra flickorna på Norrtullsgatan, som logo vänligt mot
honom. Nej, hellre hvad som helst. Så tänkte han leda Brunte ner till
Rörstrandsgatan, men då fick han släpa honom öfver Karlberg, och der
kände han kadetter. Han stannade på gården, sittande i solgasset på en
bjelke, och förbannade sitt öde. Han tänkte på alla somrar han varit
på landet, på alla kamrater, som nu bodde på landet, och derefter
mätte han sin olycka. Men hade han tänkt på bröderna, som nu sutto
instängda på heta, mörka kontor i tio timmar, utan hopp om en enda
dags ledighet, skulle han ha kommit till andra resultat rörande sitt
läge; men det gjorde han ej. Likväl skulle han nu ha velat byta med
dem. De förtjenade åtminstone sitt bröd och sluppo vara hemma. De hade
sin ställning klar, men hans var oklar. Hvarför skulle föräldrarne
låta honom lukta på äpplet och så rycka undan det? Han började längta
ut, hvart som helst. Hans ställning var falsk, och han ville ha den
ren. Ner eller upp, icke emellan hjulen och krossas!
Derför gick han också en dag till fadern och bad att få sluta skolan.
Fadern gjorde ögon och frågade hyggligt hvarför. Han var led på
alltsammans, lärde ingenting och ville ut i lifvet att arbeta och föda
sig sjelf.
-- Hvad vill du bli då?
Det visste han inte. Och så grät han.
Några dagar derefter frågade fadern honom om han ville bli kadett.
Kadett? Det blixtrade för ögonen på honom. Han visste icke hvad han
skulle svara. Det var för mycket. Bli en sådan der fin herre med
sabel. Han hade aldrig drömt så djerft.
-- Fundera, -- sa fadern.
Han funderade hela qvällen. Der på Karlberg, der han badat och blifvit
bortjagad af kadetterna, skulle han få gå i uniform. Bli officer, det
vill säga få magt, flickorna skulle le emot honom, och -- ingen skulle
mer förtrycka honom. Han kände lifvet ljusna, pressarna lyftas från
bröstet och hoppet vaknade. Men det var för mycket för honom. Det
passade hvarken honom eller hans omgifning. Han ville icke dit upp och
befalla, han ville bara slippa att lyda blindt, att bevakas, att
kufvas. Slafven, som icke vågar begära af lifvet, vaknade hos honom.
Han sade nej! Det var för mycket för honom!
Men tanken att ha kunnat få det, som kanske alla ynglingar längtat
efter, var honom nog. Han afstod det, steg ner och återtog sin kedja.
När han senare blef en sjelfkär läsare, så inbillade han sig att han
afstått äran för Jesu skull. Det var icke sant, men något sjelfplågeri
låg det nog i offret.
Emellertid hade han ytterligare läst i föräldrarnes kort: de ville ha
heder af honom. Troligen var den der kadett-idén styfmoderns!
Nya stridsämnen erbjödo sig och af allvarligare art. Johan hade tyckt
sig märka att de yngre syskonen gingo dåligt klädda och han hade äfven
hört skrik från barnkammaren.
-- Ha! hon slår dem!
Nu spionerade han. En dag märkte han att barnpigan lekte på ett
misstänkt sätt med den yngre brodern, då denne låg till sängs. Gossen
blef ond och indignerad och spottade flickan i ansigtet. Styfmodern
ville ingripa, men Johan trädde upp. Nu hade han blod på tanden. Saken
hänsköts till faderns hemkomst. Efter middagen skulle slaget stå.
Johan var beredd. Han kände sig som målsman för den döda modern. Så
börjades det. Fadern ryckte på Pelle efter vederbörlig angifvelse och
skulle slå honom.
-- Låt bli och slå honom! -- skrek Johan med en befallande och hotande
ton och gick fadern på lifvet, som om han ville ta honom i kragen.
-- Hvad i Jesu namn säger du för slag?
-- Rör honom inte. Han är oskyldig.
-- Hör du, kom in får jag tala vid dig, du är visst tokig, -- sade
fadern.
-- Ja, jag ska komma, jag, -- fortfor den rädde Johan såsom en besatt.
Fadern föll ett ögonblick för hans säkra ton, och hans ganska klara
förstånd måtte ha sagt honom att saken var sjuk.
-- Hvad har du att säga? -- frågade han lugnare, men misstänksam ännu.
-- Jag säger att det är Karins fel; hon bar sig illa åt, och hade
mamma lefvat, så...
Det stack djupt!
-- Hvad pratar du för smörja om mamma! Du har en ny mamma nu. Bevisa
hvad du säger. Hvad har Karin gjort?
Ja, det var just olyckan att han icke kunde säga det, ty han fruktade
röra vid en öm punkt. Han teg, och han föll. Tusen tankar snurrade
genom hufvudet. Hur skulle han uttrycka sig! Orden trängdes och han sa
en dumhet, tagen i högen ur en skolbok.
-- Bevisas? -- sade han. -- Det fins klara saker, som hvarken kunna
eller behöfva bevisas. (Fy fan så dumt, tänkte han, men det var för
sent!)
-- Nej hör du, nu är du dum, -- sade fadern och hade öfvertaget.
Johan låg slagen, men ville bitas ändå. En ny skolreplik han sjelf
fått i näsan och som värkte än, stack sig i handen på honom.
-- Om jag är dum, så är det ett naturfel, som ingen har rättighet att
förebrå mig.
-- Åh skäms, att stå och prata persilja med mig. Ut med dig och kom
inte igen! -- Han blef utkastad.
Efter den betan höllos alla afstraffningar när Johan var borta. Man
trodde att han skulle flyga i strupen på dem, om han hört något, och
det var nog sannolikt.
Det fans äfven ett annat sätt att böja honom, ett ohyggligt sätt, som
brukas ofta nog i familjer. Det var att stanna honom i växten genom
att tvinga honom att umgås med yngre syskon. Barn tvingas ofta leka
med sina syskon antingen de äro sympatiska för hvarandra eller ej.
Detta är ett grymt våld, men att nödga en äldre söka umgänge med en
mycket yngre, det är brott mot naturen, det är att stympa ett ungt,
växande träd. Johan hade en yngre bror, ett barn på sju år, ett snällt
barn, som trodde alla väl och icke gjorde någon för när. Johan såg
noga efter att man ej misshandlade honom och tyckte om honom. Men att
tala vid eller umgås förtroligt med en så ung, som icke förstod den
äldres tankar eller språk, det gick icke.