mörkt i rummet. I mörkret hör han rösten, som djup och darrande säger:
vill gossarna komma in till mammas dödsbädd! Nu slog det ner som ett
åskslag öfver honom. Han frös så att lemmarne smälde mot hvarandra,
medan han drog på kläderna, hufvudsvålen isades, ögonen stodo vidöppna
och runno, så att ljuslågan syntes som en röd bläddra.
Och så stodo de vid sjukbädden. De greto en timme, greto två, tre.
Natten kröp fram. Modern var sanslös och kände icke igen någon.
Dödsarbetet hade börjat med rosslingar och nödrop. Småbarnen väcktes
ej. Johan satt och tänkte öfver allt ondt han gjort. Icke en
moträkning mot orättvisan kom före. Efter tre timmar upphörde tårarna.
Tankarne rände hit och dit. Döden var slutet. Hur skulle det bli, när
mamma ej fans mer? Ödsligt, tomt. Ingen tröst, ingen ersättning. Det
var bara ett tjockt mörker af olycka. Han spanade efter en enda
ljuspunkt. Ögat faller på moderns byrå, der Linné sitter i gips med en
blomma i handen. Der låg en enda fördel, som denna bottenlösa olycka
skulle medföra: han skulle få ringen. Han såg den på sin hand. -- Det
är ett minne af min mor, skulle han kunna säga, och han skulle gråta
vid minnet, men han kunde icke underlåta att tycka, det var fint med
en guldring. -- Fy! Hvem tänkte den låga tanken vid moderns dödsbädd?
En sömndrucken hjerna, ett förgråtet barn. Nej bevars, en arftagare.
Var han girigare än andra, hade han anlag för snålhet? Nej, då skulle
han aldrig talat om historien, ty den var djupt begrafven hos honom;
men han mindes den hela lifvet; den dök upp då och då, och när den kom
fram, i sömnlös natt, i trötthetens sysslolösa stunder, då kände han
rodnaden hetta vid öronen. Då anstälde han betraktelser öfver sig
sjelf och sitt uppförande och straffade sig som den lägsta af alla
menniskor. Först när han blef äldre och lärde känna ett stort antal
menniskor och tankeapparatens mekanik, kom han på den idén att hjernan
är en underlig ting, som går sina egna vägar, och menskorna äro nog
sig lika äfven i det dubbellif de föra: det som syns och det som icke
syns, det som talas och det som tänkes tyst.
Men vid denna tidpunkten fann han bara att han var dålig, och när han
kom in på pietismen, der det talades om kampen mot onda tankar, insåg
han att han hade mycket onda tankar. Hvarifrån de kommo? Från
arfsynden och djefvulen, svarade pietisterna. Ja, det var han med om,
ty han ville icke vara ansvarig för en så ful tanke, men han kunde
likafullt icke komma ifrån att tro sig ansvarig, ty han kände icke
läran om determinismen eller viljans ofrihet. Den lärans förkunnare
skulle ha sagt: en sund tanke hos dig, min gosse, att söka minsta
möjliga onda af ett ondt; en tanke som alla arftagare, stora eller
små, ha tänkt, och, märk väl, måste ha tänkt, efter alla lagar för
tänkandet. Kristendomens sjelfförnekelsemoral med pelarhelgonsidealet
i luften kallar de tankar onda, som gå ut på sjelfbevarelse, men detta
är osundt, ty individens första, heligaste pligt är att skydda sitt
sjelf, så vidt möjligt utan att skada andras.
Men hela hans uppfostran var ju enligt tidens låga föreställningssätt
inrättad med fästadt afseende på himlen och helvetet. Somliga
handlingar ansågos onda, andra goda. De förra skulle straffas, de
senare belönas. Sålunda ansågs det som en dygd att starkt sörja en
mor, oafsedt denna moders uppförande mot barnet. En sådan
tillfällighet i skapnaden som känslornas långvarighet ansågs som en
dygd. De som icke hade så beskaffade känslor voro mindre dygdiga. De
olyckliga, som märkte denna brist hos sig, ville göra om sig, göra sig
bättre. Deraf hyckleri, falskhet mot sig sjelf. Nu har man kommit
derhän, att känslosamhet är upptäckt vara en svaghet, som i äldre
stadier skulle ha stämplats som last.
Franska språket bibehåller ännu samma ord _vice_ för lyte och last.
Öfvervigt i känsla och fantasi, hvilka dölja sanningen, anses numera
tillhöra lägre utvecklingsstadier: vildens, barnets, qvinnans, och är
på väg att läggas igen såsom genom öfverodling utsugen mark, och det
rena tänkandets tidehvarf står för dörren.
Ynglingen var en qvadron af romantik, pietism, realism och naturalism.
Derför blef han aldrig annat än ett lappverk.
Johan tänkte visst icke bara på den fattiga prydnaden; det hela var
ett ögonblicks förströelse, två minuter af långa månaders sorg, och
när det slutligen blef tyst i rummet och fadern sade: mamma är död, då
var det tröstlöst. Han skrek som en drunknande. Hur kan döden vara så
bottenlöst förtviflad för dem, som tro på ett återseende? Det måtte
allt vara illa bestäldt med tron i dessa ögonblick, när förintelsen af
personligheten försiggår med orubblig konseqvens inför ens ögon.
Fadern, som eljes hade isländarens yttre känslolöshet, var nu mjuk.
Han tog de två sönernas händer och sade:
-- Gud har hemsökt oss; nu skola vi hålla tillsammans som vänner.
Menniskorna gå i sin sjelftillräcklighet och tro sig nog, så kommer
slaget, och man ser hur man behöfver hvarann alla. Låt oss vara
upprigtiga mot hvarandra och öfverseende.
Gossens sorg tog af i ett ögonblick. Han hade fått en vän, och en
mägtig, klok, manlig vän, som han beundrade.
Huset kläddes nu med hvita lakan för fönstren.
-- Du behöfver icke gå i skolan, om du icke vill, -- sade fadern.
Om du icke vill! Det var ett erkännande af hans vilja.
Så kommo tanter, slägtingar, kusiner, ammor, gamla tjenare, och de
sade alla välsignelse öfver den döda. Alla räckte händer till hjelp
att sy sorgkläder: der funnos fyra små barn och tre stora. Der sutto
unga flickor och sydde i den sjuka dagern, som föll genom de hvita
lakanen, och de talade halfhögt. Det var mystiskt, och sorgen fick ett
helt följe af ovanliga förnimmelser. Aldrig hade gossen varit föremål
för så mycket deltagande, och aldrig hade han känt så många varma
händer, hört så många vänliga ord.
Om söndagen läste fadern en predikan af Wallin öfver texten: Vår vän
är icke död, men hon sofver. Med hvilken oerhörd förtröstan tog han
icke dessa ord bokstafligen och hur visste han icke att rifva upp
såren och på samma gång läka dem! Hon är icke död, men hon sofver,
upprepade han gladt. Modern sof nog derinne i det kalla förmaket, och
ingen väntade väl att se henne vakna.
Det led mot begrafningen. Grafplats var köpt. Svägerskan satt med och
sydde. Hon sydde och sydde, den gamla modern till sju medellösa barn,
den förr rika borgarmodern, sydde åt barnen i det äktenskap, som
brodern förbannat. Så steg hon upp och bad att få tala vid sin svåger.
Hon hviskar vid honom i ett hörn af salen. De båda gamla falla i
hvarandras armar och gråta. Fadern tillkännager att modern skulle få
begrafvas i farbrors graf. Farbrors graf var ett mycket beundradt
monument på Nya kyrkogården, som bestod af en jernkolonn med en urna
på. De fattade derför att en ära var vederfaren modern, men de
förstodo ej att ett brödrahat dermed var slocknadt, att upprättelse
var efter döden skänkt en god och pligttrogen qvinna, som varit
ringaktad derför att hon blef mor innan hon fick titeln fru.
Det strålade nu af försoning och frid, och man öfverbjöd hvarann i
vänligheter. Man sökte hvarandras blickar, undvek störande
sysselsättningar, läste önskningar.
Så kom begrafningsdagen. När kistan skrufvats igen och bars genom
salen, som var fyld af svartklädda, råkade en liten syster i attack.
Hon skrek och kastade sig i armarne på Johan. Han tog henne upp på
armen och tryckte henne mot sig, som om han var hennes mor och ville
skydda henne. Och när han kände den lilla darrande kroppen krama sig
fast vid honom, erfor han en styrka som han länge saknat. Tröstlös
kunde han ge tröst, och när han lugnade henne, blef han lugn. Det
befans emellertid vara den svarta kistan och de många menskorna, som
skrämt henne; ty de små saknade knappt modern, greto icke efter henne
och hade glömt henne på en kort tid. Modersbandet är icke så snart
knutet, det sker endast genom en lång, personlig bekantskap. Johans
verkliga saknad räckte knappt ett qvarts år. Han sörjde länge, men det
var mera ett behof att fortlefva i stämningen, hvilken var ett uttryck
för hans naturliga tungsinthet, som nu i moderssorgen funnit en
lämplig form.
* * * * *
På dödsfallet följde en lång sommar i sysslolöshet och frihet. Johan
disponerade två rum en trappa upp tillsammans med äldsta brodern, som
icke kom från sin affär förrän om qvällarne. Fadern var borta hela
dagen, och när de råkades tego de. Fiendskapen var nerlagd, men
vänskapen var omöjlig. Ynglingen var nu sin egen herre; kom och gick,
styrde och stälde. Husmamselln föll undan för honom, och de råkade
aldrig i konflikt. Umgänget med kamrater undvek han, stängde sig inne
på sina rum, rökte tobak, läste och grubblade.
Alltid hade han hört att kunskaper voro det högsta, att det var ett
kapital, som aldrig kunde förloras, och att man med dem skulle stå
sig, huru djupt man än sjönk på samhällsskalan. Att ta reda på allt,
veta allt, var hos honom en mani. Han hade sett äldsta brors ritningar
och hört dem berömmas. I skolan hade han endast ritat geometriska
figurer. Han ville alltså rita, och under ett jullof kopierar han i
ett sträck och i raseri broderns alla ritningar. Den sista i samlingen
var en häst. När han fått den färdig och sett att det icke var någon
konst, lade han bort att rita.
Alla barnen utom Johan spelade ett instrument. Johan hörde skalor och
öfningar på piano, viol och violoncell, så han blef led af alltsammans
och musiken blef hvad kyrkklockorna varit förut. Han ville kunna
spela, men han ville icke gå igenom skalorna. Han tog i smyg notor och
spelade genast stycken. Det blef dåligt, men han hade nöje af det. I
ersättning företog han sig hålla reda på kompositör och opus till
allt hvad syskonen spelade, så att han var öfver dem i kunskap om
musiklitteraturen. En gång söktes en notskrifvare till att kopiera
Trollflöjten, arrangerad för violqvartett. Johan erbjöd sig.
-- Kan du skrifva notor, du? -- frågades han.
-- Jag ska försöka, -- sade han.
Han öfvade sig ett par dagar och så skref han ut alla fyra stämmorna.
Det var ett långt, tråkigt arbete, och han höll på att tröttna, men så
fick han det färdigt till slut. Det var slarfvigt här och der, men det
kunde begagnas.
Han hade ingen ro förrän han fått lära sig alla Stockholmsflorans
växter. När han kände dem, kastade han ämnet. Någon botanisk exkursion
roade honom ej mer; vandringar i naturen erbjödo intet nytt. Han kunde
ej träffa en okänd växt. De få mineralierna hade han reda på.
Insekterna egde han i sin samling. Och foglarne kände han på låten, på
fjädrarne och till och med på äggen. Allt det der var bara yttre
företeelser, namn på saker, som snart förlorade sitt intresse. Han
ville se inuti. Han brukade beskyllas för förstörelseanda, ty han
plockade sönder allt, leksaker, ur, allt som kom under hans hand. Han
kom af en händelse på en Tham'isk föreläsning i vetenskapsakademien,
och fick öfvervara en seance i kemi och fysik. De ovanliga
instrumenten och redskaperna fängslade honom. Professorn var en
trollkarl, men en som talade om hur underverket gick till. Det var
nytt, och han ville sjelf intränga i det fördolda.
Han talade om för fadern sin nya böjelse, och denne, som i yngre år
sysslat med galvanoplastik, lemnade honom böcker ur bokskåpet. Focks
Fysik, Girardins Kemi, Figuiers Upptäckter och uppfinningar samt
Nyblæi Kemiska Teknologi. På vinden fans dessutom ett galvaniskt
batteri med sex element af gamla Daniellska koppar- och zinksystemet.
Detta fick han om händer redan som tolfåring och handterade
svafvelsyra så att handdukar, serveter och gångkläder förstördes.
Sedan han galvaniserat alla föremål han funnit lämpliga lade han ner
den rörelsen. Nu på sommaren i ensamheten tog han upp kemien med
raseri. Men han ville ej göra de experiment, som stodo i läroboken;
han ville göra upptäckter. Alla medel fattades honom, pengar,
apparater, men intet fick hindra. Hans lynne var nu sådant och blef än
mer sådant efter moderns död, då han var sin egen herre, att hans
vilja skulle fram trots allt och genast. Spelade han schack, gjorde
han upp sin anfallsplan på motståndarens kung; gick på hänsynslöst
utan att se på sitt försvar, öfverrumplade ibland motståndaren genom
sin hänsynslöshet, men förlorade oftast partiet.
-- Hade jag fått dra ett drag till, hade du varit matt i stället, -- sade
han.
-- Ja, men det fick du inte, derför blef du matt.
Skulle han in i en byrålåda, och nyckeln ej var till hands, tog han
eldgaffeln och bröt upp låset, så att skrufvar och låsskylt röcks
loss.
-- Hvarför har du brutit sönder låset? -- frågade man.
-- Derför att jag skulle in i byrån!
Det fans dock en viss ihärdighet i allt detta gå-på. Men endast så
länge raseriet varade. Han skulle göra sig en elektricitetsmaskin. Ute
i vinden hittade han en spinnrock. Från den bröt han bort det som han
icke behöfde och skulle nu ersätta hjulet med en rund glasskifva. Han
hittade ett innanfönster. Med en qvartsflisa skar han ut rutan. Men nu
skulle den bli rund och få ett hål midt i. Med ett nyckelax satt han
och bröt ut flisa efter flisa, ibland icke större än ett sandkorn;
detta tog många dagar. Rutan blef rund. Men hur skulle han få hål? Hål
i en glasruta. Han gjorde sig en drillborr. För att få bågen bröt han
sönder ett paraply för att komma åt ett hvalfiskben och tog en
violsträng till lina. Sedan repade han i glaset med qvartsen, fuktade
med terpentin och drillade. Men han märkte ingen framfart. Då, när han
märkte sig så nära målet, förlorade han tålamodet och besinningen. Han
skulle forcera hål med ett sprängkol. Rutan sprack. Då kastade han sig
på sin säng, magtlös, utmattad, hopplös. I harmen blandade sig också
en förnimmelse af fattigdom. Hade han bara haft pengar! Han kunde gå
utanför Spolanders magasin på Vesterlånggatan och se på de kemiska
apparater der funnos. Han undrade hvad de kostade, men vågade aldrig
gå in och fråga. Hvad tjenade det till? Han fick aldrig några pengar
af fadern.
Sedan han hemtat sig från motgången skulle han göra det ingen gjort
förr och ingen kan göra: ett perpetuum mobile. Fadern hade omtalat,
att ett stort pris var för länge sedan utsatt för uppfinnaren af det
omöjliga. Det var något som lockade honom. Han kombinerade ett
vattenfall, som drog en pump, med en Heronskälla. Fallet skulle sätta
pumpen i gång, pumpen skulle åter draga upp vattnet och Heronskällan
hjelpa till. Han måste nu ut i vindskontoret och göra razzia. Sedan
han brutit sönder alla möjliga ting för att samla material, började
arbetet. En kaffekokare fick släppa till ett rör, en sodavattensmaskin
gaf reservoarer, dragkistan gaf beslag, byrån träd, en fågelbur
lemnade jerntråd, en ampel blef en af bassängerna, och så vidare.
Dagen var inne då afprofningen skulle ske. Då kommer husmamsellen och
frågar, om han vill gå med syskonen till mammas graf. -- Nej, han hade
inte tid. -- Om nu det onda samvetet slog honom och störde hans
arbete, eller han var nervös ändå, nog af: försöket misslyckades. Då
tog han, utan att vilja afhjelpa felet, hela den konstiga apparaten
och slog den i kakelugnsstenarne. Der låg verket, som kostat så många
nyttiga saker lifvet, och långa tider efter upptäcktes spåren af hans
vilda framfärd i vindskontoret. Han fick snubbor, men det bet inte
numer.
För att skaffa sig revanche i huset, der han ådragit sig hån för sina
misslyckade experiment, anstälde han några knallgasexplosioner samt
tillverkade en Leydnerflaska. Kattskinnet drog han af en död, svart
katt han hittat i Observatoriibacken, och hvilken han bar hem i sin
näsduk. En natt när äldsta bror och han kommo hem från en konsert,
funnos inga tändstickor, och de ville ej väcka huset. Johan letade
fram svafvelsyra och zink, framstälde vätgas vid gatlyktans sken, slog
eld med elektroforen och tände lampan. Dermed var hans rykte som
»kemist» stadgadt. Han framstälde äfven Jönköpings tändstickor efter
recept ur Teknologien. Hvarför han mycket förvånades öfver det långt
senare beviljade Jönköpingspatentet på stickor, hvilka för öfrigt
förefunnits i handeln såsom Björneborgs vaxstickor. Och så lade han
ner kemien på en tid.
Faderns bokskåp inneslöt en liten boksamling, som numera stod till
Johans förfogande. Der fans, utom de ofvan omnämda kemiska och fysiska
arbetena: trädgårdsböcker, en illustrerad naturalhistoria, Meijers
Universum, Handbok för mödrar med Förlossningskonst, en tysk anatomi
med figurer, Napoleons historia på tyska med stålstick, Wallins,
Franzéns och Tegnérs dikter, Wallins predikningar, Blumauers Oeneis,
Don Quixote, fru Carléns och Fredrika Bremers romaner, Deutsche
Klassiker m. m.
Utom indianböcker och Tusen och en natt hade Johan ännu icke läst
någon skönlitteratur. Han hade tittat i romaner, men funnit dem långa
och tråkiga, i synnerhet derför att de saknade illustrationer. Men när
nu kemien och alla andra naturens verkligheter voro genomskådade, tog
han en dag en visit i bokskåpet. Han tittade i poesierna. Der kände
han sig sväfvande i luften och visste icke hvar han var hemma. Han
förstod det inte. Så fick han Fredrika Bremer's Skildringar ur
hvardagslifvet. Det slog familjejolm och tantmoraler emot honom, och
han stälde tillbaka dem. Så fick han fatt i Jungfrutornet. Det var
berättelser och äfventyr. Den olyckliga kärleken rörde upp honom. Men
vigtigare än allt var, att han kände sig vuxen med dessa vuxna
menskor. Han förstod hvad de talade och han märkte att han icke var
barn. Dessa fullvuxna voro ju hans jemlikar. Han hade ju varit
olyckligt kär, lidit, kämpat, men var qvarhållen i barndomens
fängelse. Och nu kom han till fullt medvetande om att hans själ var i
fängelse. Den hade varit flygfärdig för länge sen, men man hade klippt
vingarne och satt honom i bur. Nu sökte han fadern och ville tala med
honom såsom en jemnåring, men fadern slöt sig och rufvade på sin sorg.
* * * * *
På hösten kom ett nytt bakslag och en ny hållhake på honom. Han var
mogen till gymnasiiafdelningen, men qvarhölls i skolan, emedan han var
för ung och skulle mogna. Han rasade. Det var andra gången man röck
honom i rocken, när han ville springa. Han kände sig som en
omnibushäst, som oupphörligt tar fart och oupphörligt hålles igen.
Detta röck sönder hans nervlif, slappade hans viljekraft och lade
grunden till blifvande modlöshet. Han vågade aldrig önska något rätt
lifligt, ty han hade sett sina önskningar motas så många gånger. Han
ville rusa fram med arbete, men arbete hjelpte ju ej: han var för ung.
Nej, skolan var för lång. Den visade målet i fjerran, men satte
slagbommar för löparen. Han hade räknat ut att han skulle bli student
vid femton år. Han blef det ej förr än vid aderton. Och i sista åren,
då han såg utgången ur fängelset så nära, kastades ytterligare ett
straff-år på honom, derigenom att sjunde klassen gjordes tvåårig.
Barndomen och ungdomen blef honom ytterligt pinsam; han var led på
hela lifvet och sökte nu trösten i himlen.
6.
Korsets skola.
Sorgen har den lyckliga egenskapen att äta opp sig sjelf. Den dör af
svält. Som den väsentligen är ett afbrott i vanor kan den ersättas
genom nya. Som den är ett tomrum fylles detta snart som genom ett
verkligt horror vacui.
Ett tjuguårigt äktenskap var upplöst. En kamrat under kamp mot lifvets
motigheter var förlorad; en qvinna, vid hvars sida en man lefvat, hade
gått undan och lemnat en celibatär qvar; husets administratör hade
öfvergifvit sin post. Allt var i olag. De små svartklädda
pysslingarne, som öfverallt bildade mörka fläckar, i rummen, i
trädgården, höllo saknaden vid lif. Fadern tyckte att de voro
öfvergifna och trodde dem värnlösa. Han kom ofta hem från sitt arbete
om eftermiddagarne och satt då ensam i lindbersån åt gatan. Han hade
äldsta dottern, en sjuåring, i knä, och de andra lekte vid hans
fötter. Ofta såg Johan den gråhårige mannen med de vackra, sorgsna
dragen sitta der under det gröna halfljuset från löfverket. Han kunde
icke trösta honom och han sökte honom ej mer. Han såg den gamles
vekhet, som han ej trott på, såg honom stirrande dröja med blickarne
på dottern såsom om han sökte konstruera ut den dödas drag i barnets
obestämda ansigtslinier. Han såg den taflan ofta mellan trädens
stammar från sitt fönster, i alléns långa perspektiv; den värmde honom
och skakade honom, men han började frukta för fadern, emedan denne ej
var sig lik.
Sex månader hade gått, då fadern en höstafton kom hem med en främmande
herre. Det var en gammal man med ett ofantligt jovialiskt utseende.
Han skämtade godmodigt, var vänlig och artig mot barn och tjenare, men
omotståndlig i sitt sätt att få menskor att le. Han kallades kamrern,
var en barndomsvän till Johans far och hade upptäckts såsom boende i
huset bredvid. De gamle talade om sina barndomsminnen. Der var ett
förråd, som kunde fylla tomrummet. Första gångerna stramade faderns
stelnade drag när han narrades le åt den spirituelle och humoristiske
mannens anmärkningar. Om en vecka skrattade han och hela familjen, så
som endast de hvilka ha gråtit länge kunna göra det. Det var en
lustigkurre af rang och dertill spelade han viol, guitarr och sjöng
Bellman. Det kom ny luft i våningen, nya åskådningar, och sorgens
inbillningsfantomer vädrades ut. Kamrern hade också haft sorg, han
hade mistat sin fästmö och hade sedan förblifvit ungkarl. Lifvet hade
icke lett mot honom, men han hade aldrig tagit saken med lifvet
riktigt allvarsamt.
Så kom Gustaf hem från Paris; i uniform, blandande franska ord med
svenska, och med lifligt lynne och qvicka gester. Fadern tog emot
honom med en kyss på pannan, och ett moln af sorgens minne drog förbi,
ty sonen hade ej varit hemma vid moderns död. Men så klarnade det igen
och det blef lifligt i huset. Gustaf ingick i affären, och nu hade den
gamle någon att tala vid om hvad som intresserade honom.
En sen höstafton efter supén, då kamrern var hemma och sällskapet satt
tillsammans, steg fadern upp och bad att få tala. -- Mina gossar och
min barndomsvän, började han. Derpå förkunnade han sin afsigt att
skänka sina små barn en ny mor, och han tillade att passionernas tid
var förbi för honom och att endast intresset för barnen dikterat hans
beslut att taga mamsell * * * till sin äkta hustru.
Det var husmamsellen. Detta sade han med en öfverlägsen ton, såsom om
han ville säga: detta angår er inte egentligen, men ni ska få veta det
ändå! Derpå fördes mamsell ut och mottog lyckönskningar, varma af
kamrern, men mycket blandade af de tre ynglingarne.
Två af dem hade icke så fina samveten, ty de hade häftigt, men
oskyldigt tillbedt henne, den tredje, Johan, hade lefvat i oenighet
med henne på sistonet. Hvem som var mest generad, undras.
Det uppstod en lång paus, hvarunder ynglingarne ransakade sina njurar,
uppgjorde sina konton och funderade på följderna af denna oväntade
händelse. Johan måtte först ha osat brändt horn och funnit
situationens kraf, ty han gick samma afton in i barnkammaren och rakt
fram till mamsell. Det svartnade för ögonen när han framsade följande
tal, i hast komponeradt och öfverläst i faderns stil.
-- Som vi nu råka att stå i förändrade förhållanden till
hvarandra, -- sade han, -- så ber jag mamsell låta det förflutna vara
glömdt och låta oss vara vänner.
Det var uppriktigt menadt, klokt handladt och hade ingen baktanke. Det
var ett bokslut med det gamla och önskan om god samvaro för framtiden.
Följande middag kom fadern upp till Johan på hans kammare och tackade
honom för hans ädla beteende mot mamsell, och som uttryck af sin
glädje lemnade han honom en liten present, en länge efterlängtad till
och med. Det var en kemisk apparat.
Johan skämdes att mottaga gåfvan och fann icke sin handling ädel. Den
var naturlig följd, den var klok, men fadern och mamsell skulle hissa
upp den och i den läsa goda förebud för sin kärlekslycka. De fingo
också snart inse sin villfarelse, som då naturligtvis lades på gossens
skuldregister.